El comandante Chainsmoker - där uppe under taket.

När jag var grabb. 13 tror jag. Jag satt och rökte på huk bakom en gran med en hemgjord pipa. Tror inte det var tobak, björkhängen mer troligt. Men det bolmade så att jag kände mig stor, tuff, som de stora grabbarna i kvarteren. Som alla också givetvis rökte.

Rolle var störst av grabbarna, inte på längden och kanske bara något år äldre. Men han besatt den där karisman, som en del bara gör. Jag fattade inte det då, annat än att Rolle hade någon slags dragningskraft. Som el comandantes gör, Zapata, Che och de andra.

Rolle skrek aldrig, slog aldrig, bara styrde och alla följde.

När jag satt där å rökte kände jag en klapp på ryggen och tror jag orden.."bra grabben..". Rysningen, lyckan att bli riktigt upptagen i gänget kändes som en blixt, en stöt.

Ruset, av att mitt puffande gjort mig accepterad då, kan man le åt idag. Men för mig som trettonåring var det riktigt stort.

Har aldrig tänkt på detta ögonblick som rörde vid mig 1951 förrän härom dagen på Söderstadion.

Ståplats, i utkanten av klacken, högst upp under taket, längst ut nästan. Där står vi alltid, grabben och jag, ibland fler ur familjen. Det blir en del matcher under en säsong, men inte alla.

Här uppe under taket finns alla sorts människortyper, de kommer till sina onumrerade platser och följer sitt Hammarby, så skiljs vi åt. Få, om några, ord byts.

Men där finns en kille som vi kallar för The Chainsmoker. Han är genom sin närvaro urtypen för en el comandante eller il commendante. Besitter utsrålning, närvaro och auktoritet. Respekt. Ordinärt lång, blekfet, kagge, närmare 50, lång hästsvans. Propert klädd. Skulle gissa på musiker möjligen. Ofta en kvinna med sig. Kedjeröker gör han som sagt. Drar i sig 3-5 stora bärs där uppe under taket.

När han glider in innan match märks han. Han känns. Han känns hemma häruppe. Jag har aldrig bytt ett ord med honom, men förra matchen nickade han en morsning åt mig. Va? Varför? Men så rökte han vidare.

I söndags räcks så en hand fram. Från Chainsmoker, på väg ut i halvlek. "....Tjena...tjena..."

Han skakade hand med Anton också. Och gick. Det var allt.

Men trot eller ej - samma typ av känsla som när Rolle år 1951 klappade mig på axeln och sa "..bra grabben..", kände jag nu när Chainsmoker sträckte fram sin fuktiga tass och sa "...tjena..." 

Ett rus, en fråga "...va jag?..va?... han hälsade på mig" sa jag till Anton. "Javisst" sa han och log.

Jag var godkänd där uppe under taket, som en av dem. Underligt igen, jag hade aldrig sökt denna nyvunna acceptans, men när den väl infann sig, så kändes den rätt.

Vi är flockdjur, tillhörighet kräver bekräftelse. Tydligare än så här visar det sig inte.