Erland Cullberg död, en färgklick i svenskt konstliv är borta.

Konstnären Erland Cullberg är död, han dog för några dagar sedan 81 år gammal.

Sjuk på sista tiden, när han besökte Mia på hennes utställning på Edsvik konsthall i september förra året, satt han i rullstol, märkt och hade svårt att prata.

Men konstintresset var det inget fel på, han hade synpunkter - positiva sådana - om Mias koloristiska måleri. Han köpte en katalog och bläddrade i.

Det var sista gången vi såg Erland.

Erland var biskopssonen som växte upp på biskopsgården i Västerås, tillsammans med sina syskon.

Han började måla som tonåring och utbildade sig på Konstakademien i Stockholm och Valands konsthögskola i Göteborg.

Debuterade 1961 och fick sitt stora genombrott 1986, i samband med sin utställning på Moderna museet i Stockholm.

Tror det var 2008 som han hade en stor och uppskattad retrospektiv utställning på Konstakademien i Stockholm, vi passade på att köpa en litografi som hänger i vardagsrummet sen dess.

Låt oss återvända till biskopsgården i Västerås ett tag, den började renoveras 2008 och där hittades under tapeterna i ett av rummen, barndomsbilder gjorda av Erland.

Han lämnade spår efter sig den gode Erland.

Rörliga minnesbilder inte minst, koloristen som blev kan man säga, färgklicken i svenskt konstnärsliv under många decennier.

Inte minst genom sitt flödiga måleri, han kallades "övermålaren" av vissa, han gav sig aldrig, blev han inte nöjd så målade han över, lager på lager tills han sa stopp.

Hans ateljé var belamrad med färgtuber med olja, färgburkar med akryl, sällan satte han på locken eller hattarna, han klämde ur dem direkt på penseln eller duken, han var spontanisten, han var den frie och obekymrade och han träffade så ofta rätt i betraktarnas hjärtan.

Jag minns honom på Stockholm Art Fair i Sollentuna, tror det var 06, då kom han vandrande genom hallen där Mia och jag ställde ut.

Ensam, såg så övergiven ut, liksom utanför, med färg från topp till tå, i håret, ansiktet, på kläder och skor.

Inte för att han ville briljera med att vara konstnär, utan att han gav blanka sjutton i vad folk tyckte, ville han avbryta eller ta en paus i sitt eviga målande och ta en titt på vad andra gjorde, ja då gjorde han det på direkten.

Inga duschar och finkläder här inte, utan rakt ut som han var från staffliet.

Erland Cullberg lämnar ett stort tomrum efter sig, han var en stor konstnär, det syntes kanske lite mycket på utsidan, men va attan betyder det om han samtidigt hade kvaliteter - och det hade han den gode Erland.

TV gjorde för knappt tjugotalet år sedan en dokumentär med Erland Cullberg, där de placerade vinflaskor och några fagra damer runt honom, bland penslar och färger, dukar, stafflier och färgklicksnedsölade fåtöljer och soffor, precis som att man ville ge konstnären den kliché som folk tror att konstnärer bär på genom livet.

Inget kan vara mer fel.

Erland var genuin och sann.

Erland var färgklicken.

Vila i frid.