Högt där uppe, efter slingrande serpentinvägar når man dit upp, med den italienska och delvis franska långt där nere, där borta.
Här ligger den lilla mikronationen Seborga (Comune di Seborga), med egen flagga och allt.
Som en borg bokstavligt talat, högst upp, lätt att försvara då tiderna begav sig och fienden lurade bakom buskar och stup.
Det fanns personer som utropade Seborga till Principato di Seborga, en del av Italien som aldrig kommit att bli en del av Italien.
Vilket det otvivelaktligen är idag, men då den italienska författningen eller enhetsakten inte nämner att detta tidigare furstendöme är en del av det enade Italien, så hävdas det än idag från vissa håll att Seborga utgör ett juridiskt sett "icke-italenskt territorium".
Men må de strida, Seborga är en upplevelse på högsta nivå.
Knaggligt, backigt, trångt och i allra största grad otillgängligt. Här kan inte vara lätt att bo som äldre, handikappad eller med småbarn.
Men likväl bor de här, alla kategorier. Idag ca 320 innevånare stort.
Med några små restauranger, en matbutik, souvenirbutik och några andra små affärer i skyddande skugga mellan hus och murar.
Utanför muren finns en plan, ett platt yta där bussen från Bordighera kan vända.
Vi hade turen att känna Judith Annandale, på vars takterrass vi sitter och njuter av sol, vin, mat och stålande utsikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar