Gnagare är också människor.

Det är inte lätt det här ämnet.
Det handlar om rivalitet och konkurrens, som ibland tar sig lite ondskefulla och bisarra uttryck, men som i denna bild är snällheten självt.
Att slippa släpa på bagaget att vara Gnagare, dvs AIK-are är för de allra flesta en befrielse, ett privilegium. En lättnad.
Då kan man hacka, häckla och driva med dom, när helst man själv vill och behagar och det kan bli ganska ofta, ibland utan anledning, bara själva odet eller företeelsen AIK lockar till motattack.
Men, det skall betonas, min bäste kompis, den tyvärr numera bortgångne Matte, var en ur-AIK:are, vi trivdes alltis kanon ihop, det blev väl lite lättare pajkastning då och då. Mest mest skratt.
Matte var hela sitt liv Solna-bo, så vad hade han för val?
Gnagare, Råttor är väl inte de mest romantiska namn man kan ge ett lags anhängare, men kallar man sig själva för Gnaget så får man skylla sig själva.
Alltnog, alla gör vi våra val här i livet, val vi själva får stå för.
Även så Gnagare.

Bajen, till Vårdcentralen eller ej?

Många raljerar i dessa dagar över Bajens oförmåga att hitta form, förmåga och framgång. 

Mitt detta lite ironiska inlägg måste dock tas med ett leende, för det är många som tycker att att tiden otvetydligen och jobbar för laget.

Låt oss hoppas att så är fallet, för alla vi Bajare mår inte fullt så bra som vi skulle vilja i tider som dessa, lyftet tillbaka kommer ju aldrig. Varför? Tränare, styrelse, ekonomi, spelare, eller vad är det?

Visst kulturen finns där, precis som hos Gnaget och Djurgårn, så har Bajen en genuin historia att falla tillbaka på, supportrarna är trogna och stärks, trots förluster, mutter och gnäll, i motgångstider.

Forza Bajen