Sörgården och Kofabriken, en betraktelse.

Stolta mor 939 med sin nyfödda som fått spene.

Mor och kalv med "fabriken" i bakgrunden.

Många förfasar sig över hur de moderna ladugårdarna fungerar idag.
Inte jag.
Tvärtom.
I de nya moderna ladugårdarna står inga kossor uppbundna i 7-8 månader per år, utan här får de tämligen, på stora utrymmen, fritt röra sig mellan foderbord, mjölkrobotar, madrassförsedda små egna bås, roterande kliborstar och betonggolvsdelar där klövarna kan lättslipas.
Jag skulle inte beskriva det som trängsel, möjligen då det blir rusning till kraftfoder-kopparna eller mjölkrobotorna.
Sin-korna har sin avdelning, de som skall föda sina "privata" hagar och de som producerar mjölk sin stora fria yta.
Ungdjuren står i en del och småkalvarna i en annan.
Kalven skiljs från kon redan några timmar efter födseln, det gjorde de även för 50-75 år sedan.
Över med dem i trånga kalvkjättar på den tiden och in med en hink färsk mjölk vid mjölkdags.
Idag, stora halmade ytor där kalvarna rör sig fritt, med en dispene med mjölk då de känner sig hungriga.
Alltså, enligt min uppfattning som sett den lilla la´går´n med 8 mjölkkor och den stora med 160 mjölkkor kan jag inte säga något negativt om det som numera, ofta av okunniga, kallas för fabriker eller industrier.
Det är inte fabriker när det gäller kor, möjligen hönsen då.

Men Sörgården dyker upp då och då ändå.
Som igår då stolta Mamma Mu födde på åkern utanför vårt köksfönster, i ett dygn fick hon ta hand om sin lilla tjurkalv, som på vingliga ben och under mammans övervakning och ängslan leddes tillbaka till den stora "fabriken" och in i sin stora kalvhage.
Det må vara grymt, men så har det alltid varit, utom bland köttdjuren där hela familjen lever tillsammans.

Måleriet är alltid lika aktuellt.

Många vill hävda att måleriet hör gångna århundranden till, men icke alls, kanske är det snarare så att det är lika aktuellt idag som det var förr.
Trots alla de nya konstnärliga möjligheter som vi idag, med teknikens hjälp, kan uttrycka oss på, så känns det som att måleriet aldrig kommer att dö.
Vi är i dessa tidevarv fler som jobbar konstnärligt, teknikerna som sagt är betydligt fler, men måleriet håller en säker position, medan mer trendiga tekniker har det lite svajigt.
Efter ett kort besök på Umeå konsthögskola och vad jag fick se där kan jag med säkerhet hävda att måleriet är aktuellt idag, det har fått ett uppsving efter ett par decennier i bakvattnet och lever vidare.

Visar några av mina egna verk som är gjorda i akryl. Överst "Vingslag", därunder "I rörelse", format 90x140 cm.

Gubbar som sitter och jäser.

Efter hockey-VM är avslutat så väntar många timmar framför burken, kompotten blir kanske lite mer varierad, men vad rubbar det en gubbe som för alltid fastnat i soffan?
Jag har förstått att det är problem i vissa förhållanden, där många långa timmar framför tv-skärmen tär på relationer i alla åldrar.
Kanske är det dags för tanterna att ryta till och kommendera upp sina gubbar ur sina nedsjunkna positioner och peka mot köket där disken tornar upp sig, eller soporna luktar illa.
Alltid kan de (gubbarna) göra någon nytta och avlasta sina stackars fruar lite av allt hemmagöra?

Gubbar res er, släpp ölburkarna och skippa en del av allt sporttittande.
Sverige förväntar sig det.

Kosläppet i Blacksta

Det var inga långa bilköer, ingen rusning, men många ändå som stannade till och storögt bevittnade frihetens ljuva stund.

För är man någon av de de 160 mjölkkossorna som tillbringat vintern i Sörmlands mest moderna la´gård, då har man ingen direkt brådska att ge sig ut på grönbete.
Springet i benen är inte lika stort, de har ju fritt vandrat runt där inne och vet vad mobilitet är, vilket inte är alla kor förunnat.
Jag har sett måna släpp, detta års skilde sig genom att kossorna lugnt och stilla vandrade ut, de som inte hade utegångsförbud vill säga.
Vilka var de då? Jo de som inte hade mjölkat och där de först måste passera någon av mjölkrobotarna innan dörren till blå himmel, gröna ängar och lite friskare luft stod på vid gavel även för dem.

Men de som kom ut, var var de yngre spralliga, hoppiga och rusiga.
Men inte förblindade av ljuset, eftersom la´gårn interiört är väldig ljus. De stångades, markerade, positionerade sig i rangordningen och det mesta var sig likt från förr.

Några bilder kommer här.

Det fina är att de går in och kommer ut precis efter behag, vid regn, vid starkt solsken, när de är mjölksugna eller vill komma in i lugn och ro.

Varför säger du Afrika?

Ja just det, varför säger du Afrika?

Vad menar du egentligen?

Min nästa fråga är, säger du exempelvis "....hörde du om fabriken som rasade i Asien?"

Nu har du lite betänketid.

Näh, det gör du inte, för du säger "...hörde du om fabriken som rasade i Bangladesh?"

Varför säger du då "...hörde att Bildt och några andra ministrar var i Afrika i förra veckan?"

När du lika väl i detta exempel kunnat byta ut Afrika mot Sydafrika eller Kapstaden?

Det här är några exempel på att vi fortfarande betraktar den jättelika kontinenten Afrika som en helhet, kulturellt, ekonomiskt, etniskt mm.

Det är faktiskt en världsdel med 55 (femtiofem) länder och med en befolkning på runt en miljard!!!

I Afrika finns idag sju av tio av världens snabbast växande ekonomier, vilket kommer alla människor i de regionerna till del, på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Afrika är inte bara våld, korruption, inbördeskrig, våldtäkter, AIDS och naturkatastrofer.

Det är en kontinent med många länder, alla med sina förutsättningar, sin historia, sina förhoppningar, sina ideal.

I de delar som vi kallar Sub Sahara Africa, SSA, den del som ligger söder om Sahara är utvcklingen i snabbt framskridande.

Går du i centrala Kigali Rwanda, Maputo Mozambique, Gaborone Botswana, Kapstaden Sydafrika, Windhoek Namibia, Lusaka Angola eller några andra av de stora eller medelstora städerna så när du tittar dig om så skulle du lika väl kunna vara i Europa.

Det är inte bara lerhyddor, röd sand och dansande innevånare som då möter dig.

Gå in i en shoppinggalleria och du möter 80 sorters olika frukostflingor på hyllorna i snabbköpet, folk som lutar sig ut från balkongerna i sina lägenheter, bilar som pilar fram och trängs med andra, rastauranger om är fyllda, Starbucks, KFC (om det nu är något att sträva efter?), men de finns där som i vilken annan del av världen som helst.

Detta vill jag att ni skall förstå. 

Afrika är rikt, Kina har insett det och investerar stort, sedan lång tid tillbaka, för att skörda från stora och oexploaterade naturtillgångar och råvaror som finns under jordskorpan, Kina  bygger vägar, skolor, bostäder, idrottsanläggningar vilket i sin tur ökar innevånarnas inkomster och möjligheter att få jobb.

Allt medans vi tror att afrikaner dansar och sjunger. Eller ligger i bakhåll med machetes.

Inget vara mer fel.

Kina vet och avvaktar (på gott och ont), vi bryr oss knappast.

Det finns orättvisor, klyftor djupa som canyons, men där finns också hopp och tro på framtiden, man är inte mätt, däst och loj i tron att allt ordnar sig - som vi européer.

Man rör sig i snabb takt - framåt.

Africa´s on the move.

Bilder från Kapstaden, en helt vanlig stad. Olle Q

Giraffen

Stoltast, värdigast och ståtligast av alla stora afrikanska djur, tycker jag giraffen är.

Visst har elefant urtida drag, liksom noshörningen.

Men de som bokstavligen höjer sig över mängden är, som sagts, giraffen. Men det räcker inte att bara se den på bild, det är först när man ser den i verkligheten som man uppfattar just den värdighet som de tycks skrida fram med.

Den långa, resta halsen berättar om stolthet, det vackra ansiktet, det fint tecknade mönstret i hudens päls, de lugna stegen. Lugnet personifierar detta djur, precis som det gör elefant och noshörning.

Giraffen har sju halskotor, människan sju. Men vi är kortare. 

Vad spelar det för roll när vi ändå kan registrera och dokumentera våra halskotskompisars leverne i en stor nationalpark i Namibia i mars 2013.

Är håret huvudsaken?

Ja en del tycks anse det.
En del lägger en förmögenhet på att förskönas på toppen.
Tveksamt om det är värt priset, för få är väl de som fäster någon större betydelse vid om man är flintis eller inte flintis. Eller lite däremellan.
Trodde Wayne Rooney att han skulle bli en bättre fotbollsspelare?
Trodde Silvio Berlusconi att han skulle få det lättare att bryta ner ännu yngre brudar?

Ja jag vet inte, man kan ju alltid spekulera kring det och ironisera som på den här bilden.

Själv då? Jo när jag var 23 kom Lotta, en arbetskamrat fram till mig i ett ärende och i förbifarten sa hon "Olle, gu´vicket hål du har i nacken."
Först trodde jag att det var på skjortan eller vad det nu var?
Lotta sa inget mer, utan gick och där satt jag och funderade. Så småningom gick det upp för mig att hålet var en fläck på huvudet som höll på att avhåras.
De där hygget däruppe växte sakta, men inte så farligt att de bekom mig, eller bekommer mig.
Idag ser det ut ungefär som för 10-15 år sedan, gråare men inte så skalad att jag lider.
Men jag blir lite fundersam över vissas fåfänga.

John Kerry och Fredrik Reinfeldts slipsar

Titta på denna bild som Henrik Montgomey/Scanpix tog i dag under en presskonferens om hur överens de var i stort sett i alla frågor.
Men det är inte det eller något ev spörsmål där de kan ha skilda synpunkter som får mig att lägga upp dessa båda herrar på min blogg, utan det är av ett helt annat skäl...

...nämligen att de, i stort sett har identiskt lika blå kulör på sin slipsar?
Olika knytning av slipsarna, av vilken jag väljer John Kerrys. För det är så jag själv knyter slipsen min.
Men är det en slump att slipsarna färgmässigt är så på pricken lika?
Eller är det modet?
Synd bara att Kerrys kostym är lite mer marinblå än Reinfeldts aningen mer mörkt stålblå. Annars  hade de varit som ett uniformerat par där uppe på podiet.

Spelberoende?

Många pratar om olika former av beroende som kan drabba vem som helst av oss, om man inte är på sin vakt och har spärrar.

Ett av de mer undansmusslade och skämmiga beroendena lär vara spelberoendet.

Personligen känner jag bara till ett fall i min bekantskapskrets, ett uppenbart fall, där inget annat än just

beroendet av att få skulderna man åsamkat sig själv "på fötter igen" måste ha varit anledningen.

Det var så flagrant att alla såg det, men ingen sa något.

Skammen var högröd.

Spänningen, förhoppningen och den pirriga väntan på att rätt siffror skall falla på plats är naturligtvis en stor ingrediens i beroendet. 

Men efter en tidig euforism så kanske det blir, skuldkänslorna på grund av de skulder man oundvikligen drar på sig, som driver en vidare?

Ill: Olle Q ©

South Africa, like a beautiful abstract painting.

I simply can´t put my memories of South Africa aside, constantly being reminded of what I experienced there in a much too short period.
Take this picture as an example, on the plane flying northwest from Cape Town to Windhoek in Namibia, just south of the border, drawn by the Oranje River.
Looking down you find the most amazing pictures you could dream of, abstract landscapes, even better (?) than the best abstract paintings.
The beauty is stunning, down on the ground it´s probably not as nice, dry and hot and tough conditions for vegetation and animals, so let´s forget that and just take this image in.
And. Never ever say that you don´t "understand" an abstract painting, take a look at this shot of nature, do you have to understand what you see?
No I thought so.
Meaning, you don´t really need to understand an abstract painting either, when you, let´s take an example, enter the Mark Rothko room in Tate Modern, London, just sit down, take what you see in to all your senses and nerves, enjoy and digest it.
Just like, I´m sure, you do with this "painting."

Constantia High, en vingård i utkanten av Kapstaden.

Efter vår utflykt till Kirstenbosch Botanical Garden var det nästgårds att kvista över till Constantia High för att smaka på deras viner.
För oss med några år på nacken klingar ordet Constantia inte så bra, alkisar som inte hade råd med annat drack Cap Constantia minns jag, kanske i brist på även annat än pengar?

Allt nog, det var med viss tveksamhet jag, med mina minnen, klev in på den lilla vingården några mil ut från Kapstaden. Det var hett, säkert runt +35C och det lockade inte till att smutta på viner.
Men, vi placerades ute på en lång veranda väl skuggade av tak och stora träd och med en stor vattensamling nedanför oss.
Det kändes plötsligt riktigt svalt och skönt.
Sju viner fick vi smaka av, en vit Chardonnay, ett bubbel och resten röda med främst Shiraz men även Sauvignon och några syafrikanska druvor vars namn jag inte minns.
Men det jag minns var en 2006 Constantia High Malbec!!!
Kommer du över det - köp!!!
Kanske det det bästa röda vin jag smakat, vi köpte en flaska utan ruinera oss, men här hemma kostade 2004 års Malbec cirka 250 kronor.
Mia tog en bild bland vinfaten, vi var alla bemålade av en servitör på restaurangen.
Likt en aborigin med prickar vid tinningen.
Ett minne att väl bevara.

DN - det var en gång en tidning...

.....med sida upp och sida ner med eftertextannonser, allt från bostäder, bilar, resor, nöjen till allt som ett hem kunde bli av med eller vilja köpa/beställa, ja vitvaror, sängar, utemöbler, barnvagnar, hantverkare osv osv.
Som sagt eftertexten som kom efter sportdelen och familjesidorna var diger, massor med små, lite större upp till skapligt stora annonser skulle pressas in på varje sida.
Å brådis var det oftast, hur som haver så hade man en lösning på problemet då det blev oönskade gluggar på sidorna - passbitarna.
Eftersom jag satt på DN:s Tecknarstuga, gjorde jag en första omgång med illustrationer som anknöt till eftertextannonsernas innehåll. Det kördes ungefär 1972-1978/79.
När en ny copywriter i slutet av sjuttiotalet kom in så bestämdes det att hon skulle skriva helt nya texter och till dem krävdes det ca 140 illustrationer.
Jag blev handplockad till uppdraget och tackade ja.
Hade jag fått royalty för varje publicerad teckning, hade jag idag varit i samma klass, ekonomiskt alltså, som Ingvar Kamprad och grabbarna.
Men jag tog betalt för nedlagd arbetstid. DN var inte goda att förhandla ersättning med.

Vissa dagar kunde det finnas 15, 20 kanske 30 passbitar i tidningen, gånga det med en upplaga på dryga 300 000, år efter år, så nog blev man mångfaldigad allt.
Kanske en av Sveriges mest publicerade tecknare?
Troligen.
För efter "min period" på kanske 20 år, så minskade sakta antalet annonser, upplagen började dala så sakta och när de teckningar jag gjort fasades ut kom några försök till ersättare, inget fel på dem, men tiderna hade nu förändrat sig till något nytt.
Datorer, sedan internet, därefter Blocket mm gjorde att mina "ersättare"inte fick den skjuts som de var värda.
Jag publicerar här en hög en-spalts-plugg.
Klicka på den kan du läsa Helenas text också.

Pyongyangs folkliga transportmedel.

Jag tänker inte raljera över vad Nordkorea visar upp, men tillrättalagt och styrt, för att ge en, ur regimens ögon sett, riktig bild är det naturligtvis.

Men hur skall man annars komma över bilder som visar det dagliga livets vedermödor att transportera sig själv. Jag kan det inte, mycket få andra kan.

Så håll till godo med detta som finns på Svensk-Koreanska Föreningens hemsida. Den får ni leta reda på själva, jag länkar inte den i detta inlägg.

Något klotter går inte att spåra på dessa bilder, skulle någon ägna sig åt det hänger huvudet löst.

I det previlegierade Pyongyang är det naturligtvis lätt, där finns tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Eller så går många, ofta långa sträckor, eller så cyklar de till och från sina arbeten, skolor eller träningar för The Mass Games. 

På landsbygden lär det vara svårare, där finns förutom ett antal tunga fordon, mestadels hästskjutsar, cyklar eller så gäller det att gå. 

Jag har ingen klar bild över transportväsendet i detta stängda land, men en sak kan jag säga, att det finns motsatser.

Jag har tillbringat några veckor på sistone i Kapstaden och Windhoek, Namibia. 

Och vad finner man där?

Jo en total, i det närmaste, avsaknad av allmänna transportmedel och dessdå fler bliar och för de sämre bemedlade gäller att gå till fots eller om man har tur, att sätta sig på cykeln.

Gör inga politiska jämförelser mellan Nordkorea å ena och Sydafrika och Namibia å andra sidan, för där skiljer ljusår, en kommunistisk totalitär regim kontra två demokratier, dock med lite svaj på demokratibegreppet när det gäller majoriteten av Sydafrikas provinser.

Trevlig helg!

Tiggarplågan

Nu lyfter jag bladet från munnen och uttrycker mina egna åsikter om vad som möter mig fram för allt i Stockholm - tiggarna.
I alla åldrar, kvinnor och män, strategiskt utplacerade (av vem?) och med uppgiften att inte i första hand få in några ören till sig själv eller sin slavdrivare utan för att ge alla som vänder bort blicken eller bara passerar - ett dåligt samvete.
Men jag har slutat med att diskutera med mitt samvete, jag passerar och bannar de som sitter som spindlar i nätet och bokstavligt håvar in merparten av det som tiggs ihop.

Det är inte mycket bättre på tunnelbanan, jag åker den kanske 2-4 gånger i månaden, varje gång, jag lovar varje gång står någon, eller kommer någon och spelar en trudelutt.
Väl inövad och repeterad, efter en, kanske två hållplatser kommer handen, burken eller koppen stickandes framför min underjordiskt transporterade kropp.
Jag ger inget.
Jag går inte på något om pengar till en kopp kaffe.
Jag avskyr den organiserade tiggarverksamheten som förstör bilden av Stockholm.

Jag mötte inga tiggare i Kapstaden, även om det är en stad där tiggare vore mer naturligt förekommande, om man så vanvördigt kan uttrycka sig?
Jag mötte inga tiggare i Windhoek, Namibia, där klyftorna också är djupa.

Men i Stockholm finns de, de få som är hemlösa och utslagna har det svårt, men hur skall jag på väg från punkt A till B, kunna urskilja vilka som är riktiga tiggare, när det fraktas in nya "låtsas-tiggare" dagligen?

Punkt - slut.

Lautaro Parra är död.

Det är med stor sorg i hjärtat jag vill meddela att Lautaro inte längre är med oss, han gick bort för några dagar sedan efter en tids sjukdom.

Ett liv är släckt, en röst har tystnat, en sträng har upphört att vackert och vibrerande ljuda, en penna skriver inte längre. 

Jag och Mia besökte Lautaro för några månader sedan, då var han liggande men till synes vid ganska god vigör, han sa att han inte var rädd för döden, utan mötte sitt slutliga ögonblick med öppna ögon och utan ångest vad jag kunnat förstå.

Jag saknar dig Lautaro, vi hade en så fin kontakt, så ömsesidigt fina känslor för varandra. Må du nu vila i frid och veta att du aldrig glöms bort, att dina toner alltid ljuder och dina ord för evigt finns inpräntade.

Birgitta, Mia och jag finns, vid din sida.

Lautaro. Vila i frid.

Dessa ord här nedan skrev jag i september 2010 som en liten hyllning till Lautaro.  

Vill gärna presentera en god vän, har länge tänkt att Lautaro skulle få en plats i min blogg och nu är det dags. Lautaro kom för många år sedan till Sverige som politisk flykting, han slog så småningom ihop sina påsar ihop med vår kompis Birgitta Brorström som är både en bra konstnär, men också en stor sångerska, med rötter djupt i den latinamerikanska musiken.

Precis från den värld som Lautaro kommer - musikens hemtrakter.

Lautaro betraktas som en av Latinemerikas bästa gitarrister, utsedd till Chiles, Puerto Ricos, Kubas och Argentinas bästa gitarrist.

När man hör honom kan man nästan vara tondöv och ändå bli hänförd över hans fantastiska känsla för gitarren som instrument, men också musiken som det känsligaste av känsliga uttrycksmedel.
Hans huvudinstrument är en requinto, en ljusare stämd gitarr avsedd ofta som ett soloinstrument.

Lautaro är en härlig person, en varm och godhjärtat mästare som det känns bra att få berätta lite om.

Han är bror till Violetta Parra som han turnerade med i Europa redan under femtiotalet.

Han har förutom Chile även bott i Argentina, Japan, Kina och numera Sverige.

Men hans latinomusik har han aldrig svikit, tack och lov för det.

Foto: Olle Q ©

Ålderdomens bitterhet?

Ja det är inte lätt att åldras och se hur de unga allt mer tar för sig och dominerar på alla ställen man dyker upp, utom möjligen då i närheten av la´gårn intill oss?

Visst minns jag (vi) pjattar, mods, knuttar, punkare...??...men sen tar det slut i mitt minne, vad alla ungdomsrörelser heter eller klädmoden symboliserar under de senaste årtiondena letar jag just nu förgäves efter i mitt minne.
Googla? nej det blir för enkelt.

Vi som nått 60+, pensionen eller 70+ och drygt det, ser med viss förundran på ungdomens oblyga "Gällivarehäng", eller de karriärsträvande trettioåringarnas allt för små och trånga kostymer.

Vi fnyser, kommenterar och fördömer i ensam tysthet, eller tillsammans med andra i vår egen ålder.
Innerst inne rör det sig nog om en viss saknad av att inte själva var en av dem?
Kanske en form av avund?
Att inte ha framtiden framför sig längre.
Utan snarare bakom oss.
Varför skulle vi annars bry oss om häng eller krympta kostymer?d
Det räcker med att rannsaka sig själv och tänka tillbaka.
Jag minns de trånga tröjor och byxor man skavde på sig under sjuttiotalet, säkert gav de anledning till kommentarer från dåtidens pensionärer, vilket dock inte påverkade en själv, vi var kungar, vi var i karriären, vi var på toppen och styrde allt efter egna behov och behag.

Därför bör teckningen som pryder detta inlägg vägas in i det jag säger i texten och inte enbart tolkas som förakt och bevittnat förfall.

Men vi har i alla fall livserfarenhet och införskaffade kunskaper, samt en viss vishet.
Det räcker långt.