Mina tre favoritklubbar.......

Alla får vi våra favoriter, vissa falnar eller slocknar helt med tiden, andra sätter sig i märg och ben. Och sitter där för evigt.
Mina tre som jag nu vill presentera heter i bokstavsordning: Hammarby IF, Newcastle United och Södertälje SK.
Det är mina lag, kanske inte era, men mina.
En kort bakgrund?
Hammarby IF, jag är född i Maria Magdalena församling på Söder och då kan man inte bli vare sig AIK-are eller Djurgårdare. Men Bajare är jag liksom min son Anton och sonson Eddie också är födda i samma församling på Södermalm. Vi ses, oavsett var vårt lag ligger i seriesystemet, och äter en bit innan, snackar och får en stund av gemenskap. Därefter match med ett leende eller sammanbitna käkar. Efter fem i år i Superettan är det numera fest och folkligt på Nya Söderstadion, Tele2 Arena, dit MFF, Blåvitt och andra storheter kommer på besök.

Newcastle United, ett lag som i min ungdom i början av femtiotalet var vad Arsenal, Chelsea och Man City är idag, och givetvis blev det då framgångsrika laget mitt favoritlag efter några cupsegrar.
Nu hankar de sig under urusel ledning knappt framlänges i Premier League.
En mer trogen supporterskara, än Newcastles, får man leta efter, deras och mitt tålamod är dock tänjt till bristningsgränsen. Ägare och hela hans skara av nickedockor i ledningen för laget borde kastas ut och ersättas med de som har känslor och engagemang i NUFC. Men hjärtat finns kvar och därmed hoppet.

Södertälje SK, blev mitt lag utan att jag kände något för hockey, när jag i början av sjuttiotalet var med med min son Anton och hans kompis Stellan på en match mellan Djurgården och SSK på Hovet.
Laget, SSK, hade så jäkligt snygga tröjor, ja hela matchstället, det stora tuffa S:et på bröstet och färger marin, rött och vitt. Anton föll och när han, trots egen hockeykarriär och skola började åka pendel till Södertälje från Älvsjö och kom hem klockan halvera på kvällarna, beslutade jag mig för att skjutsa honom till matcherna på Scaniarinken. Och efter några månader blev jag också fast som supporter. Idag rosar de inte marknaden, kämpar i ett kval för att nå näst högsta divisionen, men hjärtat är kvar hos dem.

Mycket snack, men jag ville dela med mig av hur det är att uppleva evig kärlek och lojalitet med något som inte är en nära anförvant eller god vän, men som är en del av mig, en källa till både glädje och sorg, men alltid med hoppets stjärna lysande.

Tack för att ni finns HIF, NUFC och SSK.

Peka inte finger år SSK - det får ni ångra.

Oj, oj vad många ni är som fnyst, pekat finger åt eller på andra sätt räknat bort SSK från en framtida liv högre upp i seriesystemen.
Troligen är ni många, med visst fog må jag tillägga, som trott att klubben var på väg att dö och begravas.
Misskött som den varit i många år och kanske fortfarande delvis är? Vad vet jag?
Men med en mindre organisation så blir risken för konflikter, maktkamper och girighet mindre.
Klubben åkte ur Hockeyallsvenskan, med huvuden hängande i många omgångar innan nedflyttningen var ett faktum.
Med den hockeykultur som ändå finns i generna hos denna klubb, med Mats Waltin som stadig tränare och coach, så har de skött sig bra i Hockeyettan, förlorat några viktiga mather, men är med i kvalet att avancera till Hockeyallsvenskan igen.
I går var det över 5.000 som såg SSK slå Huddinge hemma med 3-0 och därmed komma tvåa i serien, efter den katastrofala torsken nere i Västervik, där förstaplatsen gick förlorad.
Stolthet - Styrka - Kultur.
Fina ord, värdigt den klassiska klubb, som kommer att komma tillbaka. Även ni som förlorat hoppet, ge inte upp, stötta klubben, sänk den inte.
Kom igen SSK, ni behövs högre upp, ni har 114 år på nacken och det skall andra lag få känna på. Tradition, kultur och vilja har stjälpt många stora lass. Och så kommer att ske även framledes.
Och Scaniarinken har blivit Scaniarinken igen, Scania stärker sin support och Lantmännen och AXA plockar ner AXA Sport Center från taket på Templet, upp kommer Scaniarinken.
Och upp går Sportklubben.
SSK, go go go.