Ostlänken, som börjar mögla....

Idag, i vår sörmländska lokaltidning handlar det om Ostlänken igen, politiker i kommuner direkt berörda av Ostlänken uttalar sig.
Ingen var väl direkt emot, men flera ville ha spår, men i första hand inte snabbtåg utan tåg som stannar vid stationer och inte bara svischar förbi i dryga 200 blås.

Denna Ostlänk börjar mögla och torka i mina och Mias öron och ögon och näsa också.
1997 var vi i kontakt med Trosa kommun för att få köpa ett stort hus, lämpligt för både bostad och ateljé, ungefär som vi har nu, men detta gällde Vagnhärad intill Trosa.
Huset låg/ligger vid Trosaån några hundra meter från nuvarande järnvägssträckning.

Visst skulle vi få möjligheten att köpa huset, men först måste vi vänta på en utredning, kanske en detaljplan för vad Ostlänkens nya station i Vagnhärad skulle ligga, enligt planerna då skulle den hamna på andra sidan ån, rätt nära vårt tilltänkta objekt.
Så vi ombads vänta en tid.
Och vi väntade och väntade, allt medan tidsmarginalen innan vi skulle vara tvungna att lämna vår hyrda ateljé i Trosa krympte.

Vi hade med facit i hand fått vänta cirka 10 år på besked, ett besked som sa att stationen skulle hamna kilometertals bort.
9 år och 10 månader tidigare hade vi hittat vårt hus i natursköna Gnestatrakter, utan Ostlänksbekymmer.
Här rumsterar vi fortfarande, nyss inkommen från en skön stund på verandan ner mot sjön, med morgonkaffet och lärkan drillandes i skyn.

Och denna förbaskade Ostlänk idag nästan 20 år senare, är ännu inte beslutad om var den exakt skall gå, vilka fornminnen som kan hotas, hur den skall finansieras, vilka överklaganden som är att vänta.

Visst vi lever i en demokrati, där alla skall få tycka till, men nå´n jäkla måtta måste det väl finnas, finns det ingen som kan sätta ner foten och avskriva hela projektet eller klubba det och ta debatten.

I auktoritära samhällen som Kina, ett dåligt exempel medges, hade det bara tagit några veckor att mota bort de som oponerar sig och sedan skicka ut arméer med folk som bygger och vips inom några år så reser man i över 300 km/h över boplatser och arkeologiska fynd.

Och under tiden....Sverige är Sverige, även om fan så långsamt.

Ostlänken det svenska evighetsprojektet och sorgebarnet.

Bilden här under ett ett bildmontrage med olika snabbtåg i världen idag. Här kunde kanske ett svenskt tåg varit med om man agerat och handlat utifrån de ursprungliga planerna från 1995-96.

Det var då de första planerna på en ny snabbjärnväg, visserligen i kortaste laget, men ändå, den 15 mil korta sträckan Järna - Linköping. Alltid en start på något större.
Här lite mer om regeringens beslut. Nu handlar det om Stockholm till Malmö och Göteborg med en knutpunkt i Jönköping. Ett stort och förvånansvärt svenskt steg framåt.
Men inte förrän närmare 20 (tjugo) år senare har man beslutat sig för att börja bygga den, pengarna finns anslagna och efter åttio sorgers bedrövelser och än fler överklaganden och besvärsärenden, så tycks det vara så ett spaden snart kan sättas i jorden.
Man tar sig för pannan.

Detta medan världen bygger snabbjärnvägar i en en allt större omfattning, t o m sträckan Rio de Janerio - Sao Paolo kan bli verklighet. Ett unikum större än våran egen Ostlänk.

I SvD idag så visar man på Kinas planer på en snabblinje via Berings sund och till USA!!!
Och genom Kina och Ryssland till Europa.
Storslagna planer som säkerligen blir av, har man väl fött idén så tar det inte tjugo år tills beslut och överenskommelser med alla inblandade blir till verklighet.

Ibland undrar jag om varför vi är så sega, så förbaskat tröga och initiativförlamade i detta land.
Varför är vi så rädda, varför måste alla ha sitt finger med i gröten, är det för landets bästa så må man väl inse det, även ur det lilla perspektivet sett.
Nej det innebär inte att vi skall dra järnväg genom var mans sovrum och ödelägga fornminnen och oskattbara kulturarvsmarker.
Men det kräver snabbare handläggning, mer vilja och jävlar anamma. Mer stake hos beslutsfattarna.