Seweweekspoortpiek i Sydafrika är högre än vårt eget Kebnekaise.

Hoppsan och ojdå?
Ja, vi svenskar har svårt att inse och tro att det finns ställen i andra länder där det är både bättre, större, högre och vackrare än vad vi upplever oss själva vara världsmästare på.
Inget fel på Sareks skönhet och Kebnekaises höga topp, misstolka mig inte.
Men hur många av oss tror att det finns snö i Sydafrika? Möjligen 2%, resten ser bara torra landskap och utrotningshotade djur framför sig.
För det första är Sydafrika stort, ofantligt mycket större än Sverige.
Det sydafrikanska landskapet har det mesta, om än inte allt. Alla typer av naturlandskap, flera klimatzoner, två oceaner som gör vädret, variationer som inte kan beskrivas i ord, de finns i synintrycken, dofterna, ljuden, upplevelserna, känslorna av lycka att få vara där.
Titta bara på dess bilder strax öster om Kapstaden.
Det 2,325 meter höga Seweweekspoortpiek, aha tänker ni nu, ett topp högre än vårt Kebnekaise?
Men så lätt är det inte, Seweweekspoortpiek är Sydafrika etthundraandra (102:a) högsta topp.
Men ändå högst i Västra Kapprovinsens Cape Fold Belt, en del av Klein Swartbergs bergskedja.
Namnet då? Jo Sju Veckors Trånga Port Topp.

Längre norrut i Namibia finns också ett Swartbergområde, vilket jag återkommer till.

Nijo-jo, ett mäktigt slott i Kyoto.

Yttre vallgraven

Porten till Ninamarupalatset vars entré syns längre bort

En av trädgårdsanläggningarna vid Ninamaru

Ja det är frågan om skall kalla det för slott? Kanske snarare ett palats, eller varför inte ett fort?
Här pratar vi om 275,000 kvadratmeter, vi möts av murar som omgärdar slottet, plus en vallgrav (se den övre bilden). Det finns tre portar in genom den yttre muren, väl inne kommer man till en stor trädgård och ett palats som heter Ninomaru, bakom det i sin tur så ligger ytterligare en vattenvallgrav plus en mur med bl a ett fem våningar högt försvarstorn och här inne ligger Honmarupalatset med sina trädgårdar.

Här ser man de två vallgravarna med sina murar runt om. Ingången ligger nere till höger (1)

Vi håller oss en kort stund vid Ninomarupalatset som vi besökte och gjorde entré genom den "ärbara vagnars uppfart".
Imponerande med sina 3,300 kvadratmeter yta består Ninomaru av fem sammanlänkade byggnader. Vi turister fick långsamt tassa runt i strumplästen på de slitna trägolven i tre av dessa byggnader, utan tillstånd att fotografera. Här fick vi se rum som visade främst på makt, total makt, underkastelse, överflöd och välstånd.
En del av det som vi uppfattar som en grym japansk tradition, men tradition även i bemärkelsen stil, skönhet, hantverk, estetik mm mm.
Värt att nämna är också trägolven, de sk näkergalsgolven i korridorerna utanför de rum vi sakta gående fick glutta in från, den sjungande golven var till för att skydda sig mot bakhåll och lönnmördare. Man hade lyckats konstruera golven på ett sätt som får dem att låta som fåglar när någon går på dem.
Rummen eller salarna, vi storögt tittade in i, har vackra namn som: Pilträdssalen, Ungtallssalen, Kejserliga budbärarnas sal och liknande, längst in fanns Kejsarens/shogunens bostad men dit kom vi aldrig, vi rundade "bara" de tre första salarna.
Imponerande nog för oss västerlänningar som väl aldrig under våra besök i Japan befunnit oss omslutna av en så traditionsburen japansk miljö som denna.

Trädgårdarna, avslutningsvis, är flera till antalet. Ritade av landskapsarkitekter, alla med grupper av körsbärsträd vilka blommade när vi var där och japanaska plommonträd. I trädgårdarna fanns det dammar med över tusen vackra stenarrangemang, grusklädda sluttningar, stenmurar, blommor och i vattnen karpar och sköldpaddor.
Här finns tehus och andra mötesplatser för kulturella möten.

När man lämnat Nijo-jo och Ninomaru-delen av slottet är man omtumlad, ute i det moderna stadslivet igen, med sin ordnade trafik, ompysslade som fotgängare i en storstad känns det som.
Kyoto har allt från tider som varit, som är nu och som blickar framåt.

Gosse´s Bluff, där asteroiden slog ned.

För cirka 142 miljoner år sedan slog en stor asteroid ned och bildade då en krater med en diameter på cirka 22 kilometer.
Åren har gått, miljontals år och kraterns kanter, som bildades i samband med nedslaget, har eroderat kraftigt, idag är den bara cirka 5 kilometer i diameter och kanterna reser sig som högst cirka 180 meter över den i övriga platta omgivningen.

142 miljoner år tillbaka i tiden befann sig jorden mitt i skarven mellan Jura och Krita-epokerna.


Gosse´s Bluff fick sitt namn efter att den europeiske upptäcktsresande Ernest Giles år 1772, som med namnet ville att eftervärlden skulle minnas den australiske upptäcktsresande William Gosse´s bror Henry. Henry Gosse hade deltagit i sin brors forskarresor i området.

Frågar man den australiske ursprungsbefolkningen så har de naturligtvis århundranden tidigare sökt sig fram till denna plats.
Platsen är känd under namnet Tnorala efter Western Arrente Aboriginal-folket.

En historia från det folket berättar om en grupp gudomliga kvinnor som dansade som stjärnor i Vintergatan. En av dem blev trött och placerade sin baby i en liten korg av trä.
Kvinnorna fortsatte att dansa då korgen plötsligt föll och slog ner på jorden, det lilla barnet slog i marken och tvingade klipp- och bergsformationer uppåt formerandes en ring av berg. Barnets föräldrar; morgon- och aftonstjärnan fortsätter att söka sin förlorade baby än idag.

Avslutningsvis, Gosse´s Bluff ligger nära Australiens geografiska centrum, 175 väster om Alice Springs i Northern Territory, Uluru ligger 212 km i nordostlig riktning.

Det politiska våldet

Vi står inför ett riksdagsval, vi har precis upplevt ett EU-parlamentsval.
Där drog vi den bistra erfarenheten att det politiska våldet mot de som inte tänker och tycker som de som anser sig ha all rätt på sin sida, de får också på taffsen, ibland rent fysiskt.
Men lika illa är när möten, sammankomster eller demonstrationer störs, förhindras eller attackeras.
Då är demokratins spelregler försatta ur spel.
Idag verkar det som om knytnäven, järnröret, kniven eller den trasiga flaska är de argument som vissa trors sig vinna nya proselyter med, eller förhindra nya att ansluta sig till de man opponerar sig emot.

På vänsterkanten såväl som på högerflygeln finns de, de maskerade, de fega, de som anser sig bekämpa ondska och våld - med eget våld och med egen ondska.
De båda motpolerna möts där de har något gemensamt, nämligen att de hatar, att de mobiliserar, att de ständigt är redo för nya brutala attacker.

Tänk om man istället satte sig ner och diskuterade sina olika åsikter.
Vad enkelt, så värdigt vårt land, vår värld.

Terry Fox och Marathon of Hope.

Jag glömmer aldrig Terry Fox, en kämpe, cancerdrabbad som försökte springa tvärs över världens näst största land Kanada, på ett friskt ben och en protes.

Han kom så långt som 5, 373 km på 143 dagar, 537 svenska mil på ett ben! Då hade cancern spridit sig och han tvingades bryta sin kust till kust-utmaning. Efter starten i St John´s i Newfoundland blev han snabbt känd över hela Kanada för sitt mod, hans vilja var att samla in pengar till cancerforskningen, en dollar från var och en av de 24 miljoner kanadensarna.

Märk väl att han sprang ett fullt maratonlopp varje dag, men när som sagt, cancern spridit sig till hans lungor var han tvungen att avbryta springandet i närheten av Thunder Bay.

Jag tillbringande den sommaren utanför Toronto och minns mycket väl det enorma pressuppbåd och det stora varma och folkliga stöd han fick när han sprang genom olika delar av Toronto.

Nio månader efter att han bröt, avled han 33 år gammal.

Men Terry Fox lever vidare, erkänd över hela världen. Miljoner människor varje deltar varje år i the Terry Fox Run i sextiotalet länder, cancerinsamlingen i hans namn har idag nått över 600 miljoner kanadensiska dollar, eller nästan svindlande 3,8 miljarder svenska kronor.

Terry Fox, du tappre unge man, jag glömmer aldrig din kamp. Du lever för evigt i mitt minne. 

Two drawings, not new, but pretty solid artwork.

Two drawings/mixed media popped up just minutes ago. Not new, but still worth showing, don´t you think? They really represent the way I prefer to express myself today, in a half abstract, half realistic world, with figures floating around on wings or wrapped up in them.

Have no idea where I am getting those ideas, they just pour out of may hand, fingers and pencil.

Andra upplagan är på gång.

I onsdags den 12 juni strålade vi samman igen, denna gång hemma hos Kjell i Uppsala.
Michael hade i dagarna med sin familj kommit från Adelaide, så nu tog han med sig familjen till Kjell och Ann-Cathrine i Vårdsätra. Tyvärr kunde inte Mia komma med då hon gjöt betong som bäst, detta utanför Västervik.
Meningen med vår träff var både social och jobbrelaterad.
Kjell hade fått en förfrågan av Springer USA, om en andra upplaga av boken Peeking at Peak Oil.
Så vi passade på att prata med David på Springer och sedan dryfta vad han sagt.
Boken, kommer att uppdateras med det som för dagen är aktuellt, främst då frackingen i USA, som kräver ett eget kapitel, likaså mot bakgrund av händelserna i Ukraina och Europas utsatta läge så får EU troligen ett eget kapitel.
Frackingen har ju lyfts upp som räddaren i nöden, när den vanliga råoljan tryter så har framför allt USA, stora importörer som de är, hoppats på att bli självförsörjande.
Att så inte kommer att bli fallet kommer Kjell att lyfta fram, han har haft en gästprofessur i Austin Texas och på nära håll under en tid kunnat studera fracking där.
Även viktiga frågor om fracking på ev andra platser kommer upp i den nya upplagan.
Politikens definitiva intåg likaså, Ryssland, Ukraina, Irak, Syrien är platser där det hettar till idag, Iran kan bli inblandat om de agerar.
Hela världsekonomin svajar och är orolig.

Då kliver Kjell in och har redan presenterat ett första utkast till den nya introduktionen av upplaga två.
Michael är redo att översätta och jag får väl plocka fram pennan igen.

Den första upplagan tillhör Springers topp 25 procent vad gäller nedladdade kapitel. Det är anledningen till att de frågar oss på nytt. Den fysiska boken säljer inte så bra.

Wish us luck!

ISIS, jihadister med is i blodet.

Först Syrien, nu Irak.
Militanta islamister, jihadister med våld, förtryck, mord och total hänsynslöshet i förarsätet tar över större och större områden i Irak, i det som man kanske skulle kalla en blixtoffensiv.
Sprungen ur inga förvarningar alls, åtminstone här i väst.
Bäst att tillägga är kanske, att jag långt ifrån ser mig som vare sig är politiskt insatt, historiskt bevandrad, klanmässigt intresserad eller speciellt upplyst person om suniter resp shiiter.
Jag bara ser och hör, reagerar, funderar och vill vädra mina slutsatser.

Eftersom kurderna i nordöstra Irak säkerligen är för militärt starka och sammanhållna, lär den delen klara sig undan svåra strider, likaså den södra och sydöstra delen där shiiterna håller ihop och aldrig skulle tillåta ett sunimuslimskt angrepp, de har redan idag beväpnat frivilliga i tusentals, som nu marscherar norrut för att möta det sunnidominerade ISIS.
Bagdad kan, i stunden, ses som hotat, men ISIS kan nog "få nöja" sig med de delar de redan erövrat, med bl a städerna Mosul och Tikrit som ess i kortleken.
Får de sedan en attack "i ryggen" från Iran, som inte stillatigande sitter och tittar på, läs vad
Tehran Times har att säga, så kan den tillfälliga "promenadsegern" ta ett abrupt slut.
Och, skulle sedan den shiamuslimske premiärministern i Irak Nuri al-Maliki bli lyhörd och få amerikanskt drönarunderstöd får ISIS det svårt att hålla samman.

ISIS som betyder Islamska Staten Irak och Syrien, har redan stött på kraftigt motstånd efter tidigare framgångar i Syrien, där man kom in som en av, president al-Assad, välkomnad terroristgrupp som mer bekämpade de rebeller som stred mot den syriska statsmakten än mot själva statsmakten i sig.
Rebeller som nu såg två fiender mot sig, dels al-Assads regimtrupper och dels al-Qaidainfluerade ISIS.
Som sagts så har nu ISIS i Syrien försvagats, efter kraftigt militärt motstånd, men även folkligt raseri mot deras metoder med systematiska avrättningar och förbud mot allt, utom att läsa koranen.

Möjligen har stora delar av de mångnationella ISIS-trupperna förflyttats till Irak för att skapa kaos, död och förintelse där istället.

Irak ja. Låt oss hoppas att landet inte splittras i tre delar, efter dessa objudna "gästers" intåg i landet.
Svartklädda, maskerade och tungt beväpnade unga män som kom till Syrien och Irak för att dö, kan om det vill sig illa just göra det.
Varthän de annars skall ta vägen, eftersom det knappast är troligt att de får ett permanent fäste i Irak, det återstår att se. Möjligen Afghanistan när det börjar falla sönder igen? Hoppas inte.

Sunnimuslimer i gemen, har jag förstått, vill inte ha sharialager, men stödjer för stunden dessa ISIS-grupper för att de vill slåss mot shiiterna. Jag har svårt att se att sunnis vurm för det stridslystna jihadisterna skulle bestå över en längre tid, när de själva börjar inse vad de får försaka i form av tidigare vunnen frihet.

Flickor får inte gå i skolan, kvinnor får inte lämna hemmet utan mannens tillstånd, barnäktenskap med en nedre åldersgräns på 9 år kan bli verklighet, mannen, ja mannen på gatan och i kaféet får inte lyssna på musik eller titta på fotboll, regler och lagar skärps till sin yttersta gräns, med dödsstraff, stening, avhuggna händer och annat för oss helt främmande, som vardag.
Religionsfriheten upphör, vad skall hända med de hundratusentals kristna som bor i områden dominerade av sunniter? De kommer av ISIS att betraktas som smutsiga hundar och går en säker avrättning till mötes om de inte hinner fly.

Så för att sammanfatta, även om det ser mörkt ut idag, ser det inte så ljust ut, som kan förledas tro, för jihadisterna i ISIS. Terror kan aldrig i längden löna sig.

Funderade gjorde: Olle Q

Nok Air, en konstig fågel.

När till och med en så stor tidning som Sydney Morning Herald tar upp en kollision mellan två fåglar i Thailand då måste det väl vara något alldeles extra som hänt?
Jo men visst är det det, men inte av det allvarligare slaget, utan mer åt det språkliga hållet.

Från början var det dock allvar, blodigt allvar, när sociala medier kvickt spred nyheten att en Air Asia maskin kolliderat med en "nok", så trodde alla att det var två flygplan som kolliderat.
Nok betyder Fågel, men i detta sammanhang kopplade man det till flygbolaget med samma namn, nämligen Nok Air.
Nok Air gick genast ut på Twitter och dementerade rykten om att två flygplan kolliderat.
Nu var det bara tack och lov en "vanlig livs levande fågel" som mötte sin död i kollisionen med en vingspetsen på Air Asias maskin. Som fick några skrapmärken.
Både Air Aisa, som är en lågprisvariant av Malaysia Airlines och Nok Air som är en dito till Thai Airways flyger vidare som lågprisbolag, här ovan några bilder på Nok Airs design i varierande former.

Jag är, när jag ser loggan, mer benägen att tro att Nok betyder Näbb??

Argentina i Brasilien

Idag landade Argentinas trupp i Brasilien, närmare bestämt i Belo Horizonte inför VM i fotboll som börjar om två dagar.
Argentina har jag tippat som segrare, för att vara lite av motvalls kärring, när alla medgångssupportrar håller på Brasilien som, också medger jag, spelar bra fotboll.
Kanske det blir Holland mot Australien, ingen vet. Jag vet bara att de anlände i ett specialdesignat flygplan, en Boeing 737-700 med reg LV-CSI, flygbolaget är Argentinas internationella Aerolineas Argentina så klart.
Återstår bara att lyckönska Leo Messi och grabbarna med en spark där bak, vilket också riktas till alla andra lag, favorit som underdog ....... låt turneringen börja!

Feminister i seniorleden.

Vågen är i rullning, efter framgångarna i EU-valet rullar Fi in bland nya väljargrupper.
Äldreboendet, seniorklubben, gruppresan till GeKås, bingon i Vansbro, syjuntan hemma hos Elsa - överallt gör sig Fi gällande - åtminstone för stunden och så länge som partiledare Gudrun Schyman sitter vid rodret.
Det är väl positivt att de gamla betonggrupperingarna, partier som trampar i samma plogfåror sen evigheter tillbaka får sig små bett i hälsenorna av nya politiska rörelser, rörelser som oftast tar upp frågor som de gamla inte tycker har någon relevans längre.
Sen blir det kanske (?) annat ljud i skällan när man skall lägga fram en heltäckande budget, men den dagen den sorgen, så länge vågen rullar är allt frid och fröjd

Daisy, en välbevarad DC 3:a.

Med dessa tre fantastiska bilder tagna av fotografen Gunnar Åkerberg, vill jag presentera Daisy, en flygande veteran i Föreningen Flygande Veteraners ägo.

Hon tillverkades av Douglasfabrikerna i Long Beach, Kalifornien 1943, för 71 år sedan. Och levererades som en C-47 Skytrain till US Army Air Forces i början av oktober samma år.

Redan månaden efter var hon på plats i Oran, Algeriet dit hon stationerats, så i februari 44 flyttades hon till England. Förberedelserna för invationen av Normandie var i full gång och C-47:ornas uppgift i den, skulle bli att transportera fallskärmstrupper men även med last av bränsle till pansartrupperna.

Under dessa uppdrag hade hon fyra eller fem mans besättning.

När kriget var slut återvände Daisy till USA i december 1945. Efter något år i amerikansk tjänst hamnade hon i Kanada och konverterades från en militär C-47 till en civil DC-3C. Passagerardörrar sattes in och kabinen ljudisolerades, bekväma stolar sattes in och därefter såldes hon till DNL, Det Norske Luftfartselskap.

Så bildades SAS 1948 och Daisy fick namnet Fritjof Viking och har fortfarande den klassiska drakmålningen. Nu tuffade hon i norsk inrikestrafik, men såldes 1957 till svenska ABA för tjänstgöring i Linjeflyg. 

Redan 1960 såldes hon vidare till det svenska flygvapnet. Fick ny typbeteckning Tp-79 och tillbaka sina militära lastdörrar som hon blev av med i Kanada 1946. Placering: först Såtenäs sedan Malmslätt.

Hon hyrdes under en tid i Flygvapnet 1960 - 1982 ut till Röda Korset och tjänstgjorde då en tid i Etiopien för humanitära insatser där.

När Flygvapnet gjorde sig av med sina Tp-79:or köpte ett par privatpersoner Daisy för 80 000 kronor.

Tillsammans med en annan person bildade de en stiftelse, Flygande Veteraner till vilket de sålde Daisy. En förening med samma namn bildades samma år och Daisy genomgick en rejäl och grundlig renovering, plus att hon fick tillbaka sina registrering från Linjeflygstiden SE-CPF.

När SAS firade fyrtioårsjubileum 1986 fick Daisy tillbaka sin drakdekor, vilken hon fortfarande bär.

Sedan dess har Daisy varit i aktiv tjänst hos Flygande veteraner, medlemsflygningarna har varit otaliga, främst till flygdagar eller platser med flyghistoriskt intresse runt om i Sverige, men även Norden och Tyskland, Holland, England, de baltiska staterna med flera länder.

Tekniksektionen inom Flygande Veteraner vårdar Daisy och ser till att hon alltid är i bästa trim och kondition.

Jag hör då och då Daisy brumma fram över min del av Sörmland. Då tar jag av hatten och ser med vördnad upp mot skyn, där den vitale men något åldrige damen sakta men stolt tar sig fram mot nya spännande mål.

Peak oil is here. Please read what I as a layman have to say

There is no doubt about it, Peak Oil is here to stay, wheather we like it or not, and most of us, like me, don´t like it. 

I have been fortunate enough, as an illustrator, to work very closely to one the front scientists in the field of geology - Professor Kjell Aleklett of Uppsala University here in Sweden. 

If you look to the right column in this blog of mine, there is a short notice about the book Kjell wrote and I illustrated "Perhaps the most important book written this century", big words but not so exaggerated as it might sound. 

The book Peeking at Peak Oil is based on the research that Kjell and his group Uppsala Global Energy Systems (UGES) did over a period of almost ten years at the Department of Physics and Astronomy and later at the Department of Earth Sciences.

Amazon will be glad to send you a copy, because you better realise the fact that Peak Oil is here to stay. And all of us must do the best to prepare ourselfs.

And to make things even more convincing, you must read this in the British newspaper The Guardian. The former BP geologist Dr Richard G. Miller describes very clearly the present situation and where we are heading tomorrow and the day after tomorrow.

A BP geologist speeking out, it´s almost unbeliavable.

Please allow yourself the time to read the article, because it is important for everyone to understand the facts and reality. 

A reality that most, if not all, politicans and economists all over the world are trying to hide, bury in the sand or cover up, because if they let it up to the surface, the economy will immediatly react on the negative side. 

Some sort of panic will spread for the moment. And whom want that to happen?

No one, me neither. And not you.

Therefor it is vital that we slowly adopt to the fact - that the peak is here - so it doesn´t come as a complete surprise.

Prepare yourself by first reading this article in the Guardian and then follow it up by reading the book Peeking at Peak Oil. 

There is not domesday tomorrow, there is no horse and carriage tomorrow, still being on the tableland or plateau we will slowly start our journey downhill, not very steep, but slowly downhill.... 

This is one of the illustrations in the book Peeking at Peak Oil. 

Let me ask you one question, a very simple question; why do you think they drill for oil at the same depth as the height of Mount Everest and why do you think they are, even if there is a strong opposition to it, hoping to drill in the Arctic?

Because there is "no easy" oil to be found, like it was in the mid 1900´s. 

And shale oil and gas is not the answer either, even if it to some degree replaces the loss of crude oil.

In the US in particular. 

Many experts say the opposite, but there are facts that point the other way. 

OK, now you have met the serious Olle, everything in life is not easy....

Two more drawings, två teckningar till.

Well, let´s follow yesterdays track and present to you two more drawings of mine. 

As I mentioned these are not brand new, to be precise - from 2010. Not bad, and in my mind, they are still fully to my liking and do indeed represent my present way of expressing myself. Drawings and mixed media.

The top drawing today: "The broadshouldered" and "The sneaker". 35x50 cm. Been exhibited.

OK, vi följer gårdagens inslagna väg med ytterligare ett par av mina teckningar.

Som nämnts, så är dessa inte helt nya, från 2010 är väl fullt godkänt, eftersom de fortfarande är något jag kan stå för och verkligen representerar mina uttryckssätt under senare tid, teckning och blandteknik.

Den översta heter: "Den bredaxlade" och den under "Tassaren". Mått 35x50 cm. Har ställts ut.

© Olle Qvennerstedt

Two drawings. Två teckningar

These two are not new. Happened to find them minutes ago.
The top one is called "The man who tried to fly".
Bottom one: Calmness

Hittade dessa bara för en liten stund sedan.
Överst: Mannen som försökte flyga
Under: Stillhet

Bridled nailtail wallaby. En liten känguru.

När man snubblar över dessa bilder, så tänker man på hare eller kanske kanin.
Men det är en liten känguru, en wallaby.
Namnet då, bridle betyder ungefär betsel, nailtail ordagrant nagelsvans, så Bridled nailtail wallaby blir ungefär; "betslad spetssvansad känguru??
Ni som har ett svenskt namn på den, hör av er.
Denna lilla wallby har ett mycket karaktäristiskt vitt "betsel" från nacken och ner runt skuldrorna. Därav bridle. Se översta bilden.
Sedan också den spetsiga, nästan hornlika hårda spetsen på svansen, det blir nailtail.

Den blir ungefär en meter lång, varav svansen utgör ca 50 cm. Vikten är inte särskilt imponerande heller, 4 till 8 kilo. Honan något lättare.
Den finns från nordligaste Victoria upp genom NSW och in i Queensland.
Nattaktiv som de flesta wallabies, dagtid vilar den i fördjupningar i terrängen, helst nära något träd eller buske. Lite ensamvargar är de, skygga likaså.
Ett litet kuriosum är kanske att just denna art av kängurus, tycks ha en alldeles speciell förmåga att klara av infektioner orsakade av parasiter liksom olika sjukdomar som sprids bland andra känguruarter.
Ett bra immunförsvar är en livförsäkring som en parvel som denne har glädje av i en tuff värld.