Ryanair; ska ni frakta levande människor över huvud tagit? Och dessutom ta betalt för det.

Ja min fråga kvarstår;
1) Är Ryanair egentligen lämpligt som flygbolag att flytta passagerare från punkt A till punkt B, och förhoppningsvis tillbaka till punkt A igen?

2) Eller bör de ägna sig åt att frakta ex frukt, cykeldäck eller damkappor från södra Europa till den norra delen?

Mitt svar är entydigt: det sistnämnda alternativet, alltså 2).

Läser man dagens artikel i SvD så tror jag att många av er håller med mig.
För efter den senaste skandalen på Stansted utanför London så finns det inga ursäkter kvar för bolagets högsta ledning att komma med.
Man säger att det delades ut matvouchers när passagerna med polisens hjälp fått lämna flygplanet efter över tre och en halv timme ombord utan mat och dryck.
Men att komma in på en stängd flygplats klockan 03.50 med en voucher i hand för att få en bit mat eller något att dricka, när inget är öppet, är inget annat än ett hån.

Den nonchalans och totala likgiltighet som bolaget visade sina passagerare är oförlåtligt, den stackars ombordvarande personalen, som man på filmen knappt ser något av, sitter/står med sina händer bakbundna och med förbudet att servera något till någon, tills order uppifrån kommer om annat.
Detta alldeles oavsett om där finns barn, äldre, passagerare med behov av föda eller dryck för att kunna medicinera el likn.
Se filmen på cirka 7 minuter här, om nu någon tror att mitt korståg mot Ryanair är ett påhitt.

Själva, Mia och jag, blev vi fast ombord på Ryanairmaskinen som fört oss hungriga från Palma de Mallorca till Skavsta flygplats en varm sommarnatt, någon mat fanns inte ombord under flygningen.
Efter landning så AC-n slogs av och ingen mat eller dryck serverades i den olidligt heta kabinen under en dryg timme.
Orsak? Några plan skulle fyllas med avresande passagerare och vi fick inte gå av för att risken för hopblandning med dem blev för stor!!!
I ca 70 minuter fick vi vänta, inga besked, kabinpersonalen hade åkt till hotellet för att sova.
Till sist kom en ur flygplatsens personal och öppnade kabindörren och ut fick vi gå.

De ord, de haranger som utgjöts över detta skandallösa flygbolag tror jag inte ens Michael O´Leary skulle kunnat bemöta.

Vi beslöt oss då i juni 2011 att aldrig mer åka med Ryanair - och det står vi fast vid.

Är alla tiggare utblottade? Jag vet inte.

Den här tiggaren (i NYC) kanske är utan ett korvöre på fickan, eventuellt inte...?

Problemet med tiggarna i våra städer tilltar.
Folk i allmänhet och makthavare i synnerhet har väldigt svårt att veta vilket ben vi skall stå på.

Det senaste är att bussa tillbaka romer till Rumänien och hoppas att de stannar hemma, men icke, de återvänder till oss eller något annat land där det finns ett betydligt större välstånd än i hemlandet.

Vi som hela tiden stöter på dem, längs kalla gatstenar och isiga husväggar vet snart inte vad vi skall göra.
För att ge till en, gör det svårare med nästa och nästa och....
Våra medkänslor räcker inte hur långt som helst eller hur länge som helst.
Jag personligen ger när jag tycker att det är ett ömmande fall, vilket naturligtvis är fel, men vad sjutton skall jag gå efter, när känslan av att en motsvarigheten till en "hallick" plockar av dem de mesta de lyckats få ihop. Jag säger känslan.
Därför får de som ser mest lytta och eländiga ut.
Även om den relativt "fräscha" modern med kanske fem hungriga barn och en arbetslös man hemma i Bukarest lika gärna skulle fått min slant?

Vad gör du? Vad tycker du att Rumänien skall göra? Vad tror du att Europa samlat kan göra?

Nummerplåtar igen.

Från den 1 januari i år har vår egen svenska Transportsstyrelse, hör och häpna, ändrat spärrning (avståndet mellan bokstäver eller siffror) och även typsnittet i registreringsskyltarna.

Jag som kritiserat dem, måste då i rättvisans namn säga till det bättre. Men kanske inte med så stora steg som jag hoppats på, men även små steg kan på sikt leda ganska så långt.

Här visar jag den nya svenska skylten, där den stora glipan mellan bokstäver och siffror inte längre finns kvar, där satt ju tidigare skattemärket.
Under ser du ett exempel på en tysk skylt, tyskarna som har ett mer karaktäristiskt, men ändå mycket läsbart typsnitt, än vad vi har. Titta bara på siffrorna.
Och titta på M:et, där det tyska är mycket mer "tilltalande" med en spets i det nedåtgåendet "v:et" som bildas mellan de vertikala staplarna.
Det svenska B:et är lite mer "slappt", det tyska har mer spänst, mer rygg.
Bara några högst personliga reflektioner.

Nu är det som det är, jag tänker inte jaga Transportstyrelsen längre, de har ändock visat vilja och insikt om att något måste göras. En diskussion har säkerligen föregått beslutet, man har troligen testat olika typsnitt och det är goda nyheter för mina ögon och öron.

Ready for Hillary?

Redan nu, knappa tre år före presidentvalet i USA, kan du (vi) höja våra glas och förhoppningsfullt bubbligt skåla för hennes framtida framgångar som landets första kvinnliga president.

Men innan dess måste det kanske kampanjas en del för amerikanerna som lutar åt hennes håll, detta är en bumper sticker, den finns att rekvireras som en man många olika kampanjprylar som redan finns framtagna och saluförs hej vilt på nätet.

Hillary Clinton, kan alltså om hon beslutar sig för att kandidera bli USA:s första kvinnliga president. Något som många hoppas blir verklighet, frågan är bara hur långt denna önskan sträcker sig in i de breda republikanska leden? Är blod tjockare än vatten eller?

För inom den demokratiska delen av väljarna, så lär det vara svårt för att inte säga omöjligt för vilken annan kandidat som helst, att kunna matcha sig mot Hillary, om hon nu ställer upp.

Hon, har jag förstått, är nu inte i slutfasen på en självbiografi (rätta mig om jag har fel), så till hösten kan hon kanske visa vad hennes beslut blir.

Det verkar om man skummar lite i amerikanska medier, som att många på den demokratiska gräsrotsnivån, är lika entusiastiska för henne som de var när Barack Obama klev fram på allvar efter det första nomineringsvalet i Iowa 2008.

Med kvinnor, liberala män och många utlandsfödda amerikaner bakom sig, kanske vi får uppleva den historiska dagen då ett "gubbvälde" bryts och en kvinna med en gedigen politisk bakgrund slår sig ner i presidentstolen i Vita huset. 

Nordkoreas brott mot sin egen befolkning.

FN:s utredningskommissions ordförande Michael Kirby visar upp utredningen om Nordkorea.

I början av veckan lade FN fram en skrämmande rapport om det skräckvälde som råder i Nordkorea.
FN är så djärva att de t o m kräver att Nordkoreas ledare Kim Jong-un skall ställas inför rätta för brott mot mänskligheten.
Ta del av en del av rapporten här, skrämmande läsning om vad som sker i de stora koncentrationslägren i Nordkorea, dolda och för de flesta okända och ljusår bort från de påkostade militärparader, hyllningsuppträdanden för ledaren som vi vant oss se på tv. Det är lätt att bli bländad av den glättiga ytan av en stalinistisk diktatur, ett välde som en gång för alla bevisar att drömmen om den kommunistiska utopin är liktydigt med dygnet-runt-terror, dygnet-runt-hot och dygnet-runt-skräck.

Sanna Rayman, SvD:s utmärkta ledarskribent, analyserar med tårarna i ögonen FN-rapporten och förfasar sig samtidigt över de kommunistiskt rätt-trogna i detta land som med inte bara skygglappar utan även hörselskydd och genomgången lobotomering, ändå envisas med att tro på ett system som är så fruktansvärt grymt och brutalt.
Sanna skriver om tidningen Proletären och Kommunistiska partiets näst intill helt okritiska hållning till Nordkorea. De håller ut i det längsta, med sin naiva förhoppning om att en dag få vakna upp i ett socialistiskt paradis som badar i ljus och guld och alla är lyckliga.

För er som följer min blogg genom åren, så har ni märkt att jag oväntat ofta tar in något om Nordkorea, sällan vill jag fara ut i så kraftiga fördömanden som här, men ni skall alla veta att jag aldrig känt något vurm för landet eller vad som försigår där, bara rids av en aldrig avtagande förundran över hur det kan fortgå år efter år, ledare efter ledare.

Min fråga går till fritt tänkande läsare av denna blogg, hur kommer det sig att man okritiskt får hylla och skriva om ett samhällssystem som är att jämföra med det nazistiska misslyckandet i Europa för sjuttiotalet år sedan?
Hur kommer det sig?

Svenska argument som inte håller.

Detta är som en storm i en äggkopp. 

Världen har större problem än dessa.

Men jag kan inte låta bli att bli gnäll- och ifråga-sättar-gubbe när det gäller allsmäktiga Transportstyrelsens bestämmelser vad gäller våra nummerskyltar på bilar.

Eller låt oss, som i byråkratins vokabulärsvärld, kalla dem för registreringsskyltar.

Förutom en massa ord på tre bokstäver som kan vara stötande, vilket jag tycker är helt ok, så har de, läs Transportstyrelsen, beslutat att vissa bokstäver inte får förekomma på skyltarna.

I som kan förväxlas med J

Q som kan förväxlas med O

V som kan förväxlas med W.

Crap, på ren svenska. Titta här ovan, det är betydligt större risk att förväxla X och K ( se övre fotot) än de som du ser under. Det sitter personer, utan typografisk utbildning eller kunskap på verket och tycker, de tycker så det knakar fel åt alla håll.

Hur skulle det vara om man tog en titt på sitt egna beslut om registreringsskyltar för bilar tillhörande den diplomatiska kåren?

Hur tydligt tycker "typograferna och AD:arna" på Transportstyrelsen att detta missfoster till skylt ser ut? 

Är den läsbar en regnig och smutsig eftermiddag i mars? Eller i skymningen? Efter några kilometer på en grusväg? 

Knappast. 

Svart på blått är ett generalfel utan like, jag har aldrig sett en så ogenomtänkt färgkombination, detta är rena lärlingsstadiet för 13-åringar under första året på en grafisk folkhögskoleutbildning.

Skärp er Transportstyrelsen, jag kommer att hugga er i hälsenorna gång på gång tills det går upp för er att typografi är något att ta på allvar. Lär av tyskarna, ja t o m norrmännen.

Vakna upp. 

Tiderna förändras.

Ja verkligen - tiderna då det puttrade och jäste i vart och vartannat svenskt hem är förbi, idag dricker de nya generationerna hellre vin och öl.
Alla gör inte det...
Men för oss gamlingar sprids ett leende på läpparna när vi i våra förråd, stöter på de långa rören, den skinande dunken och påsarna med aktivt kol.
Det var annorlunda förr.

Koreanska tårar som fått vänta i 60 år.

De skildes åt för 60 år sedan, har inte sett varandra sen dess.
Tänk er själva att vara i den situationen, sättas i en buss på den sydkoreanska sidan och transporteras till Mount Kumgang i norr, för att där under sex dagar få umgås med sina släktingar.
82 sydkoreaner som hade tur, genom lottdragning blev de uttagna bland 72.000 åldrande sydkoreaner som väntat och väntat.
Men tövädret, återföreningen med den stängde grannen i norr blev aldrig av, och tiden gnager på minnena och många hinner tyvärr dö innan det kanske skulle kunna bli deras tur.
Det är sällan, ända sedan 2010 som den förra släkträffarna skedde.
Nordkorea har hela tiden fördröjt, kommit med anklagelser mot syd för än det ena än det andra, men nu är det ett faktum.
Detta är en av vår jords mest tragiska konflikter som pågår inom "en nation" och ett folk. Hur politiken kan vara så grym och i brist på mänskliga känslor är för mig obegripligt.
Skulle tro att prestige, rädsla och makt är det som överskuggar dessa stackars tusentals äldre koreaners önskan att få träffas och umgås, inte bara under 6 dagar utan resten av sina liv.
Men icke.

Beklagar bildkvaliteten, Reuters har tagit bilderna, som inte är lätta att hitta på nätet.

Airbus A350 XWB in i frysboxen.

I månadsskiftet januari-februari kom en A350 XWB på besök till Iqaluit i Kanada för att få känna på kylan.
En stad som ligger i provinsen Nunavut och rubriceras som Kanadas kallaste arktiska stad.
Staden som ansågs passa teamet på 48 man från Airbus, här skulle man gnugga händerna, kanske mer för att testresultaten skulle vara rättvist avgörande ur klimatisk synvinkel sett, än för att hålla värmen.
Airbus A350 testmaskin nummer 3 kom till Iqaluit direkt från raka motsatsen, nämligen från tester i Bolivia under "hot-and-high"-förhållanden.
Men här i Kanada var det under minus 10°C, här sprejades planet först med vatten för omedelbart efter starta motorerna, de olika systemen ombord testades, man taxade runt i extremt låg fart, avbröt take-offs och testade att motorbromsa i tjockt snöfall.
Det verkar som test-laget blev nöjda med att "3:an" klarade av proven.

Nu har Airbus gjort över 200 testflygningar under 890 timmar med de två första testmaskinerna. Innan fjärde kvartalet i år skall de ha klarat av de stipulerade 2 500 timmarna och fått ett godkännande av europeiska EASA och amerikanska FAA.
Qatar Airways blir först ut med denna maskin.

Airbus A350 XWB som hade en bejublad show i Singapore under veckan som gick, många av morgondagens köpare fick för första gången se henne i aktion under Asiens största flygshow.

Att inte borra utanför Alaska.

Här ligger oljejätten Shells borrfartyg, det grundstötta "Kalluk" utanför Alaskas Kodiak Island och gnager mot bottnen. Ombord hade hon 541,000 liter diesel! Den slet sig från sin förankringspråm "Aiviq"vid årsskiftet 2012-13, under förflyttning längs kusten. Tänk på vad som kunde ha hänt.

Royal Dutch Shell PLC har det inte lätt i Alaska. Här har man försökt att borra efter olja längs Alaskas norra kust, under protester främst från de boende längs kusten, men även från de miljömedvetna världen över.
Riskerna att borra i Arktis är stora, men det som ligger djupt under ytan, nya oljefyndigheter lämnar inget oljebolag någon ro.
Shell hävdar att "Alaska fortfarande är ett område med hög potential för en lång tid framöver och att bolaget känner sig motiverade att få börja borra i framtiden".
År 2013 blev det nej och nu i januari har Shell tvingats trycka på paus-knappen igen, detta trots att man under förra året deklarerade att man var redo och hade all utrustning och personal på plats.
Vad är det nu som hänt 2014?
Jo, en amerikansk apellationsdomstol beslöt den 22 januari att osäkerheten är för stor för att ge tillstånd till Shell att börja borra.
Shell har alltså åter fått skjuta ett helt år på att få påbörja borrningarna.
"Vi har arbetat i nära kontakt med det amerikanska inrikesdepartementet och även andra regeringsmyndigheter, men utan resultat."
"Just nu känner vi oss frustrerade av beslutet om förlängt borrstopp, de hinder vi ser framför oss gör det omöjligt att motivera de kostnader det innebär att ha utrustning och personal på plats, för att kunna borra på ett säkert sätt."

"Detta ger oss bara möjligheten att nu helt se över våra möjligheter i Alaska" säger Shell.

Här kan man se ett resultat av en mycket aktiv och välmotiverad internationell opinions enträgna arbete med att upplysa världen om vad det skulle innebära att djupborra efter olja i områden som är så känsliga som ishavsområdena är.

Detta pekar också på en annan sak.
På Peak Oil!
För varför skulle man "kosta på sig" och riskera att borra djupt under tjock, delvis rörlig havsis, om det inte vore så att världens tillgång på råolja inte längre är vad den var?
Förr borrades det ett hål i marken och upp kom oljan (grovt generaliserat av mig), men detta för att få perspektiv.
Ställ det mot ex Deepwater Horizon-katastrofen i Mexikanska gulfen för några år sedan. Varför borrade man så djupt under vatten? För att det inte finns mer av ny lätt-tillgänglig olja.

Alaska är det första exemplet som kanske gör att verkligheten går upp för oss människor.
Nämligen, att vi hanterar och förbrukar här - en ÄNDLIG resurs.

Historien om Qantas, del 2.

"Den stora malen" eller Giant Moth syns här år 1929. 

En enmotorig dubbeldäckare, de Hallivand-maskin med beteckningen DH.61. 

Det mindre systerplanet DH.50 hade rönt stor uppmärksamhet som en pålitlig arbetshäst, därför kom DH.61 som en större ersättare för att orka lyfta fler passagerare och tyngre postsäckar.

Det påstås att de bara tog 10 veckor att rita och utveckla denna variant, något häpnadsväckande sett ur dagens perspektiv.

Hur som haver, den första testflygningen i England genomfördes i december 1927, Planet transporterades sedan i delar till Melbourne och de Hallivand-fabrikerna där, efter att ha plockats ihop igen provflögs den på nytt den 2 mars 1928.

Här vilades inte på några hanar, utan full fart upp i luften.

Den här maskinen döptes först till Canberra men namnet ändrades snart till Giant Moth, alltså som beteckning på flyplansmodellen.

Tre maskiner av denna typ användes i Australien, främst för postflygningar med Australian Aerial Services Ltd och Qantas. 

De gick i tjänst för Qantas i april och maj 1929, utrustade med bolagets första flygande toaletter!!!

17 april 1929. Jungfruflygningen i "Apollo" mellan Brisbane och Charlieville, Queensland, här under en mellanlandning för bränslepåfyllning i Roma. Piloten denna dag hette P.H. Moody.

I kabinen på en De Havilland DH.61 såg det ut så här. Med plats för åtta passagerare visas här fyra lyckligt luftburna, året är 1929.

Tillbaka i Brisbane den 23 april 1929, har Qantas första luftpost- och passagerarflyg landat framför hangaren med Qantas i fullt utskriven text. Det var tider det. Lägg märke till dels G.P.O.-postbilen och postsäcken med AIR MAIL i stora bokstäver.

Det är alltså "Apollo" som poserar här, den andra av Qantas DH.61-maskiner döptes till "Diana."

Fram till 1935 flög de regelbundet post och människor, främsta anledningen till att de var i tjänst så relativt kort tid var helt enkelt att motorn, en Bristol Jupiter XI inte var fullt pålitlig.
Vilket också visade sig den 9 maj 1938, då maskinen "Apollo" störtade i  Mubo, Nya Guinea, dit det sålts några år tidigare.
Totalt byggdes bara tio exemplar av detta flygplan, vilket ur dagens ögon sett är ren kapitalförstöring, men för Qantas var den en god start i bolagets flygande historia.

OS. Jag var sååå nära gråten...

Alldeles nyss var det prisceremoni i Sotji, de svenska stafett-tjejerna skulle få sina guldmedaljer.
Här i den snygga svenska OS-dressen är fr v Charlotte Kalla, Anna Haag, Emma Wikén och Ida Ingemarsdotter.

Spralligt glada, som i går efter Kallas otroliga upphämtning, hoppade de upp högst upp och fick medaljer och blommor.
Mia och jag tittade och det var med stor behärskning jag höll tillbaka tårarna, men värmen inombords, mina kalla händer och ståpäls på armarna räcker som bevis för att jag blev djupt berörd.

Jag var ytterst skeptisk till att över huvud taget titta på OS, den utbredda korruption, svågerpolitik och den hänsynslösa behandling som alla gästarbetare utsatts för av Putins knähundar, gjorde att jag ville avstå från detta OS.
Och de första fem dagarna höll jag mig borta, men i takt med att Norges förväntade framgångar uteblev, så vädrade vi (Mia och jag) igår förhoppningar på våra tjejer i stafetten 4x5 km.
Vi bänkade oss och fick se en dramatik som ingen filmskapare kunnat regissera.
Sverige vann knappt före Finland och Tyskland.
Norge femma och idag blev Norge fyra i herrstafetten, dryga minuten efter Marcus Hellners målgång.

Norge som dominerat herr- och damskidåkningen under den senaste fem-årsperioden, med undantag kanske för Vancouver-OS var i år skyhöga favoriter till att i princip "ta storslam".
Efter två lyckosamma inledningslopp har det bara barkat rakt utför för norrmännen.
De skyller på vallateamet, det vallateam som under så många år höjts till skyarna och som alla andra nationer avundats för deras magiska blandningar, slipningar och poleringar, oavsett före, temperatur eller yttre förutsättningar.
Detta team är nu skulden till en rad genomklappningar och uteblivna framgångar, skidåkare som sett dödströtta och uppgivna ut.
Jag tror att det är mer en kombination av tryck hemifrån, psykisk press, motgångar och dåligt inprickad form som är orsaken, för varför skulle vallafolket misslyckas dag efter dag, när andra nationers vallaspecialister inte gör det?
Det är faktiskt bra att Norges dominans blivit riktigt kantstött, andra länder behöver komma fram som Frankrikes bronsgrabbar idag. Andra nationer behöver känna att det inte alltid finns en oöverstiglig mur att köra in i varje gång man ger sig ut i tävlingsspåren.
Om nu Finland, Italien, Tyskland och Sverige m fl kan höja sig, bredda sig och få betalt i framgångar, på Norges bekostnad så må det vara en del av en naturlig cykel, som det är inom allt annat.

Jag missunnar inte våra grannar i väster framgång i skidspåren, men lite rotation och omväxling vid medeljceremonierna, som idag, skadar inte ett dugg, tvärt om.

Att sedan Peter Northug är som han är, det må vara förlåtligt, tror att kvällstidningsjournalisterna spetsar i onödan för att få folk att sura till över hans "kaxighet".
Hans peak har varit.

Qantas, världens säkraste flygbolag har också varit ungt en gång i tiden. Del 1.

Bolagets första flygplan var en Avro 504K, det här exemplaret är en senare byggd kopia av planet. 

I Longreach, Queensland byggde man egna maskiner, bl den här, en de Hallivand DH 50J. Året är enligt uppgift cirka 1928.

"Den flygande båten", amfibiemaskinen Short S23 ligger här och guppar, men kunde lika väl fälla ut sina landningsställ och landa på landbacken.

En av världens äldsta flygbolag är Qantas Airways, Australiens stolthet som trafikerar världens metropoler.

Qantas utnämndes för någon vecka sedan till världens säkraste flygbolag i konkurrens med 140 andra bolag.

Dess historia är lång, denna dag nöjer jag mig med de första åren. Mer kommer senare.

Bolaget bildades i Winton, Queensland den 16 november 1920 som:

Queensland and Northern Territory Aerial Services Limited, vilket blir QANTAS.

Ursprungligen så flög bolaget huvudsakligen flygpost i västra Queensland, med ekonomiskt stöd av den federala australiska regeringen.

Åren 1926 till 28 byggde Qantas en antal flygplan i Longreach, Queensland, se bild nummer två här ovan. På stjärtfenan står där Qantas. Vilket det också gör på den första maskinen i bolagets ägo (se översta bilden).

Från Cloncurry, Qld gick också den allra första Royal Flying Doctor Service. Det var den 17 maj som en de Havilland DH 50 lyfte med målet Julia Creek i Queensland. Planet hette Victory och i Julia Creek mötte över ett hundra personer upp för att se Victory landa.

Hon flög sedan under ett år, cirka femtio flygningar och 20 000 miles.

Vi hoppar fram några år och ser att föregångarna till British Airways, Imperial Airways och Qantas limited formerade sig som ett nytt bolag under namnet Qantas Empire Airways Ltd (QEA).

Bägge hade de 49% av bolaget, resterande två procent satt hos några oberoende bidragsgivare.

Låt oss avsluta år 1934 (för att återkomma) med att det nya bolaget nu upptog sina första "riktiga" flygningar mellan Brisbane och Darwin, med både DH 50 och dubbeldäckaren DH 61.

Mer kommer. Qantas är en lång historia.

Posten kom med fallskärm.

Detta är en vignette, ett vackert märke som sattes på all post till Mornington Island.

Här ligger Mornington Island i the Gulf of Carpentaria, Queensland, Australien.

Mornington Island är den nordligaste i ögruppen Wellesley Islands i subtropiska Queensland. 

Ön är ganska platt, som högst futtiga 150 meter och drabbas ofta med svåra följder av cykloner. Cyclone Steve passerade rakt över ön år 2000 och orsakade då svåra skador. 

Befolkningen som uppgår till cirka 1000 personer är mestadels ursprungliga aboriginer, många som flyttat hit från närbelägna Bentinck Island som fick sitt sötvatten förstört av en cyklon 1947.

Ön har ett flygfält som användes av det australiska flygvapnet under andra världskriget.

Under kriget förekom något ganska unikt vid juletid, när de stora "Flygande båtarna" som Qantas Empire Airways använde på sina flygningar mellan Sydney och Singapore och vidare mot Europa, under flygningarna norröver sakta sänkte sig ner mot Mornington Island.

För att landa?

Nej, för att med fallskärm släppa ner post, tidningar och paket till de boende på missionsstationen och flygpersonal stationerad på ön. Detta skedde under krigsåren.

Och tack vare ett nära samarbete mellan dåvarande VD:n för Qantas Mr Hudson Fysh och Pastor Dr John Flynn en veteran bland australiska missionärer och grundaren av det välkända Australian Aerial Medical Services, The Flying Doctors.

Idag har vi här hemma hos oss, lantbrevbärare, något vi vårdar väl och utnyttjar för att få behålla. 

Den gula bilen svänger ner på gården när vi behöver köpa frimärken eller ett paket skall hämtas eller lämnas, några korta ord byts och vi blir alla nöjda. Detta är vi innerligt tacksamma för.

Men att SAS eller Lufthansa skulle komma in på låg höjd med posten från utlandet har vi aldrig trott på och tror fortfarande inte på.

Idag tror de boende på Mornington Island inte heller på fallskärmspost.

När Stalin höll på att få en judisk svärson.

Alexei Kapler

När Josef Stalins dotter Svetlana Alliluyeva, plötsligt till fader Josefs stora förvåning förälskade sig, så hade hon mage att göra det med en judisk man.

Mitt under brinnande världskrig, då judeförföljelserna i Europa pågick som värst och tyskarna  fullföljde sina planer på att i otaliga utrotningsläger göra slut på alla med judiskt ursprung, så agerade Stalin inte lika illa, men illa nog ändå.
Han var visserligen svag för alla filmmakare, bl a då Alexei Kapler (på bilden) som Svetlana fallit för. Men även andra starka kulturpersonligheter med judiskt blod underhöll honom inom balett, musik, litteratur, konst och musik. De intellektuella.

Judiske Kapler var 23 år äldre än Svetlana, men det fanns andra anledningar till Stalins irritation över deras förhållande.
Stalin hade redan under förhandlingarna med tyske Ribbentrop och i samband med undertecknadet av nonagressionspakten länderna emellan, lovat Ribbentrop att "även han var irriterad över den judiska dominansen bland de intellektuella" och lovade att "göra slut" på den dominansen.
Och mycket riktigt, utnämningar och positioner på höga nivåer blev drastiskt färre för judar i Sovjetunionen.

Alexei Kapler då? Jo han var född 1903 och blev skådespelare, regissör och manusförfattare. Filmer som "Lenin år 1918, Amfibiemannen, Den blå fågeln" m fl gjorde att han fick Stalinpriset 1941.

När han sedan i samma veva mötte Svetlana blev det annat ljud i skällan, Stalin anklagade honom för antisovjetisk agitation och för att vara en "engelsk spion"och dömde honom till fem år i ett arbetsläger i Vorkuta-regionen, för att direkt 1948 döma honom till ytterligare fem år i ett annat Gulag-läger, Inta.
Han återvände 1953 och blev på nytt verksam inom filmen, han avled 1979.

Svetlana föll återigen för kärleken och återigen med en jude! Grigori Morozov som hon gifte sig med. Stalin godkände bröllopet men var inte själv närvarande under bröllopsceremonin.

Och som grädde på moset, så gifte sig Stalins son Yakov med en judisk kvinna, Yulia Meltzer, något som Stalin först motsatte sig, med undan för undan blev allt mer förtjust i!!

Ja det var inte lätt att heta Josef Stalin och försöka förstå sina barns känsloliv.
När han själv inte hade något.

Vårsalongens bredd lyser upp i gråvädret.

Vårsalongen, denna årliga konstbegivenhet rullar nu som bäst i Liljevalchs vackra salar på kungliga Djurgården. 

Här speglas på det mest mångfacetterade sätt man kan tänka sig, det svenska konstlivet av idag, det konstliv som inte främst rör sig på biennaler, internationella muséer eller ens på vårt eget Moderna eller konsthallar som Arkipelag och andra liknande nybyggen.

Här visas det lite mer allmänna av svenskt konstliv av idag, det som tillkommer i ateljéer av pur lust och kreativ inspiration, snarare än beställningar lagda för fem år sedan. Bredden visas här upp, både vad gäller åldrar, geografisk spridning, utbildning eller autodidakt och främst tekniker.

Det som glädjer är att här finns allt från måleri till textil. Däremot konstaterade jag att det i år är enbart föreställande och berättande konst som beretts plats. Ett minus enligt min åsikt, det måste finnas utrymme för människors egen förmåga att tolka en konstnärs verk, få spela med sin egen fantasi och skapartankar, men icke, trender dikterar även på denna folkliga konst-nivå. Tydligen. Men låt gå, det kommer snart en backlash då föreställande och abstrakta uttryck åter kan få mäta sig med varandra.

 Angelica Kristenson Aurelius, två oljor på duk. "Interiör" och "R....cest moi" för 32- resp 28.000:-

John Söderbergs jättelika "Spindel" i björkträ. Pris 150.000:-

Helena Rantamäki Bröms verk i virking och rya för 35.000:- heter

"There´s got to be some order around here"

Anna-Karin Berglund. "Conversation Piece". Pris 7.500:-. Tekniken kallar hon Assemblage.

Den här utställningen är väl värd att se, den behövs i tider av allvar, politisk pajkastning, Olympiska spel och gråväder. Du har fram till den 23 mars på dig, missa det inte. En god lunch på Blå Porten förgyller upplevelsen ytterligare.

Foto: Olle Qvennerstedt

Pest eller kolera, vilket väntar Syrien?

Jag skrev i förrgår att jag inte längre är övertygad om att Bashar al-Assads regim skall bort från makten i Syrien som det ser ut just idag.
Hur kan jag vara så rå undrar ni?
När man sett de skoningslösa och urskiljningslösa bombningarna av bostadskvarter som al-Assads stridsvagnar, kanoner, helikoptrar och stridsflyg genomför, hur kan man då rättfärdiga hans fortsatta existens?

Den Fria syriska armén som började kampen mot al-Assads styre är idag inte längre på väg att tippa över maktbalansen till sin fördel, som det såg ut för kanske ett halvår sedan. Tyvärr.
För tyvärr har en tredje part blandat sig i leken, uppmuntrade över att manöverera i stora områden med politiskt kaos.

Militanta islamister utifrån, har skaffat sig en allt starkare ställning på slagfälten, jihadister inspirerade av al-Qaida finns i grupper som Islamska staten Irak och Syrien (ISIS) och al-Nusra.
De vill upprätta en islamistisk stat som täcker Syrien och Irak där det också råder kaos och dödligt våld.
De är alla sunnimuslimer, som ser shiamuslimska Iran och naturligtvis Israel som sina primära mål efter att ha tagit makten i Syrien och Irak, om de nu gör det, vilket jag utifrån min lekmannaposition inte tror.
Men det är målet de har, självmordspatruller utbildas för att föra jihad mot seger, senast igår dödades cirka 20 och skadades ett femtontal "elever" i en självmordsskola i ett av ISIS:s kontrollerat område i Irak.

Om ISIS och al-Nusra är alternativet till al-Assad, säger jag otvivelaktligen al-Assad.
Det bär emot, men vem vill se ett nytt talibanstyrt Syrien?

Om däremot den Fria syriska armén kan både bekämpa jihadisterna och hålla al-Assad stången och återta initiativet, så är de troligen det bästa alternativet.

Det här är inte lätt, när man bara sitter med ytlig information, men ändå kan dra egna slutsatser om gott och ont.

Vår blev snabbt vinter i Syrien.

Den arabiska våren som spred sig över Nordafrika, med lycklig utgång i Tunisien, svajig i Lybien, backlash i Egypten, status-quo i Jemen, nådde också för tre år sedan Syrien.
Det som började med fredliga demonstrationer, där obeväpnade medborgare gick ut på gator och torg med slagord och banderoller och krävde al-Assads avgång, eskalerade så undan för undan till att i dag vara ett näst intill fullskaligt krig, men utan fronter.
En opposition beväpnade sig, al-Assad använde kem-vapen och FN var nära att gå in militärt.
Förödelsen i Aleppo, Homs och förorterna till Damaskus är fruktansvärd.

I morgon tänker jag prata om varför jag inte längre är övertygad om att al-Assads regim skall tvingas bort från makten.
Varför?
Jo, det har kommit horder av sk jihadister, bokstavstrogna al-Qaida-krigare, från när och fjärran och de vädrar naturligtvis morgonluft i det kaos som Syrien befinner sig.
Deras största trängtan är att få införa sharia-lagar, med avhuggna händers lagar och kvinnor bakom lås och bom.
ISIS, den islamiska staten Irak och Syrien, slåss nu inte enbart mot regimen i Damaskus utan mot andra rebellgrupper som vill bli av med ledningen för att fortsätta på den sekulariserade vägen.
Frågan är om de får tillfälle till det?
Först måste de driva ut ISIS och sedan al-Assad.

Som sagt jag återkommer om detta. Jag är idag en tvivlare.
Kan naturligtvis inte Syriens historia, religiösa sammansättning mer än genom media, men kan ändå se så mycket att det är på väg åt fel håll. Käpprätt.

Stalin och Hitler, lika onda kålsupare bägge två.

Låt oss kalla den här killen Lars, det viktiga är inte hans namn utan vad han bär för tröja.

Alla vet vi att det, i lag, inte är tillåtet, om nu någon skulle vilja det, att bära ett plagg med ett hakkors eller andra nazistiska symboler på.

Därom har det, i vårt land, aldrig varit någon debatt.

Förklaringen har vi alla djupt rotat i våra nerver, vener och sinnen. 

Nazismen stod för det värsta mänskligheten kunnat visa upp, när allt gick snett och ett folk, högt på civilisationens stege, fick sina huvuden förvridna och den egna tankeförmågan utraderad. 

Hitler, Goebbels, Göring och de andra i toppen av tredje rikets luftslott hade lyckats vända förtreten av ett förlorat första världskrig till ett hat och förakt mot judarna i Tyskland. Som naturligtvis var helt oskyldiga.

Sedan vi vet alla hur det gick, Tysklands expansionsplaner, revanschlusta ledde till andra världskrigets utbrott, de militära framgångarna var exempellösa till att börja med. 

Sachsenhausen-lägret i Oranienburg fanns redan innan krigsutbrottet, från 1936 forslades alla "under-människor" som zigenare, judar, homosexuella, kommunister, slaver i gemen till detta läger. 

Notera. Lägret, som hamnade i den sovjetiska zonen, användes efter kriget av motsvarigheten till tyska SS, nämligen NKVD, som ett specialläger för vad jag förmodar "folkfiender." Här internerades 60.000 fångar fram till 1950.

1941 inleddes sedan det som fick en värld att tvivla, den systematiska utrotningen av främst judar från Tyskland och erövrade länder. Treblinka, Auschwitz, Dachau, Theresienstadt m fl.

I industriell form mördades drygt sex miljoner judar, zigenare och andra som inte behagade nazismen. Dess hela och fasansfulla skala stod inte klart förrän kriget nästan var slut.

Idag förstår vi att nazismen återigen inte får förhärligas, upphöjas eller ens propageras för.

Än mindre vifta med fanor, banderoller eller bära nazismens symboler på vare sig t-shirts eller uniformer.

Men, varför får man bära kommunismens symboler utan påföljder, varför finns inga förbud mot det?

Utan tvärtom, anses det i mångas ögon som något tufft att ha röda stjärnan i en keps eller som Lars på bilden, hammaren och skäran på bröstet.

För under Sovjetunionens existens, främst då under den blodige Stalins tid, så bedömer Stéphane Courtais i boken "Kommunismens svarta bok" att  cirka 20 miljoner ryssar dödades av regimen genom avrättningar, utrensningar, fördrivningar eller svält och köld i Gulag-lägren.

Om vi lägger siffrorna åt sidan. 

För 20, 15, 10 eller 6 miljoner är lika illa, varje, i politiskt eller annat syfte, mördad människa är oförlåtligt. 

Oavsett om man kallar sig fascister på vänsterkanten = kommunister eller fascister på högerkanten = nazister.

Hitler och Stalin stod i samma hav av blod och vädrade bara mer och mer....

Hur kommer det sig då att man idag får strutta omkring med hammaren och skäran på bröstet när det råder ett accepterat förbud att inte fjanta omkring med ett hakkors på bröstet?

Kan någon förklara det?

Tre skyltar - tre kommentarer

Skylten på toalettdörren till herrarnas på Svenska Jägarförbundets gård i Öster Malma, Sörmland.

Skyltar vid entrén till Petterslunds korttidsboende i invandrarstaden Södertälje. 

På gymmet i Hälsohuset, Gnesta.

Efter några dagar med allvarliga inlägg, kommer idag något mer lättsmält. Det är inte alltid man har vare sig kamera eller lust att plåta allt som bjuds i skyltväg, eller ta tag i världens bekymmer.

The Afghan women being pushed up against the wall - again.

Photo: Paula Bronstein, the Guardian.

Reading todays the Guardian, the blood in my veins freezes to ice, once again.

Because what is happening at the moment and will happen later this year, once the UN forces have pulled out of Afghanistan is scarying to tread.

And as always, the women are the victims, being forced back into their walled homes, under the wip of their masters, young girls having to leave their schools that would have educated them to see new possibilities and beyond the very low Afghan horizon.

When you read this articel, which is a must, you will realise yourself how "meaningless" it has been to have the UN forces present in Afghanistan, trying to bring human rights, democracy and justice for women to the country with stone-age-taditions.

And don´t come draging that old argument that "the West" are there to get lay their hands on oil or minerals. There is no oil or very little, minerals I do not know anything about.

On the other hand there are lots of opium to be harvested and sold to the West. Harvested by the Talibans and their "village-chiefs". And God knows who else? 

The talibans are already taking over, or being so powerful that a new Afghan law will allow men to attack their wifes, children ans sisters. Yes attack. Without having to fear judicial punishment.

"Hounor" killings, forced marriages and abuce within the family is back as in the bad old days.

"The most vulnerable people wont´get justice now" says the Guardian.

And if this wasn´t enough, the Justice ministry has floated a proposal to bring back stoning as a punishment for adultery.

Stoning? 

The women of Afghanistan live in a horrified world, which will get worse.

Carl Bildt i Iran. Varför skulle han inte resa dit?

Även en utrikesminister kan vara som vem som helst. Carl Bildt i dagens mediavärld, tar en mobiltelefonbild i samband med presskonferensen tidigare idag, hans iranske kollega Mohammed Javad Zarif tittar på, lagom road ser det ut som.

Debattens vågor hade kunnat gå högre, Carl Bildt är redan i Iran och tänker stanna sina fyra dagar där. Han är där i egenskap av utrikesminister för ett europeiskt land, för att försöka fullfölja de förhandlingar som löst upp en del knutar, som lättat något mot handelssanktionerna mot Iran.
Likaså är den iranska kärnenergi/kärnvapen-rustningen ett hett ämne.
En del, främst exiliranier, ville inte att han skulle åka. Svenska media, inklusive debattörer på vänsterkanten, från S och vänsterut, tycks ändå ligga ganska lågt, väl införstådda med att diplomati räcker många gånger längre än konfrontation.
Nu är Bildt inte den förste utrikesminister som bjudits in efter islossningen. Polens och Nederländernas hann före.
Igår anlände en handelsdelegation på 140 personer från Frankrike, med alla de stora franska företagen representerade, läs mer i Tehran Times.
Varför tror ni att dom är där? För att känna de nya ljumma vindarna förstås, för att teckna nya handelsavtal när första bästa tillfälle ges.

Om det nu är så att kontakterna mellan Iran och omvärlden kan bli mer öppna och vänskapligt sinnade, varför då tacka nej till en inbjudan?
Om det nu är så att Irans kärnvapenprogram kan "bantas" ner och bli mindre hotfullt och mer civilt inriktat, varför då tacka nej till en inbjudan?
Om det nu är så att handelssanktionerna gradvis kan lättas och de ekonomiska problemen i Iran bli mindre vad gäller inflation, handelsunderskott mm mm, varför då tacka nej till en inbjudan?
Om det nu är så att internationella kontakter kan leda till ett mindre repressivt samhälle, varför då tacka nej till en inbjudan.
Om det nu är så att Irans nye president Rouhani får mullor och de högsta religiösa råden med sig i sina strävanden att lätta på sin egen isolation, varför då tacka nej till en inbjudan?

Jag personligen kan inte förstå, att någon vettig människa kan tycka att diplomati är sämre än att bibehålla det spända läge som rått i åratal.
Jag kan personligen inte heller förstå att diplomati inte är bättre än att låta ex Israel få tillfälle att slå till mot de iranska kärnanläggningarna i preventivt syfte.

Kanske är det Carl Bildt som person, högt respekterad i internationella kretsar, som här hemma lockar fram Jante-tänkandet, avunden, missunsamheten och misstänksamheten.
Carl Bildt är en utmärkt utrikesminister, mer meriterad än någon annan, möjligen Jan Eliasson undantagen, så fortsätt du ditt arbete med att förbättra relationerna mellan Iran och resten av världen.
Lycka till.

Nu kan OS i Sotji börja.

Aldrig tidigare har jag varit bättre förberedd på ett OS än nu. Laddar och taggar upp känslan för varje minut som går.
På äldre dar krävs det extra stimulantia för att klara ett helt OS, för min del nöjer jag mig dock med en platta öl och en halv till en hel karta Sobril om dagen.
Det finns inget bättre för vare sig en idrottare eller en åskådare än att vara avslappnad och fokuserad, det är precis vad några öl och lite lugnande gör med mig.
Så nu Putin kan du komma till Sotji med dina svansviftande följeslagare och inviga kalaset.
Jag är redo.
Nyvallade tofflor och Brut under armarna, öl och Sobril, det är guld det.