Jag raljerar över ditt (kanske?) favoritlag i fotboll. Football-cartoons.

Fotbollen vållar alltid känslor, hur ytligt man skummar resultat-tabellerna eller hur pulserande närvaro man visar på arenan.
Här är några storstadslag och vad som finns att säga om dom. Intressant att se om någon av er reagerar och kan se vilket som är mitt favoritlag? Hör av er då. Tack!

Gnagare är också människor.

Det är inte lätt det här ämnet.
Det handlar om rivalitet och konkurrens, som ibland tar sig lite ondskefulla och bisarra uttryck, men som i denna bild är snällheten självt.
Att slippa släpa på bagaget att vara Gnagare, dvs AIK-are är för de allra flesta en befrielse, ett privilegium. En lättnad.
Då kan man hacka, häckla och driva med dom, när helst man själv vill och behagar och det kan bli ganska ofta, ibland utan anledning, bara själva odet eller företeelsen AIK lockar till motattack.
Men, det skall betonas, min bäste kompis, den tyvärr numera bortgångne Matte, var en ur-AIK:are, vi trivdes alltis kanon ihop, det blev väl lite lättare pajkastning då och då. Mest mest skratt.
Matte var hela sitt liv Solna-bo, så vad hade han för val?
Gnagare, Råttor är väl inte de mest romantiska namn man kan ge ett lags anhängare, men kallar man sig själva för Gnaget så får man skylla sig själva.
Alltnog, alla gör vi våra val här i livet, val vi själva får stå för.
Även så Gnagare.

Bajen, jag och 25 000 till.

Ibland kan man verkligen förstå hur det är att förlora verkligheten runt omkring sig, för det som just för stunden utspelar sig framför ögonen på dig och hörs i öronen.
Innesluten i en mäktig och vacker arena, begränsas synfältet, utestängs omgivningen. Strömmen av nyheter, goda som plågsamma upphör.
Det är bara här och nu som gäller.
Jag var med igår, vi var drygt 29 000 i våras och igår kom dryga 25 000 med förhoppningarna högt uppskruvade.
Men det höll på att gå riktigt illa. Bajen mötte Giffarna från Sundsvall, tvåan mot trean.
Det tryck och det krav som vi 25 000 satte på de elva grönvita spelarna visade sig tydligt i första halvlek, som blev ängslig och haffsig. Ingen vågade ta några egna beslut utan duttade över bollen till nästa för att slippa reaktioner och ytterligare ok på sina axlar.
När Theorin sedan klockrent styrde in ett självmål sjönk Bajen ännu djupare, Dibba kunde springa sig ren på vänsterkanten och snyggt lägga in tvåan.
Halvtidsvila och ångest nu även på läktarna, förväntningarna hade sjunkit i takt med baklängesmålen. Pessimisterna hördes i sorlet, men även de som hoppades och trodde på en vändning.
Och den kom, möjligen beroende på Nannes tuffa ord i pausen och på de byten han gjorde, men än mer troligt på att Sundvall kände sig "trygga" med 2-0.
De la sig på försvar och bildade en fullkomlig mur framför sin målvakt.
Men Haddad nickade in 1-2 precis när klockan tickade över på minut 80. Sedan kom en straff som överraskade mig och Kennedy slog snyggt in 2-2.
Ljudkulissen blev olidligt hög och Tele2 Arena kokade av lycka.
Domaren gjorde ingen bra insats, tveksamma domslut, onödiga varningar och en allmän osäkerhet får han bära med sig hem.
Kanske även han påverkad av publiktrycket?
För 25 000 sjungande och euforiska supportrar är något ovanligt i Sverige, i Tyskland har man 50 000 kanske 70 000 på sina matcher, men det är där det.
I Sverige har Bajen det bästa och största publikstödet.
Gnaget (AIK) hade mindre än hälften i går, det säger väl allt, ändå nosar de på serieledning i allsvenskan.
Mycket prat, men en upplevelse,
Skönt att hjärtat tickar grönt.