Året då det omöjliga inträffade.

Först, men inte minst viktigt - förlåt för mitt ljumma deltagande på denna min egen sida under året.
Det finns många förklaringar, men vill inte radda upp dem här, bara konstatera att jag varit urusel med att blogga på min egen blogg.
Men det erkänns....Facebook och Twitter tar en del intresse från bloggen.
Utställningar, bokillustrerande och anhörigstöd och ett par trevliga resor är andra "käppar i hjulen."

Nu vet ni varför jag inte kunnat göra det möjliga möjligt, det blir säkert bättre 2017. Låt oss i alla fall hoppa på det.
Försök att som läsare inte ge upp, ni behövs och jag behöver er.
Det kommer en engelsk utgåva av oljeboken, med titeln "Our globe addicted to Oil".
Sedan kommer jag med min egen Gubb-bok, som kan bli nog så intressant.

Det omöjliga då?
Jo Brexit och Trump, behöver jag säga något mer än att det blev möjligt det de flesta betraktat som omöjligt.

Önskar alla ett Gott och lyckligt 2017.

/Olle

Donald drogad av olja.

Akademibokhandeln i Uppsala skyltar med en bok om Donald Trump och vår bok om oljan, En Värld Drogad av Olja, som Kjell Aleklett skrivit och jag illustrerat.
I förrgår utsåg Trump självaste VD:n för Exxon Mobile, Rex Tillerson, till utrikesminister, en företagsledare som aldrig varit inblandad i politiken, inte offentligt i alla fall. En man utan erfarenheter om hur slipstenarna dras i Washington DC eller vid förhandlingsborden världen runt.
Undantaget då i Moskva, där hans buddy och polare Vladimir Putin skruvar sig av lycka över att få en affärskompanjon med på det högsta politiska planet också.

Alltnog, Kjell noterade detta i bokhandeln, tog några bilder och kommer att blogga om det och utnyttja det vid sina föredrag och seminarier framöver.
Rex Tillerson är ovanligt progressiv, för frihandel och tror att människan är orsak till klimatförändringarna. Kjell har ganska mycket om Exxon Mobile i sin bok, som han kommer att knyta ihop när ni hör honom offentligt nästa gång - Myntkabinettet i Stockholm den 25 januari. Kanske bäst att boka plats för de hundra som finns fylls snabbt, förra gång fick de lov att flytta till en större lokal.

Ontario,Kanada 1982 - två färgteckningar

Året var 1982, jag befann mig i Ontario, Kanada under en tid.
Hade ett tag funderat på att "måla mig" tvärs över Kanada, som andra cyklar, bilar eller på annat sätt rör sig över detta, världens näst största land.
Nu befann jag mig redan många, många  och långa mil från östkusten och det blev, efter närmare genomtänkande, ganska omöjligt att genomföra denna min dröm.
Tiden, pengarna, uppgifterna, förpliktelserna hemma.
Norr om Toronto, hittade jag dessa gamla hus, som jag ville att eftervärlden skulle minnas.
Överst det Gamla Hotellet i Burnstown, som nu var till salu.
Under Flemings Farm, öde sedan 1972, fallfärdig i Pakenham.
Kritor, färgpennor.
Undrar om något av dessa hus står upp idag? Kanske skulle kolla på nätet?

Nu är det snart Jul igen.

Tänka sig va´åren går, det är Jul titt som tätt.

I år inget undantag.

För alla er som funderar på julklappar - här är ett tips.

"En värld drogad av olja"

Boken som handlar om oljan, släpptes för ett par månader sedan och är värd ett bättre öde än att förbli liggande i tryckeriets skickade kartonger - så beställ och överraska och gör någon nära glad och läshungrig.

Boken beställer du genom exergena@gmail.com Den kostar 200 kr plus frakt 45 kr.

440 sidor med spännande läsning, 150 illustrationer att titta på och stödja sig emot.

Mer om boken på Aleklett´s Energy Mix aleklett.wordpress.com

Julen närmar sig med stormsteg, beställ innan nu.

Bästa konsten visas i Färgelanda.

Stora ord, ja visst är det det, men det är verkligen den bästa konsten som Mia och jag kan visa upp för dagen och kanske till och med morgondagen?
I Färgelanda konsthall, som till skillnad från många andra s k konsthallar, verkligen gör skäl för namnet konsthall hade Mia och vernissage förra lördagen den 29 oktober.
Konstklubben Färgelanda är något alldeles unikt i sitt slag, med sina runt femtio år på nacken, har några få medlemmar utgjort stommen under alla dessa år, när de som blir för gamla eller faller ifrån, så träder barnen in och tar deras platser.
Årsavgiften är hög, men den går oavkortat till inköp av konst från de två utställningar klubben arrangerar i samarbete med kommunen varje år.
Klubben är generös på många sätt, inte minst på det lite mer personliga planet, bemötandet vi fick redan då jag lite tafatt försökte backa in så nära entrén som möjligt är ett av många exempel, ut kommer flera medlemmar och erbjuder bärhjälp till konsthallen som ligger en trappa upp.
Först kaffe med smörgåsar, inga finska torra pinnar här inte.
Sedan kliver två män in och hänger utställningen, efter det att Mia och jag placerat och komponerat efter god förmåga.
När hängningen är klar och godkänd av alla parter, bär det av hem till ordföranden Ulla-Märtha Stråle och hennes man Arnes hem, för en smakfull middag. Stämningen var det inte heller något att klaga på.
Vernissagedagen var vi tillsagda att komma klockan 11 vid öppningen, inte tidigare, för innan dess så skulle klubban ha haft sitt möte och bestämt sig för inköpen.
Kaffe med goda smörgåsar igen och efter några timmar så var alla belåtna och for några mil till en av medlemmarna för att äta nötkind med goda tillbehör, god dessert och för de som inte körde bil, bl a en rökig whisky från tidigt tjugohundratal.
Söndagmorgon rattade vi sedan hemåt, fyllda av upplevelser och det hjärtliga mottagande som vi aldrig fått tidigare.
I södra Dalsland, i Färgelanda.
Du som läser detta, styr din bil, dina steg, din cykel dit och titta.

Vissa personer tycker man mindre om......

Jag är nu så gammal och erfaren att jag tänker vädra mitt missnöje med en person, utan att jag ens har träffat mannen i fråga.

Det skall man inte göra säger Jantesvensken.

Visst kan man göra det, visst ska man göra det, säger jag.

Om personen är en offentlig person som yttrat sig i olika frågor eller framträtt på annat sätt i offentligheten, kan man mycket väl ge både beröm och kritik, ris eller ros.

Droppen som fick bägaren att rinna över, för mig, var när mannen i fråga, Per Morberg, som för ett år sedan ungefär, marknadsförde ett skärbräde, som vanliga Svenssons skulle förväntas köpa?Inspirerade av hans matlagningskonster i tv, där han bollar och jonglerar, kastar och skvätter med mat och knivar och gu´vet vad.

Detta skärbräde var ett skärbräde, vare sig mer eller mindre, kan ett skärbräde bli mer än ett skärbräde? 

Ett skärbräde man skär, slafsar och ex hackar sin gräslök på. Enkelt, eller hur.

Men skärbrädet marknadsfördes, av den girige herr Morberg till det facila priset av 3.995 kronor (om jag inte minns fel), nästan 4.000 bagis var det i alla fall.

Fyra tusen för ett skärbräde.

Samtidigt stod det travar med öl och drycker, snyggt exponerade, med Morbergs namn på i våra lokala matbutiker, främst Hemköp.

Eftersom min aversion mot denna man redan innan var så stor, så köpte jag inte en flaska av hans produkter för att ge det en chans. 

Jag hade dömt ut det från början!!

Inte heller hans vin som säljs på Systemet, har jag gett en chans, att slänga 70 spänn på något som jag vet, oavsett vad det smakar, ändå, i min inbillning, smakar blask och blä, bara för att Morbergs etikett sitter på, är ännu en av de här grejerna som gör att en person kan klassas ner och dömas ut, utan att jag vet varför, bara fel kemi och signaler? 

Nu fick jag, tack och lov, idag se att även den eminente satirtecknaren Lindström hade en teckning där ett grupp attackplan närmades sig "machofjollan Per Mobergs hus". 

Så inte heller i Lindströms ögon är Per Morberg någon person man ser upp till eller än mindre beundrar.

Gu´va skönt det var att få skriva dessa rader, få vädra ut, detta obehagliga förakt som kan rida mig, misstron mot personer, i detta fall Per Morberg, som jag aldrig träffat eller ens pratat med.

Att jag skulle vara  ensam om detta fenomen är inte troligt, ser dagligen på Facebook hur vissa offentligheter kölhalas av personer, ja t o m vänner, som jag annars hyser aktning och respekt för.

Tack för ordet.

Melbourne - mina drömmars stad.

Jag bor och lever lyckligt gift med underbara Mia i Blacksta, bland kossor, grågäss och en bedårande utsikt över åkrar, skogar och Nyckelsjön.
Så vad mer kan man begära? Inte mycket....

Men ändå gnager den ständiga längtan tillbaka till alla mina drömmars stad - Melbourne.
Hit kom jag som, inte så lite, söndertrasad i de övre tonåren, ensam, osäker och långt, långt från det hem som jag lämnat frivilligt och utan att sakna det, bortsett från min mor, som fick vara kvar i en miljö som jag helst inte vill beskriva och riva upp här.

Men här stod jag i Melbourne. På kajen.
Ett pendeltåg kunde ta mig till Flinders street station, en station du ser på den allra översta bilden, bevarad genom åren, trots att det mesta i övrigt bytts ut mot stål och glas.
Tåget tog mig till Flinders street station.
Hade fått adressen till The Swedish Church på St Georges Road. Hoppade in i en taxi med min väska och mitt ynka handbagage, 19 år ung.
Taxichauffören kanske lurade mig, men körde till fel St Georges Road, när han förstod styrde han mot Toorak som stadsdelen heter där den svenska sjömanskyrkan låg och fortfarande ligger.

Efter ankomsten dit löste sig allt, på ett par dagar, bostad, jobb och en ljus morgondag.
Svenskar boende i stan, på besök för att fika eller läsa en svensk tidning hjälpte mig.

Jag hyser som ni kanske förstår en djup tacksamhetens känsla till dem och till Melbourne, det är därför längtan tillbaka för att få bjuda igen med lite av min tacksamhet, alltid funnits och alltid finns där. Alltid.

I denna stad återfann jag en stor del av mitt självförtroende, mitt egna jag som varit jagat på flykt, min skamsenhet över tillvarons grå vardag skingrades här, Melbourne blev porten till ljuset, till mitt skrynkliga tonårslivs utveckling till en man med självaktning.
Arbete, bostad, vänner, trevligheter, fria lördagar, 40 timmars arbetsvecka (långt före Sverige) gav mig tillsammans med sol, värme, sköna bad, ytterligare påfyllning till det egna jaget.

Men, och det är viktigt, det fanns naturligtvis här, liksom överallt, svackor, men långt ifrån så djupa och destruktiva som i hemmet på Södermalm i Stockholm. Vintrarna här nere var kyliga, värmen inomhus obefintlig näst intill. Men man uthärdade och flyttade norröver för säsongsjobb när det blev lite för kyligt i Melbourne.
Men den historien återkommer jag till.
Melbourne är staden i mitt hjärta, såg ett tv-program med snuttar från denna stad härom kvällen, gråten var nära, känslorna gick i vågor.

Jag vet att det är långt att resa, det är dyrt att bara vistas i Melbourne och Australien i sin helhet, Mia och jag har provat på i tre resp två månaders tid, med besök i stad och på land.
De månaderna bär jag närmast mitt hjärta.

Utan mina år i Australien och Melbourne, hade jag kanske aldrig nått dit hän jag gjorde efter min hemkomst (för att göra lumpen). Kanske rentav blev det så att det var tur att jag kom hem och världen, som en ny Olle, öppnade sig ännu vidare här än den skulle ha gjort där nere?
Därom vet ingen, inte ens jag.

Titta på bilderna här ovan.
De är från världens bästa stad att leva i - det omdömet har den fått i flera år.
Trettiotalet kriterier; som säkerhet, infrastruktur, utbildning, sjukvård mm mm mm har räknats in.
Och Melbourne fick det högsta betyget.

Alla dessa meningslösa matlagningsprogram...

Naturligtvis har det med åldern att göra.

Mättnaden har inträtt, man tycker allt är flamsigt, löjligt och infantilt.

Och det är det, skittramsigt.

Tror även yngre tycker så, men saknar "styrkan" att säga ifrån när det blir för fjantigt.

Den här gubben får väl illustrera en kategori dumprogram - de matlagningshysteriska.

Jag är intresserad av mat, vi äter gott, vi lagar nyttig mat, vi lagar vacker mat, vi njuter av den, dricker ömsom vin, ömsom vatten ömsom öl till.

Men där får det stanna, att slå sig ner framför tv:n och inmundiga ytterligare mat i form av banala uppsättningar av kändisar som bakar, kokar ägg eller vanliga svenssons som jagar livet ur sig för att hinna med en rätt på 30 minuter, det är mer än vad vi orkar med.

Gnällspiken har talat, jag har fått ur mig vad jag ville säga.

Matprogramen får mig att må illa.

Därför kommer min tecknade gnällgubbe att få fortsätta raljera över dumheter han upptäckt.

Tack för idag. 

Årets viktigaste bok? Ja!

Jo, jag vågar ta dom orden i min mun och dessutom skriva dom här.
Boken jag talar om heter "En värld drogad av olja" skriven av professor Kjell Aleklett vid Uppsala universitet. Visserligen har han hunnit bli emeritus, men huvuddelen av den forskning som ligger till grund för den svenska upplagan, har Kjell bedrivit under sin mer aktiva tid på universitetet.
Och förresten, vad är det som säger att man inte kan fortsätta sitt värv efter en nådd åldersgräns?

Varför då "..årets viktigaste..?"
Därför att den berättar om dagen, morgondagen och övermorgon.
Om dagens och morgondagens problem med att oljan inte räcker i all oändlighet och att den dessutom orsakar problem för vår jord och dess innevånare.
Människor, som djur, natur, hav, luft och miljö.
Kjell vill säga att vi måste ställa om vårt fossila slöseri, spara på oljan, använda den vettigare, till att vara med i processen att framställa alternativa energikällor. För där behövs mycket olja vid tillverkning och transporter.
Vi behöver oljan till den bensin som vi även efter 2030 måste använda i våra hybridfordon av alla de slag.
Och vi behöver oljan precis som vi använder den idag, men i betydligt mindre mängder.
Kjell tror inte på något fossilfritt samhälle 2030, det är helt orealistiskt säger han.
Vi hinner inte, det finns proppar, dörrhål som är för trånga, processer som är för saktfärdiga, forskning som inte nått i mål, industritillverkning som inte ställt om i tid.
Allt detta måste tas med i beräkningarna innan man rabblar årtal och presenterar ogenomtänkta drömmar.
Läs och lär, läs boken "En värld drogad av olja", där finns det svar från en forskare som står med bägge fötterna på jorden och inte megafonerar ut plakatretorik.
Kjell Aleklett är vare sig pessimist, domedagsprofet, klimatförnekare eller drömmare - han är realist med ett brett seende och med ett perspektiv långt, långt bortom nästa mandatperiod eller räkenskapsår.
Läs boken, jag repeterar, läs boken.
I den avslöjas också en smutsig byk eller kanske rent av en rak affärsöverenskommelse mellan två länder, men som ändå är hemligstämplad, med dubbla lock på.
Inte vilken överenskommelse som helst, utan världens största byggprojekt efter pyramiderna. Med Sverige i en av huvudrollerna. 1985 var året. 100 miljarder var kalkylen på.
Läs boken.
FN:s klimatpanel IPPC, har enligt Kjell, begått den största, kanske största forskningsskandalen i vår moderna historia, genom att vid klimatmötet i Paris presentera siffror på västhuseffekter som aldrig kan nås eftersom det inte finns fossila resurser under vår jordskorpa så de räcker.
IPPC har förväxlat reserv och resurs i sina kalkyler och inte tagit hänsyn till Peak Oil.
I sanning en forskningsskandal.
Läs boken.
440 sidor fakta, stödda av 150 av mina illustrationer.
Boken beställs genom: exergena@gmail.com
Eller så finns det mer fakta på Aleklett Energy Mix https://aleklett.wordpress.com
Köp boken uppmanar

Olle Q

When someone leaves.....

Yes, ....a dear friend of ours, passed away two days ago.
When the news, the sad news hit like lightning, your world becomes numb, blocked from the outside everyday life, noises and activities.
You stare at your partner,, you try to find the words, but don´t know what to say...
...until one says "...wonder what happened to him?"
Was it his bad heart?
Or even worse, did he feel so bad that he had chosen to end on his own?
You4 thoughts are just tumbling around, you can´t think clearly and you only see the worse cause of your friends sudden death.
After a while, you pick yourself together, picks up the phone and call his closest neighbor.
And, thank´s goodness, it was a natural reason behind his unexpected death.
His heart failed him while driving his car, he had hit a wall at low speed, two nearby bystanders rushed to the scene to pull him out, hopefully to assist and give first aid.
They had called an ambulance and he was driven to the nearest hospital, where he died after arrival.
Yesterday the news reached us, we lit candles and stayed quiet for a long time.
It was difficult to go to sleep last night.
Now when we know that he has come to peace and don´t have to suffer from being lonely and feeling down, we have accepted that Bengt is gone for ever.
On a long and endless journey.
We miss you.
Safe travel and we´ll meet again.

Your dear friends
Olle and Mia

6 oktober kl 19.00 gäller det!! Boka idag fredag!!!

OK, om du fortfarande inte uppfattat att datumet och klockslaget du skall se fram emot så är det,

torsdagen den 6 oktober klockan 19.00 du skall besöka Gnesta bibliotek.

Som illustratör vill jag berätta om ett mångårigt samarbete med forskaren och professorn Kjell Aleklett, som varit ovanligt lyckat eftersom vi anses komma från olika yrkesvärlder.

Bull...säger jag, vi är alla människor och fungerar vi ihop så gör vi, annars känns det direkt.

Bok nummer två har blivit till "En värld drogad av olja". Det tog några års arbete. Spännande innehåll, jag berättar men visar inga bilder på någon skärm och tröttar ut er, utan ger er lite smågodis från Kjells och mina tid tillsammans bakom detta verk. Man kan illustrera på annat än papper eller skärm.

Anmäl er idag: bozena.mirowska@gnesta.se

Torsdag 6 oktober kl 19, missa inte det....

Som sagt, missa inte denna dag, den 6 oktober klockan 19.00, på Gnesta bibliotek.
Då tänker jag berätta om boken "En värld drogad av olja" och hur den under flera års arbete blev tryckt och klar för bara några veckor sedan.
Kjell Aleklett har jobbat nästan oavbrutet i 400 dagar med denna upplaga, som är nummer två efter den engelska som kom 2012. Jag har haft det lite lindrigare, men tillsammans med alla andra uppgifter jag har och haft så har det ibland tornat upp sig även för min del.
150 illustrationer, en del från den förra boken, en del nya, några helt unika, bl a en från ett av de jättelika förvaringsutrymmena/bergrummen som Sverige byggt i Saudiarabien. Hemligstämplat. Locket på, tystnad. Men de finns där. Jag har den förmodligen enda illustrationen som visats i världen av bergrummet i Riyadh.

Kom till biblioteket och hör mer, mycket mer.
Anmäl er senast fredag den 30 sept. bozena.mirowska@gnesta.se
Hoppas vi ses, jag har böcker med, för dig som vill köpa ett exemplar.
Där IPCC kläs av av Kjell, Saudi belyses, fracking, vad händer när oljeproducenterna vill lagra sin egen olja - vilka får köpa då? Och mycket mer godis.

Väl mött/Olle

Thais skönhet landar i Hongkong

Visst, hon må vara lite rund om magen, aningen bred över ryggen, något för tung och kanske inte vinner Miss Universum, men hon är ändå i Thais skrud en skönhet, smått sexig.
HS-TUD Airbus A380-841. Tyst smyger hon in över bergen runt Hongkong på sin inflygning, hade svårt att inte lägga ut detta.
Gåshud.

Mina vänner bland djuren....

....är många, bland dem spyflugor. fästingar, tvestjärtar, mördarsniglar, tordyvlar, mjölbaggar, stockmyror, hästar, vovvar, kossor, katter, undulater, kakaduor, grävlingar, vildsvin, kråkor och skator.
Inte så många fler, ja kanske en hamster då....?

Boken EN VÄRLD DROGAD AV OLJA är nu tryckt.

I går den 3 augusti var en stor dag, boken En värld drogad av olja fanns nu att hämta hos Boktryckarna i Stockholm, vi hämtade många, många kartonger och efter det åkte vi till Stallmästargården och åt en god firarlunch.

Beställ den här: exergena@gmail.com

Den kostar 200 kr plus 50 kr i frakt. 440 sidor, närmare 150 illustrationer plus en hel del foton. 

Alltså värd vartenda öre, knappa 50 öre per sida. Som hittat!

Överst står Kjell Aleklett och jag med de allra första exemplaren.

Under sitter Mia Jarnsj, Ann-Cathrine Aleklett och jag vid den gravade laxen.

Gnällspiken har ordet!

Just nu, för 10 minuter sedan svepte en näst intill tropisk regnstorm förbi, allt på under 10 minuter!
Blött och grönsaksbäddar och potatis vattnat, härligt.
Mördarsniglarna har också fått liv, men det tar nog för de som har det dåliga omdömet att beträda vår tomt, abrupt slut framåt halvtio-tiden ikväll.
Min Gnällspik är här i sitt esse. Han gillar inte semesterfirare som drar benen efter sig eller ungar som skriker lungorna ur sig.
Han vill ha lugn och frid. En man som företräder många av oss äldre, men vi vågar aldrig öppna våra näbbar utan Gnällspiken blir vår talesman, alltifrån Politisk Korrekt.

Nu kommer boken med stort B.

Äntligen är den på ingång, trycks nu i veckan och enligt tryckeriet i Estland anländer den Stockholm i början av kommande vecka.

En viktig bok för oss alla, för våra barn och barnbarn och generationer efter dem. Läs denna bok, sopa inte in den under mattan. 

Inga domedagspredikningar, bara kalla fakta, på vetenskaplig grund av forskaren och professorn Kjell Aleklett och hans forskargrupp UGES vid Uppsala universitet.

Fråga? Var befinner vi oss på kurvan för tillgången på olja och vilka behov av den har vi framför oss?

Bifogar en länk till författarens Kjells blogg där du kan läsa mycket mer om boken och dess innehåll.

Dessutom hur du kan beställa den på exergena@gmail.com.till boksläppspriset 200 kr plus 50 kr i porto. Beställ idag, många gjorde det redan igår när Kjells blogg kom med nyheten att boken är på g.

Den postas sedan ut i samband med det officiella boksläppet på den liberala tankesmedjan Fores i slutet av augusti

Kjell har skrivit 440 sidor, jag har illustrerat drygt 100 illustrationer, inkl omslagssidorna. 

Håll Sverige Rent!

Here I am again, dagen efter, som jag lovade, med en bild, kanske fler nästa gång.

Vaknade i natt vid halvfyratiden och kom på denna text, hade smått väntat på "utlovad" åska och regn, men det kom inget, men tänkte på vad som händer när det kommer helt överraskande.

Och texten gav sig direkt.

Denne grinige gubbe gillar inte semesterfirare, restaurangbesökare, cyklister och barn, det är uppenbart.

Long time...

.....no see.
Ja det var ett tag sedan jag syntes i denna spalt.
Misstänker att många av mina trogna följeslagare för länge sedan gett upp och slutat hoppas på min återkomst. Sorry för det.
Redan i morgon tisdag är jag tillbaka på arenan igen.
Med bild eller kanske bilder.
Vi ses och hörs igen och håll ut framöver, jag lovar bli lite mer regelbunden.
Hörs.
Olle

Predikar dödsstraff för homosexuella.

Detta är Sheik Farrokh Sekalasfahr som i dagarna besökt Sydney, men som hans hals över huvud tvingats lämna för att flyga vidare.
Varför detta då?
Han ser ju så snäll och trevlig ut.
Jo för tre år sedan under en liknande "föredragsturné" på University of Michigan fällde han följande homofobiska uttalande "...jag förespråkar dödsstraff för de homosexuella som har sex i offentlig miljö i ett islamistiskt land."
Detta uttalande filmades och publicerades då på nätet.
Nu är det förmodligen väldigt ovanligt att sådant händer i länder där homosexualitet betraktas som något perverst och sjukt. Men bara att hävda den åsikten är bevis nog för att porta honom i alla fria länder jorden runt.

Idag kopplas hans uttalande naturligtvis till massmorden i Orlando.
Även om Sekalasfahr inte har ett dyft att göra med den massakern, visar det på att delar av den muslimska världens företrädare, där han är en av dem, ändå har nära till att dödsdömma människor bara för att de är förälskade i en person av samma kön.

Alltnog, i Australien reagerade man direkt, allt från premiärministern till immigrationsmyndigheterna som utfärdar visum, de meddelade att "de omedelbart skulle se över Sekalasfahrs visum", vilket i sin tur fick honom att i förtid flyga ut ur landet.
Premiärminister Turnbull sa "vi tolererar inte folk som predikar hat i detta land och vi tolererar inte de som inte uppfyller paragraf 501 i våra Immigrationslagar."

Sekalasfahr han dock deklarera innan avresan att han kände sympati för de familjer som drabbats av tragedin i Orlando.
Det var så dags då, att tala med kluven tunga är inte ovanligt i dessa kretsar, befinner man sig i en miljö där man ifrågasätts då viftar svansen och man urskuldar sig, är man däremot i en mer neutral eller vänligt inställd miljö, kommer ofta de "grundmurade" åsikterna upp till ytan.
Extremisterna i IS har för vana att kasta homosexuella från höga hustak mot en säker död.

Lee Ufan Museum, Naoshima, Japan.

Ön Naoshima, en kort färjetur ut från Uno, söder om Okayama, är en upplevelse av Guds nåde.

Denna ö är känd för sina vackra, djärva och arkitektoniskt avancerade byggnader.

Den är också väl känd för de fina skulpturer som finns utplacerade utanför eller i närheten av muséerna.

Vi ta ett museum som ett exempel, Lee Ufan Museum, den koreanske konstnären som tillsammans med japanska uppbackare byggt ett magnifikt komplex i betong, putsad vacker betong.

Djärva vinklar, djupa skuggor, öppningar och diagonaler som får en att chippa efter andan.

Inom museets väggar där internationell konst finns är det fotograferingsförbud, därför kan jag inte visa något annat än vad man möts av, eller ser när man förflyttar sig från ett våningsplan till ett annat.

Även exteriört är det vackert, genomtänkt och välplanerat.

Utsikten in mot fastlandet är hisnande, här visar Japan ett ansikte som man som turist inte så ofta möter - lugn, tystnad och ro. Här härskar kontemplationen och eftertänksamheten.

Man tar in, bär med sig, minns och lämnar med vördnad det man mött och fått sig till livs.

Utställningen i Yokohama, Japan.

Minnen från Yokohama, Japan.

Vi kom till Japan på måndagen, nästa dag aningen trötta mötte vi våra fantastiska japanska värdar, själva konstnärer, som slitit och förberett för vår ankomst och gemensamma utställning.

I Red Brick Warehouse 1, ett stort före detta hamnmagasin, en trappa upp, möttes vi och började med en gång att hänga utställningen, inte bara vi sju svenskar utan även en stor grupp japanska konstnärers verk likaså.

Visning i dagarna två, musik, mat och glädje. Sedan vernissage dag tre!! Lite annorlunda än hemma hos oss.

Som sagt vi hade kul, vi åt, vi bjöds, vi såg, vi imponerades, vi kände vänskap och omsorg.

Yokohama, en stad, stor, tät som andra större städer i Japan, men vid havet. 

En tidigare hamnstad till Tokyo.

Nu har man ett universitet där kranar och hamnarbetare förr kånkade och lyfte.

Mer om Japan och vårt fortsatta äventyr kommer.

Japan

Hallå där......no I'm not dead.
Varit i Japan och ställt ut konst, i Yokohama med kompisar och kollegor från Södertälje, plus en rad japanska konstnärer, unga, trevliga och duktiga.
Återkommer kanske redan i morgon med lite bilder.
Still around And kicking, med andra ord.

Mixedmedia art, the Swedish way

Mixedmedia? Thats a combination of different art media, nothing else.

When you can´t decide whether to paint, draw or print or something else, you just mix all these, or the techniques you prefer at the particular time.

Like the ones you see here, the top one: collage, coffee, leadpencil, different types of crayons. The one below: Chinese ink, pencil, color pencils, crayons - that´s all.

What I mean when I say "the Swedish way"?

I am Swedish, live and work in the country, so what else is there to say? Except, perhaps the fact, that these two pieces you see here, are influenced or inspired by Japan, China and the far East.

Writing this in English, hoping to get a response somehow, I wouldn´t say no to exhibit my works in Dubai, Hongkong, San Fransisco or Buenos Aires, so come on all you out there. 

So, please open up your doors for Swedish mixedmedia. ;-)

Mehmed Kaplan - en sorglig figur

Det har varit minst sagt, en antal, personliga politikerkrascher under senare tid.
Kaplan, Kahn och nu Sahlin.
Så blir det att sitta i regeringsställning, minns de moderater som rök när Reinfeldt trädde till, för att de inte betalt sin tv-licens.
Låt oss välja en och konstatera att oavsett ursprung, religiös övertygelse eller vad det nu brukar kastas för ord i syfte att stämpla den som ifrågasätter - alldeles oavsett det, så har Mehmed Kaplan som bostadsminister inte lyst som någon stjärna.
Är det något som detta land behöver, så är det en övergripande bostadsreform, vad gäller regler, lagar och tillstånd av all de slag.
I tider då många flyktingar kommit till vårt land, borde det har varit en av prio-frågorna, en fråga som ingår i hela integrationsprocessen.
Vad har då vår fd bostadsminister gjort, eller visat sig som?
Jo bl a festande i suspekta miljöer, tvivelaktiga politiska sällskap, tidigare grodor om Israel, tystnad (locket på) om folkmordet på armenierna för hundra år sedan.
Vi vill inte se en minister i dessa roller, vi vill se honom som minister på den post han är tillsatt att styra och sköta. Vi vill inte se honom fara runt i media och bli ifrågasatt.
När han efter många om och men, fattar det enda kloka beslutet som återstod, nämligen att avgå, ja då smyger han tillbaka efter några veckor och begär att en fallskärm och andra ekonomiska avtal skall följas, detta alldeles oavsett om man gått frivilligt eller indirekt sparkats.
Visst skall kar´n ha några månaders extra månadslön, kanske tre? Riksdagspension får han oavsett anledning till avgång.
Men får man krypa ut ur regeringskansliet med svansen mellan benen, ska man fan inte ha ett fet fallskärm på ca 1,5 miljoner.
Vilka signaler tror denne man att han sänder, gröna, rättvisa signaler?
Nej knappast.

Nä du Mehmed, du är nog som politiker rökt, med möjligen en trave extra i kassaskåpet kan du kanske öppet, utan att drevet behöver gå, festa runt med vargar, om de så är grå, bruna, röda, blå eller lila - skit samma.

Vad gjorde du igår på Förintelsens dag, stod du still inför alla offer, inte ens en minut?
Jasså!
Om du gjort det, så för varje jude som mördades, skulle du få stå i ytterligare elva och halvt år.

Swedish artists in Yokohama.

Starting next week a group of Swedish artists from Södertälje will visit Yokohama, Japan to exhibit our broad variety of art work.

The art will be shown at three different locations: The Red Brick Warehouse, Sankeien Garden and Iwasaki Museum. 

All information you need will be found here, most welcome if you are in Japan and in or around Yokohama-Tokyo. 

It´s definitely worth it.

Skall Stalingrad resa sig ur ruinerna?

Jo det är sant, Stalingrad kan, om de starka krafter som idag kämpar för att återge staden sitt namn från Stalintiden, får sin vilja igenom. 

Och tro inte att de saknar stöd, självaste överprästen himself Vladimir Putin står bakom reformen, tillsammans med en rad av sina nickedockor. 

Volgograd som staden döptes om till 1961 under Chrustsjovs kampanj att ta död på Stalinkulten, är kanske på väg att byta namn igen.

Bilden ovan är från ett litet privat Stalinhyllande museum vid foten av kullen med jättestatyn "Moderlandet kallar" (se nedan). Texten intill Josef Stalin lyder "Jag vet att efter min död, kommer högar av sopor att kastas på min grav, men historiens vindar, kommer obönhörligen att skingra dem."

Rent allmänt är det så att Stalin, diktatorn som inte var guds bäste barn, tvärtom, numera blir allt mer omvärderad, uppburen och omskriven i historieböcker, på muséer, i propaganda och i folks allmänna medvetande. En sann rysk fasadputsning pågår, historieförsköning.

Att Josef Stalin, som lät mörda miljontals "oliktänkande folkfiender", fördriva hundratusentals minoritetsbefolkningar, deportera till Gulag och en säker köld- eller svältdöd ytterligare miljontals människor, idag börjar få sitt solkiga namn rentvättat, kan man nog tillskriva den nya ryska nationalismen, en möjlig idé som är min egen.

Josef Stalin, bemötte i början av kriget sin gelike Adolf Hitler inte bara med hedersbetygelser och gemensamma avtal, som ex det blodiga styckandet av Polen och de Baltiska länderna. 

Utan när Tyskland senare förklarade Sovjet krig stod kanske historiens blodigaste slag i just Stalingrad vid Volgas strand innan floden når Kaspiska havet.

Hitlers elit, sjätte armén och den fjärde pansardivisionen, var nära att ta staden, viktig för dem, för där fanns den livsviktiga oljan tillgänglig. 

Men heroiska insatser av Stalins arméer höll stånd, det var så nära att de drivits rakt ner i Volga, bara några kvarter återstod innan så skulle ha blivit ett faktum. Under obönhörlig eld och med stora förluster lyckades dock de sovjetiska styrkorna i små båtar forsla över förnödenheter, förstärkningar, vapen och ammunition till de som höll ännu höll stånd mot tyskarna.

Sovjet led stora förluster, 1,1 miljon man, varav 485,000 stupade. Tyskarnas förluster blev nästan lika stora.

Återstår att se, om det som kallas det "nya kalla kriget" kan förmå Putin och hans nära PM Dmitry Rogozin att återge staden namnet efter en av historiens värsta diktatorer. 

Tänk om man i Tyskland, visserligen som angripande nation, ändå ens skulle tänka tanken att döpa en stad i ex Ruhr-området, där heroiska (ur tyskarnas ögon sett) strider stod mot de allierade styrkorna under andra halvan av 1944, till Hitlerstadt.

Vad skulle världen säga? Svaret kan bara bli ett.

Samma svar som om Stalingrad dyker upp igen.

Låt oss minnas alla soldater, som fick offra sina liv i kampen för vad de trodde var rätt och riktigt, inte genom att hedra de som skickade ut dem i strid. 

Låt oss minnas alla de civila som led, dog, flydde och tillfångatogs, oskyldiga, icke skyldiga till att de fötts på en viss plats, i ett visst land, där dårar plötsligt tog över och förstörde allt de byggt upp och hoppades sina barn skulle få fortsätta bygga.

Jo, Stalin var medskyldig, han var polare med Hitler i flera år och genomförde även han, massakrer, folkfördrivningar och vidrigheter i fullt samförstånd med sin mustaschförsedda diktatorskompis i Berlin. 

Att fälla en tår i Nordkorea.

Dessa tårar visar en individs litenhet och underkastelse inför en stats makt och överhöghet.
Måhända är domen på 10 års hårt straffarbete för omstörtande verksamhet riktig och då har det juridiska systemet fungerat som det skall.
Men i auktoritära stater, och dit räknar vi Nordkorea, så är det lite si och så med rättigheter för den lille mannen när den store staten vill statuera exempel.

Mannen i tårar är korean-amerikan och heter Kim Dong-chul, ett faktum som kanske lite snabbare förde honom bakom skranket, än om han varit en "ren och obefläckad" korean?
Jag bara gissar?
Han arresterades i Nordkorea i oktober 2015 och nu har han medgett "ett oförlåtligt spionage" och "stöld av militära hemligheter."
I fredags för en vecka sedan dömdes han av den Demokratiska Folkrepubliken Koreas Högsta domstol till 10 år bakom lås och bom.

Nordkoreanerna har tidigare efter att ha dömt utländska medborgare till långa straff också frigett dem tidigare än förväntat, för att, misstänker jag, vinna poäng som en "humanitär stat?"

Tidigare sitter en koreansk-kanadensisk präst inne på livstid, även han för omstörtande verksamhet, att berätta om andra gudar än den koreanske ledaren Kim Jong-un kostar på.

Anzac Day en dag att minnas.

I dag firade och minns Australien och Nya Zeeland alla de soldater som stupat i strid långt från sina hemländer.
Något att tänka på när vi här hemma sitter med armarna i kors och inte vill bidra med trupper om nöden så kräver.
Dessa länder skickade sina soldater till andra sidan jordklotet för att slåss på vår kontinent, slåss för att vi skulle få behålla vår frihet och bevara våra traditioner.
Jo jag vet, de var (och är) med i det Brittiska samväldet, det förpliktigar.
Vi är med i EU och det förpliktigar också, när Frankrike begär om hjälp i kampen mot Daesh (IS) då svara vi med armbågen och skickar något som katten släpat in.
Dessa soldater som syns på bilden stred mot en överlägsen japansk styrka, på över 5000 man, som bara rönt framgångar och avancerat ända till Australiens dörr - Darwin.
Som de hade bombat och som de förberedde sig på att invadera.
Strax norr om Darwin ligger den indonesiska ön Timor och det var där som dessa män och några hundra till var stationerade.
I dimman som rådde, uppfattades inte optiska signalmeddelande till de australiska trupperna att japanerna hade landstigit, utan denna grupp på bilden begav sig ut mot staden Dili, där de överraskades av japanerna, togs till fånga och avrättades, de flesta i alla fall.
Men trots sitt numerära underläge lyckades de andra australierna besegra japanerna och hindra dem från att ta steget över till Australien.
Det skrivs att 600-700 japaner stupade och de insåg då att de skulle retriera för att aldrig försöka ta steget över till Australien igen.
Dessa män här ovan som stupade och avrättades i februari 1942 minns vi och hedrar vi med känsla och vemod.
Brave Diggers, you will never be forgotten.

Nummerskyltar i svart eller blått?

En så´n löjlig fråga egentligen.
Att ta upp nummerskyltar på motorfordon?
Ska det vara nå´t?
Egentligen inte, men jag snubblade över dessa bägge skyltar och funderade om varför vi i Sverige alltid skall ha svarta bokstäver och siffror, när det är lika tydligt och klart med exempelvis blått?
I Guateng-provinsen i Sydafrika hör den övre bilen med dess skyltar hemma.

Jag är förespråkare för det övre alternativet, helt enkelt för att det är mindre tråkigt och korrekt.
Typografin är väl inte mycket att säga om och jämföra med varandra.

Blandteknikens oändliga möjligheter

Som tecknare, målare och grafiker blir det ibland rörigt, man vet inte vilket ben man skall stå på.
Det här har jag vädrat på denna blogg tidigare, men måste få utlopp för det igen, här och nu.

Nu bjuder den underbara blandtekniken in mig med alla redskap jag har, tuschet står där, penslarna på plats, kritor i en enda röra, torrpasteller i boxar och askar, blyerstpennor här och där, svart kol, spatlar, lim, japanskt papper, telefonkataloger att riva collage ur. Hela baletten
Hör ni hela baletten på ett enda bord, det är bara att gå till verket.
Sen kan man måla med kaffe, vilket jag gör, rödvin går alldeles utmärkt, gärna något europeiskt blaskvin i så fall.
Ja variationerna och möjligheterna har inga begränsningar

På bilden här övan är det ganska få s k medier. Japanskt tusch, röd fetkrita och ockra torrpastell.
Det behöver inte se ut som ett lapptäcke, men medlen skall finnas.
Det är blandteknikens största fördel.

Nu slutar jag lovsjunga, utan avser att visa mer längre fram. Varför så snål så bara en, undrar du?
Jo lite skall man väl retas och locka och fresta....

Ostlänken, som börjar mögla....

Idag, i vår sörmländska lokaltidning handlar det om Ostlänken igen, politiker i kommuner direkt berörda av Ostlänken uttalar sig.
Ingen var väl direkt emot, men flera ville ha spår, men i första hand inte snabbtåg utan tåg som stannar vid stationer och inte bara svischar förbi i dryga 200 blås.

Denna Ostlänk börjar mögla och torka i mina och Mias öron och ögon och näsa också.
1997 var vi i kontakt med Trosa kommun för att få köpa ett stort hus, lämpligt för både bostad och ateljé, ungefär som vi har nu, men detta gällde Vagnhärad intill Trosa.
Huset låg/ligger vid Trosaån några hundra meter från nuvarande järnvägssträckning.

Visst skulle vi få möjligheten att köpa huset, men först måste vi vänta på en utredning, kanske en detaljplan för vad Ostlänkens nya station i Vagnhärad skulle ligga, enligt planerna då skulle den hamna på andra sidan ån, rätt nära vårt tilltänkta objekt.
Så vi ombads vänta en tid.
Och vi väntade och väntade, allt medan tidsmarginalen innan vi skulle vara tvungna att lämna vår hyrda ateljé i Trosa krympte.

Vi hade med facit i hand fått vänta cirka 10 år på besked, ett besked som sa att stationen skulle hamna kilometertals bort.
9 år och 10 månader tidigare hade vi hittat vårt hus i natursköna Gnestatrakter, utan Ostlänksbekymmer.
Här rumsterar vi fortfarande, nyss inkommen från en skön stund på verandan ner mot sjön, med morgonkaffet och lärkan drillandes i skyn.

Och denna förbaskade Ostlänk idag nästan 20 år senare, är ännu inte beslutad om var den exakt skall gå, vilka fornminnen som kan hotas, hur den skall finansieras, vilka överklaganden som är att vänta.

Visst vi lever i en demokrati, där alla skall få tycka till, men nå´n jäkla måtta måste det väl finnas, finns det ingen som kan sätta ner foten och avskriva hela projektet eller klubba det och ta debatten.

I auktoritära samhällen som Kina, ett dåligt exempel medges, hade det bara tagit några veckor att mota bort de som oponerar sig och sedan skicka ut arméer med folk som bygger och vips inom några år så reser man i över 300 km/h över boplatser och arkeologiska fynd.

Och under tiden....Sverige är Sverige, även om fan så långsamt.

Panama, det lilla landet med de många och välfyllda brevlådorna.

Ett litet land, med en livsviktig kanal - Panama - är rubrikernas nation denna vecka.
Stackars Panama, att få dras ner i skiten som de råkat ut för, önskar man inte sin värsta fiende.
Naturligtvis är den vanlige medborgaren i den lilla nationen helt omedvetna om och helt oskyldiga till, att det i skyskraporna bands ekonomiska band mellan skumma bolag och rika knölar jorden runt..
Nu är det ett faktum, sen modiga Syddeutsche Zeitung avslöjade Mossack Fonsecas 11,5 miljoner hemliga finansdokument dolda i 214,000 brevlådeföretag har huvuden rullat.
Och huvuden kommer att rulla, folk stå med brallorna nere och regeringar svajar.
I diktaturen Kina är det dock knäpptyst, media sitter med händerna bakbundn trots att just Kina är den nation som har dolt de största pyramiderna med pengar.
Nordkorea är ett annat land som inget har att säga i ämnet trots att de sitter med sina fingrar djupt i syltburken. Och det finns fler korrupta, odemokratiska länder som har anledning att känna sig skamsna.
Här hemma figurerar Nordea och div förmögna kommer nog att få sina brevlådor synade vad det lider.
Som vanlig dödlig, som vanlig skattebetalare utan kontakter med finansiärernas paradisiska gömställen, blir man bara förbannad, desillusionerad och besviken.
Men inte direkt överraskad.
Hoppas nu bara att inga lock läggs på, utan att så mycket som möjligt kan blottläggas, här gäller ingen vanlig banksekretess, här skall det vara tvärtom, vidöppna brevlådor eller valv snarare.
Dokumenten på bordet Fonseca!

Cathay Pacifics nya A350, en vacker fågel.

Den 24 mars lyfte Cathays nya A350-900 på sin första provflygning från Toulouse.
Visst är hon smäcker, vacker, men samtidigt kraftfull i sin skepnad, ett bevis på att Airbus inte slog sig ner med armarna i kors efter lanseringen av den stora dubbeldäckaren A380.
För hade de gjort det, så vete katten vad de stått idag, A380 blev aldrig någon riktig storsäljare, möjligen beroende på att det i själva verket är lite för stor?
Det är mina egna spekulationer.
Nu finns A350 där, en försäljningsframgång för bolaget.
Då säger jag följande: Cathay Pacific Airways har beställt 48 (fyrtioåtta) stycken A350 XWBs !!
Lägg därtill alla andra bolag som lagt stora order, ex Finnair, de flyger idag med flera av dem till Asien, SAS får sina första nästa år, för att nämna några närbelägna.
A350: Teknologi, bränslesnålhet, utsläppsfaktorer spelar avgörande roll, Airbus själva hävdar att denna modell släpper ut 25% mindre och förbrukar 25% mindre.

Foto: Airbus

Mannen utan vänsterhandske?

Detta är tre terrorister, minuterna innan de två mörk-klädda spränger sig själva och ett nästan tjugotal oskyldiga flygresenärer i bitar.
Vi känner alla till illdåden igår i Bryssel, på flygplatsen där CCTV-kameran fångade denna trio och senare även i tunnelbanan.
Vad som av experter beskrivs som anledningen till att två av de tre bär handskar på vänster hand, är att de på det sättet döljer en utlösningsmekanism förbunden med en tråd till spikbomben gömd i väskan på bagagevagnen.
Varför den tredje mannen i ljus jacka och hatt inte har samma mekanism vet jag inte, men han utlöste inte sin bomb, anledningen till det lyckliga misslyckandet vet jag inte.
Men, han undkom, och rapporterades tidigare idag ha gripits i Anderlecht men detta förnekades senare av polisen i Bryssel.
Mannen i ljust lär ha svenska kontakter?
Han jagas och lär trycka någonstans, men dyker för eller senare upp ur sina gömslen och då blir det klippt även för honom.

Vad dessa två män i sina vänsterhandskar nu gjort är - att upplysa vakt- och polispersonal på flygplatser världen över, att män i handske på ena handen är att betrakta som ytterst suspekta.

De får hitta på något annat bombutlösarknep framöver, att de inte skulle lyckas med det står utom allt tvivel, de onda makterna ligger alltid stegen före de goda.

Hoppas mannen utan vänsterhandske åker dit fortare än kvickt.

Bryssel, Belgien, Europa den 22 mars 2016.

Idag har det hänt igen, den grymma, obarmhärtiga ondskan har slagit till mot oskyldiga människor i Europas hjärta -  Bryssel.
Om det nu är ni förvirrade själar i Daesh (IS) som utfört även dessa terrorattacker, så kan ni vara helt förvissade om att dessa dåd snarare svetsar samman det öppna och demokratiska samhället som vi européer har lyckan att leva i, än motsatsen, som ni vilsna jihadister hoppas på.
Jag och vi viker inte en tum, inte en tum, hör ni det Daesh?
Ingen av oss, som lever i frihet tänker ge upp den, oavsett hur många illgärningar ni utför.
Aldrig.
Vi står stolta, enade, omaskerade och frisinnade framför er, som en oöverstiglig mur av ljus, hopp och  ljuvlig lust att leva.
Vi är ljuset, glädjen, lusten, frimodigheten, nyfikenheten, öppenheten och optimismen.
Ni motsatsen.
En dag finns ni bara där som sår och ärr i våra medvetanden.

Etosha National Park, Namibia

Som tillfällig besökare i Etosha National Park i norra delen av Namibia, upptäcker man ganska snabbt att man är som en dagsslända som plötsligt dyker upp för att sedan försvinna.

Medan de djur man ser komma för att släcka sin törst kommer från de vidsträckta och snustorra områdena runt detta nästan unika vattenhål alldeles intill parken och dess lodge. 

De kommer en och en, eller nästan i hjordar, sebrorna hade mest bråttom, medan både kuduantilopen överst och oryxantilopen under tog det lite lugnare och möjligen försiktigare.

En upplevelse var det, dessa bilder är från ganska tidig morgon, kvällen innan kom både elefanter och noshörningar för att få sig en rejäl klunk vatten.