Redan som ung...

...liten parvel hamnade jag på pedistal, placerades nog dit av någon närstående.
Sen tog det flera motiga och kämpiga år att åter komma dit igen. Denna gång av egen kraft och tack vare viss talang och ett tidigt yrkesval med inriktning på det konstnärliga.
Ganska snabbt kravlade jag mig alltså uppåt i min karriär som illustratör, grafisk formgivare och senare även som fritt skapande konstnär.
Pedistalen? Jo jag tycker visst att man kan placera sig där uppe, om man är nöjd med det mesta av vad man uppnått, efter ett långt liv. Och det är jag. Mycket nöjd...
Man skrävlar och framhäver sig inte alls, genom att sätta sig själv på en pedistal.
Det är bara ett janteuttryck. Svenskt så det luktar illa om det.
Alla har vi rätt att känna oss som om vi sitter där uppe och tronar.
För däruppe skaffar man sig helt enkel en bättre vy över vad som händer och sker runt omkring. Man hör bättre och känner vibbarna.
Pedistalen har gett mig mycket, först och främst en känsla av självförtroende och dessutom en ökad kreativitet, en vidare omvärldsblick och ett optimistiskt visionärt seende.
Tack kära någon som placerade mig på pedistalen, olycksåret 1939, som ändå blev starten på min kommande lycka.
Foto: troligen min far, fotograf Carl-Gustav Qvennerstedt 1939.