Möt den franska antisemitismens vidriga nylle....

Mannen här på bilden, Dieudonné M´bala M´bala, vågar inte göra det han helst av allt skulle vilja göra - en heil - utan visar lite fegt och diskret ett finger.  *)
Läs DN:s förträffliga reportage om judeföraktets utbredning och ringa motstånd i Frankrike. Man tror inte sina ögon eller begriper helt enkelt inte att det kan få förekomma, dessutom inför jublande skaror av antisemiter.
OK, säger du - Charlie Hebdo då? Är inte det också rasistiska påhopp av olika slag, riktat både mot judar, muslimer, kristna, hinduer, präster, borgare, bönder, politiker och resten?
Jo visst är det så. Skillnaden, som jag ser den, är att satiren och klyschorna inte enbart riktar sig mot en minoritet eller folkgrupp, utan slår hej vilt kring sig. Smällarna blir inte lika kännbara, om man vet att det inte bara är min religion eller mitt ursprung som är under attack.
Men i detta speciella fall, har denne snedvridne, f d högerretorikern Dieudonné bytt sida och blivit vänsterpredikant, en skillnad som är liten, då de båda ytterligheterna näst intill möts där den politiska cirkeln sluts.

Jag ber er, läs artikeln, den är lång och kräver tid, men läs den.

Med tanke på att vi i denna vecka påmints om Auschwitz befrielse för 70 år sedan, i ett antal mycket gripande dokumentärer och reportage, så är denna ensidiga jakt och förföljelse av minoriteten judar i Frankrike rent av ett eko från den tid då Nazityskland hade som mest blod på sina händer.
Frankrikes delaktighet i judeförföljelserna och deportationen till dödslägren är också belagd och måste kännas för fransmän när de blir påminda om sina egna band med Hitler.

Förnekelsen av förintelsen, skuldbeläggandet av att allt ont är judarnas fel, att gaskamrarna inte fick jobba färdigt är isande bevis på att nazistiska idéer aldrig sopats bort från Europa, utan dyker upp i olika schatteringar på höger-vänsterskalan i flera länder.
Vi som är liberalt sinnade ser hur de auktoritära krafterna närmar sig varandra, för att bara ta några exempel; Front National och grekiska Syriza hand i hand med Putins Ryssland.
Herre jösses hur ser vår framtid ut?

*) Att göra en nazistisk heil-hälsning är förbjudet, men i Frankrike har man ett alternativ, man har "quenellen", en rak arm nedåtriktad, inte uppåtsträckt. Samma syfte.

Personligen skulle jag vilja sitta ner tillsammans med denne hemske judehatare och se dokumentären som heter "Trikken till Auschwitz", en SvT-dokumentär som handlar om en enda judisk överlevande från Norge, ett Norge som var djupt förgiftat av nazism och där den offentliga ursäkten inte kom förrän i slutet av nittiotalet. Norge borde skämmas.
Men filmen handlar om en äldre överlevande mans rörande berättelse om en verklighet som Dieudonné M´bala M´bala inte vill vare sig höra eller se, än mindre erkänna. Den är inget snaskande i döda utmärglade kroppar, balar av hår, berg av skor, det är en berättelse i färg, filmad i nutid. Den är ljus, men med mörkret lurande närmare än vi tror.

Auschwitz för 70 år sedan

Denna dag den 27 januari är det exakt 70 år sedan de som överlevt fick känna befrielsen komma, hur otroligt den än kunde ha varit.
Den sovjetiska armén kom i tid för att rädda många, men nazisterna hade bråttom när de insåg att den röda armén var i faggorna. Av de fyra stora brännugnarna hann vad jag sett en av dem att rivas, allt för att utplåna bevisen på utrotningen av de icke önskvärda "undermänniskorna".
I dag påminns vi om det obeskrivliga och idag samlar förnekare, judehatare, antisemiter och andra skumraskfigurer stora skaror som inte vill se sanningen att över 6 miljoner judar och miljonen andra som handikappade, romer, homosexuella, slaver m fl gasades, sköts, torterades, svalt till döds.

Vi får aldrig, aldrig glömma detta fasansfulla. Vi har en plikt att föra det vidare till våra barn och barnbarn och de har när de får barn och barnbarn också plikten att berätta om vad som hände i alla de olika lägren som inte bara var till för "koncentration" och hårt arbete, utan blev dödsfabriker.

Glöm aldrig.

Putin en man med huvudet i sanden

Så får det bli.

En illustration till, som egentligen hör hemma på min illustrationsblogg, men som genom sitt direkt politiska innehåll ändå hamnar även här.

Jag blir upprörd över Rysslands och herr Putins konsekventa förnekande av sin militära närvaro i Donetskregionen.

Dessa lögner, sticker i ögonen på mig, igår fick trettiotalet oskyldiga besökare på en marknad i Marieopul sätta livet till när granater avfyrade från de sk "seperatisternas" sida.

Inget land i Europa kan tillåta en granne att invadera sitt eget land utan att vi andra reagerar. Det finns de som kanske försvarar en sådan handling, men de som inte gör det måste höra av sig och markera med de medel de har till buds.

Visst, jag medger, den medvetna propagandan från bägge sidor i en konflikt kan förleda dig och tro på saker och ting som är helt felaktiga. 

Men i denna konflikt kan t o m en vanligt dödlig gubb i Sverige förstå att den militära kraft som de reguljära ukrainska styrkorna möter inte enbart "separatisters förmåga" utan att de får kraftigt bistånd i form av vapen och soldater från annat håll.

Vilket håll?

Jo, Ryssland.

Träd fram Putin, visa lite stolthet och erkänn att ni vill sätta ännu en kil i det ukrainska bygget, ni är rädda och förnedrade över att Kiev valde en annan sida. 

Men erkänn då det, nu är ni bara bleka och fega.

Putte träd fram.

Två nya illustrationer

De två senaste, och en är skissad och idémässigt klar, men hamnar inte i era burkar förrän tidigast söndagkväll.

Behöver jag påpeka att de tragiska mordorgien i Paris, har gjort att mina lite mer, i allmänhet, neutrala gubbteckningar, blivit aningen mer riktade?

Det är bara läsa, så förstår ni. Det är svårare nu att undvika allt som händer, det som är ännu svårare är inte inte bli plump och vara ute efter "billiga poäng", utan skall man rikta sig åt något håll måste det finnas en ironi, en gnutta humor, i det som många, många känner till. 

Återkommer i nya ämnen. Ni kan alltid gå in på min illustrationsblogg, se adress överst i högerspalten.

Vad lite dom visste....

Bilden här är rörande.
Tagen den 10 januari 1915, några dagar över 100 år sedan.
Australiska soldater på väg till Gallipoli har har klättrat upp på Keops pyramiden utanför Kairo för att bli fotograferade, de utgör Western Australia´s 11th Battalion.
Några dagar senare efter en skön och spännande vistelse i Kairo bar det av till ett av första världskrigets många slaktplatser - Gallipoli.
Av de närmare 700 soldater som syns här, stupade 65 redan den första dagen, många sårades.
Skyttegravskrig, med meningslösa och blodiga försök att avancera, som möttes av kulspruteeld och drivor av unga människor, meningslöst dödade, långt hemifrån.
Men generalerna hade försökt att vinna terräng kunde de meddela, för att nästa dag beordra nya anfall, med samma utgång - död och åter död.
Den 10 januari i Perth WA på hundraårsdagen, mindes tusentals personer bl a denna bataljon och de tragiska uppoffringar de fick göra, till vilken nytta?
Det kan man tvista om idag.
En sak är säker - inget krig är värdigt oss människor, titta på denna bild och fundera på det.

Illustrationer efter Charlie Hebdo

Även om jag har en speciell illustrationsblogg, se högst upp i högerspalten här intill, så känns det då och då frestande att lägga upp de senaste alstren här i Diversehandeln.
Vilket jag nu gör, gårdagens bidrag och det som tillkom dagen innan.
Varsågoda.

For English translation please click here http://oqillustration.blogspot.se

Jag måste medge att all den hemska uppståndelse som massmorden i Paris orsakat, till viss del berört "oss" tecknare i vår yrkesroll, min känsla av kollegialt deltagande (och kanske att-ge-igen) har gett till resultat att min lista över kommande teckningar är mycket, mycket längre än den skulle varit annars.
Om nu inte Charlie Hebdo-attacken ägt rum.
Visst finns mitt deltagande med de offer som mördades i den judiska butiken, ett dåd med tydliga, antisemistiska inslag. Även de poliser som dödades är en tragik.
Men satirtecknarna var ju måltavlorna i första hand.

Nu är inte jag satirtecknare, men även här har jag ryckts med, men inser snabbt att jag inte kan karrikera, spetsa till ett porträtt på samma sätt som de drivna satirtecknarna kan.
Men lusten att uttrycka sig i bild har triggats.

Melbournes skyline 2018?

Melbourne satsar friskt, bygger högt och vågat.
Här finns utrymmen fortfarande, gamla hamnområdet exempelvis.
De här bilderna är ämnade att visa hur stadens skyline kommer att se ut 2018, de flesta av de projekterade höghusen har fått sitt byggnadslov, några hänger lite löst, men med lite påtryckningar och diverse andra trick (näh, australierna i gemen är inte direkt korrupta), så kanske det går.
Jag kan ganska lite om de här nya projekten, men vill nämna byggnaden som reser sig över alla andra, den heter Australia 108 och ligger i Southbank område, är i dagarna köpt av ett singaporianskt företag. Det superhöga bygget blir Australiens näst högsta byggnad, med stolta 100 våningar och 319 meters höjd. 1,105 lägenheter finns det plats för. Ursprungsplanerna var att det skulle bli 108 våningar på 388 meters höjd, men bl a de civila Luftfartsmyndigheterna sade nej och krympte byggnaden med 8 våningar. Namnet Australia 108 består dock.

Niue, hört det namnet förut...?

Nu tar vi ett kliv till andra sidan jordklotet.

Till en av världens minsta ö-nationer, Niue, som ligger ungefärligen i triangeln Cooköarna, Samoa, och Tonga. Land är en egen självstyrande liten nation, associerat med Nya Zeeland, ett land genom vilket de flesta diplomatiska förbindelserna med omvärlden också löper. Niueborna är märk väl nya zeeländska medborgare.

Faktiskt så är Drottning Elizabeth II överhuvud i Niue, även om hon aldrig besökt det lilla ö-landet.

Språket man talar på ön är Niuean, en blandning av språken på Samoa och Tonga.

Låter, för våra europeiska öron väldigt polynesiskt som sig bör.

Även om associationen till Nya Zeeland är nära, så är avståndet stort, 240 svenska mil sydvästöver ligger NZ, Niue är en liten ö, bara futtiga 260 kvadratkilometer liten. Hur många bor här, ja runt 1,400 personer. De som bor på ön kallar ön för "Klippan", huvudstaden heter Alofi och som en polynesisk ö så är turismen den stora inkomstkällan, hit kommer turister för att snorkla, simma med delfiner, dyka bland koraller, eller bara strosa omkring i ganska karg och ogästvänlig lavaterräng. Brant och ibland svårt att ta sig fram, men lyckas man kan få de mest paradisiska upplevelser man drömt om, i form av tysthet, utsikt och känslan av att vara den enda människan på jorden.

En ganska unik sak med Niue är att det är världens första "Wi-Fi nation", en service som är gratis över hela ön.

Till sist: vem var inte den förste europeiske besökaren om inte självaste James Cook, han försökte tre gånger att landstiga på ön, men avfärdades av öborna. Han gav upp och gav ön namnet Vildarnas ö, eftersom de som motat bort honom till synes var målade med blod, vilket i själva verket var färg från röda bananer.

Öns namn Niue lär betyda ungefär "behåll kokosnöten"?

Niue väntar på dig som läser detta. Paradiset finns där ute i Stilla Havet, passa på och res innan du blir för gammal. Du lever bara en gång.

Vinter några dagar.

Efter många och långa mörka timmar, kom så den vita snön att lysa upp tillvaron, om en för en kort period enligt SMHI.
I två dagar var det mer eller mindre snöoväder, det bedarrade och nu har mildluften tagit över och droppar faller i form av regn. Ack, ack, säg den glädje som varar.
Nej jag är ingen ivrare av kalla vintrar, men ljusa och snöiga med en och annan minusgrad passar mig ganska bra.
Ville visa dessa medan det vackra ännu varar.

Je suis Charlie

Igår slog den obarmhärtiga terrorn till mot hjärtat av vår frihet, en tidningsredaktion i Paris.
Tio journalister, varav fyra tecknare mördades kallblodigt under ett redaktionsmöte, ja ni kan alla andra skrämmande detaljer genom media förstår jag. Två poliser mördades också.
Tre timmar efter blodbadet, gjorde jag denna teckning, den "slog" ner som en klar bild i mina tankar och minuter senare var den klar, skickade den till DN:s insändarsida och la ut den på Facebook.
Har fått många positiva reaktioner från vänner och även okända.
Jag kände uppriktig sorg och vrede, vilket gav extra bränsle när bilden blev till i all sin enkelhet.

Vill naturligtvis även på denna min blogg visa bilden igen, den visar vad jag känner - sorg.
Över hänsynslösheten, över förlusterna, över framtidsutsikterna, över min egen maktlöshet.
Men även sorg för att vårt öppna samhälle, med rum för fria tankar, åsikter och yttringar är under hot från de som inte vill ha en dialog, de som tror att sanningen är enkelspårig.

Vi, alla, tecknare eller inte, fortsätter att visa vad vi tycker, öppet och ärligt, i en miljö som är tolerant och ärlig. Där trivs vi, där diskuterar vi, där framför vi våra åsikter.

Våra vapen är fria ord och bilder.

Vid Murray River ligger Morgan, South Australia

Den mäktiga Murrayfloden rinner sakta fram, precis på den västliga sidan av floden, där den gör en nästan 90 graders böj söder ut, ligger Morgan i delstaten South Australia.

Det här flodsystemet Murray-Darling hade stor betydelse för all handel i slutet av 1800-talet fram till runt 1910-15. Port of Morgan, South Australias näst största hamn efter Port of Adelaide.
Måhända förvånande eftersom det ligger en bra bit upp i floden från havet räknat.
Ångbåtar, pråmar och allehanda farkoster låg och lastade på nära nog upp till en kilometers längd längs flodbanken.
Här låg också järnvägen, kombinationen tåg-båt gjorde att Morgon blomstrade. Upp till sex tåg om dagen trafikerade sträckan ner till Adelaide (ca 160 km sydväst-ut), främst med ull från områden runt Morgon och delar av västligaste Victoria och sydvästra New South Wales.
Lägg därtill att många "vanliga" resenärer fördrog kombinationen tåg - båt framför de dammiga vägarna vid förra sekelskiftet.

Efter första världskrigets slut minskade stadens betydelse som handels-station, men Morgon dog inte ut, tack vare de stora dammsystem som skapades för bevattning av bl a druvodlingar lite längre uppströms, så stannade folk kvar i Morgan.
Flodens betydelse kan man också illustrera genom de hjulångare som fraktade turister och besökare på ända fram till tidigt sextiotal.
Morgan, till slut, hade också som en båthamn bör, ett varv, det största "flodvarvet" i SA. Detta varv revs så sent som 1994.

Idag? Här bor cirka 430 personer och Murray spelar fortfarande en betydande roll för stadens befolkning.
Husbåtsmarinan är precis färdigbyggd, husbåtar finns det gott om, en kostnadsfri färja korsar floden med bilister i strid ström. Fritidshus av den finare sorten, ligger vackert placerade längs flodbanken lite nedströms i Brenda Park.
Husbåtar ja, men även husbilar hittar hit, under skuggan av de jättelika eukalyptusträden tillbringar man nog mer än en övernattning tittandes på den rofyllda floden sakta mak söderöver och dess flytetyg av diverse slag.

Det enda störande borde vara kookaburrornas morgonpigga skrattfest i tidig gryning, en burras skratt hörs lätt genom husvagnens vägg.

Gnagare är också människor.

Det är inte lätt det här ämnet.
Det handlar om rivalitet och konkurrens, som ibland tar sig lite ondskefulla och bisarra uttryck, men som i denna bild är snällheten självt.
Att slippa släpa på bagaget att vara Gnagare, dvs AIK-are är för de allra flesta en befrielse, ett privilegium. En lättnad.
Då kan man hacka, häckla och driva med dom, när helst man själv vill och behagar och det kan bli ganska ofta, ibland utan anledning, bara själva odet eller företeelsen AIK lockar till motattack.
Men, det skall betonas, min bäste kompis, den tyvärr numera bortgångne Matte, var en ur-AIK:are, vi trivdes alltis kanon ihop, det blev väl lite lättare pajkastning då och då. Mest mest skratt.
Matte var hela sitt liv Solna-bo, så vad hade han för val?
Gnagare, Råttor är väl inte de mest romantiska namn man kan ge ett lags anhängare, men kallar man sig själva för Gnaget så får man skylla sig själva.
Alltnog, alla gör vi våra val här i livet, val vi själva får stå för.
Även så Gnagare.

Seborga, ett minirike i Imperia, Italien

Högt där uppe, efter slingrande serpentinvägar når man dit upp, med den italienska och delvis franska långt där nere, där borta.

Här ligger den lilla mikronationen Seborga (Comune di Seborga), med egen flagga och allt.

Som en borg bokstavligt talat, högst upp, lätt att försvara då tiderna begav sig och fienden lurade bakom buskar och stup.

Det fanns personer som utropade Seborga till Principato di Seborga, en del av Italien som aldrig kommit att bli en del av Italien.

Vilket det otvivelaktligen är idag, men då den italienska författningen eller enhetsakten inte nämner att detta tidigare furstendöme är en del av det enade Italien, så hävdas det än idag från vissa håll att Seborga utgör ett juridiskt sett "icke-italenskt territorium".

Men må de strida, Seborga är en upplevelse på högsta nivå. 

Knaggligt, backigt, trångt och i allra största grad otillgängligt. Här kan inte vara lätt att bo som äldre, handikappad eller med småbarn.

Men likväl bor de här, alla kategorier. Idag ca 320 innevånare stort.

Med några små restauranger, en matbutik, souvenirbutik och några andra små affärer i skyddande skugga mellan hus och murar.

Utanför muren finns en plan, ett platt yta där bussen från Bordighera kan vända.

Vi hade turen att känna Judith Annandale, på vars takterrass vi sitter och njuter av sol, vin, mat och stålande utsikt.

22 december 2014, en stor dag för Qatar och Airbus.

För tio dagar sedan, den 22 december 2014, togs de här bilder i Toulouse, Frankrike.

Inte vilka bilder som helst.

Det är den allra första leveransen av en A350-900 XWB som här är på väg att taxa ut, för att strax efteråt lyfta mot Doha i Qatar. 

På den undre bilden ser ni en A380-861 komma smygande bakom sin mindre syster-maskin. A380:an är också helt färsk och ny, leveransklar att lyfta även hon, som Qatar Airways tredje A380.

Det har varit en del skriverier i media om problem mellan Airbus och Qatar när det gäller leveransen av den första A350:an, med ca tre veckors veckors fördröjning efter att ha rett ut några mindre frågetecken som Qatar hade, så är de utredda och inte längre något för pressens ekonomisidor att spekulera kring.

Likaså A380:ans framtid har diskuterats hej vilt, inte bara den som syns här, utan hela bolagets planer för superjumbons framtid.

Eftersom Airbus inte fått en enda order under 2014 på denna luftens gigant, så är det klart att frågor ställs, inom bolaget och i flygkretsar i övrigt.

Men istället för att kasta in handduken och inte se framtiden an med förtroende, gjorde Airbus det som säkert många hoppats och väntat på, de tänkte positivt. 

En tystare variant med nya motorer och dessutom med en aningen längre flygkropp blev svaret på alla domedagsprofeters kraxande.

Det handlar om ekonomi - mindre bränsle, fler passagerare. 

Då kör vi.

Encaustic vaxmåleri.

För några månader sedan gick jag på en kort kurs i vaxmåleri.
Denna antika konstform, som tillämpades i Grekland för över 2000 år sedan, heter "enkaustikos", vilket på grekiska betyder "att brännas in".
Alltnog kortfattat tillbaka till kursen, vi fick välja bland bitar, som tvålar ungefär, av bivax i olika kulörter. Kartonger att göra sina verk på, och givetvis något att smälta vaxet med, små strykjärn.
Det lilla strykjärnet blev sedan verktyget med vilket man skapade sina första trevande bilder (se ovan).
När man blir lite mer avancerad, kan man bygga lager på lager, skapa texturer, jobba med genomskinliga glasyrer och även använda vaxtekniken i collage och blandteknik-alster.
Det var spännande, ovant och lite fantasieggande.
Men jag la idéen om att jobba vidare med vaxmåleriet åt sidan för tillfället, kanske, kanske inte dyker lusten upp att förkovra sig och ge sig "in i branschen" upp.
Vem vet?