Så skönt att inte förstå allting.

Hur ofta är det vi tittar upp och funderar lite över vår tillvaro i detta ofantliga rum?

För min egen del tittar jag upp mot himlen när jag hör ett flygplan, eller ser kondensstrimmorna efter dem. Fåglar lockar också till en titt uppåt, molnformationer kan också vara färgsensationer, spektakulära rent av. Värda att titta på.

Men det som finns ovanför, rymden, det stora blå eller svarta rummet, det ogripbara, det vi inte har någon förklaring till. 

Det är det oändliga som aldrig får oss människor att sluta undra. Undra varför vi inte kan förstå och förklara, undra varför det inte finns några beräkningar, formler eller fakta som förklarar det stora.

För min del nöjer jag mig med att vi människor inte förstår allt, att vi har något att känna oss mindre än, något som vi inte behärskar eller kan bemästra.

Det känns tryggt att inte kunna greppa allt, att finna oss i vår mikroskopiska tillvaro i världsaltet.

Att även få tro att det finns levande varelser på andra planeter än vår, vilket i sanning vare sig kan bevisas eller motbevisas, är en så privat och samtidigt trygg tro att ty sig till.

Som Gud ungefär. Något eget och stort, eller inget och obetydligt. Men privat och personligt i bägge fallen.

Det som syns på himlen på denna bild är gjort av människan, kan flyga och frakta, under mycket begränsade luftfärder. 

Den kunde också vara ett par kometer under passage utanför vår atmosfär, på väg i en tidslös resa med okänd destination. 

Klicka på bilden om du vill se den större. Foto: Olle Qvennerstedt