I högerspalten här intill beskriver jag den lilla staden Saulkrastis fantastiska uppvisning i gemenskap och sammanhållning. Manifesterad i en show på stora Saulkrasti Arena. Här deltog ca 200 personer i alla åldar, i bakgrunden i cerist är det seniorer, som dansade och sjöng, till höger i bakgrunden de som var fiskare från för i tiden.I förgrunden har vi Rigabuktens böljande vågor. Huvudpersonerna i spelet Renate och ??? (jag har glömt hans namn), ser du hand i hand.
Vad är det märkliga med detta undrar någon?
Jo Saulkrasti har 6.000 innevånare. 200 av dem var med i denna show och i andra rollar under festivalen. Sammanhållning, gemenskap och vänskap präglade denna lilla stad.
Det märks och det känns att de inte är bortskämda att bara få och ha.
De ger också!
Att de gör det så spontant, gemensamt och med sådan känsla, ställer säkert frågor för oss besökande svenskar som kan vara värda att fundera kring.
Varför är det så ofta att vi i Sverige bara ska ha och samtidigt ge så lite? Eller är det så?
Jag tycker det, speciellt när man varit på en kortvisit i ett land som fick sin frihet så sent som 1991.
De har de levt under ockupation i decennier och vet att värdesätta den nyvunna gemensamma friheten väl.
Men inte måste man väl ha genomlidit ett krig Sverige, för att bli lite generösare med sammanhållning och glädje??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar