Seborga, ett minirike i Imperia, Italien

Högt där uppe, efter slingrande serpentinvägar når man dit upp, med den italienska och delvis franska långt där nere, där borta.

Här ligger den lilla mikronationen Seborga (Comune di Seborga), med egen flagga och allt.

Som en borg bokstavligt talat, högst upp, lätt att försvara då tiderna begav sig och fienden lurade bakom buskar och stup.

Det fanns personer som utropade Seborga till Principato di Seborga, en del av Italien som aldrig kommit att bli en del av Italien.

Vilket det otvivelaktligen är idag, men då den italienska författningen eller enhetsakten inte nämner att detta tidigare furstendöme är en del av det enade Italien, så hävdas det än idag från vissa håll att Seborga utgör ett juridiskt sett "icke-italenskt territorium".

Men må de strida, Seborga är en upplevelse på högsta nivå. 

Knaggligt, backigt, trångt och i allra största grad otillgängligt. Här kan inte vara lätt att bo som äldre, handikappad eller med småbarn.

Men likväl bor de här, alla kategorier. Idag ca 320 innevånare stort.

Med några små restauranger, en matbutik, souvenirbutik och några andra små affärer i skyddande skugga mellan hus och murar.

Utanför muren finns en plan, ett platt yta där bussen från Bordighera kan vända.

Vi hade turen att känna Judith Annandale, på vars takterrass vi sitter och njuter av sol, vin, mat och stålande utsikt.

Hotel Angst, Bordighera Italien.

Precis hemkommen från en semester i underbara Bordighera, mellan Ventimiglia vid italiensk-franska gränsen och San Remo på Rivieran bär jag bland annat minnen av ett ruckel som bär mycken ångest - Hotel Angst.
Det låg granne med fräscha Villa Elisa, ett hotell som fortfarande bär en värdighet och håller stilen, till skillnad mot grannen.
En annan skillnad är att Hotel Angst var ett lyxhotell av rang, då det begav sig.
Idag andas fasaden, de gapande fönstren, duvorna som i hundratal flyger ut och in till sina boningar om tider som inte längre finns kvar, möjligen i minnet på någon nittioåring.
Hotellet byggdes på artonhundratalet av en tysk vid namn August Angst och blev ett av Europas mer berömda hotell, med den europeiska aristokratin, liksom kungligheter som ständiga gäster.
I två byggnader på sammanlagt 12,000 kvadratmeter, inbäddat i en prunkande trädgård spenderades det nog mycket pengar på både mat och dryck. Och kanske spel och kvinnor?
Under det första världskriget blev delar av hotellet ett sjukhus för skadade soldater, under mellankrigsåren förändrades turistströmmarna till Bordighera samtidigt som Angst mer och mer tappad stil, aktning och ork.
Möten, närmare andra världskrigets utbrott, mellan italienska fascistledare och motsvarande tyska nazisttoppar fick hotellet att definitivt tappa den sista viljan till överlevnad.
Det övergavs och fick förfalla, fick trädgården att växa igen, utan att någon gjorde något åt det hela.
I Italien finns inga lagar som säger att man efter en viss tid måste riva eller restaurera.

Men nu verkar det som att ett företag som heter Bizzi & Partners har börjat att renovera byggnaden, för att skapa ett nytt hotell, av hög klass, ja lyxklass och resten som påkostade bostäder.
Detta för att återigen locka internationella besökare som inte i första hand räknar dagens utgifter.
80 hotellrum och 55 lyxiga lägenheter, spa, pool, matsalar och en trädgård som på nytt ska ge grönska, skugga och en känsla av privat kontemplation med en bok i knät.

En skaplig insyn hade vi under fem dagar, duvorna dess då mer, de är ju redan hyresgäster.