Mina tre favoritklubbar.......

Alla får vi våra favoriter, vissa falnar eller slocknar helt med tiden, andra sätter sig i märg och ben. Och sitter där för evigt.
Mina tre som jag nu vill presentera heter i bokstavsordning: Hammarby IF, Newcastle United och Södertälje SK.
Det är mina lag, kanske inte era, men mina.
En kort bakgrund?
Hammarby IF, jag är född i Maria Magdalena församling på Söder och då kan man inte bli vare sig AIK-are eller Djurgårdare. Men Bajare är jag liksom min son Anton och sonson Eddie också är födda i samma församling på Södermalm. Vi ses, oavsett var vårt lag ligger i seriesystemet, och äter en bit innan, snackar och får en stund av gemenskap. Därefter match med ett leende eller sammanbitna käkar. Efter fem i år i Superettan är det numera fest och folkligt på Nya Söderstadion, Tele2 Arena, dit MFF, Blåvitt och andra storheter kommer på besök.

Newcastle United, ett lag som i min ungdom i början av femtiotalet var vad Arsenal, Chelsea och Man City är idag, och givetvis blev det då framgångsrika laget mitt favoritlag efter några cupsegrar.
Nu hankar de sig under urusel ledning knappt framlänges i Premier League.
En mer trogen supporterskara, än Newcastles, får man leta efter, deras och mitt tålamod är dock tänjt till bristningsgränsen. Ägare och hela hans skara av nickedockor i ledningen för laget borde kastas ut och ersättas med de som har känslor och engagemang i NUFC. Men hjärtat finns kvar och därmed hoppet.

Södertälje SK, blev mitt lag utan att jag kände något för hockey, när jag i början av sjuttiotalet var med med min son Anton och hans kompis Stellan på en match mellan Djurgården och SSK på Hovet.
Laget, SSK, hade så jäkligt snygga tröjor, ja hela matchstället, det stora tuffa S:et på bröstet och färger marin, rött och vitt. Anton föll och när han, trots egen hockeykarriär och skola började åka pendel till Södertälje från Älvsjö och kom hem klockan halvera på kvällarna, beslutade jag mig för att skjutsa honom till matcherna på Scaniarinken. Och efter några månader blev jag också fast som supporter. Idag rosar de inte marknaden, kämpar i ett kval för att nå näst högsta divisionen, men hjärtat är kvar hos dem.

Mycket snack, men jag ville dela med mig av hur det är att uppleva evig kärlek och lojalitet med något som inte är en nära anförvant eller god vän, men som är en del av mig, en källa till både glädje och sorg, men alltid med hoppets stjärna lysande.

Tack för att ni finns HIF, NUFC och SSK.

Bajen, jag och 25 000 till.

Ibland kan man verkligen förstå hur det är att förlora verkligheten runt omkring sig, för det som just för stunden utspelar sig framför ögonen på dig och hörs i öronen.
Innesluten i en mäktig och vacker arena, begränsas synfältet, utestängs omgivningen. Strömmen av nyheter, goda som plågsamma upphör.
Det är bara här och nu som gäller.
Jag var med igår, vi var drygt 29 000 i våras och igår kom dryga 25 000 med förhoppningarna högt uppskruvade.
Men det höll på att gå riktigt illa. Bajen mötte Giffarna från Sundsvall, tvåan mot trean.
Det tryck och det krav som vi 25 000 satte på de elva grönvita spelarna visade sig tydligt i första halvlek, som blev ängslig och haffsig. Ingen vågade ta några egna beslut utan duttade över bollen till nästa för att slippa reaktioner och ytterligare ok på sina axlar.
När Theorin sedan klockrent styrde in ett självmål sjönk Bajen ännu djupare, Dibba kunde springa sig ren på vänsterkanten och snyggt lägga in tvåan.
Halvtidsvila och ångest nu även på läktarna, förväntningarna hade sjunkit i takt med baklängesmålen. Pessimisterna hördes i sorlet, men även de som hoppades och trodde på en vändning.
Och den kom, möjligen beroende på Nannes tuffa ord i pausen och på de byten han gjorde, men än mer troligt på att Sundvall kände sig "trygga" med 2-0.
De la sig på försvar och bildade en fullkomlig mur framför sin målvakt.
Men Haddad nickade in 1-2 precis när klockan tickade över på minut 80. Sedan kom en straff som överraskade mig och Kennedy slog snyggt in 2-2.
Ljudkulissen blev olidligt hög och Tele2 Arena kokade av lycka.
Domaren gjorde ingen bra insats, tveksamma domslut, onödiga varningar och en allmän osäkerhet får han bära med sig hem.
Kanske även han påverkad av publiktrycket?
För 25 000 sjungande och euforiska supportrar är något ovanligt i Sverige, i Tyskland har man 50 000 kanske 70 000 på sina matcher, men det är där det.
I Sverige har Bajen det bästa och största publikstödet.
Gnaget (AIK) hade mindre än hälften i går, det säger väl allt, ändå nosar de på serieledning i allsvenskan.
Mycket prat, men en upplevelse,
Skönt att hjärtat tickar grönt.

Bajen, detta kommer att ta tid.

Mitt kära gamla Hammarby IF är i kris, Bajen kommer allt längre från en kvalplats tillbaka till Allsvenskan, medan konkurrenterna närmar sig under från, släpandes på sina förhatliga streck.

Att det skall vara så svårt är kanske inte alls märkvärdigt, har man inte materialet att spela bättre än man gjort hittills denna säsong, då kan man inte begära mer.
Jag har försökt förklara bort, det som alltmer blir ett tydligt faktum, genom att skylla på stolpe eller ribba ut. Och visst har det i vissa matcher varit ett faktum.
Men i det långa loppet så saknas det kanske de kvaliteter som krävs för att vara topp tre.
Med en glänsande ny arena klar, 10,500 säsongsbiljetter sålda och ett hopp om en snabb vändning så skulle vara så nödvändigt för denna min klubb, så är det bara att inse sakers realitet.

Thomas Dennerby skall inte få stryk av mig än, Berhalters skola och läxor sitter fortfarande kvar i laget och det tar tid att förändra, förnya och förbättra ett helt lag på närmare 25 spelare.

Så avskriv helt enkelt, d v s  om Bajen inte får en Lidners knäpp och de andra snubblar gång efter annan, alla tankar på kval eller avancemang, godta Ljungskile, Värnamo och Ängelholm ett år till.
Låt klubben rusta, rensa och reparera, stärka laget med egna förmågor i någon utsträckning och med bra förmågor från annat håll.

Ta tiden som krävs, för det krävs tid. Inget annat än tid hjälper.
Dennerbys trollspö får vi förhoppningsvis se svingas inför och under nästa säsong.

Det är Bajens bittra verklighet. Eller....?

Bajen öppnar på Nya Söderstadion

I morgonkväll, en lördagkväll mitt i sommaren, blir det fest på splitternya arenan strax intill Globen.
Tele2 Arena är den döpt till, men kallas i folkmun på Söder, Söderort och bland grönvita i resten av landet för Nya Söderstadion - Vår Arena.
Alltså klockan 20 smäller det, Örgryte IS står för motståndet, även den en gammal och hedersvärd klassiker i fotbollsammanhang.

Just nu lär det vara runt 31 000 biljetter köpta, 500 återstår, de ryker säkert i em.

Jag kan inte vänta nog på denna en helt ny arena,
–öppningsmatch,
–fullsatt,
–grön matta,
–öppet tak med solljus tittandes in,
–förhoppningar om ett bättre spel och
–vinst förstås.
Plus och inte minst,
–att få höra Kentas "Idag är jag stark..." är en hårresare, den kommer att bli mäktig, med kanske 30 000 sjungande grönvita supportrar.

Är det någon därute som fortfarande tvekar, kontakta Ticnet och köp en biljett, det kommer att bli ett minne för livet, extra kryddat med grön och vitt.

Bajens bekymmer.

Ingen som följt dessa mina sidor kan väl ha undgått att notera min starka känsla för Södermalms stolthet - Bajen.
Det känns må ni tro, när det inte går bra för klubben, det känns som man blir bestulen på det glada och lyckliga som faktiskt tre poäng innebär.
Inte bara att de är viktiga för placering och publiktillströmning, de betyder mycket för dagen-efter-känslan hos var och en som inte var på plats.
I DN i dag så talar Gregg Berhalter ut med supportrarna efter förlusten i Sundsvall igår.

Den 20 juli invigs nya Tele2-arenan i Globenområdet.
Då möter Hammarby IF Örgryte, det lär bli en historisk match under alla omständigheter, jag är självklart på plats. Men innan dess måste faktiskt Bajen ta tag i sina problem, de har kapacitet men vad jag kan bedöma så utnyttjas den inte den fullt ut.
Innan invigningsmatchen måste Bajen vända på oförmåga till framgång.
Nå vems fel är det då?
Jo ytterst är det tränaren och spelarnas.
Som jag säger, för att vara i Superettan har Bajen ett lag som skulle ligga i topp, men spetskompetensen som finns utnyttjas inte.
Skador på Max och Kennedy kan inte förklara förlusterna, det finns reservkapital.
Min fråga är varför utnyttjar man inte Lalet tidigare, igår kom han in i 84:e minuten!!
Här är jag kritisk och förvånad över Berhalters tänk och strategi.

Så efter tre raka vinster, har nu Bajen tre raka förluster, de har inte gjort ett mål på sex halvlekar.
Bekymmer, besvikelse och krafttag krävs Bajen.

Jag tror på förbättring -  kämpa Bajen.

Min sida av Slussen - rätt sida av Slussen.

Någon gång i livet vill jag sprida min personliga uppfattning om vad som är geografiskt rätt plats.
Det är Södermalm, tryggt beläget söder om Slussen.
Bara att höra den ljuva sången eller melodin i orden Maria Magdalena är ljuvligt, för just i Maria Magdalena församling är jag född, på Wollmar Yxkullsgatan, då det begavs sig var det.
Men den händelsen sitter i, med åren har min samhörighet Södermalm, oavsett vad jag bott/bor för stunden blivit allt mer betydelsefull och viktig att trumpeta ut. Som nu och här!
Visst finns det stänk av ironi i det, men stoltheten är vida större.
Mina rötter rycks inte upp så lätt, några trådar finns kvar  där nere i den södermalmska myllan, även nu då jag fortfarande bor på rätt sida Slussen, söder om Slussen, men inte på Södermalm.
Utan i Södermanland, vilket låter rätt skapligt det också.
På Södermalm finns också platser jag minns som barn och ung i Sofia och i Högalid, där finns Hammarby IF som är Söder och folket där är Bajen.
Där möter Högalidskyrkan med sina två vackra torn besökare söderifrån och kommer man vattenvägen in så tornar både Sofia och Katarina kyrka upp sig som stolta landmärken.
Allsång på Skansen som ses av miljoner människor har alltid Södermalm som en bakgrundskuliss.

Kliver jag aldrig över gränsen, jo ofta, men som senast när jag skulle bjuda på födelsedagsmiddag på en restaurang, blev det på Södermalm, allt annat var otänkbart. Men visst jag strosar i Gamla stan och i centrala Stockholm lika gärna, men hjärtat finns alltid på Söder.
På rätt sida.