Ljusets högtid stundar. Och Ison på väg.

Dags att plocka fram en illustration från i förrgår. Alltid gångbar så här års. 

Några maffiga julstjärnor åkte upp i våra fönster igår, ljuset tog tillbaka lite av vad mörkret tagit.

Nu får man bara hoppas att kometen Ison klarar varvningen av solen och dryga 4000 graders hetta, så att när Ison närmar sig vår planet vi kan dra nytta av kometens ljus lagom till julen.

Illustration: Olle Qvennerstedt

Bena gärna ut dessa likheter och olikheter...

Visst, beroende av våra ben är vi alla, alldeles oavsett vad vår närvaro här på jorden är ämnad att vara. 

Och, det finns mängder av benlösa undantag, kräldjuren exempelvis. 

Men ta det inte så bokstavligt. 

Vad jag med dessa mina bilder vill visa är likheterna mellan djur, natur och konstruktion. 

Styltorna, hur många de nu behöver vara, håller oss uppe, i vissa fall hjälper de oss att förflytta det de är avsedda att bära. Ibland är de bara lyftande stag. Någon gång en naturens verk.

Liknelserna illustreras genom de här bilderna, eller hur?

Foto: Olle Qvennerstedt

Morninglight.

 

Slow and late, but never letting you down, the sun brightens the chilly mornings up with warm 

and searching beams. No matter how many times you have seen it, it never, ever, is the same. 

It´s your good start of a new day.

Photos: Olle Qvennerstedt

Jan Mayen - för dig som söker avskildhet.

Hallå alla storstadsbor som är trötta på att trängas på smockfulla bussar, spårvagnar och tunnelbanor. 

Alla ni som jäktar mellan affärer, dagis, jobbet och idrottsträningen samt dessutom ha tid att hinna med ett hushåll, en familj, ett husdjur, en hobby, en fritid, en äkta hälft, en TV-stund, en dusch............

Åk till Jan Mayen, norr om Island, ganska nära Grönland, här bor så här års 18 människor, till sommaren blir det trångt, då kan det vara upp till 35 själar på ön.

Här finns plats för dig du jäktade själ.

Jan Myen är norskt territorium, vilket det inte alltid varit. Många upptäckare hävdar att de var först, men 1614 kom det tre holländska expeditioner inom en månad som då hävdade att de var först och gav ön namnet Maurits Eylandt.

Valfångst var anledningen till holländarnas närvaro, men fångsterna minskade och med tiden blev det färre som stannade på ön, där det som mest var upp till 200 som jobbade med att ta hand om kaskelottvalarnas olja. 

År 1632, under vintern, kom en dansk flotta på ogästvänligt besök, de brände de holländska husen och beredningshusen, men holländarna återvände och nästa vinter så stannade en grupp för att försvara ön.

De råkade illa ut, alla fick trikiner genom det isbjörnskött de åt och alla dog.

När valjakten avtog, föll ön mer eller mindre i glömska, under slutet av artonhundratalet och trettitalet år framöver tillbringade norrmän vintern på ön för att jag vita och blå rävar och isbjörnar.

Nationers förbund beslöt 1921 att ge Norge rätten (jurisdiktionen) till ön. 

Under andra världskriget var Jan Mayen en bas för de allierades nordatlantiska styrkorna, tyskt flyg anföll men ett par av deras maskiner störtade mot bergsväggar i tät dimma. 

Idag finns här en väderstation, en radiokommunikations-central och en utpost för den norska försvarsmakten. 

Här finns en naturresurs - grus. Ja grus eller gravel på engelska. 

Men här finns ingen hamn, utan fartyg får ankra på lämplig plats när vädret tillåter. 

En grusad landningsbana för flyg finns. Åtta gånger per år flyger en stor Hercules in med förråd till de som jobbar på ön. Ett fåtal turister kommer när vädret tillåter. 

Vädret ja? Jan Mayen är för dig som gillar isolerad tillvaro, huvudsakligen utan sol, ön är en av jordens mest dimmiga platser. Golfströmmen ger ön, trots att den ligger så långt norr ut, relativt milda vintrar. Somrarna är, som sagts, ganska svala och tidvis råa, nederbörden måttlig trots moln och dimma.

Om du nu väljer att bosätta dig på ön, har du en vulkan längst uppe i norr på den delen som heter Nord-Jan, vulkanen är lite högre än vår knalle Kebnekaise, namnet är Beerenberg, mäktiga 2,277 meter över Atlantens yta. Ön kan stoltsera med cirka tjugo glaciärer och själva ön mäter 373 kvadratkilometer. 

55 km lång och ligger 60 mil nordost om Island och hela 100 mil öster om centrala Grönland.

Låt dig lockas, du slipper trängsel och hets. Internet finns via satellit, så det går ingen nöd på fritidsgöromål, TV via parabol är en annan sysselsättning under de månader som solen vägrar titta upp över horisonten.

Välkommen till det lugna livet - välkommen till Jan Mayen.

Det var en gång en gård...

...här bodde en familj, mor och far och några ungar i två rum och kök.
På gården stod ett uthus, nu har det fått en ordentlig svank efter många tunga snötäcken.
Lite längre upp en la´gård där några kor och en häst tillbringade vintrarna inomhus, medan de under den snöfria tiden fick beta på de sluttande ängarna ner mot radbyn. Hästen gjorde även tjänst framför plog, vagn och harv.
Idag bor ingen längre här, vare sig människor eller djur, det var länge sedan någon vårdade eller brydde sig om detta lilla jordbruk.
Förfallet pågår, det vittrar sönder här och där, balkar bär inte, färgen flagnar, kylan tär, balansen är osäker och ingen gör något, det finns ingen som kan göra något, de har fullt upp i den nya tillvaron inte långt härifrån.
Både med djur och sig själva.
Detta är inget unikt, det ser likadant ut överallt, det stora blir större, det lilla försvinner, människan glömmer och går vidare.
Tills någon stannar till och begrundar det vackra som finns kvar, stoltheten som vägrar vika ner sig, falla ihop eller ge upp.
Minnena finns kvar i väggar och tak, ängar och åkrar känner fortfarande hovar, klövar och fötters tramp.

Foto: Olle Qvennerstedt

Aboriginsk flygplanskonst lyfter. Qantas är galleriet.

Det är inte första gången som australiska Qantas förgyller ett av sina flygplan med en målning inspirerad av Australiens egen ursprungsbefolkning.
När denna fabriksnya Boeing 737-800, med namnet Mendoowoorrji, visades för första gången i Seattle den 9 november höjdes ögonbrynen hos vissa, förmodar jag, för målningen är lite ovanlig både i form och färg, mot vad vi i allmänhet är vana vid.
Den är både "vitare och renare, den känns enklare och med färre karaktäristiska punkter."

Jämför och titta bara på gamla Wunala Dreaming på en Boeing 747-400, som redan 1994 överraskade världen i denna grandiosa utsmyckning.

Men Mendoowoorrji gjorde sin jungfruflygning mellan Seattle och Broome i Western Australia som Qantas fjärde flygmaskin i konstnärlig utsmyckning.  

Det rena form- och färgspråket är en tolkning av en målning från 2005 av den nu bortgångne aboriginske konstnären Paddy Bedford från East Kimberley-regionen upp i norra WA. 

Målningen från 2005 gavs titeln Medicine Pocket.

Hundratals åskådare väntade när planet landade på Broome International Airport, hurrarop och applåder mötte henne när hon rullade in för att parkera.

Paddy Bedfords dotter Kathy Watson, designfolk från Balarinji, Yawuru-äldre och även Gija-äldre från East Kimberley var närvarande.

Kathy Watson sa bl a; "Det är en känslosam stund och jag är stolt att få dela min faders konst med australier, västaustralier och folk från Kimberly för att på detta sätt föra fram den aboriginska konsten".

National Gallery of Australia, the Bedford Trust och Balarinji fick ett tack för att de stod bakom tillkomsten av detta nya flygande konstverk.

Och som en talare bl a sa: ...if you dream big, the sky´s your limit.

Crop Cirlcles? Can anyone explain?

Yesterday having coffee with friends, Inger came to talk about the Crop circles she has seen in the southwest of England. Not far from the ancient monument Stonehenge.

She had no explanation to how these figures and patterns have been created, and by whom.

Often they are there in the morning in perfect circles. Over night. No farmer, no students or no one else for that matter could have done them i darkness with such a precision.

Take a good look at them and judge yourself.

Around 90% of the circles appear in England, why England, and the rest spread over all our continents. In the last thirty years of the nineteen hundreds more than 10,000 crop circles were reported.

Scientists are all most certain they are man-made. 

Could they be made from very high altitude using some sort of strong and precise beams?

If we rule that theory out...

...why, what message are we to interpet, and by whom, and when? In such a short time? And with such an accuracy and precision?

Gravitation? Aliens? CIA? Trolls?

Are you the one with the answer, please email me: olle@omart.se

Anorektiska modeller.

En diskussion pågår om de allt mer anorektiska modellerna som hastar upp och ner på catwalken vid modevisningar.
De är inte bara skrämmande magra att se, de väcker olust och nästan äckel över den självpålagda bild av hur modeller skall se, som de tror att betraktarna vill se. Kanske är det modehus och modeagenturerer som lägger extra börda på dem? Jag vet inte?
HM har beslutat att byta ut vissa av sina mest Belsen-liknande modeller inför kommande säsonger och i Israel finns ett förbud att visa allt för utmärglade modeller.

Gjorde en teckning runt temat, tänkte mig då en PRO-modevisning för att inte rikta pilspetsen direkt mot de unga som bara gör som de blir anmodade eller tror att de skall se ut för att behaga.

Campus 2, Apples nya rymdskepp.

Nätsidan 99mac.se visar idag bilder på Apples nya högkvarter i Cupertino, Kalifornien. 

Det tog några år innan Steve Jobs stora projekt godkändes i Cupertinos stadsfullmäktige, men nu är det klubbat och klart. I tisdags skedde det.

Det kom att bli ett av Steve Jobs sista större projekt innan han gick bort.

Campus 2 ser ut som ett gigantiskt rymdskepp som landat i grönskan, men som idag inte är ett grönområde, här huserade tidigare Hewlett-Packard, innan Apple köpte hundra hektar. Deras nuvarande HK ligger bara något kvarter därifrån.

Och som oftast när Apple är inblandat ligger man i spetsen då det gäller miljötänkandet, cirka 80 procent av de hundra hektaren asfalt och betong kommer att bli grönområden, när byggnaden står klar. 

Sol- och bränsleceller kommer att stå för 70 procent av energitillförseln till Campus 2.

Steve Jobs, var som alla som läst biografin om honom vet, bestämd och kompromisslös in i minsta detalj, när det gällde utformning, design, enkelhet och kommunikation. Så även vid skapandet av detta bygge, arkitekter kom och gick, de visade ritningar, modeller och videosnuttar, men Jobs blev aldrig nöjd. Inte förrän han fått sina ständigt förändrade idéer på plats i modellerna.

Framför allt gäller detta de stora glasytorna, de ansågs av arkitekter och tillverkare "vara omöjliga" att tillverka, de var ju välvda och dessutom i ett format som ingen tidigare frågat efter, än mindre beställt. 

När Jobs fick svaret -det är omöjligt, blev hans svar -jag vill att ni gör dom, för de går att göra.

Och de gick att göra, nu kommer de om några år att ge ljus åt de som då kommer att jobba i detta rymdskepp Campus 2.

Bilder från 99mac.se 

In Australia - no worrie´s mate.

Love these photos, it´s Australia, with a smile. Laid-back and "no-worrie´s mate"

An attitude I would like to see in my own country, and elsewhere in Europe, where everything is so supposevly "correct" and measured by the millimeters.

Bugatti 1938 och idag. Skönheter med klass.

Att 1938, mitt födelseår, var ett bra år kan jag härmed bekräfta rent bil(d)mässigt. Titta på denna skönhet, en Bugatti 57SC Atlantic 34. 

VW köpte det fina namnet Bugatti 1998 och detta mästerverk, en Bugatti Veyron 16.4, med en 8 liters W-16 motor på 1001 HK såg dagens ljus 2005 i fabriken i Molsheim, Alsac, Frankrike.

Ettore Bugattis logo ser ut så här.

Jag har skrivit en hel del om flyg och något om tåg då och då, men aldrig om bilar, ett område där jag är tämligen obevandrad och insatt. Idag när jag var på verkstan för att få vinterhjulen monterade, såg jag en bild på just Bugatti Veyron på väggen, den grep tag i mitt estetiska sinne. Jag vill dela den upplevelsen med er.

Namnet Veyron? Pierre Veyron vann år 1939 24-timmars loppet Le Mans i en Bugatti Type 57S, hans namn lever vidare. 

The worlds best painter?

Well, the answer is pretty obvious - it´s Mother Nature itself with the Sun as an assistant.
These photos were taken today, the middle one earlier when it was still a little foggy in the morning and the other two just before sunset.
Enjoy what I have to offer you from Nyckelsjön and Avlasjön, the two lakes next to our house, they are truly mirrors of natures fantastic paintings.
Once again, enjoy.

A400M den mångsidiga arbetshästen

Just i dagarna påminns vi om hur stora, rymliga, mångsidiga arbetshästar behövs för att flyga in material till områden som drabbats av naturkatastrofer, som den nu aktuella i Filippinerna.

Herculesmaskiner står fortfarande för den största delen av dessa transporter, Globemasters och en och annan rysk tungviktare deltar också. 

Men även Airbus stora A400M finns med och kommer mer och mer att ersätta den äldre generationen Hercules som ex det svenska flygvapnet har och som har två av dem i Filippinerna just nu.

A400M är en militär maskin som testas i de mest extrema klimat, den har 174 order liggande och är en turboprop-maskin, där de två propellrarna på respektive vinge snurrar med- resp motsols, detta för att ge stabilitet och och mindre påfrestning av materialet under flygningen.

Första testflygningen gjordes i december 2009 och för att nämna en siffra så är kroppens bredd 5.64 meter, viktigt för i-lastning av tyngre fordon och större maskiner. 

Några siffror till, lastkapacitet 340 kubikmeter med en maxvikt av 37 ton. 

116 personer räddningspersonal, trupp eller vad det nu vara månde får plats. 

8.700 kilometer når den som mest och som högst ca 11.300 meter.

Bilder från airbus.com

Etosha National Park i Nambia, där lever djuren skyddat.

Under mars månad i år hade jag och Mia glädjen, att tillsammans med en trevlig grupp från Umeå, få resa runt i ett fint land, det heter Namibia i sydvästra Afrika. 

Det blev närmare tre hundra mil genom detta stora öppna land fyllt med trevliga och gästfria människor, en vacker natur och nya bekantskaper ur djurens värld.

Visar här några av de foton jag tog av djuren i Etosha National Park i norra delen av landet, nära Angola. Plus några bilder från Gnoche Ghanas söder om Windhoek.

Etosha NP är stort, över 22 200 kvadratkilometer stort erbjuder parken bete och skydd för alla dess djur. Där finns en enormt stor platt gryta, som en vibrerande saltöken ungefär, oerhört fascinerande att se, men här finns även kuperad terräng med träd och grässlätter. 

Bland de många fördelar som Namiba har, kommer jag att ägna mig åt speciellt en - omtanken om de vilda djuren. 

Här finns nationalparker och här finns Nature Reserves, inhägnade områden där också de vilda är skyddade, i majoriteten av dessa reservat är endast fotografering tillåten, i vissa med myndigheternas godkännande får man jaga viltet.

Detta år 2013 har varit extremt torrt, med vissa områden som katastrofklassade, vilket inneburit att del djur måste skjutas av för att undslippa en plågsam död.

Vid vattenhållet i Etosha på morgon kom mängder av bl a gnu, en av dem poserar här i profil. 

Med en mankhöjd på upp till 120 cm och en vikt på 270 kilo är det knappast en önskan att hamna mitt i galopperande flock av gnuer, som ibland kan uppgå till hisnande 100 000 djur. 

Detta är en kudu, stolt benämnd Större kudu, det är Afrikas näst största antilop. Hanar kan komma upp i en vikt på över 300 kilo och nå en mankhöjd på 150 cm. Notera de typiskt spiralformade hornen som kan bli upp till imponerande 120 cm liksom den vitrandiga teckningen på sidorna.

I Etosha, fick jag ovetandes ett foto av en svarthövdad impala, black-faced Impala. Så detta foto är ganska unikt har jag förstått. I början av sjuttiotalet fanns det bara ca 300 djur kvar, då de förflyttades till Etosha för att få en chans att bygga upp en livskraftig stam igen, idag lär det finnas runt ett tusen av dessa impalor, tack vara denna nationalparks skydd. Man blir rörd.

Vid vår visit i nationalparken var det hett som i en bastu och torrt, elefanterna stod dagtid i skydd av träden och därför var de svåra att upptäcka, inte ens vid de få vattenhålen stod de och sörplade. Det fick vänta till den svala natten kom, då kom också elefanterna fram och drack. 

Sebror skyr inte hetta och sol, de går där och betar i lugn och ro, men alltid vaksamma och blixtsnabba om en fara dyker upp. Vid vattenhålet i Etosha där vi spenderade några timmar kom de stora flockar under morgontimmarna och drack sig otörstiga. 

Men det är klart, är man ung och med mamma intill så finns ju drickbart att tillgå på närmare håll.

Oryx heter denna vackert tecknade antilopart, som passar utmärkt i norra Namibias hetta, oryxen har liksom kamelen den utmärkande egenskapen att den kan uthärda törst under långa perioder. Hannar blir upp till 180 cm i mankhöjd och kan nå en vikt på ca 200 kilo.

Nu är vi söder om Windhoek, i mitten av Namibia, i natur-reservatet Goche Ghanas på cirka 6000 hektars storlek. Inhägnat är det och här lever och skyddas 25 olika arter av Afrikas djur. Denna noshörningshona med sin tämligen vuxna unge kom vi väldigt nära utan att de lät sig skrämmas.

Mäktigast, stoltast och värdigast och med en hållning och gång som får Mikael Persbrandt att se ut som en hösäck, rör sig de fantastiska girafferna i Goche Ghanas. De har det ganska knöligt att nå ner till vatten när de törstar, det tar en tid att sära på frambenen och justera balansen, men ner kommer de.

Svarta gnuer kom vi inte närmare än så här, kanske för att noshörningarna stod några hundra meter bort och allas intresse var riktade mot dom. Goche Ghanas här också.

Visst, jag har inte visat fåglar och några insekter vi också stötte på, vilda lejon missade vi, men inte springbock och struts som fanns i överflöd. Insekter, grodor och fisk lämnar jag för tillfället där hän. 

Vill avslutningsvis nämna att WWF World Wildlife Fund för en kort tid sedan överlämnade ett pris till nationen Namibia för dess insatser att bevara och skydda sina hotade djurarter, presidenten fick under högtidliga former mottaga utmärkelsen, som fått stor uppmärksamhet och erkännande världen över, i tider då tjuvjakt på elefanter och noshörningar rapporteras dagligen. 

Etosha National Park är ett exempel på hur man kan om man vill, detsamma gäller för alla natur-reservat i Namibia. Visserligen blir de vilda djuren mer vana vid att möta oss människor, lite mindre rädda, men hellre det än att de skjuts och blir till troféer på väggarna, eller utsnidade brevöppnare.

All heder åt den unga nationen Namibia.

Foto: Olle Qvennerstedt. Hör av dig till mig om du vill dela några bilder. olle@omart.se. Tack!