Rafa Benitez, Newcastle Uniteds räddare?

Rafa Benitez blir ny manager och ansvarig för de stolta Skatorna.

Detta meddelades för bara några minuter sedan, Steve McClaren fick som väntat foten idag, nästan en vecka efter debaclet hemma mot Bournemouth.
Många hade nog väntat att han skulle fotas ut redan dagen efter, men sökandet efter en ny lite mer karismatisk tränare tog säkerligen tid.

Nu har laget i mitt hjärta, mitt engelska hjärta, ett antal matcher kvar för att resa sig ur träsket.
Rafa ansvaret vilar delvis på dig och på spelarna, vars förtroende verkar ha varit lågt för McClaren?
Jag kan inte veta hur klubben har behandlat Steve, han kanske inte kände rätt förtroende, vad vet jag, gör man inte det presterar man inte heller på topp, vilket i sin tur smittar av sig på spelarna.

Jag håller näbbar och klor.
Vilken skalp det skulle vara om Leicester, ledarlaget fick känna på att Newcastle United inte är att leka med när det verkligen gäller med rätt (?) man vid rodret.
Hoppas det är rätt man nu, the Magpies har bytt tränare som många byter kallingar.

Howay the lads.

Mina tre favoritklubbar.......

Alla får vi våra favoriter, vissa falnar eller slocknar helt med tiden, andra sätter sig i märg och ben. Och sitter där för evigt.
Mina tre som jag nu vill presentera heter i bokstavsordning: Hammarby IF, Newcastle United och Södertälje SK.
Det är mina lag, kanske inte era, men mina.
En kort bakgrund?
Hammarby IF, jag är född i Maria Magdalena församling på Söder och då kan man inte bli vare sig AIK-are eller Djurgårdare. Men Bajare är jag liksom min son Anton och sonson Eddie också är födda i samma församling på Södermalm. Vi ses, oavsett var vårt lag ligger i seriesystemet, och äter en bit innan, snackar och får en stund av gemenskap. Därefter match med ett leende eller sammanbitna käkar. Efter fem i år i Superettan är det numera fest och folkligt på Nya Söderstadion, Tele2 Arena, dit MFF, Blåvitt och andra storheter kommer på besök.

Newcastle United, ett lag som i min ungdom i början av femtiotalet var vad Arsenal, Chelsea och Man City är idag, och givetvis blev det då framgångsrika laget mitt favoritlag efter några cupsegrar.
Nu hankar de sig under urusel ledning knappt framlänges i Premier League.
En mer trogen supporterskara, än Newcastles, får man leta efter, deras och mitt tålamod är dock tänjt till bristningsgränsen. Ägare och hela hans skara av nickedockor i ledningen för laget borde kastas ut och ersättas med de som har känslor och engagemang i NUFC. Men hjärtat finns kvar och därmed hoppet.

Södertälje SK, blev mitt lag utan att jag kände något för hockey, när jag i början av sjuttiotalet var med med min son Anton och hans kompis Stellan på en match mellan Djurgården och SSK på Hovet.
Laget, SSK, hade så jäkligt snygga tröjor, ja hela matchstället, det stora tuffa S:et på bröstet och färger marin, rött och vitt. Anton föll och när han, trots egen hockeykarriär och skola började åka pendel till Södertälje från Älvsjö och kom hem klockan halvera på kvällarna, beslutade jag mig för att skjutsa honom till matcherna på Scaniarinken. Och efter några månader blev jag också fast som supporter. Idag rosar de inte marknaden, kämpar i ett kval för att nå näst högsta divisionen, men hjärtat är kvar hos dem.

Mycket snack, men jag ville dela med mig av hur det är att uppleva evig kärlek och lojalitet med något som inte är en nära anförvant eller god vän, men som är en del av mig, en källa till både glädje och sorg, men alltid med hoppets stjärna lysande.

Tack för att ni finns HIF, NUFC och SSK.

Grep sista halmstrået, Newcastle United.

Skrev för någon dryg vecka sedan om de problem som Newcastle United, min klubb, genomlider.

Nu hade de ändå chansen i lördags att visa moral, styrka och att de kastat all ångest åt sidan, då drygt 52.000 åskådare gjorde allt för att stödja dem till ett nytt kontrakt i Premier League.
Hemma arenan St James Park kokade, det verkade som om all frustration från supportrarnas sida, gentemot ägaren och den grupp i ledningen, som de anser missköter klubben lagts åt sidan för att i stället vändas till ett massivt stöd för laget. Det var ju trots allt laget som behövde lyftas fram.
Och så kom den då - segern - efter 10 förluster och bara en oavgjord, och fritt fall under de sista månaderna slags West Ham United tillbaka med 2-0.
Av ljudet och dåndet att döma på den video jag kollat, så borde det ha gett utslag på någon seismologisk mätare i England.

Allt nog Newcastle klättrade förbi Sunderland FC och Aston Villa nere i botten och slutade alltså sjätte sista laget i PL denna säsong.
Nu återstår för klubben att se framåt, lära av misstagen från denna säsong, anställa en tränare med rutin och pondus och fortsatt drivkraft, samt se över spelartruppen.
Gör man det, samtidigt som man löser de mycket svåra problemen med ägaren Mike Ashley, så kan det gå mycket nättre kommande säsong.

Jag har inga råd och tips, det kan ni bättre - lycka till Newcastle United.
Klubben i mitt engelska hjärta.

Newcastle United. Problem, problem och åter problem.

Newcastle United vill gärna betrakta sig som ett av "de stora" lagen i England, jämte Arsenal, Liverpool, Chelsea, Manchesterlagen City och United plus några till.
Och fram till slutet av nittiotalet var de tveklöst ett av de stora, under tjugohundratalet har de blossat upp då och då, för att nu vara på dekis, med bekymmer upp över axlar och huvuden.
Fansen sviker och kräver att något görs för att återupprätta lagets ära och heder.
Det finns pengar i kassan, sägs det, med siffror upp emot och ibland över 50.000 per hemmamatch samlar man i ladorna, utan att förglömma de höga, ofta skyhöga spelarlönernas urgröpande effekt.
Tränarna har avlösts på löpande band, de bra spelarna sålts, i en spiral som hela tiden blir djupare och djupare. Tragiskt och beklämmande.

Problem, problem och åter problem har kännetecknat år 2015. Nio matcher utan vinst, fritt fall i tabellen, med risk för nedflyttning.
Newcastle United har två matcher kvar liksom Hull City som ligger två poäng bakom. Newcastle har dessbättre, tack och lov, ett mycket mer beskedligt matchprogram de två återstående matcherna.
Jag tar aldrig ut något i förskott, men de har allt, allt i sina egna händer.

Jag har varit en trogen supporter till NUFC sedan femtiotalet, då laget vann några cupfinaler och omskrevs i pressen, BBC:s kortvågsändningar på lördagar blev min sysselsättning tills Tipsextra kom med enstaka matcher från St James Park, ofta bjudandes på leråker och i tungt spel i snöglopp. Men jag fick se laget och det räckte.

Skriver dessa rader för att lasta av mig lite oro och tunga ok vilande på mina axlar, hur skall då inte lagets spelare känns sig? Jag är orolig och lider. Vet att det är petitesser i jämförelse med vad som försigår i världen, men jag lider ändå....

Ägaren av klubben, Mike Ashley och hans agerande, eller brist på agerande, vill jag inte här diskutera, dels vet jag för lite, men jag har mina idéer och åsikter.
Om två veckor idag återkommer jag gärna för att vädra mina synpunkter om Sports Direct och Mike Ashley.
Tills dess..

Howay Lads.

Black and White Hart Lane

Gamla anrika White Hart Lane från 1899, hemma-arena för Tottenham Hotspurs trodde säkert att det bara var att ställa in skorna på gräsmatta för att matchen mot Newcastle United i går skulle vara vunnen.

Men icke sa Nicke. 

White Hart Lane blev Black and White Hart Lane.

De svartvit randiga skatorna från Tyneside, för dagen klädda i sitt bortaställ nummer två, d v s blå brallor och gula tröjor, tog en tidig ledning i 13 minuten genom Loic Remy, en ledning man behöll matchen igenom.

Idag försöker media, fram för allt engelska och då Londonbaserade, hitta en (bort)förklaring till att Hotspurs kunde förlora. 

Och då blev målvakten i Newcastle United nederländaren Tim Krul utpekade som "den store syndaren".

Han gjorde enligt egen utsago sitt livs bästa match, och vad är det med det då???

Även målvakten ingår i laget om elva spelare, hans uppgift är att förhindra motståndarlaget att göra mål, då med hjälp av det egna lagets försvar i första hand.

Tim Krul fick hjälp och sprattlade vigt mellan stolparna och stoppade alla Tottenhams bollar, visst är det en bedrift, men behöver inte och skall inte förklaras som varande hela orsaken.

Tvärtom det blev en del av framgången för Newcastle United, men huvudorsaken att hemmalaget förlorade, var Tottenhams oförmåga att luckra upp motståndarförsvaret och överlista målvakten. 

So put the bloody blame on yourselves Tottenham Hotspurs.

Tim Krul må hedras, men hela lagets insats är värt att skrivas om i denna blogg, förra veckan stöp Chelsea på St James Park i Newcastle.

Newcastle United som nu har två fina Londonskalper i sitt bälte.

Howay the lads.