Bokmässan i Göteborg. Välkomna dit.

Nu på torsdag slår portarna upp för årets upplaga av Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.
I monter A03-57 finns Kjell Aleklett och jag stationerade, för att presentera boken "En värld drogad av olja". Den första svenska upplagan efter engelska Peeking at Peak Oil som kom ut 2012.
Nu under detta turbulenta oljeår, med priser som åker berg och dalbana och där frackingen/skifferoljan, som blommade under några år, nu plötsligt, för många bolag, blir mindre lönsamt, då är det inte lätt att för en forskare och författare som Kjell att hinna med. Att få allt rätt och på plats.
Än mindre att få med det som är aktuellt idag och förhoppningsvis i morgon, men inte igår.

Kom till monter A03-57 och träffa oss om du är på Mässan. Där kan du förhandsbeställa boken som kommer lagom till julkommersen. Förlaget heter Exergena.

En andra engelsk upplaga är under arbete liksom en första spansk utgåva. Bakom knuten lurar möjligen en arabisk utgåva också. Om allt går som vi hoppas.

SAS - först i Europa. Vi måste sträcka på oss.

Det är inte varje dag man får trumpeta ut riktiga nyheter rörande vårt SAS.

Men nu är det dags, idag lyfte hon, den uppgraderade och tunga A330-300 242-tone version!!
Eller A330-300 242 MTOW, för att göra det ännu lite mer komplicerat.
Som första flygbolag i Europa får nu SAS denna maskin att sätta in på sina långdistanslinjer, främst på nya asiatiska resmål.
Räckvidden är längre än för någon annan version av A330-300, nämligen max 11.300 km.

I dagens läge har SAS fyra A330-300, åtta A340, 20 A-320 Neo är beställda och levereras successivt, liksom den stora A350-900, som SAS beställt åtta ex av.

Kul att få skriva dessa rader.
SAS behövs, med alla mysko lågprisoperatörer som dyker upp.

Finnair A350 XWB lyfter för första gången.

Gårdagen den 17 september blev smått historisk, som första bolag i Europa lyfte Finnairs sprillans nya A350 XWB på sin jungfruflygning från Toulouse i Frankrike.
Lite slut-trimning återstår och om några veckor är hon klar för leverans till Helsingfors.
Ingen rast inge ro, utan in direkt i jobbet. Destination Shanghai till att börja med, efter en tid, med fler nya A350:s kommer även andra destinationer att få glädjen att bjuda Finnairs nya skönheter välkomna.

Bolaget har beställt sammanlagt 19 maskiner av denna modell.
Airbus är ganska stolta för 40 andra flygbolag har beställt 782 maskiner, inklusive SAS.
Bara att gratulera alla parter.
You´ve all made an environmentally good deal.

En värld drogad av olja, presenteras på årets bokmässa i Göteborg.

En värld drogad av olja. 

Utan oljan vore inte vårt liv det det är idag, Kjell Aleklett skriver nu på den svenska upplagan av den engelska versionen Peeking at Peak Oil, som skrevs 2010, innan den nuvarande turbulenta oljemarknaden började hoppa upp och ner och framför allt, frackingens påverkan på hela oljeindustrin.

Men med några kapitel kvar att putsa på som kommer boken i tid innan julhandeln. Förlaget heter Exergena. 

Gå in på Kjells blogg och läs lite mer.

Illustrationerna till den svenska upplagan, likväl som till den spanska (som är under översättning) har jag gjort, det rör sig om ett hundratal. Många lite putsade på sedan den engelska Springer-utgåvan.

Och till sist, vi finns på Bokmässan i Göteborg 24-27 september. Monter A03-57, Välkomna.

Här kan du förhandsbeställa boken och få prata med Kjell.

NZ byter flagga snart.

I slutet av november och under första halvan av december håller Nya Zeeland folkomröstning om hur deras nya flagga skall se ut.
I Svenska Dagbladet idag är det en intressant artikel om de förslag som kommer att gå till omröstning. Vissa av dem tycker jag präglar NZ som nation samtidigt som de är vackert formgivna och är egna, framför allt egna, lite banbrytande, som Kanada och Sydafrika, vilka också "brutit sig loss" från det engelska imperiet vad gäller flaggan i alla fall.
Likheten med Australiens flagga är också påfallande, här vill inte heller lillebror blir förknippade med storebror.
Detta omröstningkalas kostar 147 miljoner kronor, naturligtvis finns det kritiker som tycker att det är bortkastade pengar, men oavsett vad som bestäms så finns det surpuppor som inte vill ändra på något, med hänvisning till att det kostar pengar.
Allt kostar pengar, även dina egna beteenden.

Min favorit, efter en ganska hastig genomgång är den som ligger överst, den grönsvarta ormbunken, ormbunken som är en nationalsymbol för NZ, oavsett om du europeiska eller polynesiska rötter.
Ormbunkarna fanns där innan några av dem landsteg på de nyzeeländska öarna.
Det svarta som återkommer, är också typiskt NZ, åtminstone vad gäller deras idrottsutövare, som är klädda i svart eller heter All Blacks eller något i den stilen.

Friska på NZ, ni räds inte gnällspikarna.

Oryxantiloperna vilar bevämt.

Mitt i planteringen i en park i Oranjemund, Namibia ligger fem oryxantiloper fridfullt och vilar eller kanske idisslar.
Bilden dök upp härom dagen från en bekant i Swakopmund och jag tyckte den såg så härlig ut att jag måste visa den, utan så många fler kommentarer än dessa.
Oranjemund är staden som ligger vid Oranjeflodens mynning i Atlanten, en flod som också utgör gräns mellan Namibia i norr och Sydafrika i söder.

Qantas Airways och Qvennerstedt Illustration

Visst är detta fåfängt, tycker ni?

Men en gång i tiden, kanske för 25 år sedan hamnade Qantas Airways och mitt Olle Qvennerstedt Illustration AB, sida vid sida i Stockholmdelens Gula sidorna.
En liten marginell händelse, som säkerligen bara upptäcktes av mig och ingen annan.
Men stolt som en reslig grizzly lägger jag ut detta klipp, lika stolt sparat i alla dessa år.

Vad är det med Qantas Airways?
Jo, det är Australiens stora internationella flygbolag, som jag/vi alltid flugit med så mycket vi kunnat på våra resor österöver eller ner till Australien. Nu var det fem år sedan sist.
Ett bolag som är säkert, tryggt med god service och inget tjafs och gnet.
Glada, rutinerade och humoristiska australier tjänstgör ombord, alltid med en glimt i ögat - om man själv slänger en liten kommentar.

Kul va?
För mig i alla fall!

Miljöpartisten som i fem år försökt hitta sig själv.

Det är inte alltid lätt att leva som man vill lära.
Många sätter sig fördömande och mästrande på höga hästar, för att sedan när verkligheten, som de velat predika, kommer ifatt dem, ja då sitter man själv i det klister som man pekat på.
Det räcker att läsa SvT Nyheters för att förstå vad det handlar om.
Jag tänker för ovanligten inte orda mer, utan läs bifogade länk och döm själva.

Min slutpoäng är följande, jag avstår gärna några hundralappar av min låga pension till denne man som tycks ha det så svårt stackarn.

Melbourne - världens bästa stad att bo i.

Jo visst, jag är svensk och har bott här den största delen av mitt liv. Jag trivs här, är lyckligt gift, har barn och barnbarn och har det bra, har det bättre än kanske någon annanstans på jorden.

Jag har också bott cirka 18 månader i Melbourne, Australien, som nu för andra året i rad valts till den bästa staden i världen att bo i.
Min längtan tillbaka har alltid funnits där, min känsla för staden och landet Australien är mångomvittnad. Barnsligt naiv tycker kanske många. Men så är det.
Nu bor jag här och tänker inte byta.
Men glädjen är stor hos mig. Melbourne toppar listan igen.

I Svenska Dagbladet idag står det en intressant artikel om topp fem. Där Australien och Kanada totaldominerar.
Livskvalitetens kriterier i the Economist globala ranking, har varit bla infrastruktur, trygghet, boende, välfärd över huvud taget.

Härligt Melbourne, grattis.

IndiGo storhandlar.

I Toulouse gnuggar man händerna dessa dagar.
Det största indiska inrikesbolaget IndiGo slog den 15 augusti, på Indiens Independence Day, plånboken i bordet och beställde 250 (tvåhundrafemtio) plan av typen A320neo.
Det sägs att det är ett rekord, i antalet beställda flygplan på ett bräde, gällande både Airbus och Boeing.

Jag lyfter på hatten för europeisk ingenjörsteknologi och att Airbus klarar den tuffa fighten med Boeing. Bägge beskyller, då och då, varandra för att vara mer eller mindre "statsunderstödda", det må råda delade meningar om vad som är att betrakta som statsunderstöd eller ej, men en tuff kamp om kunderna dem emellan är det.
Den gynnar givetvis bägge två, ingen kan slå sig till ro, utan innovationer och på-tå-tänkande är säkert ett måste för att överleva.

IndiGo, vilket lyckat namn, är ett ungt bolag, nio år på nacken, icke dess då mindre är de störst på den stora inhemska flygmarknaden i Indien.
A320neo har lanserat något som lite svulstigt heter "new engine option" innebärandes den senaste generation av motorer plus Sharklet wing-tip devices.
Resultat 15% mindre bränsleförbrukning hos de första av maskinerna som levereras, 20% på senare modeller, då motorerna utvecklats att bli ännu snålare.

IndiGo har med denna order beställt totalt 530 ur Airbus A320-modeller. Inte kattdynga precis.

Gotländska go´bitar.

Har man lite tur, vilket vi hade, kommer man till Gotland när det är som varmast, vackrast och mest njutbart.

Det är säkert femtonde gången vi var på ön sommartid. I början, de fyra-fem första åren på Fårö, som vi lärde känna utan och innan genom dagslånga cykelsafaris.

De senaste tiotalet år har det blivit södern. 

Sudret. Eller Storsudret som det kallas.

Alltid då en vecka upp till tio dar på det anrika Pensionat Holmhällar.

Halvpension med middag prick kl 17.00, lugn och ro, närheten till havet, raukar, kalksten, blommor som trotsar den torra stengrunden, fartygens dunk-dunk i horisonten, stränderna, tånglukten, de spektakulära molnformationerna, Heligholmen, den stora himlen, rabbisarnas guppande vita bakdelar - allt detta gör Holmhällar till vårt paradis.

Till saken hör att jag gjorde min militärtjänst uppe i norr, i Fårösund på KA3.

Brukar man inte då får en livslång avsmak för "öjn"? Jo vissa får det.

Inte i mitt fall dock, tvärtom, efter att ha stationerats längs kusten på ostsidan i bästa tänkbara miljö.

Afrikas vilda djur

Den senaste veckan har vår värld varit i uppror mot en troféjägare från Minnesota.
Jag tillhör de som omedelbart delade en länk om lejonet Cecils grymma död på Facebook, så visst, jag blev liksom de flesta andra, både berörd och bestört.
Nu försöker vissa förringa denna händelse, genom att peka på all död, förföljelse och orättvisa som drabbar oss människor i olika delar på vår jord.
Det förringar ingalunda Cecils död.
Det pekar tvärtemot ytterligare på ett hot mot oss som alla är djur, med olika många ben och med eller utan vingar eller gälar.
Jag var i Sydafrika och Namibia 2013 under en månad, i Namibia reste vi runt i Goche Ghanas stora öppna viltpark, liksom uppe i norr i Etosha.
Mitt vapen? Ett par kameror.
För varför skulle jag lägga en förmögenhet på att få skjuta ett oskyldigt djur?
Vissa anser sig behöva troféer hemma, kanske är det i brist på något annat som de måste hävda sig?

Jag vill visa några bilder, mina lyckade avtryckningar.

Så får de skutgalna troféjägarna slicka sina sår ett tag, skämmas och sticka ner sina huvuden ännu djupare i sanden.

Crocodile Mick

En boskapsuppfödares tålamod har sina gränser.
Är man samtidigt licensierad krokodiljägare måste man ibland greppa efter puffran och se till att den krokodil som klippt två kor var fjortonde dag under en tid, definitivt slutar med det otyget.
En krokodil behöver inte så mycket mat, utan hos vissa slår det lite slint och då hugger de efter det mesta som när närmar sig strandkanten.
Mick Pitman är alltså boskapsuppfödare, farmare eller kalla det va´du vill, han har stora ägor i Northern Territory, längs en del av en flod som betraktas som den krokodiltätaste i hela Australien.
Och som sagt samtidigt, av staten, godkänd jägare.
I Australien är krokodiljakt förbjuden, inga nöjesjägare, troféskyttar eller allmänt skjutglada figurer göre sig alltså besväret att spana längs floderna.
De många och de stora krokodilfarmerna uppe i norr, ser till att väsk-, skärp- och plånboksskinnen finns utan att skjutgalna virrpannor skall göra sig en profit på dem.
Kloka Australien som vrider vapnen ur händerna på the trigger-happy generation of lunatics.
Den här saltvattenskrokodilen som hänger här är 4,93 meter lång.
Men Mick vet att det finns större där ute i vattnet, säkert de som är 5,5 meter om inte längre.

Hans boskap kan alltså inte dricka nere vid floden, vattnet måste pumpas upp, även det är riskfyllt, skall du slänga ner slangen i vattnet måste du vara snabb annars "are the bastards there to chew your arse up...."
Det är inte lätt att leva med bestar som de här, våra vildsvin är som söta kattungar, björnen som en gosebjörn och vargen som en liten hundvalp i jämförelse.

Trendputtar

Det hände sig härom dagen att jag blev stående i Götgatsbacken.
I hörnan av St Paulsgatan.
Hade bestämt träff med en god vän, men uppgivit ett annat (felaktig) gatunamn, så väntan blev lång och frustrationen hos oss bägge naturligtvis större och större. Jag höll ut i 90 minuter.
Kompisen var från ett annat land och hade inget fungerande internet och jag inget telefonnummer.
Men vänskapen består efter denna min fadäs.

Så vad jag gjorde, jo jag studerade alla tusentals människor som paraderade förbi, frustande på cyklar utan växlar (senaste trend), turister i Fjällrävenklädsel (inte senaste trenden) eller med stråhattar.
Det som slog mig mest i semestertider, var alla trendputtar och puttror (?) som tydligen tillbringar sina semestrar hemma på Södermalm.
De kallas allmänt för hipsters.
De känns igen på sin klädstil, sina attribut och hur kroppen är smyckad, dekorerad, tatuerad, oklippt eller rakad.
Hipsters är inga Reinfeltskopior vad gäller hårmodet.
Vad som dock kännetecknar alla, är att de går till synes utan strumpor, det sägs att de har några centimeterhöga tygbitar som sitter längst ner, men inte syns ovan skokanten för en betraktare.
Jo betraktaren ser de nakna vristerna då en annan trend är att vika upp de slimmade långbyxorna en bit. Vad vitsen med att få visa sina anklar är, övergår mitt förstånd.
De förkrympta skjortorna och i vissa fall kavajerna sitter åtsmetade som vanligt, en trend för hipsters är också att hos killarna är skjortkragarna minimala, bara som man vikt ner några centimeter av skjortan för syns skull.
Axelremsväskan är legio, platta pastellfärgade låga skor utan hålfot, skor med vita sulor eller bruna i läder för dyra pengar är andra hipsterattribut.
Nu snackar jag mest om killarna som verkar vara med trendkänsliga än tjejerna, där friheten, individualiteten är större tycks det mig??
Kan det vara så att tjejerna visar sin trendighet genom att ha en klase med papperskassar på armen, papperskassar med flashiga affärsnamn eller loggorna från dyraste dyra modehus?
Visst var det skönt att även få spana in en och annan stenåldersman eller krutgumma som omväxling.

Cyklarna skall inte vara racer, utan gamla helst rostiga och det skall skramla om dom, som sagts tidigare helst utan växlar.
Att sitta till synes oberörd upp för Götgatsbacken ger högsta poäng, att flåsande och stånkande gå upp ger rött kort.
Dagens högsta poäng gav jag till tjejen som försedd med allt för rymliga kläder (inte hipster alltså), huvan neddragen, pratandes i en mobiltelefon, stod på sin skateboard i full fart kryssandes bland turister, hipsters och cyklar utför backen.
Om hon idag fortfarande är i livet vet jag inte.

Min spaning var kul, den gav mersmak. Nästa år när min australiska kompis kommer tror jag att jag uppger fel adress igen.

Snöstrutar. Blizzardcones.

Denna bild figurerade i SvD igår, fotografen okänd. Artikeln handlade om uppfinningar som det aldrig blev någon ting av.
I detta speciella fall är strutarna vad jag förstår Snöstorms-strutar.
Två damer poserar år 1939 i Montreal, Kanada med sina skydd mot vind och snö, bildtexten i Svenskan säger att dessa skydd inte blev någon succé.
Tråkigt att höra, jag hade som boende i ett land som ibland drabbas av snöstormar och hårda vindar, gärna sett vår befolkning i dessa uppiggande snöstormsstrutar.
När snön eller vinden sedan upphör för man bara upp struten på huvudet, som stjärngossen gör, för att när nästa snöby kommer fälla ned skyddet igen.
Fiffigt.

Tror jag skall bli snöstrut-entreprenör.

4 juli.

Idag är det den 4 juli.
USA:s nationaldag.
Många speciellt här i vår del av världen, har bitska åsikter om detta stora land.
USA anklagas i stort sett för allt ont, alla ingripande i konflikter, alla hotfulla uppträdanden militärt sett, de ekonomiska musklerna, ja i stort sett allt, anklagas detta land för.
Men inte alla ser USA som den onde, den hotfulle.
De har ett längre historiskt perspektiv.
Kanske vi idag inte skulle ha kunnat skriva rader som dessa.
Sovjetimperiet såg glupskt på hela Europa, de nöjde sig inte med kuvandet av den östra del utan ville ha mer.
Här fanns då USA bland flera andra nationer som kunde förhindra en sovjetisk utvidgning av sitt territorium.
Hade ryssarna tagit Västeuropa, hade de kanske varit starka nog att förhindra den kommunistiska kollapsen 1989. Vem vet?
Sovjets sammanbrott har USA:s närvaro i Europa påskyndat.
Alltnog, jag sitter här och skriver i full frihet, precis det jag vill.
Tack USA och alla ni andra för att jag får göra det.
Tack för att ni hjälpte Tyskland på benen igen, vi slapp ett revanchistiskt Tyskland, vi fick ett tryggt Europasamarbete, vi fick EU.
Tack USA för att ni håller ett öga på vad som sker i Östeuropa idag. Det känns tryggt.

Grattis på er dag.

När naturen får råda

Vi människor gör alldeles för mycket för att förstöra, rasera eller smutsa ner vår natur.
Den enda var har och kommer att få på detta jordklot.

Men, som alltid, finns det små ljusglimtar, det finns t o m hopp om att allt inte är bebyggt eller asfalterat. Detta trots att tidningarna bara för några dagar sedan basunerade ut att vår planets framtid stod på spel, att undergången är nära och att djurarter dör ut i en takt som vi aldrig upplevt tidigare.

Hoppet står till det vi ser nära och på distans.

Överst här en gammal mossbelupen skog i Södermanland, där träd legat i långa tider, kanske efter en storm och där skogsägaren inte ålagts att avverka eller fylla sina kvoter. Här får insekter, fåglar, bakterier och mikroorganismer frodas och leva i sina oförstörda miljöer ett tag till.

Under den bilden ser vi en del av vår jord från dryga 10.000 meters höjd.
Precis vid gränsen mellan Sydafrika och Namibia, jag kan givetvis inte gå i god för att den ljusgula fåra vi ser är Oranjefloden, som utgör gränsen, men en torr flodbädd är det. I så fall är det Namaland vi ser på ovansidan, d v s de allra sydligaste delen av Namibia.

Två bilder, näst intill abstrakta, inte så exakt verklighetsbeskrivande. Skönt att slippa se det vi känner igen på studs, utan bilder som får oss att stanna upp och tänka till.
Den abstrakta världen omger oss i än större utsträckning än den föreställande gör, beroende naturligtvis på vilken distans man har till motivet.

© Olle Qvennerstedt

Cooks River, Canterbury, Sydney.

Nu har Lars Erik och Haruko flyttat från Hurlstone Park med Cooks River intill, men jag hittade några bilder som är värda att lägga ut på nätet.

Cooks River är inte särskilt lång, den börjar som en rännil nära Bankstown och när den kommer till Sydney är det genom de sydvästra delarna den söker sig ut mot havet. Den passerar industriområden och stora bostadsområden, samt Sydneys internationella flygplats Kingsford Smith Airport.

Den översta tog jag själv, den i mitten visar en bild som är ganska unik, nämligen att det ser ut som i vildmarken, men ingalunda är det så. Floden ringlar genom delar av Sydney där hus av olika slag kantar dess stränder.

Pelikaner är vanliga och vana vid folk, krokodilerna lyser med sin frånvaro.

Nedskräpningen finns där, liksom här. Plast i massor flyter omkring och gör upplevelsen av vatten mindre behaglig på sina ställen. Jag upplevde också att lukten inte alltid var den bästa.

Men här gick Lars Erik många turer med sin numera bortgångne hund Ollie. Han fotade med glädje pelikaner som flög eller bara satt och begrundade sin situation.

Poseidon i Göteborg i två skepnader.

Carl Milles som skapade Posedion-statyn i Göteborg 1931, skulle kanske inte uppskatta min ersättare - en tankbil från Sannes.
En bild jag hittade av en slump i datorn.
Milles staty heter Poseidon med brunnskar, vad det nu skulle vara nödvändigt för?

När jag fick uppdraget som illustratör, att beskriva Sannes som en dominerande oljeleverantör i Göteborg, så gick jag rakt till Göteplatsen och den mest kända symbolen för Göteborg.
Sannes sa inget, de var nöja, denna bild ingick i en serie illustrationer som företaget använde i sin marknadsföring i Västsverige i slutet av 80- kanske början av 90-talet?

För trånga kläder...

Jag skulle köpa jeans här om dagen. Struttade in i en vanlig klädesaffär på orten.
Ingen tonårsbutik, utan en affär med kläder för de flesta åldrarna.
Men jeansen var knappt jag fick på mig, trots att de var rätt i midja och längd.
Förstår att ni tycker detta är gnäll, men varför i helskotta ska man med stora svårigheter behöva kränga på sig brallorna, sedan känna att de sitter som en varm stödstrumpa?
Det måste väl ändå finnas något mindre smala jeans?
Att de är lågt skurna kan jag tolerera, men att de ska sitta smetade har jag svårt att förlika mig med.
Men jag har själv varit ung och gott omkring i tajta och figursydda kläder, så man överlever väl den här perioden också.
Men modern känner jag mig sannerligen.

Danijela Rundqvist, svensk damhockeys största vinst.

En undanskuffad sport, en sport som ligger i slagskuggan av den manliga motsvarigheten, är svensk damishockey.
Så långt ner i tidningsspalterna man kan komma, så lite om våra hockeybrudar i TV och radio.
Nu har jag inte nämnt den verkliga skillnaden mellan dam- och herrhockey.
Pengarna.
Löner till spelarna, avtal med tv-bolag, sponsring och intäkter från större arenaframträdanden.

Hur många svenskar vet att vi har ett landslag på damsidan? Hur många vet att vi har proffs utspridda i Nordamerika, Europa och Ryssland?

Vid OS vart fjärde år får denna undanskuffade sport lite uppmärksamhet, speciellt om vi lyckas slå USA och spela något så när jämt med Kanada.

Men frågan är om inte en enda svensk kvinnlig ishockeyspelare (före detta) rejält rört om i hockeyrinken och ändrat på det hela - hon heter Danijela Rundqvist.
I SVT:s program Mästarnas Mästare trädde hon fram som en stabil, stark och noggrant kalkylerande idrottskvinna. Hon blev vad jag förstår snabbt den stora favoriten med sitt lugn, sin värdighet och ödmjuka inställning.
Hon svarade upp till mångas förväntningar och vann finalen igår kväll, som den andra kvinnan i serien Mästarnas Mästare. Magdalena Forsberg vann för två år sedan.

Grattis Svensk Damhockey och grattis Danijela.

Nu blåser vi igång den andra perioden.

Prata ur skägget Vladimir Putin!

Visserligen är vi idag inne på maj månads sista dag, rent klimatiskt är det sommar.
Blommorna blommar och fågelungarnas rop på mat hörs ur holkar och träd.
Men politiskt sprider sig kylan över hela världen, speciellt här upp i de skandinaviska trakterna. Ryssland och NATO bröstar mot varandra, markerar och morrar.
Igår visade ryska flygplan sitt missnöje med en amerikansk kryssares närgångna besök i Svarta Havet av alla hav.
Flygincidenter är vardagsmat över Östersjön. Stora militärövningar pågår både uppe i norr här i vårt land, liksom över Östersjöns internationella vatten och i Ryssland på denna sida Uralbergen.
Transpondrarna är avslagna på spanings- och spionflygplanen.
Med andra ord är de ruggigt och kallt numera - vad gäller relationerna mellan Ryssland och Väst.
Ryssland får ta på sig en del av detta, de annekterade utan att rodna Ukrainas halvö Krim, de har hotat, invaderat och infiltrerat Donetskområdet i östra Ukraina. Där krig pågår och människor dör.
Väst svarar, med militärt utspända bröstkorgar och sanktioner, handelsblokader och ekonomiska embargon av olika slag.
Mitt i allt detta så utfärdar Kreml plötsligt ett inreseförbud för nio svenskar, som haft eller har framskjutna politiska positioner i vårt land.
Margot Wallström grymtar och vill av Ryssland få en godtagbar förklaring till dessa förbud för enskilda individer med svenska pass.
Troligen vill Ryssland visa missnöje mot tidigare utrikesminister Bildts tuffa attityd mot Putin & Co, det finns säkert andra förklaringar i Moskva varför den förre kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth också fått inresestopp av ryssarna.
Om nu Moskva inte uppfattat det hela rätt så har Sverige faktiskt bytt regering och de (ryssarna) har inget att frukta av vare sig Bildt eller Lena A-L.

Men liksom gubben här upp, vore det klädsamt om Ryssland förklarade varför förbudet för vissa svenskar nu är ett faktum.
Prata ur skägget Vladimir Putin!!!

Grep sista halmstrået, Newcastle United.

Skrev för någon dryg vecka sedan om de problem som Newcastle United, min klubb, genomlider.

Nu hade de ändå chansen i lördags att visa moral, styrka och att de kastat all ångest åt sidan, då drygt 52.000 åskådare gjorde allt för att stödja dem till ett nytt kontrakt i Premier League.
Hemma arenan St James Park kokade, det verkade som om all frustration från supportrarnas sida, gentemot ägaren och den grupp i ledningen, som de anser missköter klubben lagts åt sidan för att i stället vändas till ett massivt stöd för laget. Det var ju trots allt laget som behövde lyftas fram.
Och så kom den då - segern - efter 10 förluster och bara en oavgjord, och fritt fall under de sista månaderna slags West Ham United tillbaka med 2-0.
Av ljudet och dåndet att döma på den video jag kollat, så borde det ha gett utslag på någon seismologisk mätare i England.

Allt nog Newcastle klättrade förbi Sunderland FC och Aston Villa nere i botten och slutade alltså sjätte sista laget i PL denna säsong.
Nu återstår för klubben att se framåt, lära av misstagen från denna säsong, anställa en tränare med rutin och pondus och fortsatt drivkraft, samt se över spelartruppen.
Gör man det, samtidigt som man löser de mycket svåra problemen med ägaren Mike Ashley, så kan det gå mycket nättre kommande säsong.

Jag har inga råd och tips, det kan ni bättre - lycka till Newcastle United.
Klubben i mitt engelska hjärta.

När åskan slår till.

Den fina staden Adelaide i Australien upplevde en åsknatt som få kommer att glömma.
Några säger att knallarna var "extraordinära i sin styrka", husen skakade och fönstren skallrade enligt andra som vaknade i natt vid runt halvtre-tiden.
Åskan kom inrullande från sydväst och höll Adelaide vakna ganska länge för den "pågick och pågick" som en radioreporter beskrev förloppet.
En tidningsreporter sa ungefär så här "detta kraftiga åskoväder var det värsta jag upplevt, trots att jag bott i tropikerna under en tid, jag tycker att dånet var det högsta som jag någonsin hört".
Med åska kommer regn, upp till 40 mm rapporteras, de högsta nivåerna på dryga femton år för en majnatt i Adelaide.
Adelaide klarar detta, de är vana vid skiftningar i vädret, när jag var där under en månad 2010, upplevde jag ett ovanligt kraftigt åskoväder, såg då staden från ganska hög höjd och precis som på bilden här ovan, kom blixtarna på rad, flera samtidigt.
Mäktigt och stort är det, men som människa är man liten och vördnaden för naturens krafter blir stor och underdånig.

Bilden: David Hobbins. Tack!

Mina fem senaste ur "Gubbar är också människor"

Det påstås att det är vår. Då brukar tidtabellen bli svår att hålla och almanackan kräver hela tiden närvaro och engagemang. 

Så även för stackars mig.

Mina Gubbar kommer på efterkälken, tonar bort och pockar inte på uppmärksamhet som under den lugnare vinterperioden.

Alltnog, några har det blivit under slutet april och maj. 

De får väl prata för sig själva.

Varsågod och ta del.

©OlleQvennerstedt

Kyoto Centralstation 京都駅

 

Kära bloggläsare, ni får ursäkta mig.
Minnena från vår Japanvistelse förra året ligger långt fram i hjärnloben på mig, de poppar ofta upp och drömmen om att få återvända är lika pirrig som bubblande.
I storstäderna handlar det mycket om att transportera sig, speciellt om man som turist är på besök och vill se olika ting och saker.
I Kyoto tog vi alltid någon av bussarna till den moderna och effektivt pulserande Centralstationen.
Den station som invigdes 1997 och är på imponerande 238,000 kvadratmeter.
Luftig, ljus på sina ställen, mörk på andra. Lite trångt i gånger över och under spåren, men väl skyltat även för oss västerlänningar. Och det man aldrig behöver bekymra sig för - att tågen inte går på utsatt tid - för det gör de med råge nästan.
Så varsågod, några bilder från Kyoto Station, kan ni annat än förstå min beundran för detta.