Gordon Brown...

...är värd att omnämnas dessa dagar.
Han har, "tack vare" finansoron, gjort en remarkabel politisk återkomst på den brittiska och internationella arenan.
För två månader sedan var han uträknad, David Cameron, den konservative ledaren, ledde stort i alla opinionsmätningar och allt talade för en förödande förlust i nästa val. I de valkretsar som i år haft val har Labour tappat stort, Gordon Browns stjärna hade slocknat.
Men. När senaten i Washington lät Lehman Brothers gå i putten, började samtidigt Gordon Browns återinträde som en respekterad och visionär politiker. Allt efter att finanskrisen förvärrats har Gordons position, som sagt, förbättrats. Och han stod inte ens från början i centrum, men Storbritannien drogs snabbt in i oron och de steg som han då tog, har idag gjort honom till, kanske en hel världs, ledare och räddare av ekonomin globalt sett.
Jag lyssnade på honom i ett halvtimmestal hos överborgmästaren i London i går kväll och likaså till en halvtimmes presskonferens på Downing Street nu på förmiddagen. Sky News.
Det han upprepade varje minut, som ett fastklistrat mantra, var att inget land självt kan sätta in stödåtgärder som gagnar andra nationer. Alla måste göra det koordinerat, först då kan ekonomin komma på fötter igen. Han kommer på toppmötet i Washington nu i helgen att föreslå multilaterala åtgärder från, i första hand, de stora ekonomierna för att finanskrisen skall plana ut.
Ett möte där nyvalde Obama inte har någon röst men ändå kommer att lyssnas till och rådfrågas.
Ja du gode Gordon, du var nere på nio, nu står du som ett mäktigt lok, färdigt att dra iväg med världens tågsätt. Lycka till. Din tro på samverkan är din bästa motor och förmodligen har du vuxit i Tony Blairs kostym nu.

Skymningsspegling

Vilket ord, skymningsspegling. Men det är just var detta är. Bilden togs i fredags den 7 november, när skymningen efter en grå och småregning dag var i stadiet att övergå till mörker.
Platsen, inifrån en av de många fina glasade gångarna på Louisiana Konstmuseaum i Humlebæck, norr om Köpenhamn. En skulptur på en sockel stående i en av inomhusgångarna speglar sig i glaset och utanför syns de gröna och ockrafärgade löven lysas upp till en del av inomhusbelysningen. En dubbelexponering kan man kanske säga.
Foto: Olle Q. Vill du se bilden större, klicka på den.

Konstbeundrarna

Här på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn sitter Mia, Bo och Lena djupt försjunkna i en analys, med efterföljande diskussioner, av den abstrakta konstens mystik och inbjudan till oändliga tolkningar. I bakgrunden hänger två verk av Georg Baselitz, en tysk nutida konstnär, född 1938, som så många andra av de riktigt stora!! Vi gjorde även ett längre besök uppe i Humlebæck och på Luoisiana såg vi en annan 38:a, dansken Per Kirkebys mastodontiska utställning. En upplevelse, kanske för mycket av det goda rent av.
Danmarks konstliv är rikt. Muséerna, öppna och ljusa, långt ifrån vår bunker på Skeppsholmen.

Det var länge sedan....

....jag kände att ett nytt hopp tänts för vår värld, vår framtid.
När jag nyss tittade på reprisen av Barack Obamas segertal på Grants Field i Chicago tidigt i morse, greps jag väldigt djup och emotionellt av hans tal. Ögonen tårades.
Inte sedan John F Kennedys dagar har någon ledare för världens mäktigaste nation berört mig på samma sätt. Så djupt. Så övertygande. Som en religiös värme.
Nu känner jag igen det, bevingade ord, hoppet för vår värld, där vår värld behöver stå enad inför de problem och utmaningar den har framför sig.
Utan stöd och engagemang från USA blir hoppet bara en luddig dröm. Nu, genom Baracks ord och visioner, kryper det inom mig av förväntan, otålighet och fast övertygelse att världens stora kraftfält, bara de går samman, också kommer att ge svar och lösningar.
Det är bara så, att detta är en känsla jag har, jag kan inte förneka den, skjuta den åt sidan, jag tror uppriktigt på att bara vi sätter oss ner vid samma bord och resonerar som vuxna människor, så kommer vi också fram till odiskutabelt bättre lösningar än att ta till makt och vapen.
Det här gäller naturligtvis allt som nu ligger på den blivande presidentens bord, finansoro, krig och konflikter, miljö, frihandeln. Han har även de inrikes frågorna att ta itu med.
Kan Obama kasta den avgående administrationens stolthet att inte förhandla med onda nationer, med aggresiva rörelser och de som vill rasera demokratin, ja då kommer konflikterna inte längre att bli lika djupa, motsättningarna minska och krigshandlingarna att avta. Till allas glädje och nytta.
De som vill rasera demokratin, kan endast besegras genom förhandlingar och andra bevis än vapen.
Jag vill se Obama, hans utrikesminister kanske, på neutral plan förhandla med Iran, Hamas, andra palestinier, talibaner, pakistaner, shiiter, venezolaner ja alla som har ett horn i sidan på USA, eller tvärtom.
Sätt er ner, var förnuftiga, diskutera och försök i etapper att lösa problemen, för de går att lösa. Ingen, som sagt, gagnas av att vara i militär, ideologisk eller finansiell konflikt med en annan.
Det samma gäller finanskrisen, sätt er ner USA, Kina, Indien, Brasilien, EU, Ryssland och andra, res er inte förrän ni återupprättat förtroendet hos oss vanliga dödliga, hos banker och finanscentra, förtroendet för det monetära systemet är inte stort idag.
Miljön också, ett nytt Kyotoprotokoll skall undertecknas i Köpenhamn nästa år, här känns Obama som en viktig pelare i att få till stånd en överenskommelse om global oljenedrustning. Obamas sätt att se en lösning på USA:s oljeoberoende på sikt, kan vara en nyckel för resten av världen och för att även få med Kina och Indien och andra CO2 marodörer på det tåg som vi måste kliva ombord på.
Det känns bra med en Obama i ryggen, jag känner glädje och hopp, mina år till trots. Visst jag skulle kunde skita blankt i framtiden, lägga mig ner på soffan och räkna de år jag har kvar utan att bli nämnvärt drabbad. Men det gör jag inte, inte nu. När det finns ett hopp. En dröm.
I have a dream, that some day, the world will come together to make our planet a better place for our children and grandchildren, I have a dream........

Vissa är bittra idag...men de flesta glada.

Barack Obama vann. Något annat var väl inte att vänta, en hel värld har förväntansfullt välkomnat den nya era som börjar i Washington i januari.
En värld som nu blir en samtalspartner, förhoppningsvis, inte en värld som skall rätta sig efter vad USA har att säga.
Det finns hopp.
Utmaningarna är stora for Obama, inte minst inom USA. Hoppas alla fattar att allt inte kan göras på en gång.

I DN finns följande artikel ur vilken jag fritt citerar följande:

Angela Marse, 59, pensionerad, blev så upprörd över Ohio-siffrorna att hon lämnade festen brådstört.

- Det är över. Jag skäms över att vara amerikan ikväll. Att de kan välja in en sådan radikal fåne och kommunist när det fanns en
krigshjälte med 20 års erfarenhet!

Likt många andra menar Matthew Hinden, 27-årig advokat, och Sandra Chase, att tanken på en president Obama är skrämmande och fasar för hans planer på skattehöjningar i en tid av ekonomisk nedgång.

- Han kommer ta sig in i din och min plånbok, säger Sandra Chase.

- Gud hjälpe oss. Det här var verkligen inte en rolig kväll. Sällan har någon med så lite erfarenhet tagit hem något så stort, säger hon.

Jag är så upprörd, säger Sean Thomas, 38.

- De kommande fyra åren kommer helt enkelt att bli fruktansvärda med en muslimsk socialist som har utställt så mycket löften som han aldrig kommer att kunna hålla. Och jag är så upprörd över resten av världens förblindade kärlek för den här mannen, säger Sean Thomas.

Ja vi har alla våra sätt att se på saker och ting.

Obama i morgon

Nu kastar jag masken. Vilket hjältemod, så säg.
Detta skulle egentligen inte vara något märkvärdigt att göra även inför svenska val, att kasta masken alltså, visa färg och ideologi, men vi här i Sverige är så förtvivlat ängsliga över att avslöja våra sympatier, så vi håller (oftast) inne med det som ändå ganska tydligt framgår mellan raderna. Vad är vi rädda för?
Jag stöttar alltså Obama, har så gjort sedan första primärvalet i Iowa, även om, det måste medges, Hillary var på min tapet ett tag. Hade varit en stort kliv med en kvinnlig presidentkandidat, men nu blev det Obama. En afro-amerikan för första gången, tar han hem det blir det nästa intill lika historiskt som om Hillary Clinton hade tagit plats i Vita Huset.
Men osvuret är bäst, oavsett mitt stöd är det amerikanerna som avgör, de överraskar alltid med det minst förväntade. Hoppas de inte gör det i morgon.
USA behöver en förnyelse, övriga världen behöver det också. Den injektionen kan Barack Obama ingjuta i oss alla.

Miljö(l)

Vi har varit i Skåne ett par varv, Søren som jobbar i Danmark men bor i Skåne, köper på vår begäran med sig några flak öl varje gång.
Ett flak på 24 st 33-cl Mariestad som ett exempel. Billigare än i Sverige. Ganska stor skillnad.
Frågan är varför får man inte pant på burken när man lämnar den i retur i affären?
Spelar det någon roll var ölet är köpt, är inte miljötänkandet gränsfritt?
Borde det inte vara så att oavsett var inom EU du köpt din och oavsett var du lämnar den i retur så skall du få det lokalt gällande pantbeloppet?
I mina tankebanor borde det vara miljöpolitik.
Men icke här, inte för att jag behöver de ören man får för burken, men för att få de som tvekar, att inte kasta burkarna i soporna, eller längs någon skogsväg, bara för att de in te får pant för dem.
Idrottsföreningar som jagar pengar kan tjäna en extra slant om burken, tjeckisk eller portugisisk ger en slant i butiken.
Vad sysslar ni med inom EU egentligen, stora i orden, små här på jorden kanske.
Jag vet att Spendrups, som säljer den bästa svenska ölen, kör dussintalet långtradare till Tyskland dagligen, med svenskt kvalitetsöl, för att svenska privatbilister skall åka till Tyskland och köpet samma öl och frakta tillbaka det igen.
Miljöpolitik? Vad säger skattemyndigheterna, jo vi tjänar på bensinskatten, vi skiter i miljön.
Är det så illa?

Hundmysteriet.

Matthew O´Sullivan har tagit denna komiska bild av två levande jyckar som nosar på två skulpterade polare. Skulptören heter Amanada Stuart och deltar i Sculpture by the Sea längs Bondi beach i Sydney. Undrar just vad de tror att det är, de måste ju ändå se att det är hundar, men de luktar inte hund, vilka volter tankarna i deras huvuden måste göra.
Men efter det här besöket kommer de skulpterade hundarna att lukta hund, så nästa hund som kommer och luktar måste bli än mer konfunderad, när det luktar hund av en hund som ser ut som en hund, men som inte rör sig som en hund. Snacka om att det inte är lätt att vara hund.
Foto: Matthew O´Sullivan

Bil i Kil

I början av oktober gjorde vi ett nytt besök hos svärmor i Kil, efter en lång tur på nästan sju timmar i bil från Skåne, tog vi en välbehövlig promenad.
Vad som är slående i Kil är tre saker. Järnvägen, Storgatan och Bilparken.
1) Fem olika banor strålar samman i Kil och gör orten till en verklig järnvägsknut.
2) Storgatan, med några hastighetshinder, trafikeras av bilar till och från affärerna och framför allt av gamla 240:or med historiska ljudanläggningar, de dunkar, på högsta volym, Storgatan fram och tillbaka oavsett tidpunkt och dag i veckan.
3) Bilparken, överallt står det riktiga schabrak till bilar, de flesta med nedhoppade tak och motorhuvar. Ofta med dekaler, ekivoka bilder eller humoristiska texter.
Det känns ganska härligt faktiskt, att här behöver inte allt vara så perfekt, nytt och anpassat, här godkänns faktiskt att folk visar sin personliga stil. Måhända lite enkel i vissas ögon, men så långt från tillrättalagda Djursholm man kan komma.
Det hedrar Kil och många andra landsortssamhällen att de är som de är.
Foto: Olle Q. Klicka på bilden om du vill se den större.

Tamt och tunt idag

Egentligen borde man hålla klaffen, när man inte har något viktigt att säga, men eftersom jag vill röra vid det mesta, blir det ofta mer eller mindre intressanta dagar för er som följer denna min sida.

Idag är en tunn dag, Illustration och 2-1 som ämnen, räcker inte.

Här kommer lite självrannsakan och ett vagt löfte om bot och bättring, med ämnen som lockar till läsning och funderingar.

Här är det kris i Demokratiska folkrepubliken Kongo, med hundratusentals människor på flykt från staden Goma, en jordbävning har raserat sköra lerhus i Pakistan och dödat hundratals människor och i Kabul har ännu en av dessa hjältemodiga människor som tror att himlen väntar, sprängt sig själv och närmare tiotalet andra till döds, inne i Kulturdepartementet, vad jag hörde.

Att då snacka om illustration och Bajen verkar tunt, men kanske trots allt behövs, i all den bedrövelse och vemod hos oss, som dessa rapporter om olyckor och krig för med sig?

Alltså, i morgon lovas bättring. Återstår nu att se om det räcker med det löftet.

Kotelettfrisyrernas uttåg från Stureplan blir inte ämnet. Inte heller något om Idol. Men kanske den amerikanska valdebatten kan ha några korn värda att vädra.

Håll ut kära vänner. Det finns ett liv efter denna dag också.

PS! Jo Delta och Northwest har slagit ihop i USA, är nu världens största flygbolag, ett kärt ämne för mig, kan bli något. Intresserad?

En enkel illustration

Syftet med att använda en illustration, foto eller teckning, är ju att på bråkdelen av en sekund kommunicera ett budskap. Då brukar bilden vara kvickare än ett textstycke. Här ger en bild och ett ord illustrativt vad en illustration kan betyda. Snabb och enkel kommunikation. Teckningen berättar och texten bekräftar att jag uppfattat bilden rätt.
Efter denna lektion i det självklara, tillägger jag bara att dessa två exempel ingick i en serie sk Företagskort, som företag använde sig av för att informera/hålla kontakten/visa service. Idag, detta var ca 10 år sedan, går nog merparten av dessa budskap över nätet, precis som detta.

Illustration: Olle Q, klicka på bilden om du vill se den större.

Där det omöjliga är möjligt.

Det finns nog bara en nation i denna stora värld vi lever i, som kan sluta sig helt och strypa all information både in och ut. Det är Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea som de själva benämner sig.

I september firade man sin 60-årsdag, med fantastiska folkliga uppvisningar i diciplin och koordination, militärparader med preussisk äkthet, folk i färggranna kläder som gjorde enorma tifos, utan motstycke i världen. Allt detta inför partitoppen, civil och militär.

En person, den viktigaste saknades dock, självaste presidenten ordföranden i partiet och den obstridelige "käre ledaren" Kim Jong Il. 

Hade det varit något tillfälle han skulle ha framträtt på, var det under detta firande. Men det gjorde han inte.

I väst-media startade spekulationerna direkt, han måste vara sjuk, allvarligt sjuk.

Det har nu gått en och en halv månad och fortfarande har ingen Kim Jong Il synts till. Var är är han, lever han, hur sjuk är han? Död? Maktkamp? Avpolleterad?

Hans son skall ha synts i Paris, letandes efter en hjärnkirurg fortsätter ryktena. Det ligger nog en hel del i dessa rykten.

Låt oss anta att Kim är sjuk och kräver västerländsk specialistvård, så kvarstår faktum att Nordkorea är slutet, ogenomträngligt. 

Ingen information, som ledningen inte vill skall komma ut, kommer inte heller ut. Inte till de egna medborgarna eller till utlandet.

Och ingen kommer in i landet för hämta önskade upplysningar om Kims hälsa. Ingen. Alla håller tyst. Ingen vågar närma sig en utlänning utan myndigheternas tillåtelse, förresten de utlänningar som tillåts komma in i landet följs alltid av en eller flera tolkar/övervakare.

I en kommunistiskt hermetiskt tillsluten diktatur, betyder stängt - STÄNGT.

Egentligen är det remarkabelt, att i denna vår värld, där informationen flödar och strömmar fritt i cyberrymden, där minsta händelse av betydelse rapporteras direkt till resten av oss, att det då finns en nation där allt bara är tyst och inneslutet eller dit information som vill in bara studsar tillbaka.

I andra diktaturer som Burma, Lybien, Saudiarabien m fl sipprar för statsledningarna obehagliga fakta alltid ut, men inte ur Nordkorea.

Kim är 64 år, är han inne på slutvarvet? Ja det vet bara en liten krets av förtrogna, den franske hjärnkirurg som nu eventuellt skall operera Kim kan knappast förses med munkavle när han återvänder till Paris. 

Då om inte tidigare får vi nog reda på en två månader gammal nyhet.

Som då blir Breaking News!

 

11 år

Detta är ett flygfoto över Blacksta eller Blackstaby som Posten bestämt att det skall heta. En radby, Sörmlands enda bevarade. Vackert vid Nyckelsjön. Mitt emellan Gnesta och Mariefred, längs väg 223.
Det gråa huset (precis i mitten på bilden) med det röda taket, det är Ernsta, fd lanthandel och i morgon på dagen. är det 11 år sedan vi flyttade hit, till det grå huset.
Tiden går. Vi sa "vi ger det 5 år", nu är vi uppe i 11 år.
Visst har vi haft rätt långtgående planer på att flytta till tätort, men vi behöver ytor, ateljéytor. Här i huset har vi ca 170 kvm för det ändamålet, var hittar du det? Nån som har ett tips så hör gärna av er, men tätort. Sedan behöver vi en bostadsdel också.
Just nu bygger jag om, rensar och utnyttjar min ateljé för att få mer space - och inte lager - till att jobba stort, nu pratar jag om 2 x 2 meter och däromkring. Då behövs vägg, och distans.
Det kommer jag förhoppningsvis att få nu. Mia har sin stora ateljé, men där får vi inte rum bägge två samtidigt, med stora grejor på gång.
Så nu är det ingen panik med flytt, bostadsmarknaden har frusit till is snudd på, när det börjar töa och smälta på finansmarknaden igen, kanske vi börjar spana oss omkring.
11 år i Blacksta, det måste firas i morgon, men hur, jo vi skall till tandläkaren bägge två!  

En whiskey av irländsk typ, inget skotskt blask här inte, blir nog tår på tand i morgon kväll.
Skål.

Tristan da Cunha, ödsliga öar.

Vet du vad som ligger i Sydatlanten? 

336 mil från Sydamerika och 281 mil från Sydafrika?

Just det, en grupp mycket avlägsna vulkanöar som heter Tristan da Cuhna.

De första som flyttade dit gjorde det 1815. Idag bor 261 personer där, engelska är språket, öarna, varav de flesta är obebodda lyder under engelsk överhöghet, egentligen under en annan ö, St Helena (British overseas territory of St Helena) som ligger något närmare Namibia i Sydvästafrika, geografiskt. 

Tristan da Cunha är 207 kvm stort. Inkluderande ön Gough Island närmare 40 mil söder om huvudön.

När nationalsången sjungs blir det God save the Queen.

Intressant, hälsovården är kostnadsfri, en sydafrikansk på ön boende doktor och fem sjuksystrar, vid allvarliga sjukdomar, kan båtfärd till avlägsna Kapstaden bli aktuell. Gäller att inte ha infarkt eller brusten blindtarm då. Idag kan man skicka röntgenbilder till Baltimore, efter ett avtal med the University of Marylands medicinska fakultet, i USA, för fastställande av åkomma och åtgärder.

TV kom 2001, en kanal från the British Forces Broadcasting Service på Falklandsöarna.

Obligatorisk skolplikt till 15 års ålder.

Fiske är huvudnäring, men frimärken och mynt för internationella samlare är också en stor inkomstkälla!!!

Stora priset

Stora priset i Sculpture by the Sea i Sydney har nu tilldelats Mark McClelland för sitt verk "She thought". Här fångat av Jamie Williams. Fler skulpturer hittar du i inlägg under detta.

Gudrun Schyman, är du egentligen värd ett eget inlägg, ja tydligen!

Man kan verkligen diskutera fenomenet Gudrun Schyman, det är just det jag tänker göra.

De som tror att det kommer att bli en kärleksförklaring, kan sluta läsa här.

Hur kom jag att tänka på henne? Jo, för en stund sedan dammsög jag i undervåningen, på vissa ställen måste man dra på max för att få skräp ut ur springor och hörnor.

Då när det var som mest skränigt, kom jag plötsligt att tänka på Gudrun Schyman. Tänka sig vilken tankeförflyttning.

GS är säkert en charmerande person i privata sällskap. 

Men det var/är ju aldrig där som vi lyssnare eller tittare mött henne. GS må vara en skarp debattör, fylld av engagemang och hetta för sina mål. Men en sak besitter hon inte, förmågan att lyssna på andra. Inte heller generositeten, som alla debattörer måste besitta för att bli trovärdiga, generositeten att resonera och diskutera.

Vad som alltid retat mig med GS är att hon alltid avbrutit andra, eller med allt högre stämma fått dem att tystna, hon må ha aldrig så kloka saker att säga. 

Men hos mig har detta beteende alltid fått motsatt effekt. Dvs jag har slagit dövörat till eller helt sonika slagit av tv:n, med en osande kommentar.

Tänk om du GS hade i ett sansat tonläge och lyssnande till andra fört fram dina argument, vilket gehör du då skulle ha fått, även bland de som inte haft vpk:s partibok eller lovsjungit Erich Honeckers DDR. 

Som feminist hade du nått fler män, inte skrämt bort dem med dina utfall och anklagelser.

Du hade förmågan att retoriskt nå fram, du valde tungomålstalandet och slagordsvägen, det var där du försatte din chans att gå till min historiska bok som en lysande politiker.

Hoppas att du nu mår bra nere i Skåne och umgås hjärtligt och njutningsfullt med dina vänner och bekanta.

Ta och lyssna på Barak Obama Gudrun, där har du tonläget jag saknat hos dig.

Men han är amerikan förstås och därmed, i dina ögon, mindre tillräknelig misstänker jag.

Men, då har jag esset kvar, som jag nu plockar fram ur skjortärmen Gudrun, din föregångare i partiet, CH Hermansson! Han visste hur retorikens slipsten skulle vevas.

En lyssnande, resonerande partiledare med en mjuk stämma som de flesta lyssnade till, och värderade vad han hade att säga. 

Muntlig framställning är en konst som inte alla besitter.

Så skönt att stormen Gudrun bedarrat! 

Mor och jag

Är det inte fantastiskt, att efter ett helt liv få presentera ett foto taget troligen under sensommaren 1938. Min mor Astrid håller om en rund klump som ännu inte kunde gå. Som föddes en månad för tidigt, med två bråck, och som hamnade i kuvös en månad. Idag är jag 1,87 meter över golvplanken. 70 år äldre och förmodligen lika tunnhårig, men den lille Olle på bilden har inte skägg, om det nu skall tolkas som något av en vinst i åldrandet?
Broder Lars hittade i sina gömmor en bunt negativ, bla en rad bilder som far troligen tog under ett besök på Danmarks holme.
Ser ut som en solig dag i en tid som ännu inte drabbats av krigets vrede, men ett år senare brakade det loss.
Apropå ofred, så om folk frågar när jag är född, blir svaret oftast "mellan två världskrig". De flesta nickar förstående, medan några få inte fattar ett dyft. Då får jag fylla i med 1938. Även det obegripligt för vissa.
Foto: Carl-Gustav Qvennerstedt 1938. Rätt härligt att få skriva det.

Sergel

Gott folk, ta en titt på denna gudabenådade teckning, en skiss. Av Johan Tobias Sergel som lär ha gjort den 1775 och tillägnat den titeln "Akilles med tröstande tärna".
J T Sergel föddes 1740 av från Eisenach i Tyskland nyinflyttade föräldrar. Påbörjade sina konststudier 1757, erhåller mästarbrev 1763 som statybildhuggare. Vilket syns i hans formkänsla och komposition i denna, och de flesta andra av hans teckningar och etsningar. 1780 blir han professor i teckning på Konstakademien i Stockholm. Gifter sig 1783, bosätter sig i en lantlig del av Norrmalm (!!). Tretton år senare dör hans hustru, de fick en son och en dotter. År 1808 adlas Johan Tobias Sergel och blir 1810 direktör vid Akademien.
1814 avlider han i Stockholm.
194 år senare minns vi honom som en av våra största tecknare.

Första reguljära lyftet

Karl M tog denna bild av en lyftande Qantas A380-800 på sin allra första reguljära flygning från Tullamarine Airport i Melbourne till Los Angeles, det skedde i måndags, men är värt att uppmärksammas ändå. Qantas har beställt tjugo super-jumbos varav denna alltså är den första på sin jungfrutur med passagerare.

Foto Karl M, klicka om du vill se bilden större

Mer Bondi-skulpturer

Daniel Clemmett har gjort denna 2,5 meter höga trike kallad "Development" av delar han hämtat på bilskroten. I några inlägg under detta hittar du mer om Sculpture by the sea på Bondi Beach, Sydney.

Skönhet och bokstäver, något som går alldeles utmärkt ihop, visste ni inte det Vägverket?

Kära Vägverket, ni påstår att vi inte kan ha I, Q och V på våra skyltar, jag undrar varför, när ni har X och K, tycker ni inte i Falun att dessa båda bokstäver kan förväxlas? Jasså inte, ja då kan ni ha I, Q och V också. Ex VWV, QOO, eller IJI. Kliv nu ner från era byråkratiska principer Vägverket. Låt kreativiteten få fritt spelrum, anlita formgivarproffs, skippa prestigen.
Och slå Sverige med häpnad, gör en svenskinspirerad skylt, med ett typiskt svenskt motiv som bakgrund, anpassa färgen på bokstäver och siffror till motivet. S och EU-stjärnorna i sitt blåa fält till vänster som vanligt.
Kära Vägverket. Här ovan ser ni en nummerskylt från det kanadensiska Nunavut. Fd Northwest Territories, se de gamla bilskylten till höger i den smala spalten. Här en skylt med en vacker stämningsbild från det nordligt karga Kanada. Tre siffror och tre bokstäver. Enkelt, kreativt, ger territoriet en bild. Med lite fantasi får vi in både skattemärke och den blå EU raden också.
Men det krävs mod Vägverket, har ni det? Ert mantra är läsbarhet, slappna av, det är just det en grafisk formgivare är mästare på. Rocka loss nu Vägverket.

Skulpturutställningen i Sydney.

Tim Kyle har gjort denna gasmanskförsedda badstrandsbesökare betitlad "On the beach"
Sculpture on the Beach, längs Bondi Beach i Sydney, drar stora åskådarmassor som synes, kul att konsten kan attrahera annars de så surfglada sydneyborna. Visst ser det skönt ut med vårsolen värmande både besökare och klippor.

Va??? Swastika!!!

Jo, det stämmer. Swastikan finns kvar, trots sin, av nazisterna, nedsvärtade nutida historia. Swastika är liten stad i Kanada.
Och Swastika är ingen plats dit hukande SS-förbrytare har sökt sin tillflyktsort och ingen plats där Simon Wiesenthalinstitutet kan göra nazi-fynd, det är, som sagt, en liten stad i ett numera insomnat gruvdistrikt i provinsen Ontario, Kanada.
När jag 1980 satt på tåget The Northlander från Toronto till Cochrane i Ontario, för att sedan ta The Polar Bear Express till Moosonee vid Hudson Bay, stannade tåget på en station.
Skylten sa SWASTIKA. !!!
Minst sagt häpen frågade jag några kanadensiska medpassagerare i vagnen varför staden hade det namnet.
Jo precis i början av 1900-talet öppnades en guldgruva, Swastika Gold Mine, staden byggdes sedan runt denna gruva under den tid brytningen lönade sig.
Sedan kom andra världskriget och frågan dök upp om man skulle döpa om staden, eftersom nazisterna i Tyskland lagt beslag på denna urgamla symbol, med sitt ursprung i hinduistiska Indien.
Men svaret blev, kanske något överraskande, nej.
I mitten av trettitalet när nazismen tagit grepp om Tyskland och gjort swastikan till symbol för nazistpartiet protesterade man i Swastika, Ontario genom att sätta upp skyltar med texter som: "Fördömda Hitler, swastikan (hak-korset) är vår stadssymbol sedan 1922"
Staden behöll sitt namn trots allt, och när jag passerade 1980 med tåg och bilden av denna vägskylt togs 2007, en vårdag, är det tydligt att namnet fortfarande finns kvar.
Idag lockar staden folk med fiske, fritid, camping och vintertid skidåkning.

New man på Bondi beach

Sculpture by the Sea i Sydney startar idag, den tolfte skulpturutställningen längs en 2 km lång strandpromenad vid Bondi beach. 107 skulpturer av konstnärer från hela världen får plats i år. Australiern Vince Vozzo har gjort denna mäktiga skulptur som han gett titeln New man. Jag har inte lyckats klura ut materialet, det ser onekligen ut som marmor, men sjutton vet, idag kan plast vara marmor och snudd på tvärtom, skillnaden är vikten.
En härligt jovial pjäs är det.
Lars Erik Johansson, Sydney tog bilden, tack L-E. Klicka så får du se bilden större.

I bloggskugga några dagar.

Framåt mitten av nästa vecka kommer sannolikt nästa inlägg av den här typen, en liten högermarginalare ( o hemska ord, så politiskt infekterat) kanske smyger sig in dessförinnan. Vi får se. Tills dess lev väl och låt er inte dras ner i den finansiella kvicksanden, det finns fast mark för oss alla, även om remsorna blivit lite smalare.
Läs om musikern här intill så får du perspektiv på tillvaron. För att inte nämna den finansiella situationen i Zimbabwe, deras motsvarighet till Riksbanken meddelade igår att inflationen stigit från ca 11 miljoner till 231 miljoner (231.000.00). Fattar ni?
En limpa idag för 10 zimbabwiska dollar betingar det astronomiska beloppet av tvåmiljardertrehundratiomiljoner (2.310.000.000) nästa år. Ändå har Zimbabwe devalverat sin valuta i år, de strök 10 (tio) nollor på sedlarna.
Finanskris här, kanske krusningar på vattnet, men i Zimbabwe där är det sjuhundra Gudrunstormar med råge.

På lördag smäller det...igen.

Då är det dags för Sörmlandssalongen, den 49:e i ordningen. Vernissage lördag den 11 oktober på Sörmlands museum, Nyköping. Kl 11-17, fri entré.

Både Mia och jag är bland de lyckligt utvalda utställarna, men vi är i Växjö på vår avslutningsdag av vår utställning där och därmed förhindrade att förgylla begivenheterna i Nyköping. 

Alla ni som har närmare till Nyköping än Växjö, styr nu samtliga kosan till denna årliga begivenhet, med det bästa av vad Sörmland har att erbjuda på konstfronten.

Köp på er av bara attan, konstens värde är hårdvaluta i dessa tider. Dessutom trevligare att hänga på väggen än ett elektroniskt bevis på ett fondinnehav eller en aktiepost. 

Trevlig helg i Nyköping!

Varje morgon...

...går solen upp, jorden har åter snurrat ett varv och en ny dag har klätt av sig sin nattskrud.
Evighetens hjul snurrandes för att skänka oss behövlig frid, som ibland kan vara svår att få tid att ta till sig. För här finns kanske den tröst, den gåva för våra sinnen, själar och kroppar, som vi så väl behöver.
Vi människor hittar på så mycket, vi vill förändra, förbättra eller i värsta fall planera att förstöra.
Ändå. Alltid det samma.
Solen smyger upp ovan horisonten, ibland dold av moln och dimma, som här på bilden. I morse kl 06.57 tittar den fram ur dimman, speglande sig i Storsjöns stilla vatten, Storsjön i Gåsinge, Gnesta, ingen annanstans.
Vad jag menar är, det låter, mullrar och oroas just nu, har så gjort tidigare och kommer så att göra framöver.
Då finns lugnet att hämta, det är min erfarenhet, i det som alltid varit vår plats för meditation och eftertanke - i naturen.
Vila ut en stund i den, var du än är så finns den runt knuten, skänkandes frid och plats för eftertanke.
Ge dig den tiden, den är värd det.

PS! Jösses detta lät som en predikan, men det är en enkel lovsång till naturens sälvklara metoder att hela och läka.

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Q

Till minne av Esbjörn Svensson

"Till minne av Esbjörn Svensson" är titeln på denna teckning, en dedikation till ES, efter hans tragiska död i somras. Jag lyssnar mycket på hans fina trio med sin finstämda jazz, som alltid gett mig en extra kreativ dimension när jag stått där framför ett vitt papper eller en målarduk.
Inspiration är kanske rätt ord, musiken, oavsett genre, är en magisk källa till avslappning och koncentration just i de första anslagen med pennan eller målarpenseln.
Du lever vidare Esbjörn, ofta här i vår ateljé är du startskottet till något nytt och oprövat. Improvisation kanske är en gemensam nämnare.

Klicka på bilden om du vill se den större. Om du klickar på den, så kommer du att hitta en dykare liggande på bottnen, Esbjörn dog i en dykolycka. Bilden hänger i Växjö, på Galleri Sigma just nu. Såldes på vernissagedagen! Rolf Lembke köpte den. Teckning av Olle Q.

Den vackra månaden september

Precis klev vi över tröskeln in i oktober. Denna bild togs den 25 september som ett ljust minne av en månad som många uppfattar som svart eller förlorad. "Svarta september" har varit en ganska vanlig rubrik i tidningarna under senare veckor.
Håller inte med om det, den ljumma hösten, med sin klara luft och med ljuset fortfarande kvar är som den alltid varit, opåverkad av människans viljor, misstag eller krafter.
Nyckelsjön är det vi skådar ut över, med sin ö nedanför gränsen mellan Blacksta och Ullsta, på ängarna i förgrunden har kossorna betat hela sommaren, just denna dag höll de till i en annan hörna av Arnes marker.
Klicka om du vill se bilden större. Foto: Olle Q.

Calle Bildt är kanske inte ryss trots allt?

Allt sedan Carl Bildt blev utsedd till utrikesminister 2006, med sina breda internationella erfarenhet, har han smutskastats av den nya oppositionen i detta land.
Hans odiskutabla briljans, hans erfarenhet, hans skarpa analyser, hans rutin och stora kontaktnät, hans internationella uppdrag har hela tiden varit en nagel i ögat på de som föraktar honom för sina halländska rrr, sina raka svar. För att han är vass och intelligent och svår att få ur gängorna helt enkelt.
Han anklagades för att vara insyltad i den ryska oljeindustrin, vara köpt av Moskva, ha olja på sina händer, för sina värdepappersinnehav i Gazprom och för att bereda väg för den ryska gasledningen till Tyskland.
Han har inte en enda dag under dessa två år lämnat sossar, gröna, röda eller brunsvarta en enda lugn stund, det har bekymrat och oroat dem in i ryggmärgen, inget tycktes bita på Carl Bildt.
Och nu, sitter de med tomma händer, avväpnade in på bara skinnet, när denna ryssälskare, gassniffare och oljemissbrukare, i deras ögon, inte längre får besöka Ryssland! Har ryssarna bestämt.
Vad har nu kar´n gjort för att reta ryssarna?
Jo i egenskap av Europarådets ordförande har han varit en av de skarpaste kritikerna av den ryska invasionen av Georgien, som Bildt tyckte var helt överdimensionerad.
Han har också kritiserat deras agerande, efter invasionen, i utbrytarregionerna och i Georgien där ryska styrkor fortfarande är posterade. Detta har gjort ryssarna så förbannade att de nu nekar Bildt inresa i Ryssland. Han har trampat på björnens onda tå.
Och nu, Bildt tycks inte ha varit Moskvas sändebud i Sverige trots alla påståenden om det.
Den svenska vänstern sitter där med hela sin arsenal desarmerad och Bildt i orubbad position.
Det är inte lätt att vara stor i orden och liten på jorden.

Nya vinklar?

Visst kan ett foto ge nya dimensioner, en annan bild av verkligheten, håll med om det när du tittar på denna bild. Lägg speciellt märke till de läckert böjda vingarna, som en smäcker fågel.
Ändå kan denna maskin ta upp till 800 passagerare.
Bilden från Bernie P på Sydney Airport Message Board. Thank´s mate.
Det föreställer Qantas nya A380, med namnet Lady-Bird Walton, från Australiens första kvinnliga flygare, när hon står på Adelaide Airport härom dagen.

Canadian Pacific i uppfräschad skrud.

Så här års är det, liksom här hos oss, färgexplosivt i Kanada. Det fick mig att titta lite på den nya färgsättningen på CP:s nya GE-lok. Här kommer tre stycken dragandes ett godståg på väg österut från Vancouver genom Klippiga bergen.
Förr hade de en annan nyans av rött och stora diagonala "varningstecken" i fronten. Håll till godo och njut, föreställ er sedan det mäktiga mullret från dieslarna när de kommer till nästa motlut, så är du nästan på plats..

Här kommer opinionsvändaren gående!

Alliansregeringen har det tungt, vad de än lägger fram, vilka vallöften de än infriar, så bara sjunker opinionssiffrorna och Mona sitter, utan att säga ett ord, och inkasserar nya procent.

Idag kastade regeringen in 46 miljarder i en infrastruktursatsning ...jäsp...säger folket...jäsp. "Inte nu igen..."

Men på regeringens bord ligger förslaget som skall vända allt, i ett huj och som om professor Sören Holmberg aldrig funnits.

Förslaget om Fru Gårman.

Här sveper Reinfeldt & Co in alla genusforskare, mjukisar, feminister och jämställdhetsivrare, Gudrun S och Tiina R, sossar, gröna, röda, vita och blå i en och samma håv av fulländad svenska rättvisa.

Fru Gårman.

Kan man tänka sig något mer rättvist? Knappast.

Här har ett folk under årtionden gått och retat upp sig på den där förhatliga Herr Gårman, en karl i långbyxor och kort hår. En man representerande ett helt folk?! När vi i själva verket har en majoritet i detta land, med långt hår och A-, B- eller C-kupor upptill. Så jäkla orättvist.

Går detta förslag igenom kommer alla antialliansare att kasta sig i famnen på de styrande borgarna i detta paradis till land.

Tänka sig att det skulle vara så enkelt.

Olika stormar

Om man nu känner att det gungar under fötterna och blåser småspik, kan det vara finanskrisen som skakar om oss alla, i kväll röstades det nej i Washington till räddningspaketet.

Vi befinner oss i en storm, med höga vågor och okänt avstånd till lugna vatten eller ännu hellre en strand att vila ut på.

Samtidigt nås vi av konstaterandet att stormarna på solen avtar, har så gjort under en längre tid. Enligt solforskare så kommer klimatet här på vår jord gradvis att bli kallare.

Senast det begav sig, så varade den lilla istiden från 1300-talet till början av 1800-talet.

Oavsett om det stormar eller stormar avtar, blir det lite kyligare ett tag framöver. 

Jag värmde mig tillsammans med Mia idag efter hemkomsten från sydliga Sverige med en rejäl whiskey, för att fira att vi kommit med på årets jurybedömda upplaga av Sörmlandssalongen.

Skål. 

Det solen och kapitalismen inte klarar så bra, det grejar vi kulturknegare.

Skål för det!

På sydlig bredgrad

Vistas just nu i nordvästra Skåne, det blåser hårt och vågorna går höga på Skälderviken.
Det blev en avstickare hit på väg hem efter vernissagen i går på Galleri Sigma i Växjö.
En vernissage som lockade en hel del besökare, galleriet är ju, vilket de är ensamma om i Sverige, gemensamägt av konstföreningarna i Växjö. Arton till antalet. Då blir det en konstintresserad bas att plocka besökare ur, om man som vi är totalt okända för Växjöpubliken.
Det var varm i galleriet, solen stekte in genom fyra stora fönster. Vernissagekavajen åkte av.
Det gjordes en del inköp också, bensinen två turer till Kronobergs huvudstad är redan betald.

I morgon bär det av norrut. Här tycker folk att Norrland börjar vid Smålandsgränsen, snudd på att man kvickt blir benägen att hålla med om det.
Men som stockholmare har jag min personliga norrlandsgräns skarpt dragen på linjen Slussen - Västerbron, allt norr därom är renskötsel och ödslighet.

Som sagt i morgon skall skjuta norrlandsgränsen framför mig på väg hemåt, Mia och jag är nöjda med vårt Växjö- och Skånebesök.
På onsdag blir det recension i Smålandsposten, får se vad den ger för dom, recensenten tillbringade 45 minuter på galleriet, kanske ett gott tecken.

Växjö väntar

Kom till Galleri Sigma, Kronobergsgatan 8 i Växjö på lördag mellan 11 och 14.

Mia och jag har vernissage där och då, måleri, grafik och teckning/blandteknik.

Utställningen pågår till den 11 oktober.

Är du i faggorna, på väg till Spanien för vintern eller till Spetsbergen för att plåta isbjörnar ta en avsitickare från E-4an och titta på konst. God och bra konst.

Det är ju vi som gjort den, så vet nog sjutton vad vi pratar om.

Välkomna och döm själva.

Fridfullheten när den som bäst behövs.

Efter gårdagens tragik i Finland behöver vi alla fundera och söka frid och vila i det vackra som omger oss.
Lönnen som nu skiftar färger går också in i en period av harmoni och stillhet.

Klicka på bilden om du vill se den större, togs 23 sept 2008 av Olle Q

Det meningslösa

I dag, Kauhajoki Finland. I söndags, Islamabad Pakistan.

Här, i Finland, en ensam galning som skjuter vilt omkring och sprider död, förskräckelse och den ständiga frågan, varför....?
Varför oskyldiga människor, var fanns empatin?
Vad hade denna yngling för motiv? Mobbad i skolan? Eller kommer trassliga och otrygga förhållanden under uppväxten, att vara en förklarande orsak? Förmodligen blir det den förklaring vi får, men jag tror inte det räcker...för i så fall skulle säkert 25% av befolkningen i Finland, Sverige eller i västvärlden i övrigt, med lika dåliga och svåra uppväxtförhållande, också vara potentiella galningar, och så är inte fallet.

Rubrikerna från Pakistan, lika braskande, men med skillnaden att där var det en grupp religiösa fundamentalister som ligger bakom det meningslösa dödandet.
Tror de sig ha Gud bakom sig? Men, predikar inte Gud försoning, kärlek och förståelse? Jo, oavsett religion är det faktiskt så de troende vill få oss att tro.
Men här är det fråga om planerade dåd, som skall döda så många helt oskyldiga som möjligt går, sprida skäck och förstumning.
Empatin saknas naturligtvis även hos dessa talibaner och de av heroinexport beroende skäggiga tokstollarna fegt tryckande i sina grottor i bergen mot Afghanistan.
Det tycks tro att 600 kg dynamit på en lastbil kan förorsaka instabilitet i Pakistan, men som alltid, blir det tvärtom, samhället sluter sig och blir mer imuna mot den religiösa fanatismen för varje bomb som detoneras. Vänder sig bort från de som predikar våld och inte kärlek.

Tänk vilken tid vi lever i.

Utanför vilar 70 idisslande kor i solskenet denna vackra höstdag, deras uppväxt var inte heller så kul, de togs bort från sina mödrar redan inom två dygn efter sin födsel, men det finns inget ont i dem för det.

Ett under man undrar över.

Detta är en veteåker i Milk Hill, Wiltshire England. 

Datum den 8 augusti i år, samma dag som OS i Beijing invigdes och Mia och jag satt på båten till Gotland för 12 dagars avkoppling.

Jag undrar och många med mig säkert, hur dessa cirklar kom till. Bonden med traktor eller skördetröska kan uteslutas, ungdomsstreck nattetid likaså. 

Vem har då åstadkommit dessa mönster? Vem? Vilka?

Märk väl att vetestråna (i det här fallet) är vikta, inte avklippta, brända eller skadade, de är vikta. Ofta i ett flätat mönster eller på ett"ordnat sätt".

På hemsidan www.cropcirclesweden.org och länkar, finns det massor av närbilder på just detaljer som gör detta så overkligt, näst intill ofattbart. Liksom bilder på människor stående i dessa geometriskt perfekta mönster.

Som ni ser så är det svårt att föreställa sig att människan skulle ha åstadkommit detta, vare sig det skett dagtid eller i skydd av mörkret. Det är omöjligt att från den låga position man befinner sig i ett näst intill midjehög sädesfält, forma så perfekta cirklar. Inte ens med centrumpålen och repet håller den förklaringen. Det finns inga spår efter människor i vetefältet.

Fundera, undra. Kom med en förklaring. 

För jag har ingen, det känns bara så bra att inte förstå allt.

Klicka på bilden får du se den större. Källa: www.cropcirclesweden.org

Landat....

Ytterligare ett flyg-inlägg, det sista (?) på ett tag...kanske...och ytterligare en Grahame Hutchinson-bild. Om du klickar på bilden så ser du under stjärten på den, i Sydney, nylandade Qantas A 380:an en annan A 380, från Singapore Airlines som nu har fyra av dem i tjänst, först på plan (ursäkta vitsen) som dom var.

Vad vore livet utan högtflygande drömmar?? Nada!!

Klicka så blir verkligheten större. Foto: Grahame Hutchinson

Qantas A 380 hemma.

Grahame Hutchinson tog den här bilden när Qantas första (av tjugo totalt) superjumbos Airbus A 380 strax landar i Sydney i natt svensk tid. Hon heter något så vackert som Nancy-Bird Walton och har för den som vill anteckna (?) registreringen VH-OQA.

Nu skall hon på uppvisningsturné i Australien med Melbourne, Adelaide, Perth och Brisbane som besöksplatser innan hon sätts in i reguljär trafik Melbourne-Los Angeles om en månad.

Maskin nummer två trafikerar Sydney-London i början av 2009. Sen kommer de på rad.

Tack Grahame medlem av Sydney Airport Message Board för bilden.

Ja´ha säger du och jäspar, fjärde inlägget i rad om flyg och tåg. Och det är inte slut än.

Klicka om du vill se bilden större. Foto Grahame Hutchinson.

 

Tyska målare är snabbast.

http://www.youtube.com/watch?v=welP2InJc7A

Mer om denna maskin i morgon.
Olle Q

Sista landningen?

Alitalia går in för sin kanske sista landning som Alitalia.
Ett präktigt självmål dom gör Alitalia. Här har deras olika fack, inkl pilotfacket under hela den ekonomiska nedgångsprocessen tackat nej till alla förslag om lösningar för att bolaget skulle kunna överleva sin kris.
Regeringens räddningsförslag, italienska företagsgruppers övertagande, sammanslagning med italienska Air One, eller AirFrance/KLM mfl kreativa förlag. Men nej, nej och åter nej.
Man har från fackets sida bokstavligt grävt sin och Alitalias egen grav, nu står man djupt nere i den graven, innan Berlusconi började ösa igen den kom hans sista förslag: ett erbjudande om ekonomiska ersättningar till de övertaliga eller alternativa jobb.
Vad tror du facken där nere i gravdjupet svarar?
"Det är inte vårt fel, vi försvarar bara de anställdas stolthet" (!!!!????)
Arrividerci Alitalia.

Att få flyga....

Jasså du tror att det här ett sätt att illustrera dagens finansiella läge i världen - att vi alla är på väg in i mörkret?

På intet sätt kära vänner. Det är en betydligt ljusare bild än så - den handlar om att flyga.

Att flyga nästan på egna vingar känner jag tätt som ofta, eller som i mina teckningar med alla dessa figurer skrudade i vingar, på väg någonstans.

Ja jag tillhör dom som vågar erkänna att jag älskar att resa. Älskar att flyga.

Jag tittar upp på himlen och följer kondensstrimmornas förflyttning och upplösning, fantiserande om var den började och var den skall sluta.

Jag drömmer nästan varje natt om resor, om strapatser och sinnliga sensationer i fjärran land.

Jag har flugit sedan 1948, premiären som tioåring i en Seabee en liten fyrsitsig amfibiemaskin. Sedan flygpionjären Albin Ahrenbergs Junkers JU 52, en antal guppiga privatplan, Vickers Viscount och Vanguard alla Douglasmodeller från DC-3 till MD 82, några Convairmodeller bla Coronadon som gjorde över 1000 km/tim, BAE, Embraer, Aerospitale, Anatov, Tupolev, några helikoptrar, ett par Lockheeds (bla Loadstar), Boeing i alla dess skepnader från 707 till 777 , Airbus i diverse versioner från 319 till 340. Väntar på att få borda jätten 380.
På hög höjd, på låg höjd, i snöstorm, i åskväder, runt vulkanutbrott, i stormbyar från sidan och en enda gång en incident - i en Viscount på väg från London till Madrid stannade en motor (av fyra turbopropellrar), året var 1963 och vi fick gå ner på Orly i Paris och byta maskin.

Jag tillhör dom som älskar att flyga som jag sa.
Resa är en del av livet, att få möta andra kulturer har gett mig en omvärldssyn som faktiskt tål lite törnar, frågor och utmaningar. Tror jag. Eller hoppas jag.

Intresset för flyg kvarstår i det vakna drömmandet och det sovande.

Flykt, säger eller undrar de som inte förstår att man faktiskt kan drömma om resor och flyg, när jag berättat om detta för dem.
Icke säger jag. Tror mig vara världsmedborgare(?) utan gränser och är ständigt och jämt fylld av intressen, drömmar och fantasier om det som ligger bortom horisonten.

Om ett par dagar, kanske redan i morgon, hör jag av mig igen - om flyg.

Bilden tog jag i solnedgången över Kazakstan i december 2006. Maskin? Boeing 747.

Läs detta om världens längsta tåg.

7,35 km långt. 682 malmlastade vagnar. 8 lok. 82 drygt tusen ton malm. Mellan Newman och Port Hedland i Western Australia 2001.
Längsta tågen i Sverige är på 25-35 vagnar (fler men kortare vagnar på malmbanan). Detta beroende att mötesspåren eller sidospåren inte räcker till för längre tåg än så. Annars skulle vi nog ha tillräcklig dragkraft för att klara riktigt långa tåg här också.

Australian BHP Iron ore train, the longest train to ever run in the world, this train is officially in the guinness book of world records for the longest train.
The record was set on june 21, 2001 in western australia between newman and port headland, a distance of 275km (170 miles) and the train consisted of 682 loaded iron ore wagons and 8 GE AC6000 locomotives giving a gross weight of almost 100,000 tonnes and moved 82,262 tonnes of ore, the train was 7.353 km (4.568 miles) long.
BHP iron ore did this to test locotrol which is where locomotives are evenly placed along the length of the train.
The locotrol setup was 2 locos-166 wagons, 2 locos-168 wagons, 2 locos-168 wagons, 1 loco-180 wagons then the last locomotive on the back.
This very long train is controlled by only one driver.
Certainly makes an awesome sight, enjoy!

Locotrol är en manik, utvecklad av General Electric, som gör det möjligt att simultanköra, som i detta fall 8 dieslelok, alla då med samma dragningskraft, därmed maximal dragkraft. En förare klarar ett tåg på 7,4 kilometers längd. Undrens tid är inte förbi.
Youtube har det på video, njut:
http://www.youtube.com/watch?v=9LsuNWjRaAo&NR=1

Europeiska jättar i luften.

Det som var oundvikligt, en rensning bland alla europeiska flygbolag, har nu fått fart i och med avmattningen i ekonomin, det fluktuerande oljepriset och kanske pratet om flygets påverkan på miljön. 

Min teori är att om några få år har vi tre stora dominerande flygbolag i Europa. 

Lufhansa med satellitbolag inkl SAS. 

British Airways med satelliter (spanska Iberia på väg in) och 

Air France/KLM som nu glufsar efter döende Alitalia.

Lägg därtill, idag ett dussintal lågprisbolag som ett efter ett kommer att kasta in handduken, tills även där några få får en dominerande ställning.

Lufthansa diskuterar ett köp av SAS, de tog majoriteten av Brussels Airways igår, de stöder och förhandlar med ett blödande Austrian Airlines. De är på väg in i brittiska BMI framför näsan på BA. Brussels Airways bildades när gamla Swissair gick i graven, som dessförinnan stöttat det döende belgiska Sabena.

Alitalia ligger i dödsryckningar, facket hindrar att det räddas innan utländska bolag tar över deras marknad. Snacka om facklig destruktivitet och felvänd stolthet. Nationalism rentav?

Men nu har Lufthansa placerat 6 av sina maskiner i navet Milano för matning av passagerare därifrån till Tyskland, kommer de att plocka resterna av Alitalia? Njanej....

Europa går sannerligen en spännande flygframtid till mötes.

Ja SAS, de blir en nordisk flank av Lufhansa, matarlinjer till Tyskland, men säkert en hel del SAS-långflyg matade från Tyskland. Flygplatserna i Frankfurt och München har begränsningar. 

Air France/KLM är redan stora. Missar kanske Alitalia som hellre dör än låter fransmän/holländare ta över.

I öst kommer Polish Airlines kanske att växa när diverse östeuropeiska bolag vacklar.

Ja luften surrar av spännande rykten.

Att få vara en stolt farfar

Ja, det känns. Att få vara en stolt farfar. Eddie- och Jessica Qvennerstedt är mina barnbarn, jag bär dem ständigt på mina näthinnor, känner dem inombords, önskar dem all lycka och framgång i livet. Ni pluggar och ni jobbar, har ambitioner och drömmar. 

Tack för att ni finns. Jag sträcker på mig för er skull.

Tack Anna för ditt fina porträtt. Foto: Anna J Lauridsen. Klicka om du vill se bilden större.

Sakta tonar sommaren bort...

Ja, trots att solen värmde själ och hjärta idag, efter en längre period av grådask, så närmar vi oss dystrare, bistrare vädertider. På gott och ont.

Vissa påstår att lugnet inträder då, mörkret ger ro och vila, tid till att läsa och bara vara. Jag håller med om det, det finns knappast något så mysigt som en god bok, ett bra tv-program med kakelugnen sprakande och då utan att bli avbruten av saker och ting som måste hinnas med. I det fallet är sommaren stressig - den är för kort - helt enkelt.

Men däremot gillar jag inte att plocka fram strumporna och långbrallorna, nu har jag gjort det och motvilligt konstaterat hellre det än att trotsigt frysa och huttra.

Alltnog, klimatet vi lever i, är ganska vant och bekant. 

Min dröm är bara den, att få en sommar som är två till tre månader längre, kort höst, vacker kort vinter och kort vår. Sen smälla till med värme och sol från 15 april till 15 oktober.

En dröm att drömma om. 

Klimatpessimisterna säger att det får vi snart, men där håller jag inte alls med. Vi människor är alldeles för kloka för att låta det hända.

Nu går jag i halvide och inväntar med förtröstan på våren 2009.

Men jag hör av mig igen innan dess.

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto Olle Q

11 september - en dag att minnas.

Idag är det 5 år sedan Anna Lindh avled efter knivattacken dagen innan på NK.

Jag minns vad tomt och overkligt det var, denna karismatiska Anna Lindh, som med sån optimism och charm spred det hon tyckte var bäst för landet, Europa och världen, fanns inte längre. Hon var omtyckt av alla, i alla läger i alla länder. Hon var i mina ögon, som en varm EU-anhängare, den som kunde ena och skapa förståelse kring vårt mångfacetterade Europa. 

Idag är det 7 år sedan det omöjliga inträffade, fyra kapade flygplan, två av dem flög in i World Trade Centre och ett i Pentagon, det fjärde störtade i Shanksville, Pennsylvania.

3.000 människor dog, världen klövs, invasioner och skärpta politiska motsättningar blev resultatet. Som tyvärr ännu består.

Men grottgubbarna med allt mer grånande skägg som nu ruvar i bergen mellan Afghanistan och Pakistan nådde ändå inte sina mål.

De sitter där de sitter, de hörs inte av längre. 

Det smäller, dödas och lemlästas visserligen fortfarande, tyvärr. Men det kan bara fortgå så länge man har opiumexporten att finansiera sin verksamhet med, snygga herrar ni är. 

Något politiskt hot utgör de inte.

A little Big Bang?

I dag klockan 09.35 trycktes det ganska odramatiskt på en knapp i CERN-högkvarteret i Geneve, den första strålen med små atompartiklar sattes i rörelse.

Tusentals forskare hade nått ett delmål efter nära 30 år av förberedelser.

Under de kommande veckorna kommer dessa partiklar att snurra runt den 27 km långa tunneln i näst intill ljusets hastighet, för att sedan kollidera på några bestämda punkter.

Allt registreras och forskarna hoppas finna svaret på hur vårt universum skapades vid Big Bang. Vissa tror att det kan bli en liten, mini-big bang. Och ett imploderande svart hål bildas, som skulle svälja vår planet, har några pessimister förutspått.

Men universums mysterium kanske kan klarna lite, denna högtidsdag för alla som tror på människans aldrig vikande nyfikenhet på det stora okända där ute.

Så skönt att inte förstå allting.

Hur ofta är det vi tittar upp och funderar lite över vår tillvaro i detta ofantliga rum?

För min egen del tittar jag upp mot himlen när jag hör ett flygplan, eller ser kondensstrimmorna efter dem. Fåglar lockar också till en titt uppåt, molnformationer kan också vara färgsensationer, spektakulära rent av. Värda att titta på.

Men det som finns ovanför, rymden, det stora blå eller svarta rummet, det ogripbara, det vi inte har någon förklaring till. 

Det är det oändliga som aldrig får oss människor att sluta undra. Undra varför vi inte kan förstå och förklara, undra varför det inte finns några beräkningar, formler eller fakta som förklarar det stora.

För min del nöjer jag mig med att vi människor inte förstår allt, att vi har något att känna oss mindre än, något som vi inte behärskar eller kan bemästra.

Det känns tryggt att inte kunna greppa allt, att finna oss i vår mikroskopiska tillvaro i världsaltet.

Att även få tro att det finns levande varelser på andra planeter än vår, vilket i sanning vare sig kan bevisas eller motbevisas, är en så privat och samtidigt trygg tro att ty sig till.

Som Gud ungefär. Något eget och stort, eller inget och obetydligt. Men privat och personligt i bägge fallen.

Det som syns på himlen på denna bild är gjort av människan, kan flyga och frakta, under mycket begränsade luftfärder. 

Den kunde också vara ett par kometer under passage utanför vår atmosfär, på väg i en tidslös resa med okänd destination. 

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Qvennerstedt

Ett par bilder från Konstrundan

Det var en blöt lördag, de blå "tandläkartossorna" gick åt. Men konsten värmde tyckte de flesta.
Vi flaggade och skyltade, vi bröstade av på väggen, allt för att locka besökare, något vi verkligen lyckades med. 223 namn i vår gästbok, lägg till kanske 40 så hamnar vi mellan 260 och 270 konstintresserade från när och fjärran. Nöjda och glada, berikade och inspirerade.

Konstrundan är nästan redo för era besök

Vårt flaggspel har hissats och provflugits, med gott resultat, men idag är det kulingvindar och då spar vi på färgerna för allt vad tygen håller. På lördag och söndag är flaggorna i topp igen.
Inomhus, städas, fejas och ramas och tänks det. Inga besökare skall se ut som fyllda soppåsar om fötterna, utan enbart fyllda av konstupplevelser och intryck att fundera och fantisera kring. Här håller Mia på som bäst med ett collage som just ramas in.
När ni kommer till oss så kom ihåg att en våra carportar har byggts om till en lokal där det också hänger konst under rundan, sen blir det förråd.
Lördag klockan 11 till 17 och söndag 11 till 16, har vi ateljén vidöppen.
Det finns gott om parkeringsutrymmen på går´n.
Samlingsutställningen hittar ni på nya restaurangen Gnesta Strand inne i Gnesta. Öppen denna vecka och nästa, ja både restaurangen och utställningen.
Här uppe i nordvästra hörnan av Gnesta kommun är vi flera konstnärer som hälsar er välkomna:
Eva Perlskog i Krampan,
Kerstin Pettersson i Laxne,
Ebba von Wachenfeldt på Skeppsta hytta,
vi -Mia Jarnsjö, Olle Qvennerstedt o Marie Louise Lindström här i gamla handelsboden och Gunilla Hammerth också i Blackstaby.
Några hundra meter bort i Ullsta hittar ni Birgitta Hagnell-Lindén.
Många godbitar i ett paket, väg 223 rakt in från Läggesta. 15 minuter.
Från Björnlundahållet också 223:an 10 km hit. Från Gnesta: Mariefredsvägen till Vängsö, sedan skyltat Blacksta, ca 15 km.
Vi flaggar för er så känn er hjärtligt välkomna.