En våldsbenägen minoritets misslyckande.

Återigen har en liten klick våldsverkare fått rubrikerna.
Oavsett om de är anonyma i svarta huvjackor längst fram på Bajens ståplats eller är kamuflerade självmordsbombare på en marknad i Bagdad eller vid ett hotell i Alger, så får de rubrikerna. De efterlängtade rubrikerna.
De drar sitt lag, sitt land, sin kultur, sin religion i smutsen. De kan kortsiktigt förnöjsamt läsa att folk stannar hemma, stannar inne. Men bara kortsiktigt.
I mitt fall, skulle jag helst vilja stanna hemma från allt vad fotboll heter. Men det skulle bara gynna dessa våldsbenägna småglin - som är allt annat än Bajensupportrar - och få dem att fira de triumfer de så hett av allt att döma eftersträvat.
Precis som Bagdadborna trotsar självmordsbombarna och går till sina dagliga uppgifter, så kommer jag att gå på fotboll, inte stanna hemma, jag går den 14 september, om nu SvFF:s diciplinnämnd inte bestämmer att matchen skall spelas inför tomma läktare.
Då går jag nästa hemmamatch.
Jag vill visa min support för Hammarby IF, jag vill visa de maskerade att mig skrämmer ni inte bort, jag vill visa dem att trots att jag är säkert fyra gånger äldre än var de är, tänker jag inte dra mig tillbaka till tv-soffan.
Icke. Klubben behöver oss lojala, fredliga supportrar. Alla 99,8 % av oss . Laget behöver vårt stöd. Liksom alla andra lag i samma bedrövliga situation.
Stäng av alla identifierade bråkmakare på 10 år, tills de lugnat ner sig och kommit upp över plus minus noll i IQ.
Stenhård kroppsvisitation, nät, burar eller plexiglas om så behövs.
Stoppa våldsverkarna, låt Hammarby IF, Gnaget och alla andra klubbar som drabbas av små klickar med förvirrade slagskämpar få arbeta i fred.
För sportens skull, för samhällets skull.
För åskådarna, för familjernas skull.

För den glädje som fotbollen skänker oss.

Nisse Lindeborg

Nisse du fyllde 90 nu i maj månad.

Tyvärr kunde jag inte vara med på festligheterna. Men jag vill även på detta sätt hylla dig Nisse.

En av de festligaste kompisar jag stött på i mitt långa arbetsliv, alltid så vital. Pigg. Finurlig.

Din humor är så träffsäker, så dräpande och överraskande att ingen kan bli förbannad eller stött. Den kommer från ditt hjärta och är menad att roa, och det har den alltid gjort.

Dina historier, ibland mer eller mindre förtäckta skrönor, står sig än idag. 

Jag berättar dem fortfarande, mer än gärna, för vänner och bekanta, noga poängterandes att det bara är en i en serie av otroliga historier från Nisse Lindeborg.

Lev väl Nisse, vi syns när jag närmar mig Enskedetrakten.

PS! 

Obs stavningen av Jubileum, Nisses egna Jubelium är enligt honom det enda som är riktigt.

Fan trot´...

Gnesta Konstrunda 6-7 september

Vik redan nu lördagen den 6 och/eller söndagen den 7 september för ett besök på Gnesta Konstrunda, som i år firar 10 år. Samlingsutställning på Rest Gnesta Strand.

Extra välkomna skall ni vara hem till oss här i Blackstaby. Det stora grågröna huset med rött tak.

Det är väl skyltat och vi lovar att vi bjuder på såväl måleri, grafik, teckning som collage. 

Stora ytor att röra sig på för er som inte varit här tidigare. Och som tidigare år visar Marie-Louise Lindström sitt måleri inom våra väggar, glädjande både för oss och säkert för er besökare också.

Kl 11-17 på lördagen och 11-16 på söndagen. Hoppas på bra väder. Välkomna.

www.egenart.info/konstrundan för mer information.

Sverige - Australien

Som en illustration till skillnaderna i affärsrelationer mellan olika länder, gjorde jag detta förslag till SN (Svenskt Näringsliv) för ett antal år sedan. Förslaget avslogs, eftersom det var "lite väl överdrivet". Kanske den här illustrationen, trots invändningarna, hade gjort den tänkta artikeln mer intressant att fördjupa sig i.

Men det är historia nu.

Mer nutid är det avslutade OS. Läs mina teorier i inlägget under detta.

Apropå just Sverige och Australien ur ett OS perspektiv sett. 

Australien har ungefär dubbelt så många innevånare som Sverige. Australien tog tio (10) gånger så många medaljer som Sverige gjorde.

Länderna är jämförbara vad gäller standard, ekonomi, kultur och tradition, dvs de har båda förutsättningarna för att idrottstalanger skall kunna utvecklas i goda tränares händer.

Vad är det som skiljer oss åt då?

Tänk och tyck! 

Klicka om du vill se bilden större. Ill: Olle Q  

Ska vi gråta eller skratta?

Svenskt fiasko i OS!

Sämsta sommar OS i mannaminne!

Och andra rubriker har media serverat oss under det nu avslutade OS i Beijing.

Inte blir lilla Sverige på bättre humör av att läsa sån´t, eller...??

Nej, medaljligan ljuger inte. Statistiken talar sitt tydliga språk. Faktum är att våra sommarolympier inte förmått mäta sig med andra nationers.

Jag tror inte alls på, som vissa påstår, att svenskar saknar vinnarskalle. 

Och detta för att vi är för bekväma och har det för bra som vissa vill göra gällande.

Icke alls.

Det är bara dom som tror att Sverige har det bäst i världen och tror att presumtiva idrottare hellre sitter i soffan än ger sig ut på svettiga träningspass.

Jag tror att de av oss som inser att många, många andra nationer har det lika bra, eller bättre än vad vi har det, förstår att det argumentet inte biter.

Långt därifrån.

Idrottsliga framgångar har litet med välfärd eller hög levnadsstandard att göra.

Ett femtiotal av de nationer som deltog i Beijing har det lika bra som svenskarna har det, och ändå, de allra flesta av de nationerna kom före oss när slutfacit nu redovisats.

Varför?

Jo, i många av de här länderna satsas det på idrott, all idrott. Tränare, fysiologer, mentala träning, läger, gymnasier, akademier mm mm. Mer än vad vi gör här. Även om SOK är ambitiösa och analyserar våra förutsättningar så är det till syvende och sist en fråga om ekonomiska resurser.

Motgångarna i Beijing är inte bara av ondo, motgång om den tas rätt, kan vändas till framgång.

Det återstår att se hur SOK, idrottsrörelsen, regering och riksdag skall tackla detta inför kommande internationella mästerskap typ VM och OS.

Vi kan inte begära att våra idrottare, de som är på väg upp eller redan är på topp, utöver många timmars träning per dag också skall ragga sponsorer och jobba natt.

Det håller inte. Skall de vara på topp krävs stöd, ledare, tränare, tid, planering och motivation.

Idrotten, kulturen, underhållningsindustrin är något som vi alla behöver. OK gillar du inte idrott så kanske Operan eller Nationalmuseum är ett alternativ. 

Gemensamt är att de alla behöver stöd för att klara sina åtaganden att underhålla och roa oss undersåtar.

Utan dessa kulturyttringar (dit räknar jag även in idrotten) klarar vi medborgare inte vardagen. Vi skrumpnar och blir ännu mer dysterkvistiga.

Vi svenskar som gärna ser oss som världens nav, alla nationers moder, rättskaffens ort på jorden där allt som beslutas är politiskt korrekt och borde följas av resten av världen. 

Ja om det nu är så, då kan vi inte bära den bördan av allvar och ansvar, för en hel värld, utan underhållning emellanåt. 

Idol på TV, Melodifestivalen, EM i fotboll, OS eller vad det nu är, är faktiskt ett måste för vår hälsa, glädje och lust.

Men vi behöver inte vara världsbäst i miljö, mänskliga rättigheter, tandvård eller höftledsoperationer, vi behöver likväl samma portion av underhållning och avkoppling.

För att återknyta till OS, vad skall vi göra i Sverige som uppenbarligen andra gjort för att nå framgång?

Ge idrotten resurser genom ex lotteriverksamheten. 

Idag roffar samhället/staten åt sig huvuddelen av monopolföretaget Svenska Spels inkomster, girigt och hungrigt, för att täppa till de hål som ständigt uppstår i vår välfärdsbyggnation.

Skippa monopolet, låt andra spelbolag träda in på vår marknad, men kräv av dem att en viss procent oavkortat skall gå till idrotten. De som nobbar får inget tillträde till den svenska spelmarknaden.

Eller göra samma sak med Svenska Spel, kräv att de (statsmakterna bestämmer) ger idrotten en viss garanterad procent, som idrotten sedan själv får placera i framtidsgrupper, idrottsgymnasier, vinterträning i varma länder, mentala tränare mm mm mm.

John Major i Storbritannien bestämde just detta under sitt styre, därför skördade Storbritannien sensationellt stora framgångar i Beijing.

Vill vi se svenska guldmedaljer i framtiden, måste vi tänka om, ge idrotten resurser som de själva får förvalta och bygga på. Större resurser än de får idag, omvärlden rusar förbi oss även i detta avseende.

Vi behöver en nationell yra, få ett rejält glädjerus då och då, vi behöver stärka vårt självförtroende, få jubla och glädjas, det mår vi bara gott av. 

Sverige blir en positivare nation, ett land med leende på läpparna. 

Med en och annan guldtand glimrande till.

 

 

Strandfynd

Vandrar man från Holmhällars raukområde längs stranden mot Nore bodar har man hela tiden  Heligholmen på sin vänstra sida. Heligholmen med sin idag overksamma fyr, ständigt omsvärmad av sjöfågel. Näst intill oåtkomlig från land, när man inte har båt.

Visst det finns en gammal "hästgång" en konstruerad landförbindelse av stenblock och annan fyllning, av vilket det mesta numera spolats bort. Man ändvände den förbindelsen när man flyttade över hästar för sommarbete för i tiden. Det är riskfyllt att försöka vandra över.

Simma kan man alltid, men det är strömt.

Så Heligholmen som ligger så nära, men samtidigt är så långt bort förblir för oss ovandrad mark, med ännu ej upptäckta hemligheter. 

Kusinträffen

En öm kusinträff i Sundbyberg här för leden. Viggo (tv) pysslas om av store, store kusinen Victor med hemvist i nordvästra Skånes Brighton - Jonstorp.

Anna, mamma till Victor, tog bilden med sin Nikon D300. En bild som i mitt tycke innehåller det mesta. 

Den andas kontakt och ömhet. 

Ljus, komposition och fokus är näst intill perfekta, det är svårt att inte titta länge på denna bild.

Klicka på bilden när du vill se den större. Foto Anna J Lauridsen. 

Välkommen tillbaka Olle

Eftersom jag varit bortrest under en dryg vecka och haft lite svårt att nå en dator och eftersom ingen annan gör det - så hälsar jag mig väl själv välkommen tillbaka till denna värld, fylld av ord och kanske några bilder.

Det ska vara en cyklist

Från en semesterfirandes horisont, nåddes jag av den glädjande nyheten att även Sveriges andra medalj bärgades av en cyklist.
Inte sedan Bernt Johansson i Montreal har någon svensk cykelryttare tagit medalj. Jag tycker det är kul att cykelsporten, som dragits och släpats i dopingens skitiga välling, åtminstone får en positiv uppmärksamhet här hemma.
Säker?
Nej, vem kan vara det?
Men hur säker är man på att Phelps är clean? Är du?
Jag vill tro att de allra flesta är det, till motsatsen bevisats.
Cykelsporten grattis.

OS i Tierp 1956

Det var sommaren 1956, för som tävlingscyklande grabbar var det nästan som ett OS att komma till Tierp. En av många tävlingsorter för oss detta år. Här uppe står Janne i förgrunden medans Bigge fäster nummerlappen på min rygg. Vi cyklade för Södermalmsklubben Sofia CK. Stolta över den tradition som vi bar vidare i denna klubb. Vill minnas att vi cyklade 80 km.

Dessvärre kommer jag inte ihåg hur det gick i loppet. Ingen framskjuten plats, för då hade minnet inte svikit mig.

Nu på lördag går linjeloppet i ett annat OS. Det i Beijing 08. Miltals lär det bli längs natursköna berg och dalar med den kinesiska muren i bakgrunden.

Jag minns mitt OS i Tierp 1956, samma år som det riktiga OS hölls i Melbourne, Australien.

Tysk turist inte trist

Vi som tror att de tyska husbilarna som kommer med cyklar och kanoter fastsurrade baktill också är sprängfyllda med surkål, currywurstar, bratwurstar i kylskåpet, lådvis med öl, medhavd mjölk, hinkar med apfelsaft och travar med rågbröd under sängen, ja vi får nog tänka om.

Sätta oss ner. Ta oss för pannan och revidera djupt sittande fördomar. 

För hör här:

Den ansedda brittiska finanstidningen The Economist fastslår pricksäkert under rubriken Biggest tourist spenders:

1 Tyskland  2 USA  3 Storbritannien  4 Japan ---- 16 Sverige

Alltså. Tyskarna, per capita, är de som spenderar mest av alla turistande folk oavsett var de semestrar i världen.

De reser mycket, de har ganska feta plånböcker med sig, de öppnar dem oftare än andra.

Tänk att man aldrig får behålla sin tro.

Jäkla statistik.

Saulkrasti festivalen i Lettland.

I högerspalten här intill beskriver jag den lilla staden Saulkrastis fantastiska uppvisning i gemenskap och sammanhållning. Manifesterad i en show på stora Saulkrasti Arena. Här deltog ca 200 personer i alla åldar, i bakgrunden i cerist är det seniorer, som dansade och sjöng, till höger i bakgrunden de som var fiskare från för i tiden.

I förgrunden har vi Rigabuktens böljande vågor. Huvudpersonerna i spelet Renate och ??? (jag har glömt hans namn), ser du hand i hand.

Vad är det märkliga med detta undrar någon?

Jo Saulkrasti har 6.000 innevånare. 200 av dem var med i denna show och i andra rollar under festivalen. Sammanhållning, gemenskap och vänskap präglade denna lilla stad.

Det märks och det känns att de inte är bortskämda att bara få och ha. 

De ger också! 

Att de gör det så spontant, gemensamt och med sådan känsla, ställer säkert frågor för oss besökande svenskar som kan vara värda att fundera kring.

Varför är det så ofta att vi i Sverige bara ska ha och samtidigt ge så lite? Eller är det så?

Jag tycker det, speciellt när man varit på en kortvisit i ett land som fick sin frihet så sent som 1991.

De har de levt under ockupation i decennier och vet att värdesätta den nyvunna gemensamma friheten väl.

Men inte måste man väl ha genomlidit ett krig Sverige, för att bli lite generösare med sammanhållning och glädje??

Kära Mia

Idag den 3 augusti är det sjutton år sedan vi gifte oss.

På Gotska Sandön, denna paradisiska ö, som det året 1991 hade den mest fantastiska sommarvärme man kunnat drömma om. Vem kan glömma den dagen.

I kapellet var det så varmt så varmt, flugorna surrade och solen spred sina strålar genom kapellets fönster. Svetten rullade ner för våra ryggar i små rännilar.

Brudbuketten var så vacker, brudbuketter som bara brudar för plocka, med nådig prästens tillstånd, på en ö där all växtlighet är fridlyst. 

Sedan mötte Maj Wennerdahl överskeppad från Gotland upp. Med både bubblande och vanligt vin och god mat - en fårfiol med tilltugg - som bröllopsmiddag. Som vi åt sittandes på stranden, klädda i badkläder, med en europapall som bord. Erik och Anna var också med. Allt detta medans solen så sakta sjönk ner i havet. Hade vi bytt ut tallarna vid kanten av den breda stranden mot höga vajande palmer, hade det kunnat vara Tonga eller Hawaii. Så exotiskt, så romantiskt. Så obeskrivligt fint.

Tack Mia för alla år som gått sedan dess, vi har aldrig glömt att fira denna vår högtidsdag, så inte heller idag. Taxinge Krog väntar.

Och tack för det stöd och de goda oftast visa råd du alltid ger mig i stunder av tvekan, sjukdom och motgång. Att få ha dig vid min sida är så betydelsefullt och viktigt. Ingen annan kan fatta det. 

Tack för din värme, din kärlek, ömhet och omtanke. 

Du kan laga mat som ingen annan. Vilken fantasi du har. 

Du har smak och sinne för det mesta som är vackert. 

Vilken fördel att du också är min kollega och uppbackare, bollplank och pådrivare. Rådgivare. Draghjälp och lokomotiv.

Tack Mia för att du finns, att jag hade turen att få träffa just dig.

Ibland.

??Vadå ibland?? Jo, ibland ser man plötsligt något. I kamerasökaren.
Man ser något som ser bra ut där. I kamerasökaren. Man trycker av. Med bultande hjärta förflyttar man sig till datorn, matar in det senaste.
Med stora förhoppningar ibland, med inga illusioner ibland och med hopp om överraskningar ibland.
Den här bilden överraskade mig, Överraskade mig så mycket att jag vill lägga ut den här. Abstrakt men ändå så konkret. Vad tror du det är?
Abstrakt contra konkret. Precis som livet, så ovisst men solklart som oftast.
Lev väl och låt er gärna överraskas.
Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Q

Skeppstaån

Skeppstaån, rinner här snart ut i Nyckelsjön, Anna JL som tog denna stämningsfulla bild den 22 juli, i skönaste högsommarvärme, stod på en av flera broar som leder över ån. Den här bron är mest frekventerad av kossorna, så hållfast är den så det räcker.
Annas Nikon speglar verkligen verkligheten, som den visar sig.
Alla vattendrag och inte heller denna å har blått vatten, trots speglingar från den blå himlen, vatten här är lite gråbrunt, det passar så fint till vegetationen i rödbruna toner och de gröna stråna i förgrunden. Snacka om naturens egen färgkänsla. Men det gäller att se den och det gjorde och gör Anna.
Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen. Nikon D300. Klicka på bilden om du vill se den större.

Aboriginska kangaroo´s

Visst är det kängurus, men handmålade av aboriginer? Det skulle man kunna förledas tro, men icke sa Nicke. Karin Löfgren på Edanö, som korsat Australien som en symaskinsnål, år efter år, har trollat. Hon klippte ut motiven - känguruerna från en gammal t-shirt, klistrade dem på en vas. Och finurligt så punktmålade hon sedan ett stort antal prickar, precis som aboriginerna i Aussie-land gör. Vasen pryder nu en av våra fönsterbrädor, försedd med röd sand i botten och metallblommor i rost och grått. Allt för undvika Ernst Kirschsteiger-stuket med grönt-i-grönt och andra flummigheter.

Long jump the roo´s.

Jantesverige och OS

Sommaren är så skön, solen skiner och drömmen om varma semesterdagar i fjärran land, möter man på verandan, i parken eller på stranden.

Men trots detta är jag ärligt förbannad, riktigt, riktigt förbannad.

För mitt Sverige är inte bara ljust. 

Vi har en mörk och skrämmande sida också.

Avundsjukans, missunsamhetens sida. 

Vi skall vara så präktiga, så korrekta och alltid veta vad världen i övrigt ska tycka och tro.

Denna sida, denna mörka sida grinar oss illa i ansiktet titt som tätt. Den bärs av oss alla som en tung börda. Jantebördan.

-Du skall inte tro att du är något.

-Det går aldrig...

-Det är ingen idé...

-Näää´ru de klarar du aldrig...

Om några veckor börjar OS i Kina. Artiklar om Kina och verkligheten där duggar tätt, i fram för allt våra morgontidningar.

Sammanfattningsvis: alla är negativa. 

Vinklade för att ge oss en bild av Kina som ett land där enbart orättvisor, förtryck, kontroll och kadaverdiciplin råder.

Jodå alla ni, jag är väl medveten om alla orättvisor, både vad gäller människors rätt att tycka och utrycka sina åsikter och följderna för de som ändå gör det.

Men här gäller det från tidningar och radio i Sverige att misskreditera Kina på alla sätt, med sina brister och sina fördelar. Skit samma.

SvD idag: "Värre i Kina med OS"

DN idag: "Läget värre i Kina"

Studio ett idag, vilda diskussioner om felet av IOK att välja Beijing som OS-ort 2008.

För minsann, Kina skall inte tro att de är något, bara för att det fått OS. 

Ekonomisk stormakt förvisso. Men en diktatur. Med dödsstraff och allt annat elände. 

Titta på oss. Vi som är så bra här i Sverige, vet bäst, kan bäst, vet allt, kan allt. Föredömet för allt som rör människa och natur. Jordens centralpunkt.

Men vad gjorde vi när några djärva och driftiga ansökte om OS till Stockholm? 

Vände ryggen till, sa nej, nej och åter nej. 

Nejlandet Sverige, som inte ens i det här fallet med möjligheten att få arrangera ett OS, trodde på sig själva. 

Aten fick spelen, skötte de grandiost. Ett mindre land, som Sverige.

Kina då? Finns det verkligen inget positivt att berätta om detta jätteland? 

Visst, det är fullt möjligt att det negativa väger över, men allt är inte nattsvart.

Kunde inte våra media titta lite i ett historiskt perspektiv. Hur var det i landet under århundraden av olika grymma kejsardynastier? Hade folk det bra då?

Hur var det under Mao Tse Tungs tid? Folk som trodde rätt fick det något bättre, andra avrättades, men fick de det bra?

Kan det till och med vara så att Kina sakta befinner sig på väg ut ur sin kommunistiska diktatur, att den marknadsekonomi som härskar även kommer att sprida sig som demokratiska vågor till hela befolkningen? Att marknadsekonomins vulgära avigsidor med tiden allt mer slipas till en ädel diamant?

Att Kinas morgondag kanske tom är ljus och förhoppningsfull. Kanske de på egen hand kan klara av sina miljöproblem, de behöver inte vara på väg mot en katastrof.

Kanske folket i Kina kan surfa fritt, diskutera utan avlyssning och protestera mot det de tycker är fel.

Kära mitt Sverige, vi måste försöka att se saker och ting från den ljusa positiva sidan, det finns faktiskt en sådan. Även i Kina.

Kina är inte helvetet på jorden bara för att de fått OS. Det är bara vi som vill att det ska verka så.

Klarar ni OS Kina, så klarar ni resten också. Då får vi kanske koppla på vår svenska vagn sist i tåget, med er som lokomotiv, om vi nu inte föredrar att stå kvar på perrongen. 

Om jag vore Robbie Keane....

...då skulle jag dra mig för att åka till Londons norra delar, som Totteham och framför allt Tottehams Hotspurs fotbollsarena White Hart Lane.

Varför undrar någon? Lever vi inte i en fri värld? 

Jo delvis gör vi det. Till den kategorin fria länder hör även England.

Men världen är inte så fri som vi alltid tror. Demokratin fungerar bra eller riktigt bra i våra vardagliga liv. I mellanhavandena mellan oss människor.

Men när makt och styrka på högsta nivå står på spel, då är oftast ord som diplomati, överenskommelse och empati ganska tomma och meningslösa.

Pengar i bästa fall. Bomber i värsta fall. Det är de medel som gäller när man vill få igenom sina mål i strid med motparterns vilja, integritet och krav.

Robbie Keane då? En fotbollsspelare som spelat 6 år i Tottenham har väl all rätt i världen att gå någon annan stans för omväxlingens skull.

Visst. Liverpool fick hans underskrift för 228 miljoner, utan att Tottenham godkänt avtalet. De betraktar det som ett aggressivt avtal. Klart att de blir sura i Spurs.

Under alla omständigheter. Money talks. Makten har talat. 

Så om jag var Robbie Keane, skulle jag nog se till att vara förkyld och stanna hemma i Liverpool innan Liverpool FC åker till White Hart Lane för att spela. Annars lär han möttes av en fullkomlig orkan av visslingar och burop, smädelser i skrift och i kör. Detta under 90 minuter varje gång han skulle närma sig bollen.

Han har svikit sin fans anser dom, på ett sätt som de inte kan bära. Trivialt ja, men så är det, känslorna hos dessa fans ligger djupt och utbrotten blir därefter. Grundliga.

Hade övergången skett under en gemensam överenskommelse hade han säkert kunna beträda sin gamla hemmaarena igen. Men knappast nu.

Tilläggas bör att jag inte håller på vare sig Spurs eller Pool.

    

Bilparken i Värmland

Kuba har en erkänt risig bilpark. Men det kan lätt förklaras, landet har varit utsatt för en handelsblockad under fyrtitalet år. Endast ryska bilar med tvivelaktig kvalitet har kunnat importeras.

Men Värmland, där ser det ut så här! Värre än på Kuba. Men ingen blockad så långt ögat når, och nära till rika Norge! 

Ändå detta! Hur kan detta komma sig kära värmlänningar? 

Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Monica Zetterlund, Fridolf Rhudin, Gustaf Fröding, Tage Erlander, Göran Tunström, Zarah Leander med flera, ni vrider er säkert i gravarna. 

Klicka om du vill se bilden större. Foto: Olle Q

El comandante Chainsmoker - där uppe under taket.

När jag var grabb. 13 tror jag. Jag satt och rökte på huk bakom en gran med en hemgjord pipa. Tror inte det var tobak, björkhängen mer troligt. Men det bolmade så att jag kände mig stor, tuff, som de stora grabbarna i kvarteren. Som alla också givetvis rökte.

Rolle var störst av grabbarna, inte på längden och kanske bara något år äldre. Men han besatt den där karisman, som en del bara gör. Jag fattade inte det då, annat än att Rolle hade någon slags dragningskraft. Som el comandantes gör, Zapata, Che och de andra.

Rolle skrek aldrig, slog aldrig, bara styrde och alla följde.

När jag satt där å rökte kände jag en klapp på ryggen och tror jag orden.."bra grabben..". Rysningen, lyckan att bli riktigt upptagen i gänget kändes som en blixt, en stöt.

Ruset, av att mitt puffande gjort mig accepterad då, kan man le åt idag. Men för mig som trettonåring var det riktigt stort.

Har aldrig tänkt på detta ögonblick som rörde vid mig 1951 förrän härom dagen på Söderstadion.

Ståplats, i utkanten av klacken, högst upp under taket, längst ut nästan. Där står vi alltid, grabben och jag, ibland fler ur familjen. Det blir en del matcher under en säsong, men inte alla.

Här uppe under taket finns alla sorts människortyper, de kommer till sina onumrerade platser och följer sitt Hammarby, så skiljs vi åt. Få, om några, ord byts.

Men där finns en kille som vi kallar för The Chainsmoker. Han är genom sin närvaro urtypen för en el comandante eller il commendante. Besitter utsrålning, närvaro och auktoritet. Respekt. Ordinärt lång, blekfet, kagge, närmare 50, lång hästsvans. Propert klädd. Skulle gissa på musiker möjligen. Ofta en kvinna med sig. Kedjeröker gör han som sagt. Drar i sig 3-5 stora bärs där uppe under taket.

När han glider in innan match märks han. Han känns. Han känns hemma häruppe. Jag har aldrig bytt ett ord med honom, men förra matchen nickade han en morsning åt mig. Va? Varför? Men så rökte han vidare.

I söndags räcks så en hand fram. Från Chainsmoker, på väg ut i halvlek. "....Tjena...tjena..."

Han skakade hand med Anton också. Och gick. Det var allt.

Men trot eller ej - samma typ av känsla som när Rolle år 1951 klappade mig på axeln och sa "..bra grabben..", kände jag nu när Chainsmoker sträckte fram sin fuktiga tass och sa "...tjena..." 

Ett rus, en fråga "...va jag?..va?... han hälsade på mig" sa jag till Anton. "Javisst" sa han och log.

Jag var godkänd där uppe under taket, som en av dem. Underligt igen, jag hade aldrig sökt denna nyvunna acceptans, men när den väl infann sig, så kändes den rätt.

Vi är flockdjur, tillhörighet kräver bekräftelse. Tydligare än så här visar det sig inte.

Så här flyger en påve.

I inlägget under detta funderade jag hur en påve flyger. På egna vingar, med Virgin för avhållsamhetens ädla ideal eller som vanligt folk.

Här är bildbeviset, en chartrad Qantas B747 lyfter från Sydney mot Rom. På marken står en av Vatikanen nobbad Virginmaskin, tänka sig att Benedictus XVI är så folklig.

Tim Bowry, Sydney Airport Message Board, tog bilden i morse lokal tid. Klicka om du vill se bilden större.

Hur flyger en påve?

Påven Benedictus XVI, som varit i Australien på WDY (World Youth Day), en katolsk massamling.  

Hur flyger en påve undrar man?

Om jag vore hans kloke rådgivare i Vatikanen skulle jag ha rekommenderat brittiska Virgin, för att manifestera avhållsamheten.

Som andra råd skulle jag föreslagit honom att flyga på egna vingar. Med varningen att näringsintaget skulle bli för stort för den energimängd som krävs. Sträckan Sydney-Rom är riktigt lång, även för en påve på egna vingar.

Just nu är han på väg hem till Rom. I ett chartrat Qantasplan, en Boeing 747, på utresan en Alitalia Boeing 777. 

Tänk om man ändå haft rollen som hans rådgivare.

Have good flight Papa.

Sten Broman, kan du inte återuppstå för några veckor?

Käre Sten Broman, du har vilat i din grav sedan 1983, men är på intet sätt bortglömd.

Du kämpade heroiskt i dina program med att få svenska folket att förstå att Florens inte alls heter Florens, utan FIRENZE. Du högljud betonade Firenze. 

Likaså Praha, Prag alltså, du drog ut på ordet så det blev PRRRAAAAHA. Med emfas.

Sten kan du inte komma tillbaka för några veckor och på stående fot och med myndig skånsk stämma säga till oss svenskar att man säger inte Peking utan BEIJING.

Beijing kom ihåg det. 

Med förskräckelse måste Sveriges Radios språkpolis ha lyssnat till SR:s egen korrespondent i Peking, förlåt Beijing, häromdagen, när hon i en lång intervju, inför OS, varje gång sa just Beijing, med pondus och klang och inte det som gäller, Peking.

Peking (den norra huvudstaden) är gammelkinesiska. Den södra huvudstaden heter Nanjing och skrivs så på svenska idag, inte Nanking, vilket det i logikens namn borde göra.

Jo jag vet, vi säger Venedig och inte Venezia, men eftersom nästan hela världen säger Beijing tänker åtminstone jag hålla fast vid det, även om man säkert betraktas som någon slags snobb.

Vi ses Sten, jag gillade och diggade dig, så backa upp mig nu.

Spelar det någon roll?

Nää.....det tycker jag inte, det spelar ibland mindre eller ingen roll vad en blomma heter eller vilken art den tillhör. Det räcker med att den stod i rätt ljus och visade sig i den allra fagraste och mest förföriska av positioner. 

Foto Olle Q 

Skulle du köpa en limpa av denne man?

Detta är en diktator. Detta är Robert Mugabe, självutnämnd president i Zimbabwe. Ett stackars land med ett nästan oslagbart rekord i inflation.

Tänk dig följande:

Du går i morgon den 18 juli 2008 in i en brödaffär i Harare och köper en limpa för 1 (en) zimbabwisk dollar. 

Om ett år den 18 juli 2009 går du in i samma brödaffär och köper en limpa. Skillnaden är att du då, om ett år, förmodligen släpar på en säck pengar för att kunna köpa limpan. Med dagens inflationstakt kommer den då att kosta facila 2 (två) miljoner zimbabwiska dollar!! 

Köper du en liknande limpa på svarta marknaden kan den nästa år den 18 juli kosta upp till 7 (sju) miljoner z-dollar.

Lägg därtill en arbetslöshet på 80%. För de som har arbete - månadslön på genomsnittligt 10 z-dollar. Jag lider med zimbabwierna.

Jag upprepar min fråga, where is Lee Harvey Oswald, now when he could be asked to do a job?

Spårbundet - som på räls?

I den nu så aktuella miljödebatten, förespråkar i stort sett alla förståsigpåare att spårbunden trafik skall ersätta mycket, rent av det mesta, av vägtransporterna. Det kan man väl sympatisera med, ja kanske till och med tycka om.
Om det nu inte vore för att det i vårt stackars Sverige, i stort sett tycks vara omöjligt att få ett godkännande för utbyggnader av nya järnvägar. Nya järnvägar söder om Dalälven.
Titta bara på Ostlänken, den planerade järnvägen mellan Järna och Linköping. I snart 15 år har den planerats, ältats, överklagats, stöpts och blöts!! Man tar sig för pannan. Och Banverket står kvar vid ruta ett efter otaliga protester och överklaganden från kulturminnesvårdare, lantbrukare, villaägare, fritidsboenden och snart förmodligen även från häckande fågelpar. Hur i helskotta skall vi få transporterna överflyttade till järnvägsspår när det tagit 15 år att komma fram mellan Järna och Linköping?
Ja, vi svenskar kan då krångla till det, medans andra får till det.

Några dagars vila

från bloggandet, vi hörs igen nu på torsdag. 

Strandfynd

Verkliga strandfynd kan man bl a göra på nordligaste spetsen av Nya Zeelands sydö. Detta är Abel Tasman National Park och Tonga Arches (Tongavalven). Ute på Farewell Spit, allra längst norrut, finns flera av dessa fantastiska formationer, som blir extra spännande vid ebb, de dekolteras till sin fulla prakt då. Känslan av att befinna sig i ett paradis är aldrig närmare än här. Åk hit, det är värt all tid i världen att komma hit. Mia och jag glömmer aldrig den dryga veckan här, då vi kände oss som Adam och Eva. Ensamma med naturen och simmandes med sälar. Det förlängde säkert våra liv med månader om inte år.

En skrämmande berättelse.

Jag satt i hammocken vid morgonkaffet och läste tidningen.

Stötte genast på en artikel om hur gästarbetande kvinnor i Saudiarabien i hundratusentals far mycket illa, misshandlas, våldtas, har 18 timmars arbetsdag utan raster mm mm.

På nästa sida av min morgontidning en helsidesannons från Röda Korset under temat Rädda mammorna, där det beskrivs hur just mammor i krig blir utsatta för bestialiskt våld och tortyr, "som ett led i den psykologiska krigföringen mot en befolkning." Man vet inte hur bra man har det i sin hammock och kommer aldrig heller att riktigt förstå att uppskatta vår frihet och känsla för kvinnors självklara rättigheter.

Därför måste jag få delge er något: Ayaan Hirsi Alis berättelse om hon som somalisk flicka ändå hade turen att födas i en inflytelserik familj, med skolgång och insikter om omvärlden.

Men där stannar hennes fördelar över vad andra somaliska flickor fick i sin början av sina liv.

Läs denna bok, som beskriver flickans/kvinnans roll i ett muslimskt samhälle. Hugg och slag, övergrepp, instängdhet och ett värde som understiger noll i mannens, mullornas och de heliga skrifternas syn.

Hon lyckas fly till Nairobi i Kenya, där hon tvingas in i ett äktenskap med en i Kanada boende, äldre förståss, man från Somalia. Under flygresan till Toronto avviker hon under en planbyte från flygplatsen i Frankfurt och tar sig till Holland. Där studerar hon, lär sig språket, blir översättare och tolk. Förföljs av muslimer där. Men kandiderar och kommer in i Nederländernas parlament och blir en symbol för den fria muslimska kvinnan. Dock till priset av att leva skyddad av polis på hemlig plats. Känns det igen? En fatwa blev utfärdad.

Hon träffar Theo van Googh, filmaren. De gör tillsammans en kortfilm. Där Ayaan på kvinnors kroppar direktciterar Koranens ord om kvinnans plats och underordnande.

Theo skjuts til döds i en muslimsk hämndaktion. Ayaan tar sin tillflykt till USA, där hon idag lever under skydd och på hemlig ort. Känns det igen? 

Hon skriver och hon berättar om det faktum - som vi i vår upplysta del av världen inte vågar ta upp - förtrycket av kvinnor i den muslimska världen. 

Och säkerligen i länder med annan trosuppfattning, men nu handlar det om muslimska länder, där islam är religion.

Läs boken, fjäll kommer att falla från dina ögonlock.  

Rensad fiskare!?!

Fick ett mejl från Lars Erik i Sydney nyss, han hade en fiskehistoria att berätta och apropå den så kom den här go´biten med på köpet:

"Vilket påminner om när några australiska fiskare som var på semester och en av dem omkom i en olycka långt bort i vår outback. De hade radiotelefon och kontaktade polisen för att berätta vad som hänt.

- Vad gör ni med den avlidne, frågade polisen.

- Vi tar hem honom till Brisbane.

- Men det är ju över 1000 km...i en bil och i den här hettan...

- Det är ingen fara, vi har rensat honom."

Strandfynd

"Very cheap, very cheap, special price for you"...."Happy hour"...."Cheap today, expensive tomorrow"

Peta tänder på en krokodil

Året var 1959. Som jag berättade för några dagar sedan bodde jag då i Townsville i Australien. En stad vid Stilla Oceanen, där Aligator Creek mynnar ut. 

Där låg också North Queensland National Park med massor av krokodiler, inte alligatorer. Ett stängsel skiljde oss besökare från krokodilerna, som låg och dåsade med sina öppna gap i värmen. 

Precis längs stängslet låg en 5 meters saltvattenskrokodil och vilade, käften öppen som sagt. Se bilden här intill, den är autentisk. Jag gick fram, utan reaktion från krocken och med en liten kvist som jag stack genom stängslet försökte jag få den att stänga gapet, eller helt enkelt reagera. Inte sjutton reagerade den, jag petade mellan tänderna som satt ganska glest och upptäckte att jag var den enda bland många besökare som ägnade sig åt en krokodils munvård.

Ett stolt minne jag bär med mig, min tandhygienistbana slutade dock där och då.   

Teckningsdags

Efter några dagars tillbakablickande på ungdomsåren och några utrikespolitiska utvikningar kan det vara dags att återställa lugnet och låta sinnena få sitt. En teckning som jag kallar Draperad får gestalta rörelse, volym och enkelhet. Gör gott i tider då allt är ganska invecklat och komplicerat oavsett vad man tar på sig att genomföra.

Lovade återkomma om när jag petade tänderna på en krokodil, det kommer.

Nu blir det uppehåll i två dagar.

4 juli

Den 4 juli för mig har samma klang som ex den 14 juli.

USAs resp Frankrikes national dagar, man kan även räkna in Norges 17 maj till datum som känns.

Nej´rå jag har inte glömt den 6 juni.

Denna dag har Fidel Castro, skröplig, men osedvanligt frispråkig sagt "att han välkomnar fritagandet av gisslan i Colombia", med Ingrid Betancourt och 13 andra. Man höjer på ögonbrynen. Sent skall syndarn vakna. Bra sagt gamle Fidde.

USA är mer gott än ont för mig. Jag vet att många har landet som sin spottkopp och anser att uppkomsten av allt ont i världen är USAs fel. 

Men där håller jag inte med. 

Om de (USA alltså och de andra allierade under kriget, inkl Sovjet) inte bjudit Hitler motstånd, hade tyskan varit vårt modersmål idag. Den gången stack vi svenskar huvudet i sanden och undvek ta ställning. 

Hade USA som stormakt inte varit den avskräckande motparten i terrorbalansen med Sovjetunionen, hade vårt modersmål idag varit ryska och vår frihet lika med noll. Vi skyggade bakom vår neutralitet och vågade inte bita ifrån mot Stalin och hans efterträdare. Glöm inte dessa faktum denna dag den 4 juli. 

Flaggbilden är hämtad från Mattons utbud av Royaltyfria bilder.

Den tyske förmannen i Townsville

Tom, holländaren och jag satt i hans gamla Austin på väg norrut från Mackay till Townsville i norra Queensland, Australien. Cirka 30 mil.

Detta i slutet av 50-talet.

Bilen hans, var registrerad i delstaten South Australia, 350 mil söderut, några avbetalningar hade han inte gjort på år och dag. Han befann sig praktiskt taget i ett annat land.

Vi var bägge så panka att när vi tagit upp en liftare på vägen, krävde vi honom på bensinpengar vid avsläppet.

Framme i Townsville, största sta´n i norra Qld, hade vi pengar för två nätter på ett boarding house, ett slags pang med frukost och middag. Ägarinnan var rysk immigrant.

Vi fick två bäddar i ett fyrbäddsrum. Gatan hette Denham street i sluttningen upp mot Castle Hill.

Nästa morgon gällde det - att hitta ett jobb! 

Vi klev ut på Denham street och gick neråt mot centrum och Stilla Oceanen, som låg så blå och vacker under oss.

50 meter nedanför ryskans pensionat, på samma sida gatan pågick ett nybygge. Vi klev in i byggbråten och frågade efter förmannen. Fram klev en lång och mager man i stråhatt.

Efter att ha presenterat oss och frågat om det fanns något jobb, frågade han stilla var vi kom ifrån, vi svarade: "Holland och Sverige."

Då flög han bokstavligt i taket av glädje. Och lycka och tydlig lättnad!?!

"Är ni européer?"

"Ja", sa vi.

"Tack gode gud, ni kan börja i eftermiddag. Dom där jävla (bloody) australiensarna bara drar benen efter sig och törstar efter öl"

Till saken hör att inte många i norr var invandrade, som i ex Sydney och Melbourne.

Förmannen var tysk invandrare! 

På hans fråga förklarade vi var vi bodde och att vi bara hade betalt för en natt till. 

"Det fixar jag" sa han och sprang till ryskan och betalade för två veckor, tills vår första lön skulle komma.

Vi vände "hem"  tog på oss något passande för att agera bygghantlangare (carpenters labourers) och startade samma eftermiddag. Vi drog spik, rensade formvirke, blandade cement, körde skottkärror och hantlangade på alla otänkbara sätt.

Vi stannade i ett halvår, Ingemar Johansson blev världsmästare hemma, vintern blev varmare än normalt i norra Queensland, så vi flyttade upp på den av tak täckta verandan och sov under myggnät i några månader.

Åtta veckor i norr utan jobb hade nu förbytts i ett huj, det europeiska blodet är tjockt även i ett det tropiska Australien. Tydligt bevisat för oss.

Nästa kapitel handlar om hur jag petade tänderna på en vild 5-meterskrokodil. Håll utkik.

Bilden tagen 1959 på taket av nybygget med några av snickarna, en bank, ANZ Bank.

Tecknadets värde

I Australien och vissa andra länder värdesätter man den tecknade illustrationen i en annons lika högt som den fotograferade. Det gjorde man förr, det gör man idag. Den här illustrationen är 50 år gammal, men texten är nutida. Klicka på bilden och läs den. Den är kanonbra. Jag klippte ur den ur the Age en morgontidning i Melbourne, 1958 som sagt. Preston Motors sålde Holden, en australisktillverkad GM-bil.
I Sverige är teckningen inte lika högt värderad, har egentligen aldrig varit det sen femtitalet och ännu tidigare. Då tecknades allt snudd på, både bild och text av tecknaren.
Gahlin, Støyer gladde på Namn och Nytt i DN, var finns deras efterträdare idag? Humorn, satiren saknas i dagens svenska dagstidningar. Vi har blivit så allvarliga trots att vi materiellt fått det så mycket bättre.
Men inte i Australien som ett exempel, som haft samma utveckling som hos oss, där har teckningen fortfarande en stor och betydelsefull plats.
Kanske det beror på australiensarnas mer avslappnade attityd till verklighet och de dagliga bekymren - jag lever nu, jag gräver inte i det som varit och grämer mig inte för det som kommer - ungefär?? Värt en tanke, tycker jag.

Redan som ung...

...liten parvel hamnade jag på pedistal, placerades nog dit av någon närstående.
Sen tog det flera motiga och kämpiga år att åter komma dit igen. Denna gång av egen kraft och tack vare viss talang och ett tidigt yrkesval med inriktning på det konstnärliga.
Ganska snabbt kravlade jag mig alltså uppåt i min karriär som illustratör, grafisk formgivare och senare även som fritt skapande konstnär.
Pedistalen? Jo jag tycker visst att man kan placera sig där uppe, om man är nöjd med det mesta av vad man uppnått, efter ett långt liv. Och det är jag. Mycket nöjd...
Man skrävlar och framhäver sig inte alls, genom att sätta sig själv på en pedistal.
Det är bara ett janteuttryck. Svenskt så det luktar illa om det.
Alla har vi rätt att känna oss som om vi sitter där uppe och tronar.
För däruppe skaffar man sig helt enkel en bättre vy över vad som händer och sker runt omkring. Man hör bättre och känner vibbarna.
Pedistalen har gett mig mycket, först och främst en känsla av självförtroende och dessutom en ökad kreativitet, en vidare omvärldsblick och ett optimistiskt visionärt seende.
Tack kära någon som placerade mig på pedistalen, olycksåret 1939, som ändå blev starten på min kommande lycka.
Foto: troligen min far, fotograf Carl-Gustav Qvennerstedt 1939.

Michelangelo och jag.

1508 började Michelangelo med sina takfresker i det Sixtinska kapellet i Påvens kapell i Vatikanen.
2003 började jag med väggfresker i Cai och Fias spa i Norrbacka, Blackstaby. Michelangelo avslutade sina takfresker 1512. Jag avslutar mina väggfresker 2008. Man kan säga att jag höll på ett år längre, men inte riktigt. Jag gjorde ett uppehåll mellan 2004 och 2007.
Michelangelo hade ett helsike där uppe under taket, liggandes, med färgen droppande ner över hela sig. Förmodar jag. Och ännu värre måste det ha varit när han ville gå ifrån för att få lite distans till sina verk. Ja , tiderna förändras.Mina motiv speglar vår tid. Miches sin tid, han gjorde scener ur skapelsehistorien.
Jag gör scener ur djurens värld i cartoon-tappning. Tiderna förändras sannerligen. Måhända hans arbetsställning inte var den bästa. Min var något bättre. Jag stod en dag i ett bubbelbadkar, ett tag på två takreglar, som dock låg på golvet.
Kära Miche du och jag har nu gjort fresker som gått och kommer att gå till historien. Evigt hågkomna är/blir vi.
Tack för att du inspirerade mig, jag kände din hand på min axel hela tiden.
Sixtinska kapellet i Vatikanen och Cai och Fias Spa i Blackstaby är nu för evigt sammankopplade och förknippade med historiska vingslag under konstens välvda rymd.

Shinkansen eller Utan strumpor i Gnesta

Att vandra mellan olika affärer och uppgifter en varm sommardag i Gnesta. Är som att vandra mellan olika affärer och varuhus en varm sommardag i Tokyo.

Skillnaden är väl först och främst att det inte är så många att trängas med i Gnesta som i Tokyo. Dessutom är husen lägre och bilarna färre och trafiken inte så tät i Gnesta.

Men den verkliga skillnaden är att i Gnesta kan du gå runt en hel dag i solskenet utan strumpor i skorna. Kippskodd.

I Tokyo kan du inte gå en hel dag utan strumpor i skorna. Där är allt mycket mer strikt, stramt och tjusigt.

I Gnesta krävs bara vanligt folkvett och allmänt god hygien för att du skall bli mottagen med ett leende.

En annan stor skillnad mellan Gnesta och Tokyo är tågen.

I Tokyo kliver du ombord på Shinkansen och susar strax ovaggandes fram i lite över 300 pinn i timmen. I Gnesta kliver du ombord på Pendeln till Södertälje Hamn och rör dig framåt lite halvjazzigt i max 140. Dessutom med uppehåll i Mölnbo och Järna.

Men på Gnestas Shingkansen tillåts du att resa utan strumpor i skorna. Men inte utan skor.

I Tokyo gäller strumpor och skor. Även en varm sommardag.

Gnestapendeln mot Södertälje Hamn i Gnesta den 16 juni 2008. Foto Olle Q.

4:50 för ett par Nike

Läste i Svenskan häromdagen i ett reportage om containertrafiken mellan Asien och Europa.

Mycket intressant och upplysande artikel, får du tag i den på nätet, läs och begrunda, kanske också en stunds funderande.

Låt oss säga att ett par sportskor, Nike, Adidas, Reebok el likn som i butiken kanske kostar 1.200 svenska kronor. De kostar att frakta ca 4,50 svenska kronor! 

Från Kina och hit!

Tillverkningskostnaden nämndes det inget om, men den kan inte vara så hög, kanske 50 svenska kronor? Någon som vet?

Alltså cirkus 60 spänn totalt. 

1.140 kronor kvar att redovisa.

Gör det den som kan.

Och törs, risken är att du blir rosen rasande förbannad. Lycka till.

Sådan är kapitalismen....

Den store VM-målvakten

Nordkorea spelade sin sjätte match i de asiatiska VM-kvalen i fotbollens tredje grupp härom dagen. Det blev 0-0 mot ärkefienden Sydkorea, i Sydkorea.

Vem tror ni står i mål för Nordkorea? Jo eftersom de inte släppt in ett enda mål på 6 matcher och ligger tvåa i gruppen, finns det bara ett alternativ.

Presidenten den 68-årige diktatorn, tillika den käre ledaren, Kim Jong Il, son till den store ledaren Kim Il Sung.

Kim Jong Il vet allt, kan allt, är bäst på allt, som t ex den bäste av alla kompositörer i världen, hans bisyssla som målvakt i landslaget, styrker bara vad alla redan vet: he´s simply the best.

Make this video go around the world.

Lyssna på 12-åriga Severn Suzuki från Vancouver, Canada.

Hennes tal inför FN konferensen om Miljö och Utveckling i Rio de Janerio, Brasilien den 14 juni i år är bland de mest gripande och fängslande jag hört på länge.

12 år gammal!! 

När hörde man en sådant klarspråk senast? 

Hoppas att hon fick några av delegaterna att reagera och framför allt får dessa att agera väl hemkomna och med verkligheten stående utanför dörren.

 

Modigt Morgan

Morgan Tvsangirai hoppar av andra valomgången i Zimbabwe nu den 27 juni.
Modigt och riktigt gjort Morgan!! Det skulle aldrig ha blivit ett fritt och rättvist val. Det är min uppfattning.
Nu har du ställt den blodtörstige despoten Mugabe med brallorna nere.

Han kommer inte längre att kunna manipulera, hota och skrämma till sig en valseger.
Ditt parti, MDC, har förlorat 70 sympatisörer i döda, ett stort antal fängslade och ditt första valmöte igår, i Harare, slutade med järnklubbors hamrande terror från Mugabe-mobben.
Modigt Morgan att visa världen Mugabes smutsiga ansikte och besudlade händer.
Zimbabwes tragiska situation berör mig djupt, sällan har en av många afrikanska tragedier gjort mig så illa och förtvivlad. Från att ha varit Afrikas kornbod, en förebild för många kämpande nationer har Zimbabwe nu blivit Afrikas kanske fattigaste land. 

Med en medellivslängd för män på 37 år, kvinnor 35 år. 

Med en hyperinflation och med en hänsynslös poltisk terror mot de som opponerar mot Mugabe.
Vakna Sydafrika och Mbeki, ta ert ansvar, stick inte huvudet i sanden längre. Verklighetens grymma ansikte bor granne med er.

Jag saknar dig Nelson Mandela.

Vändningen

Mias målning "Ljus i mörker", ett stämningsfullt temperamåleri, får illustrera det obestridliga faktumet att nu har det vänt. Sakta, sakta går vi mot kortare dagar.

Jag tycker denna bild av Mia är så vacker, så harmonisk att jag mitt i skiraste sommarljus vill visa att kontrasten, med mörkare toner och mindre grälla färger behövs för att vi skall uppskatta det som just nu omger oss.

Vändningen ja. 

Nog blev det också en vändning i den allmänna uppfattningen att Holland skulle vinna EM i fotboll. Skickligt utmanövererade av ett snabbt och säkert Ryssland får de oranga med alla sina sjungande supportrar återvända till det platta hemlandet efter några veckor i alplandskap och spännande dalar.

Sveriges förlust mot Ryssland blir lite mer lättförklarlig nu. Men Holland bjöd ändå upp till motstånd, det var det sämre med i Sveriges fall.  

Moral

Hade turen att se avslutningen på matchen Kroatien-Turkiet igår kväll. 

Andra gången jag ser en smula turlig, men ändock mirakulös vändning - av Turkiet.

Det gläder mig. Tror att Turkiet behöver dessa framgångar mer än de flesta andra nationer.

Dessutom tyder det på lagkänsla, moral, vinnarinställning och en järnvilja, en fighting spirit, som man som svensk saknade i Sveriges match mot Ryssland. Där inställningen hos oss från lagledning till samtliga spelare var defensiv och försiktig, rentav feg. Med den konsekvens det nu fick.

Detta i bjärt kontrast till Turkiet.

Grattis Turkiet.

Skönt att se att ni slåss ända fram till kaklet och låter hängmattan vänta där Zlatan & Co redan gungar.

En god midsommarafton

En god midsommarafton känns det som det skall bli. Är inte alltid midsommaraftnar goda? Inte alltid och inte för alla. Men för oss ser det ut som en god midsommarafton.

Bloggen igår med hotet om en ond midsommarafton har ännu kl 11.00 inte besannats. Tack käre grannbonde för att du tänker på denna dag, den mest känslosamma av alla helgdagar.

En god och glad midsommarafton på er alla där ute, vi tänker på er. Njut av ljus och blomster, mat och dryck. Livet är gott. Oftast gott. Idag är det en god midsommarafton och livet som sagt - gott.

Midsommar på gott - Midsommar på ont

Jo, så kan man faktiskt definiera den instundande midsommarhelgen, för vår del alltså. Den goda och den onda midsommarhelgen. Hör här.

Den goda först:
Sommarsol, grönskan, blomsterprakten, fägring, den blå glittrande sjön, idisslande kossor, fågelungars spröda pip. I morgon sill, färsk potatis, snaps, kall Mariestad och traditionellt midsommarfirande på Skottvång med goda vänner. 

På midsommardagen kommer så Viggo med föräldrar, det är hans första besök hos oss. Välkommen Viggo med närstående.

Sen de onda:
Sörgårdsidyllens pina och terror. Vår lokale fritidsbondes hötorkningsfläkt. Olyckligt riktad mot vårt hus. Ren och skär terror, ljudterror. Non-stop från morgon till kväll. Hur ofta har jag inte frestats greppa efter luren och kalla in närmaste taliban.
Går den igång i morgon midsommarafton går jag själv över och ber dem iaktaga helgtystnad.
Tänker du någon gång flytta till landet, se då för guds skull till att det inte finns någon hö- eller spannmålslada, med fläkt, intill.

Kära ko

Kära kossa, jag vill tacka dig för allt gott som kommer från dig. I morse åt jag en underbart god yoghurt (tack), Mias nybakade bröd med Bregott (tack) på och med Norrosts Grevé(tack) som pålägg. Min frukost denna ljusa sommarmorgon var näst intill fulländad, till stor del tack vare dig kära kossa, du och dina kompisar gör livet så glatt att leva.

Kom ihåg var ni läste detta först...

...på Olle Q:s blogg förståss!?

Va´snackar´u om? Jo jag snackar om vad du läste detta först.

Vadå först?

Jo att John McCain kommer att utse Condoleezza Rice till sin vicepresidentkandidat.

Hmm????

Ja Condi blir hans vicepresidentkandidat. Ja fattrú inte, han vit, åldrig, ärgad krigsveteran.

Condi, kvinna, svart och oerhört erfaren utrikespolitiskt. Vilket par.

Ja, okej, jag hänger med.

Ja men kom ihåg att du läste detta den 17 juni 2008, innan någon är utsedd till vicepresidentkandidat.

Jasså, er´de´ru menade.

Ja.

Europa är inte lika med världen.

I dessa  europeiska fotbollstider, kan det vara värt att påminna om att i Asien spelas det också fotboll, VM-kval i fotboll.

Ta en titt på grupp 3, där både Sydkorea och Nordkorea spelar i samma grupp. Det första mötet dem emellan, med Nordkorea som hemmalag, spelades i Shanghai, Kina. 

Nordkorea vägrade att spela Sydkoreas nationalsång och hissa dess flagga om de spelat på hemmaplan i Pyongyang.

Returmatchen går i Seoul, Sydkorea.

Lägg märke till att Nordkorea har 0 insläppta mål på 5 matcher!! 

Det måste bara bero på en sak, de har satt in diktatorn, tillika "Den käre ledaren", Kim Jong Il i målet. 

Han som vet allt, kan allt, gör allt och tar allt. 

En frusen våg till.

Antarktis har vinter nu.

Det är så kallt att när en våg bryter, så fryser den i luften! 

Det finns två sidor av verkligheten. En frusen våg.

Denna bild tillsammans med tretton andra helt häpnadsväckande bilder från Antarktis, rullade in i datorn i morse. 

En kompis i Sydney förser mig med material från undersidan.

Detta är en frusen våg!?! Det är kallare än på många  årtionden i Antarktis nu när det är vinter där nere. Har vi hört något om det??????????

Vatten fryser till is omedelbart som det kommer i kontakt med den kalla luften. Ja, gnugga ögonen ni.

Kanske klimatforskarna skulle passa på att kommentera detta faktum, för att få lite balans i alla skräckrapporter om hur isarna smälter vid våra poler, om hur översvämningskatastroferna bara väntar på att få spola oss bort från denna vår kära jord.

Det skulle vara klädsamt med även detta perspektiv i den allmänna debatten om den globala uppvärmningen. 

Jag är idel öron....... 

.....lyssnar med bägge öronen och ser med bägge ögonen och använder faktisk mitt alldeles egna förstånd när det skall läggas pusselbitar med obegripliga och obehagliga fakta. 

Som sagt: I´m all ears................  

Teckning och text

Teckning Olle Qvennerstedt. Klicka om du vill bilden större.

Efter ord kommer bild. För många ord kräver bild. Kompakta textmassor kräver bild. Kärt barn har många namn.
Som illustratör har jag lärt mig att folks argument för att lägga in en bild, foto eller teckning nästan alltid är: Vi behöver något som lättar upp...eller...det blir så tungt...kan du hjälpa oss med en illis?
Men för att komma sanningen lite närmare, så angavs även andra motiv: som...texten behöver förklaras, texten behöver ges en bild, texten behöver kropp.
Bilden här ovan som jag tycker behövs efter några dagar med ganska mycket text är snarare ett konstverk än en illustration, menad så i alla fall.
Den heter "Att bära sin börda" är gjord i blandteknik (penna, kritor, akrylfärg mm).
Den kommer att finnas på Idala handelshus på Mörkö 2-16 augusti år, då glaskonstnären Ebba von Wachenfeldt och jag ställer ut gemensamt där.
Sen om den finns kvar reser den nog med Mia och mig till Växjögalleriet Sigma den 26 september. Kom å köp, så gör jag nytt!!

Hjärtefrågor

Idag överlämnade jag mitt hjärta till en kardiolog. En hjärtspecialist. 

Och detta fredagen den 13 juni kl 13.00. Med en viss skepsis och under en smattrande hagelskur hade vi närmat oss Stockholm Heart Center längs väggarna, oskyddade mot väta som vi var. Väl ute på Kungsgatan igen, efter en halvtimmes check-up så insåg jag att fredagar och datumet 13 inte alls är så olycksbringande som det alltid beskrivs. Tvärtom.
Efter ett noggrant ultraljud och diverse prov och frågor, så inte bara blev jag av med två mediciner, som bägge gett mig besvärande biverkningar, mitt hjärta beskrevs dessutom, glädjande nog, som friskt och jag blev kallad till ett uppföljande ultraljud i oktober. Tack snälla Valdemar för att du befriade mig från råttgiftet Waran och betablokeraren Seloken, som gjort mig så kraftlös och trött, matt och nästan likgiltigt utpumpad då och då. Tack för denna dag, fredagen den 13:e klockan 13.00. En lyckodag.

En annan hjärtefråga för mig, som federalist och gränsrivare och som varm EU-vän, var naturligtvis denna dag avgörande för mig och för Europa. Hur skulle Irland folkomrösta om det nya Lissabon-fördraget. Det röstade nej, efter ett högt valdeltagande. Demokratin har verkat och fungerat även om utgången av den demokratiska processen gick mig emot. 

Kanske har denna utgång, trots allt och trots klocktillbakavridningen, något positivt att tillföra framtiden? Låt oss hoppas det. EU kanske behöver ett nytt stålbad, att tänka igenom sin funktion och sina befogenheter. Parlamentarikerna i Bryssel kanske måste sätta sig ner och diskutera hur Europa med alla människors stöd skall kunna samverka optimalt och demokratiskt. Detta alldeles oavsett om nu Sören Wibe, Peter Eriksson, Björn von der Esch, Birgitta Ulvskog, Per Garthon mfl firar med champagne och Kalles kaviar i ett skadeglädjens saliga rus. 

Skål alla ni nej-are som skålar ikväll, livet går vidare och ni ska samtliga veta att champagnen står på kylning hos oss till nästa tillfälle bjuds. 

Djur som diggar music...

Den här illustrationen gjorde jag för några år sedan, banne mig jag kommer ihåg till vem, men gjord blev den. Tänkte det kunde vara kul för alla att se att det inte bara är Robert Welsh som kan hamra ett piano. Publiken må hända, inte är lika talrik som vid en av hans konserter i Dalhalla, men närvaron av flodispianistens diggare finns här. Skulle jag animera denna scen och sätta musik till skulle det utan tvekan bli den svenske jazzpianisten Bobo Stenson.

Illustration Olle Qvennerstedt, klicka om du vill se bilden större.