Hjärtefrågor

Idag överlämnade jag mitt hjärta till en kardiolog. En hjärtspecialist. 

Och detta fredagen den 13 juni kl 13.00. Med en viss skepsis och under en smattrande hagelskur hade vi närmat oss Stockholm Heart Center längs väggarna, oskyddade mot väta som vi var. Väl ute på Kungsgatan igen, efter en halvtimmes check-up så insåg jag att fredagar och datumet 13 inte alls är så olycksbringande som det alltid beskrivs. Tvärtom.
Efter ett noggrant ultraljud och diverse prov och frågor, så inte bara blev jag av med två mediciner, som bägge gett mig besvärande biverkningar, mitt hjärta beskrevs dessutom, glädjande nog, som friskt och jag blev kallad till ett uppföljande ultraljud i oktober. Tack snälla Valdemar för att du befriade mig från råttgiftet Waran och betablokeraren Seloken, som gjort mig så kraftlös och trött, matt och nästan likgiltigt utpumpad då och då. Tack för denna dag, fredagen den 13:e klockan 13.00. En lyckodag.

En annan hjärtefråga för mig, som federalist och gränsrivare och som varm EU-vän, var naturligtvis denna dag avgörande för mig och för Europa. Hur skulle Irland folkomrösta om det nya Lissabon-fördraget. Det röstade nej, efter ett högt valdeltagande. Demokratin har verkat och fungerat även om utgången av den demokratiska processen gick mig emot. 

Kanske har denna utgång, trots allt och trots klocktillbakavridningen, något positivt att tillföra framtiden? Låt oss hoppas det. EU kanske behöver ett nytt stålbad, att tänka igenom sin funktion och sina befogenheter. Parlamentarikerna i Bryssel kanske måste sätta sig ner och diskutera hur Europa med alla människors stöd skall kunna samverka optimalt och demokratiskt. Detta alldeles oavsett om nu Sören Wibe, Peter Eriksson, Björn von der Esch, Birgitta Ulvskog, Per Garthon mfl firar med champagne och Kalles kaviar i ett skadeglädjens saliga rus. 

Skål alla ni nej-are som skålar ikväll, livet går vidare och ni ska samtliga veta att champagnen står på kylning hos oss till nästa tillfälle bjuds.