Ryder Hesjedal den förste kanadensare att vinna Giro Italia.

Så skrevs det historia i Italien igår, då Ryder Hesjedal i den sista tempoetappen in till centrala Milano (Piazza Duomo) slog knock på övriga och tog in 31 sekunder på ledande Joaquin Rodriguez och spädde på med ytterligare 16 sekunder, som också blev segermarginalen.
Denne kanadensare vållar stora rubriker i hemlandet idag, från Victoria så långt västerut du kan komma i Kanada på Vancouver Island, har visat framfötterna och framhjulet under hela Girot.
Stödet från Garmin-laget och landsmännen har fått honom att prestera över förväntan.

På ett långt etapplopp som Giro Italia är avståndet 16 sekunder ner till tvåan som en fjärt i rymden, Roberto Vacchi bedömde avståndet som upploppets längd vid domen i Milano.
Detta är inte ett sätt att förringa Ryders insats, den har varit sensationellt bra, kul också att en ickeurope få buckla och rosa tröja.
Rosa tröjan han bär i actionbilden är från sjätte etappen då han låg i täten.

Ryder har haft en mycket samlat uttryck under hela Girot, men när han stod högst på pallen och
O Canada, nationalsången, spelades kom tårarna.

Grattis Ryder Hejsedal.

Luftskeppet Hindenburg

Det är i dagarna 75 år sedan det gigantiskt (det största som någonsin byggts) stora luftskeppet Hindenburg fattade eld och på några sekunder mer eller mindre slukades i ett eldhav.

Detta skedde i Lakehurst, strax utanför New York i New Jersey, en plats dit Hindenburg kom på sin jungfrufärd i mars 1936 och som var luftskeppets nav i Nordamerika. 

I juli samma år satte Hindeburg hastighetsrekord då det flög sträckan Lakehurst - Frankfurt am Main på 5 dagar 19 timmar och 51 minuter. Förvånansvärt långsamt.

En båt tog bara något lite mer än ett dygn längre tid och färdbiljetten var bara hälften så kostsam som att färdas luftvägen.

Hindenburg var byggt i en ny aluminiumkonstruktion, var 245 meter långt, 41 meter i diameter och rymde ofattbara 211 890 kubikmeter gas, fördelat i 16 sektioner.

Denna koloss kunde lyfta 112 ton och drevs av fyra 1 100 hk starka motorer som kunde ge en maxhastighet på 135 kilometer i timmen, men då måste det ha solen i ryggen och medvind - minst.

Av aerodynamiska skäl placerades besättning och passagerare inuti skeppet i stället för i korgar under.

Titta på bilderna och håll med om att det såg mer ut som en restaurang än ett luftskepp.

Maximalt kunde det ta 72 passagerare och 61 besättningsmän.

Dagen då katastrofen skedde hade det 97 personer ombord, lyckligtvis räddades de flesta mirakulöst ett detta eldhav, "endast" 35 omkom, varav en var markpersonal.

Vittnen uppger att ett elektrostatiska "sken" direkt följt av gnistbildning synts på styrbord sida strax innan lågorna slog ut, lågor som berodde på att Hindenburg var fyllt med mycket brandfarlig vätgas. Den var avsedd att fyllas med helium, men på grund av ett amerikanskt embargo blev det vätgas istället. 

Embargon leder sällan till något gott eller att det "goda" syftet uppnås.

Titta på den översta bilden, Hindenburg var försett med hakkors på fenorna bak och Tyskland började grymta, morra, hota och skramla.

Men zeppelinaren Hindenburg var vid den här tidpunkten inte tänkt att användas militärt.

Två illustrationer ur boken Peeking at Peak Oil

Om mindre än tio dagar släpps så äntligen boken Peeking at Peak Oil under en offentlig tillställning i Wien. Författaren Kjell Aleklett är där, bokförläggaren David Packer från Springer Verlag Inc, New York likaså. Som illustratör deltar även jag, med tillåtelse att sola sig i glansen.
Det är nu närmare två år sedan jag började fundera kring mitt deltagande i detta stora bokprojekt.
Någon tvekan rådde aldrig, kanske om man med facit i hand ser tillbaka på all den tid det tagit, men nej, det har varit värt varenda minut med pennor, akvarellfärger, kritor, scannrar och datorer som hjälp.
Den lärdom jag dragit är obetalbar och så berikande att min bild av morgondagen förändrats radikalt.


Resultatet publicerades på Springers hemsida idag, där kan man se de första sidorna av alla kapitlen, nitton till antalet.

http://www.springerlink.com/content/978-1-4614-3423-8#section=1072756&page=1&locus=28

Jag tycker att de två illustrationerna du ser här ovan betyder mer än andra, ur en lekmans ögon sett,

för forskaren, kanske en del tabeller och kurvor är mer direkta och talande.

Men som en grov sammanfattning säger de här bilderna mycket.

Det svenska boksläppet av denna engelska utgåva sker i Uppsala den 11 juni, då översättaren Michael Lardelli från Australien kommer på celebert besök och denna gång representeras Springer Verlag av Liesbeth Mol från det holländska kontoret. 

Författaren själv är givetvis huvudattraktionen. Illustratören är också på plats.

Lyckan är kapitalismens problem.

Jag sitter med vårens nummer av tidskriften Balder framför mig.
Att inte läsa en artikel av Göran Rosenberg vore tjänstefel, som jag ser det i alla fall.
Gott, jag läste den och tillåt mig käre Göran att citera inledningen av din av ord under rubriken "Kapitalismens lyckoproblem."

Kapitalismen drivs av vår otillfredsställelse. En tillfredsställd människa, ja en människa som rentav är lycklig med sin lott, är en nitlott för kapitalismen.
Kapitalismen bygger på en ständigt ökad efterfrågan på ständigt nya produkter, vilket förutsätter ständigt nya mänskliga behov som måste tillfredsställas och därmed en nivå av otillfredsställelse.
Många av de behov vi anser oss ha idag fanns inte igår och ganska säkert är att vi i morgon kommer att ha behov som vi inte ens kan föreställa oss idag.
Dessutom finns det några miljarder människor som fortfarande inte har kunnat tillfredsställa de behov vi hade igår; rinnande vatten, elektricitet, en tvättmaskin, ett kylskåp, för att inte tala om en bil........"


www.baldersforlag.se där finns mer av vårens nummer och Görans text.
Men visst är det tänkvärda ord han serverar oss till frukost.

Jaha, frågar sin vän av ordning - vad är alternativet?
Nja fråga inte mig, jag vet bara att Lenins experiment med en kommunistisk marknadsekonomi inte fungerade, sidoskott från den ideologin fanns och finns och de som fortfarande finns fungerar inte särskilt väl.
Socialdemokratin då? Ja, i viss utsträckning, men då blir de socialdemokrati-light-varianten som Löfwen är på väg att styra sitt parti mot, ståendes axel mot axel med moderaterna.
Det vete katten.
Här du något svar?

Malaysia Airlines första A380 är redo...

A380-familjen växer, om någon månad si så där, så är Malaysia Airlines första A380 redo för högtidligt mottagande i Toulouse och sedan den första leveransen/flygningen hem till Kuala Lumpur.
Den 9 maj kom hon från Hamburg till Toulouse för slutlig kontroll av av alla system, i Hamburg inreddes hon och allt som rör kabinens olika system gicks igenom där.
Hon är knubbig och tung, men tystare än någonting annat, när man sitter ombord hörs luftkonditioneringen mer än motorerna. Anmärkningsvärt.
Alla som har en chans, åk till en flygplats där hon regelbundet lyfter ifrån och se henne i ett lyft, i en mycket flack bana stiger och värdigt mot skyn, inga hingsthopp som andra småkryp ägnar sig åt.
Hon är drottningen i luften.

Måleri i akryl på duk.

Utan titel -grå.
Det är titeln på denna akrylmålning i formatet 92 x 140 cm på duk uppspänd på en kraftig kilram.
Personligen tycker jag att detta är en av de bättre abstrakta målningarna jag gjort.
Det finns en balans i den, en balansrörelse, en diagonal rörelse.
Färgerna är aningen dämpade, med några mörka partier som ger kontrast.

Det underliga är att den kom till som en övermålning, samt dessutom under en period då jag jobbade med såväl teckning, blandteknik som grafik.
Som en liten avstickare, det brukar aldrig lyckas speciellt väl, men den här gången blev det en fullträff.

Translating "Peeking at Peak Oil"

Michael Lardelli har i en artikel/essä i Online Opinion i Australien beskrivit sin roll som översättare till boken Peeking at Peak Oil.
Den har även idag publicerats i Energy Bulletin, från vilken denna länk är hämtad:

http://www.energybulletin.net/stories/2012-05-15/translating-peeking-peak-oil

Michaels insats har varit smått heroisk, att följa med i alla turer och hinna med att snabbt som ögat översätta det som hamnat i mejlboxen, samtidigt som han skall sköta sitt ordinarie forskarjobb på universitet i Adelaide och sin familj, det kräver en person med både vilja och ork.
Tålamod och uthållighet är andra viktiga faktorer  som Michael visat prov på.
Michaels förmåga att även strama upp, ifrågasätta och komma med kompletterande fakta till Kjell har förvånat mig, ett bevis på hans mångsidighet och sina breda kunskaper.

Läs hans essä och döm själva, ödmjukt och vänligt berättar han om sin del i tillkomsten av denna bok som just nu rullar i tryckpressarna i Chennai, Indien. Den släpps officiellt i Wien den 30 maj under en ASPO-konferens där.
Hoppas nu bara att Michael får en chans att komma till Uppsala den 10-12 juni, vid en tillställning med prominenta föredragshållare, boksläpp och middagsfestligheter.

Boken är snart här, köp den.

Hittat efter 70 år. En Kittyhawk P-40.

En näst intill helt bevarad Kittyhawk P-40 har hittats efter 70 år!!
I en avlägsen del av öknen i västra Egypten, en polack som arbetar för ett polskt exploateringsföretag i oljebranschen hittade maskinen, som låg orört där den nödlandade, utan att vara täckt av sand efter stormar.
Ett unikt fynd, nu finns det planer på att frakta maskinen till England och återställa den för att sedan visas på RAF:s flygmuseum i Hendon.
Just detta plan som tillhörde RAF:s 260 skvadron skulle tillsammans med en systermaskin, den 28 juni 1942, bägge lätt skadade, flygas till en brittisk flygbas i norra Egypten, när sergeant Dennis Copping tappade orienteringen och helt enkelt flög vilse i det oändliga ökenlandskapet.
Efter nödlandningen återstod inget annat än att försöka ta sig till bebodda trakter igen.
Intill flygplanskroppen har man hittat delar och bevis på att Sgt Copping övernattat under sin fallskärm.
Sedan vet man inget mer om hans öde.
Man har sökt i ett område med en radie på cirka 30 km och avståndet till närmaste stad är runt 320 km, då kan man lätt förstå att han inte klarade av den strapatsen.
Hans namn finns på en krigsminnesplats i El Alamein.
Egyptisk militär personal har säkrat kulsprutor och ammunition och det finns farhågor att en väl bevarade cockpit och andra delar kan komma att plundras, därför är det bråttom att rädda planet innan det är helt borta.
Denna amerikansktillverkade Kittyhawk P-40 som hittades i Egypten har rönt ett stort intresse bland flygintresserat folk runt hela vårt klot.
Jag bidrar med mitt lilla strå.
För detta är ett unikt fynd, som bara kan så väl, ha bevarats på en plats och i ett torrt klimat som det i öknen i västra Egypten.

No same-sex marriages in Australia.

Julia Gillard the Prime Minister of Australia is not ready yet, still opposed to gay marriage, despite the fact that Barack Obama becoming the first US president to declare his backing of gay marriages.
From an American point of view, it is indeed a historic moment in the civil rights history.
All are equal, at last - almost.

Ms Gillard says that her views have not changed and she remains opposed to same-sex marriage in Australia.
One Australian senator says "The majority of Australians support marriage equality, yet our Prime Minister doesn´t. It´s time for our political leaders to accept that the Australian people have it right on this one, and currently Julia Gillard and Tony Abbott (who would guess otherwise?) are on the wrong side of history."

From my standpoint in Sweden, I find it difficult to understand, that Australia is on the wrong side of the fence.
Australians to me, seems far more liberal and less in the hands of conservative bible-believers, than the Americans does.

Australiens premiärminister Julia Gillard är inte redo, fortfarande motsätter hon sig samkönade äktenskap, detta trots att Barack Obama blev den förste amerikanske president att förklara sitt stöd för homo-äktenskap. Ur ett amerikanskt perspektiv, ett, sannerligen, historiskt ögonblick i dess kamp för lika rättigheter. Där alla har samma rättigheter - nästan.


Julia Gillard förklarar att hennes åsikter inte har förändrats och står fast vid sitt motstånd mot samkönade äktenskap i Australien.
En australisk senator säger följande: "En majoritet av australierna stöder lika rätt vad gäller äktenskap, trots att vår premiärminister inte gör det. Det är dags för våra politiska ledare acceptera att det australiska folket har rätt i den här frågan och att, för närvarande Julia Gillard och oppositionsledaren Tony Abbott, båda befinner sig på fel sida av historien"


Som jag ser det ur ett svenskt perspektiv, är det svårt att hitta Australien på fel sida stängslet.
Australien i mina ögon, verkar så mycket mer liberala och mindre i händerna på de de konservativa bibeltrogna än vad amerikanerna gör.

Tierp får skyskrapa? Och en till planeras.

Tierp i Norduppland tycker att det är dags att bli ett "brofäste", en pulserande länk mellan storstäderna Uppsala och Gävle.
Ortens identitet är odefinierbar hos svensken i allmänhet, få vet ens var Tierp ligger.
Men att Tierp förvånansvärt nog även är ovanligt anonymt bland upplänningen i allmänhet har skrämt de styrande i kommunen.

Det här har de styrande i kommunen beslutat att de skall råda bot på.
Långt gångna planer på att uppföra en skyskrapa ser ut att kunna bli verklighet, om kommunstyrelsen har modet att fatta ett sådant beslut.
Majoriteten, spridd över block- och partigränser lutar åt ett ja, i så fall kommer bifallet att klubbas innan sommarens inträde.
Det kan blir några tioöringar i skattehöjning, annars skall kommuninnevånarna inte drabbas.

Så här kan det komma att se ut. Ett trettiovåningars hus med djärv arkitektur skall ge norduppland det utropstecken de länge saknat.
Huset är tänkt att det skall placeras i kilen mot Sveaplan mellan Norra Esplanaden och Bryggargatan.
Upphandlingsförhandlingar pågår som mest intensivt inför KS-mötet, varför arkitektkontor, byggherrar och andra informationer hålls hemliga tills det definitiva beslutet fattats.
Så mycket kan sägas att huset får en grön profil, mycket växtlighet inomhus skall göra att de som bor här kommer att bli mer eller mindre självförsörjande vad gäller grönsaker och frukt.
På taket är det tänkt att två vindkraftverk skall försörja huset med energi.
Vidare kan yppas att arkitekten är amerikan, men med många års sommarboende strax söder om Älvkarleby, vilket gör honom mer bekant med den norduppländska naturen.

Planer på att bygga en fyrtiovåningars systerskyskrapa finns redan, den kan komma att hamna över Bangårdsgatan nära Övergången, vilket ger alla passerande tågresenärer en signal om att Tierp är en progressiv och expansiv kommun, inte i skuggan av vare sig Gävle eller Uppsala - utan snarare tvärtom.

Boken Peeking at Peak Oil i Södermanlands Nyheter.

Klicka på atikelbilden så blir den något lite mer läsbar.
Eller klicka på denna länk: http://www.sn.se/kulturnoje/1.1428632


Boken Peeking at Peak Oil ligger just nu i pressarna och kommer om några veckor att fresta intresserade på bokdiskarna världen över.
USA, England, Australien, Kanada blir först ut. Sedan späds det på i alla andra länder.
På näthandeln ligger den redan ute.
Och googlar man på boktiteln får man 301 000 träffar.
Det är den engelska versionen vi talar om här, den svenska är på gång, den spanska påbörjad.

Mitt aktiva deltagande har varat i cirka 18 månader från första pennstreck, skiss och idétänk till slutfasen för några veckor sedan, med diverse småändringar, tillägg och förbättringar.
Det blev 111 illustrationer till sist, varav 110 i färg.
Alla tecknade för hand och även textade för hand!!
Det var Kjells önskan och så fick han det. Inte mig emot - tvärtom.

Nu väntar vi på mottagandet från World Oils stora artikel i majnumret, dels på nätet och sedan i deras vanliga papperstidskrift, som har cirka 45 000 prenumeranter.
World Oil Magazine vänder sig till folk i oljebranschen, där skeptikerna till begreppet Peak Oil är i flertal, artikelförfattaren har efter att ha läst Kjells bok, en i stora drag, en lite mer modifierad uppfattning än tidigare och ger Kjell Aleklett rätt i det mesta.
Ledande tidningar i framför allt de engelsktalande länderna kommer att granska boken och recensera den, mindre tidningar brukar då följa upp och delge sina läsare samma recension.
Vi pratar även i detta sammanhang i första hand om England, USA, Kanada och Australien.
Vad Indien, Kina, Brasilien, Sydafrika, Ryssland, Tyskland och andra tunga nationer snappar upp och publicerar, återstår att se.

I det kommande månadsskiftet blir det ett boksläpps-kickoff med förläggare och författare och undertecknad på en kongress i Wien.
Den svenska motsvarigheten sker i Uppsala runt den 10-12 juni, då förhoppningsvis även med översättaren himself, Michael Lardelli från Australien närvarande i egen hög person.

Peeking at Peak Oil har öppnat dörrar hos mig.
Världen ligger där utanför, den möter ingen väntad undergång, bara lite knaggliga tider som kan slätas ut om kloka beslutsfattare tänker längre än sina fyraårs-näsor räcker.

Enterprise - en sista överflygning

Här stånkar en tungt lastad Boeing 747 med rymdfärjan Enterprise på ryggen över Hudson River i New York City för någon dryg vecka sedan.
En hälsning och ett avsked till rymdprogrammet med rymdfärjorna Atlantis, Challanger, Columbia, Enterprise m fl.
Tack för alla spektakulära resor, en del som slutat i tragedi, men de flesta med lyckligt återvändande astronauter.
Vi ses i rymden snart igen.

Foto: AFP

NBJ 19, efter tio års letande.

Så hittade jag äntligen damen jag sökt i dryga tio års tid, NBJ 19. Ett fd litt N-lok från SJ.
Tack vare Mats Areskougs artikel i DN "Ge järnet på järnvägen" som handlar just om Bergslagens järn en gång i tiden och speciellt då hur det transporterades via vattendrag och järnväg.
Nora Bergslags Järnväg var en av många olika järntransportleder med olika spårvidder, till sist blev dock NBJ herre på täppan och, bör det tillägga,s var också den första normalspåriga järnvägen i Sverige med sträckan Nora-Ervalla.
NBJ 19 var en särling bland de stora svarta dragloken på NBJ, hon var minst, hon saknade löpaxel längst fram, vilket i folkmun på 40-50-talet betydde att hon var en notorisk urspårande dam, vilket inte alls stämmer med verklighetens statistik.
Hon gick av nå´n gång, men då på en raksträcka.
Bland fotfolket på NBJ gick hon under namnet Lump-Lotta, något jag inte riktigt fått klarhet i varför, men för mig var hon "favoriten" för hon såg mobbad ut när hon utan löpaxel nästan gungande fram med sitt släp. Skillnad från stadiga och trygga nr 16, 17 eller 18, vid något enstaka tillfälle även nummer 20, som utan gung, men med stånk och pys kom banan fram.
Sedan dess har nr 19 alltid, och för evigt, varit mitt favoritnummer och när jag (om jag) kommer till Las Vegas så var så säkra på att jag lägger en stapel på nummer 19 vid roulettebordet.
Tack Mats för att du med blixtens hastighet ledde mig fram till skönheten, som här på bilden troligen står på vändskivan vid Nora station.

Foto; Roger Lundberg NBJ samling och Järnvägshistoriskt Forum

Konstnärligt utsmyckade flygplan

Det finns en rad flygbolag jorden runt som ger något eller några plan i sin flotta en specialmålning inför ett  evenemang eller jubileum.
Vårt eget SAS hade ett plan för många år sedan (tyvärr har jag ingen bild och minnet sviker mig även i övrigt), men i samband med det nya designprogrammet så försvann den gobiten.

Här ovan har vi Swiss som firar det nya resmålet San Francisco med en specialmålad Airbus A340, den ser glad och sprallig ut, rörelse präglar denna konstnärliga utsmyckning.

Och under Air New Zealand i svart. Den maskinen ger mig känslor som är blandade, lite otäcka, ett svart flygplan ser hotfullt ut men samtidigt är det vackert och sobert. Rent av grafiskt.
Denna Boeing 777-300 är ägnad det nya zeeländska rugbylandslaget the All Blacks som vann VM hemma i Nya Zeeland i höstas, så därav färgen.

Vi flyger högt ovan molnen, vi som ser skönhet även i flygplan.

The world´s fastest toilet

This is fun.
Canadian stunt woman Jolene Van Vugt was flushed with pride after setting a new world speed record for the fastest motorized toilet on four wheels.
Motorized? I have never visited a place where I could choose between a motorized and a non-motorized toilet, but never mind.
She flew in to Sydney, and the day after at the Olympic Park she did it.
She broke the world record, speeding at 75 kilometers per hour over 100 meters and then back again at the same speed. A few early wobbles but no worries further on.
Jolene is a former Canadian motocross champion and is visiting Australia also to perform at the Nitro Circus stunt show.

Valborgsnässlor och en stänkare.

Har precis återvänt, i skön vårvärme, med lite brännande känslor i fingrarna på på höger och vänster hand.
Har plockat, tillsammans med Mia, fräscha och optimistiska små nässelskott, tre kassar skall bli till lunchsoppa, äggen kokar redan.

En kvinna passerade och kommentaren från henne "ja det kan vara så att hundarna pinkat på dem".
Hon visste vad hon pratade om, hade en stor nyskalad pudel i koppel.
Vårt svar blev kort "en extra krydda skall bli spännande..."

Nu snart blir det alltså gammal klassisk nässelsoppa, till den en kall öl, som en liten förrätt en heminlagd sillabit med tillhörande stänkare, något som ytterliagre kommer att förhöja denna valborgslunch till höga kulinariska nivåer.

Det sticker och bränner fortfarande i fingertopparna, trots att handskarna skyddade mot det mesta.

Trevlig valborg - alla där ute.

Världen ur mina ögon

Söndagsfriden råder, andligt frigjord och svävandes över vår vardag har jag i några timmar studerat The Times stora världsatlas.
Visst befrias man från vardagens bundenhet och åtaganden, när man fritt svävar över kontinenter och oceaner, med pekfingret som guide.
Dagens ämne blev öarna i Stilla havet, de på södra sidan av ekvatorn (förstås).
Sedan en resa längs Jessica och hennes kompisars långa turer i Sydamerika från Chile, via Brasilien in i Bolivia och vidare genom Peru och senast i Equador.
Via deras blogg har jag förstått att det är svårt med internetuppkopplingar, så oron är inte så stor när det senaste inlägget nu är nio dagar gammalt.

Jag tror att fler av oss, som har lite för mycket av näsan i gamla fåror, borde lyfta blicken och öppna kartboken, det, om något, förlöser det man omges av, det som i morgon väntar runt hörnan.
Sedan återstår bara, om har lust och tid, att plocka ut ett mål och även ta sig dit rent fysiskt.
Trevliga resor!

Dubbdäcksförbud i Burträsk? Och kanske trängselskatt längre fram?

Hornsgatan i Stockholm har fått tjäna som pilotprojekt vad gäller förbud mot dubbdäck.
De farliga partiklar som dubben river upp är skadligare än andra utsläpp från bilar, hävdar politikerna i Stockholms stadshus, med stöd från forskning på området.
Lokalt styrande i Burträsk, som är en del av Skellefteå kommun, tycker att Hornsgatsmodellen skulle sitta som hand i handske även i Burträsk.
Det blir, är det planerat, Långåkersgatan och Kamvägen (markerade med gult på kartan) som blir aktuella för ett dubbdäcksförbud.
Frågan kommer sannolikt att tas upp i nästa kommunsammanträde och vid ett positivt beslut kan det träda i kraft redan från den 1 oktober i år.

Och här, gläds Burträskbor, det kan komma ett förslag på trängselskatt också, men det kan inte bli aktuellt förrän vinterna 2013-14, man vill studera införandet i Göteborg först.
Utvecklingen går framåt i stora som små kommuner.

Grattis Sverige.

Rapa Nui - Påskön.

Hörni!
Vad är det som är trekantigt, är 164 kvadratkilometer stort, ligger på rätt sida (dvs söder om) ekvatorn, på ett avstånd av cirka 370 mil från Chiles kust?
Jo Rapa Nui?
Vad är Rapa Nui?
Det är Påskön, mer bekant va?
Eller på spanska Isla de Pasqua.
Ön tillhör Chile, men har en lång historia bakom sig. Den tros ha befolkats ca 400 f Kr.
Av europeerna blev det en holländare (vilka annars?) Jakob Rogeveen som kom först, året var 1722.

Rapa Nui finns med på Unescos världsarvslista för att kulturen, utan inverkan utifrån, är så unik.
Ön är ju mest känd för sina enorma stenskulpturer som står placerade runt ön, i långa led, de allra flesta faktiskt vända inåt ön, vilket förvånar men saknar förklaring.
De tros ha tillverkats för runt tusen år sedan och varför är också oklart.
Liksom anledningen till varför flera bara är halvfärdiga och varför de mycket abrupt tycks ha övergivits.
Namnet Påskön fick den alltså av holländaren Rogeveen som landsteg 1722 just på påskdagen.
Då tros de ha bott mellan 3 - 4 000 människor där, idag är det cirka 3 700, varav hälften beräknas ha chilenskt ursprung, vilket inneburit att det polynesiska inflytandet avtagit i samma takt.
Närmare 1 800 polynesier från Rapa Nui bor idag i Chile, det har blivit en slags folkligt kulturell rokad här. Spanska gäller som språk på ön, vissa pratar fortfarande rapa nui.

Klimatet, till sist, är behagligt, en genomsnittstemperatur på +22 C talar för att ett besök kan vara att tänka på om du befinner dig i Santiago de Chile, därifrån går det en daglig flygning till Rapa Nui.

Jo, vad får du se, jo mest förutom stenstatyerna då, stenslätter och en viss vegetaion, bergsformationer, kratrar och vill du nå högt är högsta punkten 507 meter över havet.
Det tidigare avskogade påsköträdet håller nu på att återinföras på ön, som i övrigt är ganska kal.
Vi kanske ses där - på Rapa Nui.

Gör vi inte, det kan du kanske gå och titta på Rapa Nui FK (fotbollsklubb) som spelar i de lite lägre Stockholmsdivisionerna. Stockholms fotbollsförbund har spelschemat.

Trängselskatten

Centerledaren Annie Lööf med det knarrigt sköna skorrandet har hoppat på trängselskattetåget. Hon föreslår idag att Uppsala och Linköping skall bli nästa städer till galgen. En KD- kvinna tyckte i Ekot nyss att detta påminner om gamla tiders tullar som hästskjutsar och andra fick betala för att få komma innanför stadsmurarna. Alliansen är inte enad, slår vad om att Mp och Vänsterfolket jublar över detta - ju högre pålagor och skatter dess bättre - utan att man alltid tänker på vilka som drabbas. Typiskt.
Jag väntar nu på att Sigtuna, Söderköping och Hjo utöver Piteå skall få de trängselskatter de så länge suktat efter.
Go Annie go....

Vindkraft - eller inte vindkraft.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/meningslos-satsning-pa-vindkraft_7075891.svd

Meningslös satsning på vindkraft

Denna  utmanande rubrik hittar man på Svenska Dagbladets Brännpunkt idag den 22 april 2012.
Vore det ett politiskt parti eller en påtryckargrupp, miljögrupp eller någon annan opinionsbildande gruppering hade jag inte brytt mig om att lägga upp detta på min blogg.

Men när Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott med 13 tunga namn som undertecknare går ut med detta är det allvar och att det sannolikt finns belägg för vad de påstår, i min uppfattning är det så.

Jag rekommenderar alla som är intresserade att kopiera länken ovan och sedan klistra in den i sin webbläsare för att få ta del av hela debattinlägget.
Det är för långt för att riktigt kunna motiveras här.
OBS! Läs också alla kommentarer (fn 646) som lämnats på sidan. Säger en hel del.

Vill bara garnera med deras slutformulering:

"Den sammanlagda extrakostnaden av den förda politiken drabbar till syvende och sist elkonsumenterna. Den försvagar landets konkurrenskraft vilket är det mest allvarliga och utgör också ett mått på det paradoxala i den så kallade gröna skatteväxlingen. Slutresultatet, om denna utveckling tillåts fortsätta, blir ett elöverskott med åtföljande subventionerad elexport från Sverige.

Att sådana gigantiska energiinvesteringar håller på att genom föras i vårt land som redan har ett väl fungerande och fossilfritt elsystem är obegripligt. Om avsikten vore att minska koldioxidutsläppen borde investeringarna på hundratals miljarder i stället riktas mot transportsektorn där cirka 35 procent av de fossila utsläppen sker i dag." 

Trädtoppsrestaurangen

Vill du äta lite exklusivare? I tropisk regnskogsmiljö dessutom?
Ja då får du beställa bord 5 meter upp i ett träd på thailändska Koh Kood, ekoturistorten Soneva Kiri på denna ö har bla denna exklusiva upplevelse att erbjuda.
Observera hur servitören tar sig till- och från gästerna med sina brickor.
Bara det värt att betala lite extra för.

Hårda och mjuka vågor.

Vågrörelser upplevs på så olika sätt, de hårda vi möter som genom årmiljonerna veckats, formats och stelnat i bergsformationer. Och de mjuka som, fortfarande är kanske bäst att tillägga, är i ständig rörelse, vattnet, havet. De är föränderliga, de kan bli hotfulla och dödliga, nästa dag mjukt smeksamma och lena som sammet.
Vågor som vågor, vi möter dem hela tiden, tiden rör sig, vågorna rör sig, även de hårda, men långsamt millimeter för millimeter.
Visst är vi små inför naturens under.

Erland Cullberg död, en färgklick i svenskt konstliv är borta.

Konstnären Erland Cullberg är död, han dog för några dagar sedan 81 år gammal.

Sjuk på sista tiden, när han besökte Mia på hennes utställning på Edsvik konsthall i september förra året, satt han i rullstol, märkt och hade svårt att prata.

Men konstintresset var det inget fel på, han hade synpunkter - positiva sådana - om Mias koloristiska måleri. Han köpte en katalog och bläddrade i.

Det var sista gången vi såg Erland.

Erland var biskopssonen som växte upp på biskopsgården i Västerås, tillsammans med sina syskon.

Han började måla som tonåring och utbildade sig på Konstakademien i Stockholm och Valands konsthögskola i Göteborg.

Debuterade 1961 och fick sitt stora genombrott 1986, i samband med sin utställning på Moderna museet i Stockholm.

Tror det var 2008 som han hade en stor och uppskattad retrospektiv utställning på Konstakademien i Stockholm, vi passade på att köpa en litografi som hänger i vardagsrummet sen dess.

Låt oss återvända till biskopsgården i Västerås ett tag, den började renoveras 2008 och där hittades under tapeterna i ett av rummen, barndomsbilder gjorda av Erland.

Han lämnade spår efter sig den gode Erland.

Rörliga minnesbilder inte minst, koloristen som blev kan man säga, färgklicken i svenskt konstnärsliv under många decennier.

Inte minst genom sitt flödiga måleri, han kallades "övermålaren" av vissa, han gav sig aldrig, blev han inte nöjd så målade han över, lager på lager tills han sa stopp.

Hans ateljé var belamrad med färgtuber med olja, färgburkar med akryl, sällan satte han på locken eller hattarna, han klämde ur dem direkt på penseln eller duken, han var spontanisten, han var den frie och obekymrade och han träffade så ofta rätt i betraktarnas hjärtan.

Jag minns honom på Stockholm Art Fair i Sollentuna, tror det var 06, då kom han vandrande genom hallen där Mia och jag ställde ut.

Ensam, såg så övergiven ut, liksom utanför, med färg från topp till tå, i håret, ansiktet, på kläder och skor.

Inte för att han ville briljera med att vara konstnär, utan att han gav blanka sjutton i vad folk tyckte, ville han avbryta eller ta en paus i sitt eviga målande och ta en titt på vad andra gjorde, ja då gjorde han det på direkten.

Inga duschar och finkläder här inte, utan rakt ut som han var från staffliet.

Erland Cullberg lämnar ett stort tomrum efter sig, han var en stor konstnär, det syntes kanske lite mycket på utsidan, men va attan betyder det om han samtidigt hade kvaliteter - och det hade han den gode Erland.

TV gjorde för knappt tjugotalet år sedan en dokumentär med Erland Cullberg, där de placerade vinflaskor och några fagra damer runt honom, bland penslar och färger, dukar, stafflier och färgklicksnedsölade fåtöljer och soffor, precis som att man ville ge konstnären den kliché som folk tror att konstnärer bär på genom livet.

Inget kan vara mer fel.

Erland var genuin och sann.

Erland var färgklicken.

Vila i frid.

Tant Ju, en Junker 52.

Tant Ju är en tysk Junker 52, just den här är byggd 1936.

En rundtursmaskin, bland många världen runt, det känns kult kring en Junker 52.

Tremotorig, korrigerad plåtkänsla, brummig som attan, men trygg och säker i luften.

Ernst Zindel är mannen bakom konstruktionen, den flög för första gången i oktober 1930.

4. 845 maskiner byggdes, dels som civila men även under andra världskriget som militära transportversioner för Luftwaffe.

Mitt bästa minne av Junker 52 är en dag, troligen 1951 ev 52, då jag bjöds in (!) att sitta på telegrafiststolen bakom cockpit i en av Ahrenbergs Junkers som transporterade Expresssen till Jönköping från Bromma.

Den turen glömmer jag aldrig, bullrig, men hisnande för en ung grabb. Återresan gick fort, då flög vi bokstavligt hem utan tonvis med tidningar ombord. Det var livets andra flygning för min del.

De här bilderna är hämtade ur ett reportage i Der Spiegel och visar vilken välpolerad och omsorgsfullt utrustad skapelse Tant Ju är.

Den övre bilden visar en MIG 15 i förgrunden, en gammal östtysk miltärkärra.

Ljuva minnen.

Kärnvapennaivisten Thomas K Jones.

Han som trodde man kunde vinna ett kärnvapenkrig.

Det finns en bok om den mannen, som jag läser, med möda och med aldrig tynande förfäran eller stigande förvåning.

Jag pratar om Thomas K Jones i Robert Sheers bok "Bara spadarna räcker" som utkom 1983 och handlar om Reagan- och Bush administrationernas tro att ett fullskaligt kärnvapenkrig med Sovjetunionen skulle kunna vinnas och med minimal skada på folk och samhälle - i USA - förstås.

Men kallsvettigt är det att läsa boken, för mannen bakom teorin att nukleära bomber är "ofarliga", hade en hög post i Reagans närmaste stab, hans namn, som sagt och värt att repetera, var Thomas K Jones och hans titel biträdande statssekreterare i USA:s försvarsdepartement.

Jag har sökt på nätet i närmare en timme på jakt efter en bild på mannen, men misslyckats.

Det räcker kanske att citera honom:

"Gräv ett hål, täck över med ett par dörrar och släng sedan ett tre fot tjockt lager med jord över så är du skyddad.... det är jorden som gör det. Bara spadarna räcker så kommer alla att klara sig."

Läs dessa rader igen, tänk och förfasas.

Så lättvindigt tar en högt uppsatt rådgivare till USA:s president på ett atomvapenkrig med Sovjetunionen.

Jag tänker inte trötta er med citat, men detta är också värt att fundera kring, här är det bokens författare Robert Scheer som intervjuar Jones:

Sheer: Hur lång tid skulle det ta att åter få Los Angeles att återvända i gamla banor?

Jones: Om vi inte skyddar vår befolkning ett par generationer.....men om vi skulle använda ryssarnas sätt att gräva ner sig med en meter jord över huvudet, skulle återhämtningstiden bli mellan 2-4 år.

2-4 år!

Hur kunde denne Jones få en nation att tro på helt galna teorier om radioaktivitetens "näst intill betydelselösa" fara?

Eller var TK Jones en fritänkande avvikare, en ensam excentriker som på udda vägar hamnat i Pentagon?

Tur att vare sig Reagan eller Bush d ä, fullt ut tog honom på allvar.

Zeppelinare över London.

De här bilderna, rena konstverk, visar dramatiken i luftrummet över London, mitt under under ett brinnande första världskrig.

Tyska jättelika zeppelinare, med bomblaster ombord.

Bilden överst visar hur de kraftiga strålkastarna söker sitt mål och under hur luftvärnsartilleriet har träffat en zeppelinare, som i ett eldhav förgörs innan det når marken, nästan i alla fall, stålskelettet blev väl kvar.

Dokument från runt 1915 som lever kvar tack vare fotograferna och arkivarier av olika slag.

Boken - en tvåårig berättelse.

För två år sedan fick Kjell ett samtal från Springer Verlag i Dortrecht, Holland.
Liesbeth Mol frågade om Kjell med ville skriva en bok om oljan, den sinande oljan.
Begreppet Peak Oil skulle bli grundstommen i boken.
Jag tillfrågades om jag ville illustrera den och Michael Lardelli i Adelaide, svensktalande, om han ville översätta.
Vi tackade ja och Kjell började sammanfatta år av forskning i kapitel efter kapitel.
Michael på andra sidan jordklotet översatte och jag tecknade.
Det blev en två års resa in i en omtumlande värld där fysik och geologi styrde mina uppdrag. Min geografisk resa blev lika upplyftande den.

Igår kom provtrycket från tryckeriet i Indien. I elektronisk form förstås. Nu korrläser Kjell o Michael så ögonen blöder.
Några teckningar kräver ändra texter.
I maj kommer den sen, boken alltså, världen över.
Springer har resurser, kontakter, kanaler för att få genomslag.

Jag är stolt att få ha gjort denna tripp, att få vara med och berätta om att oljan är en ändlig resurs som vi nu måste fundera kring hur den skall ersättas den dag då tillgången inte längre kan möta efterfrågan.
Och den dagen är inte avlägsen.

Glädje i snöblasket.

En annandag i gråslask och onödigt snöfall, blev i mitt tycke
en solig dag - rent idrottsligt sett.
Ingen, som följt mina rader här, kan ha undgått att Bajen
eller Hammarby IF och engelska Newcastle United är mina lag i fotbollens förtrollande värld.
Sen kan ni komma stickandes med Barcelona, Bayern M eller nåt av Manchesterlagen.
Jag bryr mig inte ett dyft om dem, bara mina lag håller ställningarna.
Och de gjorde de idag.
Bägge vann och snömoddet blev till gyllene ljummen sand.
Visst är livet ljuvligt.
Bara man hamnar på rätt sida.
Idag befinner jag mig där.

Rätt dag....

....ja egentligen är det så.
Det är idag, påskdagen vi ska önska varandra en Glad Påsk.
Dagen då Jesus återuppstod och glädjen var stor i hans kretsar.
Men det är några år sedan och vi sekulariserade varelser säger Glad Påsk närhelst vi träffar någon.
Bekant eller ganska ofta som i andra helgsammanhang - även till tillfälliga "bekantskaper".
För bara något årtionde sedan och längre bakåt möttes man av glada gula påskkort när brevbäraren kom.
Numera är det Facebooktillrop redan klockan 6 på skärtorsdagsmorgonen.
Hur som haver barnen kär, det är påsk alldeles oavsett när vi hälsar varandra Glad Påsk.
Glad Påsk.

Glad Påsk

Denna lilla pipande kyckling för symbolisera min hälsning om en riktigt Glad Påsk till alla er som följer mina inlägg här i Diversehandeln.

Tack för att ni gör det, titta på räknaren längst uppe till vänster. På tre år, inte så illa.

Glad Påsk

Lindström och Jesus

Påsken är här, Tecknare Lindström är, som alltid, i högform och Jesus är otålig på de klantiga romarna som shoppat på IKEA.

Kan en satirisk teckning bli bättre?

Knappast!

Man behöver vare sig vara troende eller hedning för att uppskatta den här träffsäkra, råa tolkningen av Jesu korsfästelse, oavsett vad man nu än är så sprider sig ett leende på läpparna.

Eller hur...erkänn.

Glad Påsk!

Teckning - blandteknik

Den upprymde, teckning - blandteknik

I balans, teckning - blandteknik.

Att uttrycka sig i bild, som alltid varit mitt yrke, kan egentligen varieras i det oändliga.

Men två huvudlinjer, där teckningen är grundstenen, är som det låter - teckning.

Bara linjer eller linjer med "skuggade" och färglagda ytor kort sagt.

Teckning med andra media inbladat, som collage, akryl, olja, torrpasteller, fetkritor och annat kallas lite vanvördigt - blandteknik.

Egentligen är det teckning där man målat eller tonat med annat än de konventionella akvarellfärgerna eller färgpennorna.

Jag brukar kalla dem teckning - blandteknik.

Två exempel ser du här ovan. Teckning med blyerts, krita, kol, sedan tusch, fetkrita, torrpastell och lite collage plus vit akrylfärg.

En salig blandning, men i botten en teckning, den uppfattas som teckning.

Slut på dagens lektion.

Klicka på bilderna om du vill se dem lite mer i detalj.

Peak Oil: Risk för oljebrist är ett reellt hot.

Detta hävdas av professor Kjell Aleklett och universitetslektor Mikael Höök, Globala energissytem, Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala universitet i dagens artikel i Svenska Daglbladets nätupplaga:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/risk-for-oljebrist-ar-ett-reellt-hot_6970903.svd

Jag citerar ett stycke ur artikeln, som är ett bemötande av Øystein Norengs debattartikel i SvD.

Noreng är en norsk professor i oljeekonomi.

Kjell Aleklett och Michael Höök har forskat kring begreppet Peak Oil under de senaste tio åren.

".......Det finns runt 70 000 oljefält i världen. Dock varierar deras storlek kraftigt och det mesta av oljan är koncentrerat till ett fåtal stora oljefält. Omkring 45 procent av den olja vi använder kommer från bara 100 fält och då produktionen minskar i dessa giganter runt om i världen, ja då behövs det två nya Mellanöstern för att täcka upp tappet. Om man studerar de databaser som finns tillgängliga inom oljeindustrin finns det inget som indikerar att man kommer att kunna få upp produktionsnivån med dessa volymer inom den överskådliga framtiden. Oljan i marken må finnas, men det är flödet som är avgörande och det enda som bidrar till samhällets energiförsörjning. Storleken på tanken och storleken på kranen är faktiskt två olika saker........."

Jag rekommenderar alla som är intresserade av hur vår och våra barns framtid kan tänkas bli, att verkligen klicka sig in på Svenskan och ta del av Kjell och Michaels debattinlägg.

Där hittar ni också resten av den långa artikeln.

Armé av spindlar flyr översvämningar.

Det här huset ligger nära Cartwright Hill i Wagga Wagga, New South Wales i Australien.

Här och i områdena runt Wagga Wagga har svåra översvämningar fått till följd att inte bara människor flyr till torrare terräng utan även spindlar i miljontals försöker rädda sina liv.

Det här fenomenet som ni ser på bilden kan förklaras, när de små bruna spindlarna, som i Australien kallas wolf spiders vill förflytta sig, vandrar de och spinner en tunn tråd efter sig i hopp om att vinden skall fånga tråden och spindeln och förflytta den längre bort.

När miljiontals spindlar gör samma sak och vinden inte kommer då blir det som ett hav av vävd silke som lägger sig på marken.

De boende i trakterna har besvär av spindlarna, det går inte att stanna upp utan att få en smärre armé av spindlar krälande upp för benen.

Obehagligt men ofarligt, för de med spindelfobi är kanske inte Wagga Wagga det första resmålet man skall välja i dessa dagar.

Spindlarna är tämligen harmlösa och inte som vissa andra, mer giftiga australiska varianter direkt livshotande eller näst intill.

Tilläggas bör att jag tillbringat närmare tre år i Australien utan att bli vare sig angripen än mindre biten av någon spindel, ingen orm heller för den delen.

Newcastle United - behöver jag säga mer?

Efter dagens 2-0 vinst för Newcastle United mot gästande Liverpool ser jag i tidningarnas spalter att mängder av frustrerade anhängare till Liverpool försöker skylla förlusten på domarna, man radar upp misstag som de anses ha begått och som gjort att deras röda djävlar förlorade.

Kanske man borde erkänna att motståndarna var bättre, att de dessutom gjorde två mål och att domarmisstag i långa loppet under en match jämnar ut sig.

Men icke, de är som alltid oförbätterliga de kära Poolanhängarna.

Grattis Newcastle United, ni marscherar på och alla är så häpna, varför kan man fråga sig? Det är dags att ni tar the Magpies på allvar.

Howay the lads.