Lion Air slår på stora trumman.

I Airbus veckobrev som kom för en tid sedan fanns bla det ganska maffiga meddelandet att indonesiska Lion Air beställt flygplan så det förslår - ett tag.
Eller vad sägs om....
....234 flygplan, ja - 234 flygplan ur Airbus A320-familj. På ett bräde!!
På bilderna här ovan ser du A320neo, 109 av dessa medeldistansare beställdes utöver 65 A321neo och 60 A320ceo.
Lågprisbolaget är nya som kunder hos Airbus och det feta kontraktet undertecknades i självaste Elyséepalatset i Paris där Frankrikes president Hollande jämte de VD:arna för Airbus och Lion Air var närvarande.
Ja detta var veckans dos av flygnyheter!

Robert Mugabe, långlivad och långsträckt i Windhoek.

Genom i stort hela Windhoek, huvudstaden i Namibia, sträcker sig huvudgatan Independence Avenue, kantad med butiker, banker, kontor, ambassader, regeringskanslier, restauranger och allt annat som hör en huvudstads huvudgata till.

Parallellt sträcker sig Robert Mugabe Avenue, med vissa regeringsförvaltningar, landmärket Christus Church (Tyska kyrkan) och bostadsbyggnader, kontor, affärer, verkstäder och allt annat som hur en stor gata till.

Denna Robert Mugabe Avenue är 10 kilometer lång! 

Börjar i öster vid Conception Street, vilket har fler betydelser men bl a Befruktning, undrar om de menade Befruktningsgatan?

10 kilometer väster ut löper denna aveny ihop med Independence.

10 kilometer är långt i en stad på runt 300 000 innevånare.

Hör här, vilka gator som korsar denne zimbabwiske despots aveny:

Nelson Mandela Avenue

Luther street

Fidel Castro street

Sam Nujoma Drive (Namibias förste president 1990 - 2005)

Laurent Desire Kabila street (Dem rep Kongos president 1997, mördad 2001)

Jason Hamutenja Ndadi street (Grundare av Namibias befrielsefront SWAPO)

Sean McBride street (Irländsk regeringsledamot, stabschef för IRA på Nordirland)

När man hör dessa namn, kan man förstå att Robert Mugabes namn finns med, han symboliserar befrielsen av Syd-Rhodesia 1980, som då blev nuvarande Zimbabwe. 

När det blev Namibias tur att få sin suveränitet 1990, var Mugabe fortfarande rumsren sett ur ett antikolonialistiskt perspektiv och naturlig att förära ett gatunamn.

Sedan smutsas hans gloria i allt snabbare takt, för att idag inte existera alls.

Det räcker med att titta på bilden här under, som är Mugabes matsal, för att förstå att han inte längre är den förebild han en gång var.

Zimbabwe, förr Afrikas kornbod, är idag i misär, lantbruket är slaget i spillror, infrastrukturen likaså, den politiska ofriheten är total, folk fängslas och sitter utan advokater eller rättegångar tills de i princip är ihjälslagna eller har svultit ihjäl. Korruption, svarthandel och en superinflation som slog den inhemska valutan i krasch är andra delar av ett land i totalt förfall.

Robert Mugabes land.

                            

Trots detta heter en av de största gatorna i det demokratiska Nambias huvudstad - Robert Mugabe Avenue. För mig är det absurt, ett land, en stad som döpt om så många gator till frihetskämpars namn, att de då inte kan byta en gång till, om ett namn, som Mugabes, fläckar ner själva bilden av en annars mycket vänlig och fin liten stad?

Nyckelsjön den 25 april 2013

I morse, ganska tidigt för att vara oss, tog vi en promenad längs Avla- och Nyckelsjöarna.

Detta i solsken, glittrande isbefriat vatten och till ackompanjemanget av bofinkar, sånglärkor, grågäss, sångsvanar och en storlom.

Ljuset var bländande, vilket är så svårt att återge med en kamera, jag har försökt, så håll till godo med dessa tre.

Det blev en paus vid Bengt och Birgittas sjöbod, några klunkar vatten och var sitt äpple, innan vi tog oss hem igen.

Men en så´n här dag är berikande för kropp och själ och det som ligger djupare än så inom en.

Pelikanen tar för sig...

Lars-Erik i Hurlstone Park, Sydney möter pelikaner stup i kvarten när han tar sina promenader längs Cook River, men en annan stackars krake träffar, i bästa fall, på dom på ett zoo eller som här, halvtam i Walvis Bay, Namibia.
Werner tog oss på en katamaranutflykt, ut i Atlantens kustband, bland sälar, sjölejon, div måsar och så några pelikaner.
De spanska girigt rovfiskande fartygen förmörkade horisonten bakom ryggen på mig
Och det stod faktiskt en schakal i vattenbrynet med framtassarna i saltvattnet, han hade tagit sig ut längs den långa sandtunga som utgör en del av den enda naturliga hamnen längs hela Namibias långa Atlantkust.
Förmodligen hade han bespetsas sig på något i fisk- eller fågelväg, men eftersom han inte kunde skyla sig bakom några buskar så var dom utsikter tämligen små.

Alltnog, denne pelikan som från början var lugn och stillsam, fick plötsligt fart på sig när Werner plockade fram fiskhinken för att mata ett sjölejon som tagit sig ombord.
Pelikanen blev ännu en som bespetsade sig på vad havet ger.
Pelikanen krävde fisk, pelikanen fick efter vissa hot - fisk.
Pelikanen hade ett namn som Werner nämnde, men det är bortglömt. Tyvärr.

Werner som studera fartygsteknik i Walvis Bay var en fantastiskt rolig och underhållande guide, han bjöd på Jägermeister, vitt vin, mousserande vin och öl i ett ständigt flöde.
Plus seafood av olika sorter, ja bjöd och bjöd, det ingick i utflyktspriset.

Islossning

Nyckelsjön i kvällsljus för två dagar sedan. Den murkna, blågrå isen ser minst sagt opålitlig ut.
Efter att ha täckt vår sjö så länge är det nu dags för den att vika undan och ge syre och ljus åt alla levande varelser där nere, för att inte tala om vattenytans levande vågor och speglingar som gör dagen lättare och mer positiv att möta.
Om några veckor är det dags att ro ut och fiska med Bengt, man kan ju alltid inbilla sig att gösen väntar på att få komma upp och sprätta och fräsa lite i stekpannan.

Jokes of the week from Down Under.

Peter FitzSimons, a Sports Columnist at Sydney Morning Herald is a true joker, how about these two?

In the late 1980s, I was invited to speak at a debate in Whangarei, New Zealand, against the notion ''Kiwis are smarter than Aussies.''

I thought I did rather well, until their once-was-prime-minister Sir Robert Muldoon blew me out of the water, saying, ''FitzSimons, don't you understand that it is a recognised fact that every time a New Zealander emigrates to Australia, it lifts the average IQ of both countries?''

And here is the other one, which really didn´t make me laugh, just thought it´s funny, but for those who haven´t read it, here it is in full print:

A handsome young man and a beautiful girl meet and it is love at first sight. They immediately get married and go on their honeymoon.

On their wedding night, the bride goes into the bathroom to freshen up. Unfortunately, she has a case of bad breath so severe she has to take a powerful drug to control it.

She is about to take the drug when she decides it best to let her husband in on her secret now. So she returns to bed without taking it.

Her husband then goes into the bathroom to freshen up. In a curious coincidence, he has a problem with foot odour so offensive that it requires a special preparation to keep it under control. He is about to apply the preparation when he decides it best to let his wife know about his problem, because she will find out about it sooner or later anyway. He skips applying the preparation, returns to bed, grabs his wife and gives her a big kiss.

She says, ''Honey, there's something I have to tell you.''

''OK,'' he says, ''but I already know what it is. You ate my socks.''

Thank you Peter for letting me cite your column.

Even Swedes must learn about Aussie jokes, when they are at it´s best.

Read more: http://www.smh.com.au/comment/kiwis-are-on-the-right-side-of-history-20130420-2i6td.html#ixzz2R5LmIeHn

Afrika är inte det Afrika vi tror att det är.

Det här är bilder från Afrika, från en kontinent som inte bara är misär och elände. Utan tvärtom inger hopp och tro om en bättre framtid. 

Just nu pågår en stor utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm, med Jens Assurs fotografier, han har satt en lite klurig titel "Africa is a great country," förmodligen för att locka och även retas lite?
Jag har själv inte sett den och tänker inte, kan inte, recensera den.
Men jag har förstått av reaktionerna att den bild han visar inte stämmer överens med den gängse bild vi svenskar i gemen har.
Artikeln och ett mindre bildspel finns på DN Kultur värd att ta del av och kanske sedan även ett besök på Liljevalchs.
Nu har Jens Assur varit runt i många länder i Afrika och vill med sina ibland jättelika fotografier få oss att förstå att Afrika, inte är det Afrika som serveras i våra media.
Till viss del kanske, men inte i det stora hela.
Snarare tvärtom.
Han säger att vi sitter med en trettio år gammal syn på vad Afrika är, om man nu kan sammanfatta en hel jättelik kontinent, med sådan mångfald, i ett svep.

Vi sväljer, eller värjer oss.
Detta är något av vad som serveras oss; inbördeskrig, epidemier som AIDS mm, korruption, envåldshärskare, översvämningar, våldtäkter, flyktingläger, etniska motsättningar, religiös fanatism, barnsoldater, svält, torka, elände och åter elände i det oändliga.
Och visst finns det, det finns gott om det, men inte överallt, långt ifrån överallt.

Tror att det är detta som Jens vill berätta om och som faktiskt även jag vill berätta om.
Han vill berätta om det moderna Afrika, med en ekonomi som växer snabbt och där demokratin sakta sprider ut sig, han vill berätta om det nya Afrika, det gamla känner vi redan.

Jag och Mia har precis återkommit från en månads vistelse i sydvästra Afrika, vi hade förmånen att få resa med en liten grupp vars ledare har besökt Namibia flertalet gånger och även bott där i omgångar.
Genom hennes bekanta, vita och svarta och alla schatteringar däremellan kom vi landet mycket närmare än om vi enbart kommit som hotellgästande turister med safaris som huvudintresse.

Vi bodde tidvis privat och inte minst, vi träffade många "vardagliga" namibier, både privat och i deras yrkesroller inom konst- och kulturområdet.

Detta ger mig en chans att försöka bekräfta för er alla tvivlare därute, Afrika är inte det Afrika som media serverar oss dagligdags.

Det Afrika vi mötte i Sydafrika och Namibia, var moderna, fullt fungerande samhällen, visst, med både sina för- men även nackdelar.
Det klart mesta vägde över åt den positiva sidan, för den negativa delen med klasskillnader, inkomstklyftor, kåkstäder och brister som för oss besökare var uppenbara, försöker man faktiskt göra något åt.
Vad gör vi i Rosengård och Tensta? Minimalt.
I det demokratiska Namibia och i den demokratiskt styrda Västra Kapprovinsen i Sydafrika gör man vad man förmår för att minska klyftorna, framför allt då i Namibia.
Och detta märktes även för oss som högst tillfälligt gjorde små nedslag i ett detta hörn av Afrika.
Vi märkte det främst genom nybyggnation av hus till de med mindre inkomster (eller kanske ingen?)

Den värme, det intresse och den nyfikenhet som mötte oss, gjorde mig ofta rörd till tårar.
Möten jag aldrig kommer att glömma, blickar som berättar om hopp och tro på något bättre.
Love and peace, var ord, avskedsfraser.
Små gåvor, starka handslag. Glädjen att mötas.
Vi berördes av stoltheten över sina länder, över sin plats i tillvaron.
Sitt sätt att röra sig, att möta blicken, att prata öppet och att ge en kram, är också outplånliga minnen.

Afrika känns.

Från +36C till +18 på några få minuter!

Denna bild är tagen cirka 30 minuter från Atlantkusten, i den allra nordligaste delen av Namiböknen.

Den grusade vägen är spikrak, telefonstolparna står en en stram och oklanderligt rak linje, tills hägringarna får dem att sväva eller lyfta.

Vänstertrafik råder i landet, men möten är få och då de kommer så ligger dammolnen tjocka som självaste Londondimman i den vindstilla luften.

Vi är på väg från grottmålningarna i Twyfelfountain via Sorris Sorris och Uis till Swakopmund vid Atlantkusten.

Vad vi först trodde var en bergskedja och som, på bilden här, visar sig så tydligt ovan sanden är i själva verket dimmoln, som bildas när Atlantens kyliga luft möter öknens hetta. 

Erongodelen av Namiböknen visade som sagt på +36C. 

Redan vid ankomsten till Henties Bay föll bilens termometer som en isklump.
Ner till +22C för att när vi kom fram till Swakopmund och Ben och Elnas hus, beläget precis intill kusten, hamna på +18C.
Alla vi i gruppen frös som skälvande hundar och det vara bara att plocka fram tröjor, jackor och fleecevästar.
Efter tre veckor i ständig sol och torr hetta är blåsiga +18 rena minusgraderna.
Efter några timmar anpassade sig våra skandinaviska kroppar till de nya väderförhållandena och friska vindar uppskattades, men attan vad skönt det var att fara tillbaka in i värmen igen efter fem dagar i Swakopmund och Walvis Bay.

Snälla rara, uppfatta inte detta som gnäll och jämmer, det är bara en redovisning av att termostaterna i våra till åren komna kroppar inte alltid reagerar på direkten.

When Gerard Depardieu peed on the floor.

This is was the Travel section of the Telegraph has to say about "Weird reasons for delaying an aircraft." And I quote:

"A flight from Paris to Dublin was delayed for two hours after Gerard Depardieu urinated on the floor. The plane had been waiting to take-off when the portly French actor demanded to use the loo. After cabin crew refused, he decided to go on the carpet. The jet was forced to return to the gate so staff could clean up. "You could tell he'd been drinking," one passenger claimed."

Thank´s the Telegraph for letting us in behind the curtains, guess this, nowadays Russian chap, had to pay for the clean up. And congratulations Mr Putin, you have gotten yourself a friend with good manners.

Min sida av Slussen - rätt sida av Slussen.

Någon gång i livet vill jag sprida min personliga uppfattning om vad som är geografiskt rätt plats.
Det är Södermalm, tryggt beläget söder om Slussen.
Bara att höra den ljuva sången eller melodin i orden Maria Magdalena är ljuvligt, för just i Maria Magdalena församling är jag född, på Wollmar Yxkullsgatan, då det begavs sig var det.
Men den händelsen sitter i, med åren har min samhörighet Södermalm, oavsett vad jag bott/bor för stunden blivit allt mer betydelsefull och viktig att trumpeta ut. Som nu och här!
Visst finns det stänk av ironi i det, men stoltheten är vida större.
Mina rötter rycks inte upp så lätt, några trådar finns kvar  där nere i den södermalmska myllan, även nu då jag fortfarande bor på rätt sida Slussen, söder om Slussen, men inte på Södermalm.
Utan i Södermanland, vilket låter rätt skapligt det också.
På Södermalm finns också platser jag minns som barn och ung i Sofia och i Högalid, där finns Hammarby IF som är Söder och folket där är Bajen.
Där möter Högalidskyrkan med sina två vackra torn besökare söderifrån och kommer man vattenvägen in så tornar både Sofia och Katarina kyrka upp sig som stolta landmärken.
Allsång på Skansen som ses av miljoner människor har alltid Södermalm som en bakgrundskuliss.

Kliver jag aldrig över gränsen, jo ofta, men som senast när jag skulle bjuda på födelsedagsmiddag på en restaurang, blev det på Södermalm, allt annat var otänkbart. Men visst jag strosar i Gamla stan och i centrala Stockholm lika gärna, men hjärtat finns alltid på Söder.
På rätt sida.

Omar åmar sig...

Omar Mustafa har blivet sossarnas kvarnsten efter invalet i partistyrelsen förra helgen.
Denne Omar som egentligen skulle ha suttit perfekt, en muslim, en invandrare i S:s partistyrelse, så mångkulturellt och perfekt i mediasammanhang.

Som Åsa Linderborg så träffande beskriver diskussionerna i styret "...vi behöver en musse, in med Omar..."
Nu blev det så olyckligt för partiet att denne Omar Mustafa inte bara erkänt sig som islamist utan även varit inne och tassat bland de radikalt antisemitiska kretsarna.
Bland annat har han bjudit in två egyptier till Sverige och en islamistisk konferens här, dessa inbjudna är uttalade antisemiter, läser och lyssnar man till deras uttalanden är det som att höra en muslimsk Geert Wilders, ja t o m värre.
Skrämmande retorik, där Israel skall förgöras, judar som mördar kristna barn och dricker deras blod och en hel del andra hemskheter om det hotande judiska maktövertagandet av hela världen!!!

Stefan Löfwen vrider sig i obehag över att behöva ta i denna stinkbomb som infekterat hans parti.
Omar Mustafa lär slingra sig ur sina garn och förklara sig rumsren, men skadan har redan skett.

Alliansen hade ett par liknande fall 2010, dock handlade det om svarta jobb och skatteundanflykter, men det sved illa för dem då, de kom över det och det gör säkert även sossarna.

Men Omar Mustafa lär få krumbukta sig länge innan han kommer tillbaka till salongsfäiga miljöer igen.

Malaysian Airlines A380 flyover

För lite drygt en vecka sedan pågick 2013 års Langkawi Flyg- och Marin utställning.

Som ett extra dragplåster fick bolagets mäktigaste maskin, en Airbus A380 göra en sk flyover, eller överflygning kanske det kallas på svenska?

Eskorten var inte fy skam heller, fyra ryskbyggda Sukhoi Su-30MKM från det Malaysiska flygvapnet, eller som det lite mer storslaget heter på engelska the Royal Malaysian Air Force (RMAF.)

Tag del av detta och njut, allt här i livet är inte det som framförs på vägar och vatten.

Titta upp då och då.

Sveriges goda relationer med USA under nittonhundratalets andra hälft.

Visst är det så att Sverige alltid haft en speciell relation med stormakten USA.
Detta alldeles oavsett den politiska retoriken i våra respektive länder, under dimridåer av misstänksamhet och tidvis förakt, har den informella diplomatin alltid funnits, likväl som den formella. Det ömsesidiga förtroendet har väl varit lite kantstött men inte värre än att samtal förts och tankar utbytts. Beslut har åtlytts. Tystnad har rått.
Om man läser dagens artikel i Dagens Nyheter så förstår man att inte ens Kalla kriget var ett hinder för kontakter, trevanden, hänsynstagande och respekt.
Wikileaks Kissinger-rapporter är välgörande att ytligt ta del av, vår oskuld visar sig allt oftare vara befläckad och nedsolkad i kanterna.

Det kan vara nyttigt för ett folk som vårt, vilket under andra halvan av nittonhundratalet såg socialdemokratin som en garant för en bländande vit neutral stat, att upptäcka att så inte riktigt var fallet.

Det smusslades med vapenaffärer både här och där, Indien kanske inte minst, men även i andra mer suspekta länder prasslades det med sedlar och viskades det bakom stängda dörrar - utom den till Washington.

Grådask kallar jag detta!

315 000 för en 20 dagars privat flygresa?

Det finns något som heter Captain´s Choice, det australiska flygbolaget Qantas Boeing 747-400 lämnar den 26 april Sydney på en lyxig 20 dagars tur till Syd- och Mellanamerika.

En privat långflygning i ordets rätta bemärkelse.

Har du 315 000 kronor att spendera, så sätt dig i första klass och njut sedan av tango i Buenos Aires, de mäktiga och öronbedövande Iguazufallen, svängiga Rio, lite antika Havanna på Kuba, en tur på Panamakanalen, Galapagosöarna djurvärld, Lima i Peru, inkastaden Cuzco och högt belägna Machu Picchu för att sedan avsluta på mytomspunna Påskön, innan det bär av hem till Sydney igen.

Tycker du första klass är lite väl dyrt, så varför inte välja De Luxe Economy? 174 400 står det då på  prislappen, lite billigare men ändå inte trångt, då Qantas valt att inte fylla planet som vid ordinarie flygningar.

En och samma besättning är med hela vägen, bara det.

Lyxigt? Ja, men för den som har en plånbok som tillåter lite extra utsvävningar varför inte sväva ut till detta sydamerikanskt äventyr?

Platser kvar?

Vet ej!

Kolla med flygbolaget.

Scania dominerar totalt i Namibia!

Efter att ha åkt dryga 250 svenska mil i Namibia, på alla typer av vägar och underlag, kan jag som svensk stolt konstatera att Scania lastbilar dominerar på ett förkrossande sätt.

Hade inte räknat med att dagligen och stundligen bli påmind om Södertälje under våra färder i sydvästra Afrika.

En höftning jag gör är att, runt 70% av de tunga fordonen man möter är Scania, som nummer två kommer Volvo, Mercedes dyker upp då och då, liksom MAN och DAF. Japanerna är representerade liksom några udda kinesiska märken.

Vad som är vanligt bland de tunga bilarna är att majoriteten är flakbilar, de täckta släpen är färre.

Ofta ser man bilar som fått förskjutningar i lasten och står kraftigt lutande längs de flacka "dikeskanterna." 

Förmodligen dåligt surrad last? Knappast beroende på krokiga vägar, för de saknas nästan helt, de flesta vägavsnitten i detta vidsträckta land är spikraka.

Den övre bildens lite sämre kvalitet beror på att den togs genom vindrutan.

Namibias palett från ovan.

Att flyga mellan ex Kapstaden och Windhoek i Namibia är som att flyga över ett enormt konstverk.

Spännnande former, obeskrivliga färger och rörelser i naturen som vi inte är vana att se, kan man med lite tur fånga genom fönstret på flyget.

Hoppas dessa tre representanter för Karas, Namaland och Hardap kan ge dig en uppfattning om skönheten som sträcker ut sig därunder.

Den undre bilden kan kräva en förklaring, i DN idag beskrivs just hur dessa cirklar blir till, det är termiter som bygger inte på höjden, utan en slags laguner för att den lilla fuktighet som finns skall stanna innanför "murarna."

Läs själva och begrunda, jag har ingen annan förklaring till dem, även om de ser så välorganiserat utplacerade så är de nog trots allt ett verk av termiter.

Giraff och noshörning i Namibia.

Vår första Safariutflykt i Goche Ganas viltpark strax söder om Windhoek i Namibia blev överraskande på många sätt, dels för att girafferna dök i stora flockar och framför allt för att vi kom så nära den ljusa noshörningen.

Vår jeep parkerade så nära, så nära, kanske inte mer är 10-12 meter från honan och den vuxne ungen.

De betade fridfullt vidare trots vår påträngande nyfikenhet.

Vana vid nyfikna misstänker jag, girafferna däremot var lite mer reserverade och skred graciöst undan när vi närmade oss i våra jeepar.

Vi är dock tacksamma att ha fått se dessa representanter för de stora de stora vid vårt första besök, utöver dessa så såg vi springbok, oryx, kudu och zebror.

Namibia visade sig från sin bästa sida redan från första början, mer skulle komma.

Det känns så lugnande att noshörningarna inte är direkt utrotningshotade, för i Namibia finns ett stort antal reservat där noshörningarna är tryggt fredade från troféjagande jägare och profithungriga skyttar utan samvete och vett över huvud taget.