Ostlänken det svenska evighetsprojektet och sorgebarnet.

Bilden här under ett ett bildmontrage med olika snabbtåg i världen idag. Här kunde kanske ett svenskt tåg varit med om man agerat och handlat utifrån de ursprungliga planerna från 1995-96.

Det var då de första planerna på en ny snabbjärnväg, visserligen i kortaste laget, men ändå, den 15 mil korta sträckan Järna - Linköping. Alltid en start på något större.
Här lite mer om regeringens beslut. Nu handlar det om Stockholm till Malmö och Göteborg med en knutpunkt i Jönköping. Ett stort och förvånansvärt svenskt steg framåt.
Men inte förrän närmare 20 (tjugo) år senare har man beslutat sig för att börja bygga den, pengarna finns anslagna och efter åttio sorgers bedrövelser och än fler överklaganden och besvärsärenden, så tycks det vara så ett spaden snart kan sättas i jorden.
Man tar sig för pannan.

Detta medan världen bygger snabbjärnvägar i en en allt större omfattning, t o m sträckan Rio de Janerio - Sao Paolo kan bli verklighet. Ett unikum större än våran egen Ostlänk.

I SvD idag så visar man på Kinas planer på en snabblinje via Berings sund och till USA!!!
Och genom Kina och Ryssland till Europa.
Storslagna planer som säkerligen blir av, har man väl fött idén så tar det inte tjugo år tills beslut och överenskommelser med alla inblandade blir till verklighet.

Ibland undrar jag om varför vi är så sega, så förbaskat tröga och initiativförlamade i detta land.
Varför är vi så rädda, varför måste alla ha sitt finger med i gröten, är det för landets bästa så må man väl inse det, även ur det lilla perspektivet sett.
Nej det innebär inte att vi skall dra järnväg genom var mans sovrum och ödelägga fornminnen och oskattbara kulturarvsmarker.
Men det kräver snabbare handläggning, mer vilja och jävlar anamma. Mer stake hos beslutsfattarna.