Viggo möter djuren på landet.

Viggo, ganska nyligen fyllda två år ville träffa djuren på landet, den första riktigt milda vårdagen i lördags. Han parkerade för säkerhets skull på pappa Eriks arm.

Lite distans vill man ha så här i början av nya bekantskaper. En viss avvaktan hör också till.

Det första mötet blev får nr 570, som tittar upp, inte heller fåret ler men visar visar klart och tydligt en viss nyfikenhet.

I solgasset tittar den snart fullvuxna kvigan 976 fram och studerar besökarna, här tror jag Viggo noterade en viss frånvaro i kvigans blick, inte likgiltighet, men ungefär..."ska´re va´nått att titta på?"

Katten tassade försiktigt fram, kryssade mellan vatten, snö, is och barmark och gav blanka sjutton i Viggo med sällskap. Bra! Katter skall vara självständiga och nu kanske Viggo lärt sig att de inte kommer på kommando.

Vad Viggo inte fick se var den olyckliga fågel, en rovfågel av något slag som fastnat i nätet i gluggen uppe på skullen. Den kan inte ha hängt där så länge.

Viggos dag bland djuren tror jag ändå var lärorik, han visade tydligt att han ville hålla avstånd, de "okända" i verkligheten ingav respekt, de var ju så stora, inte alls så små och söta som i böckerna mamma och pappa läst för honom. Nästa gång är de mer bekanta och inte så skrämmande.

Foto: Olle Q ©

Four corners, USA.

Några inlägg ner skrev jag om Afrikas four corners, som bara nästan är en punkt där fyra länder möts, de möts ändå tillräckligt nära för att kunna kallas just Four corners of Africa.

Här i sydvästra USA möts fyra delstater i en exakt punkt, den enda punkt i USA där fyra delstater möts. Quadripoint är ett ord som används eller så bara Four corners.

Här möts delstaterna Colorado, New Mexico, Arizona och Utah. Det finns en monument här, turistströmmarna hit är strida.

Huvuddelen av quadripoint-regionen är en del av de semi-autonoma American Indian nations. Två av dessa är the Navajo nation och Ute Mountain Ute Indian Reservation som bägge gränsar till quadripoint-monumentet.

Den ekonomiska centralorten i området är Farmington, New Mexico. Två av USA:s highways har direkt beröring med regionen. BSNF, järnvägen trafikerar den södra delen av området och där finns också tre veteranjärnvägar.

Västervik nästa.

Den 10 april är det dags för oss att ställa ut våra verk igen. I Västervik och Konstrum Järnet där. De här alstren kommer att pryda vernissageinbjudningarna. Har ni händelsevis vägarna förbi så titta in, utställningen pågår under två veckor fram till den 25 april.

Bilden överst "Att bära sin börda" blandteknik. Olle Q

Den undre bilden "Till häst" tempera. Mia J.

Både humor och allvar.

Återigen en av Lindströms ganska träffande teckningar. Lite makaber, men en pärla för en cartoonist, tror säkert att han var nöjd med resultatet.

Samtidigt varför dessa ständigt återkommande nidbilderna av Australien, landet där hajar och krokodiler ätit upp nästan hälften av alla innevånare och turister, eller dessa ständiga skogsbränder, cykloner och skyfall.

Det finns faktiskt annat att berätta om landet, som skulle vara nyttigt för oss svenskar att få ta del av och som jag tror vi är mer intresserade av någon enstaka hajattack.

Vad skulle vi tycka om utlandet beskrev Sverige som landet där isen och snön ligger tjock året om, där tjogtals med människor dör i kollisioner med älgar och vildsvin och där alkoholförgiftade människor ligger i drivor i rännstenarna?

Jag blir lite småsur på att det oftast plockas fram det negativa, när det finns övervägande goda och intressanta saker att säga inte bara om Australien och Sverige, utan alla länder på vår jord.

Tors torn klubbade. Solna morrar.

Som en slags orgelfasad reser sig Tors torn 140 meter höga i det som klubbats i Stadshuset och som kommer att bli en helt ny stadsdel vid Norra stationsområdet.

Om 15 år skall hela härligheten stå klar, 15 år? Jösses amalia vilken tid, ja inte sjutton skulle jag vilja vara bland de första att flytta in i någon av de i första etappens planerade 2.500 bostäder. I närheten ett ständigt surrande, dånande och sprängande, byggkranar som snurrar och damm som yr. Solnabron och E4/E20 skall flyttas under bygget, bara ett exempel.

Näääh. Vi blir nog kvar på vischan, trygga bland kor och mygg.

Solna som gränsar mot Stockholm just här har morrat och sagt att Stockholm bygger en barriär mot Solna, vilken sandlådenivå hos deras politiker, som själva klubbat flera höghusbyggen av samma dimensioner som Tors torn.

För att inte tala om nej-partierna i Stockholm som säger nej till allt...jag säger inget mer.

Hur som haver får Stockholm så småningom ett nytt bidrag till sin siluett.

Jessica the hippo.

Här vilar flodhästen Jessica bekvämt på sin madrass med sin kompis en bullterrier på ryggen.

Nyfödda, en dag gamla, Jessica räddas år 2000 vid en svår översvämning i norra Sydafrika nära Hoedspruit av Tonie Joubert en vildvårdare, hon hade då kommit ifrån sin mamma i de vilda strömmarna.

Tonie och hans fru Shirley som bor intill floden tog hand om Jessica, gav henne mat och vatten. Meningen var att Jessica skulle återvända till det vilda livet i floden, men så har det inte blivit, hon bor fortfarande kvar hos sina "föräldrar". Tillsammans med sju bullterriers, de var nio men krokodilerna har tagit två - inte Jessica.

Jessica har sin bädd intill den långa verandan hos Tonie och Shirley där de sitter under taket och njuter av tropiskt varma kvällar.

Jessica är en del av familjens liv, Tonie säger att "Jessica är den dotter vi aldrig fick".

Jess väger långt över ett ton idag, hon äter en tiondel av den vikten varje dag. Till dryck blir det 12-14 liter kaffe per dag! Sötpotatis till lunch, gräs och hundkex till kvällsmål.

Mellan måltiderna simmar Jessie med sina vilda flodhästkompisar, men återvänder alltid till sitt hem och sin madrass för nattens sömn, ofta med ett skärt tunt täcke över sig.

2007 blev hon svårt sjuk och behandlades med antibiotika, idag är hon frisk och vid full vigör.

2005 öppnade hon dörren till Tonie och Shirleys sovrum och kröp upp i deras bädd, som naturligtvis brakade ihop, sedan dess har en stor järnbalk satts för sovrumsdörren så att hon inte kan ta sig in för en tupplur.

Annars är köket, som alltid är öppet hennes favoritrum inomhus, där slängs det en hel del i hennes stora på köksbänken vilande och öppna gap. Kanske en hink sötpotatis som mellanmål?

Flodhästar dödar fler människor än något annat vilt djur i Afrika, men Jessica är undantaget som bekräftar den regeln.

Jessica you have my full sympathy.

Dom är här!

För oss i snö och is inbäddade landsortsbor, som oftast först av alla brukar få njuta av gässens och svanarnas ankomst på våren, gällde det att ta sig till Lötsjön i Sundbyberg för att möta dem.

Det gjorde vi igår, med Viggo i vagn, blev varvet runt Lötsjön en enda stor upplevelse av det vi saknat under några veckor nu.

Synen och ljudet av gäss och svanar, änder och kanske någon annan art också, var tillräckligt för att känna att tiden inte stannat. Visserligen påminner solen om det, men kan man lita på den? Den lyser, den värmer, men den låter inte.

Ärligt talat är solen ju vägvisaren för våra flyttfåglar, men än har Kung Bore bjudit på oväntat motstånd, vi har i alla fall fått en föraning, en smakbit på vad som väntar.

Foto: Olle Q ©

SMJ eller SJ i vardagstal.

SJ skulle lika väl kunna benämnas Sveriges Musiejärnvägar.
Enligt Ola Wong, Svenskans kolumnist i Shanghai i Kina.
I dagens kolumn skriver han om den hisnande utbyggnaden av höghastighetsjärnvägar i det stora landet i öster.
Med start 2008, vars första sträcka var mellan Wuhan och Guangzhou byggs det nu vidare i en takt som skulle få svenska järnvägsbyggare att lägga ned sina verktyg och gå hem.
13 000 kilometer, alltså 1 300 svenska mil höghastighetsspår byggs på fyra år, klart 2012 eller tre år före tidtabell. Här skall nya supermoderna tåg svepa fram i hastigheter på upp till 380 kilometer i timmen.
Här binds Kina samman, man kan resa miljövänligt och kittet som landet så väl behöver med sina olika etniska grupper ger Kina en säker tillvaro framöver.
Demokratin kommer nog smygande också, vare sig man vill eller ej.
Samtidigt ställer SJ in tåg här hemma, avreglerar sitt nät och tåget mellan Stockholm och Oslo som vi for med för några dagar sedan påminner om sent sjuttital eller möjligtvis början av åttio.
Ostlänken, snabbtåglänken, som planerats mellan Stockholm och Linköping sedan 1993 är ännu inte spikad.
Sverige hamnar allt längre och längre bak i världens tågsätt och kopplas snart in på museispåret.

Hur står det till med alfabetet Vägverket?

Den här nummerskylten plåtade jag i Kil den 20 juli 2008. Skyltarna ser likadana ut idag bortsett från skattekvittot som fr o m 1 jan 2010 inte längre skickas ut av Vägverket.

En annan sak Vägverket, hur har ni det med kunskapen om bokstäverna i vårt alfabet? Är ni verkligen pålästa om typografins breda utbud och alla dess möjligheter? Man kan undra.

Idag har vi enligt Vägverket bara två bokstäver kvar som begynnelsebokstav, nämligen Y och Z.

De bilar som nyregistrerats under 2009 och 2010 har fått "gamla" nummerkombinationer från bilar som skrotats eller inte längre är kvar i Sverige.

Nu brottas Vägverket med problemet med vad som skall göras efter det att Y och Z också är slut.

Tillsaken hör att begynnelsebokstäverna I, Q och V inte utnyttjats.

Varför?

Jo de är för lika J, O och W.

Visst finns det visst fog för det, om än minimalt. För hade Vägverket valt ett typsnitt, som man ex gjort i Tyskland hade man kunnat undvika de ev missförstånd som kunnat uppstå.

Titta på skylten ovan, med kombinationen XKX, hur resonerade Vägverket här?

Jag personligen tycker att förväxlingen mellan K och X är större än mellan I och J och V och W.

Vad tycker du?

Jämför här: XKX eller IJI, kanske VWV eller tom QOQ.

Vägverket sitter fast i sitt sätt att läsa bokstäver, så synd att det inte läggs ut på en grafisk designbyrå att lösa deras tämligen onyanserade syn på vårt alfabet.

Talande om konst

Vi som ställer ut vår konst märker tyvärr allt för ofta, att en del av den publik vi skulle vilja få som besökare, ofta drar sig för att kliva in i härligheten - alltså galleriet, konsthallen eller vad det nu är.

Anledningen tror jag mig veta, de vågar inte, för att de tror att de kommer att bli tillfrågade om vad de tycker om det som ställs ut.

Och då har man kanske inget "korrekt, djuplodande eller initierat svar" att komma med, som man själv tycker.

Eller så känner man sig obekväm i en främmande miljö, som man innerst är ytterst nyfiken på, men som bjuder på ett outtalat hot.

Sanningen är att ingen frågar dig om någonting, vi är bara tacksamma om någon självmant kommer fram och säger vad han/hon tycker.

Så släpp lite på din tvekan, kliv in i konstrummet och se dig om, kultur är en energikick och ofta en nödvändig input för att orka med vardagens alla måsten.

Serie: Arja Kajermo

Klappa varg....?

Vi firade Eddie häromkvällen, lite sent, men ändå. Han hade fyllt 20 år och skulle få en present hade vi tänkt oss, som sagt i efterhand, men han var bortrest på själva födelsedagen.

Hans gåva blev en upplevelse, valfri sådan, han funderade skarpt om det skulle bli ett fallskärmshopp eller klappa en varg, det senare alternativet var han lite tveksam inför, men varför inte? Hur som haver bungyjump kasserades som upplevelse ganska snabbt, att åka till Paris och äta frukost kan man ju göra ändå. Men klappa varg eller hoppa fallskärm är lite utöver det vanliga.

Eddie Qvennerstedt valet är ditt. Vad du än väljer har du vårt fulla stöd.

Hur skall vi nå varandra?

Iskyla kan sägas råda i relationerna mellan Lars Vilks och de som opponerar mot hans rondellhund.

Hur skall två så oförenliga uppfattningar om vad som är rätt och fel, vad som är personlig och konstnärlig frihet och vad som är respekt och vördnad för andra människors religion och trosuppfattning kunna nå varandra?

Min personliga uppfattning som uppvuxen i ett samhälle byggt på demokrati och yttrandefrihet är naturligtvis ett klart stöd för Lars Vilks och hans rätt att teckna vad han vill och sedan försöka nå allmänheten med sitt alster.

Ingen eller inget skall kunna stoppa honom, han har rätten på sin sida.

Å andra sidan har de som försvarar sina religiösa ståndpunktstagande sin fulla rätt att hävda att Lars Vilks stör, hädar eller på annat sätt trampar på deras tro.

De får hävda det, de får debattera det, de får demonstrera, de får visa vad de tycker.

Men...att gå så långt som att sätta ett pris på Lars Vilks huvud, att hota med mord, förbereda mord eller utfärda en fatwa är enligt mitt synsätt helt oförsvarbart.

Det är förkastligt och måste fördömas.

DN, Sydsvenskan och Expressen publicerar idag Lars Vilks teckning, det gör de fullkomligt rätt i, de reser sig i försvar för konstnärens rätt att teckna vad han vill.

I försvar för samhällets demokratiska principer, för motståndet mot den underkastelse som visades från vissa i våra länder i samband med Muhammedteckningarna i Jyllandsposten år 2005.

Tänk ändå om dessa motpoler kunde förenas i en diskussion istället för under mordhot.

Vilken vinst man skulle nå, vilket genombrott i laddade frågor.

Alltså, Lars Vilks, du har mitt stöd, jag hoppas (men tror inte) på en dialog, jag fördömer de som utfärdat en fatwa på dig Lars.

Det är inte alltid som bilen funkar som vi vill att den ska.

Ja har man inte aircondition i bilen, så monterar man in det själv, funktion går före stil.

Punka på vänster bak, inget reservhjul och man ska tvärs över stan, då är det här en suverän lösning om än lite långsam.

Långa köer på bilverkstan, då fixar jag det här själv. Om jag nu kommer undan med livet i behåll vill säga.

Ibland kommer det bilder farande över nätet som man inte bara kan radera, detta är några axplock ur en serie som kom på den internationella kvinnodagen igår under rubriken "nice to have a handyman..."

Kasane i Botswana, nära Africa´s four corners.

En vacker kvällssyn, elefanter som vadar i den grunda Chobefloden.

Det här är turistinformationskontoret i Kasane, en representativ bild för en stad som tack vare turismen blommat upp under de senaste årtiondena.

Staden Kasane ligger längst uppe i det nordöstra hörnet av det till ytan stora Botswana, några mil från Afrikas fyra hörn, där Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts.

Kasane ligger också längs den viktiga vägen mellan södra och centrala Afrika, med stora avstånd är vägarna viktiga och det är inte alltid som den alternativa vägen via Victoriabron fungerar därför har denna väg från Gabarone och Francistown långt söderut blivit allt mer betydelsefull.

Staden har idag ca 8.000 innevånare och utgör det administrativa centret i Chobedistriktet.

Staden ligger vid den upp till 800 meter breda Chobefloden som bildar gränsen till den yttersta spetsen av Namibias Caprivi Strip, en lång smal landremsa som bokstavligt tränger djupt in i vad som skulle varit en direkt gräns mellan Botswana i söder och Angola och Zambia i norr.

Något österut från Kasane flyter Chobe ihop med Zambesifloden, de båda vattnen når efter knappa 80 kilometer de välbekanta och mäktiga Victoriafallen.

Turisterna har upptäckt Kasane med omnejd som fått nya campingplatser, hotell och restauranger.

Utflykter finns det gott om, kvällsturer i den nedgående solen för att se de vilda djuren komma ut efter en dåsig dag i skuggan. Eller en flodtur i ljum kvällsvärme.

På andra sidan floden breder de släta och frodiga grässlätterna ut sig, flodhästar, elefanter och buffel finns det gott om.

I Chobe National Park finns det dessutom ovanligt gott om leoparder.

Fågellivet är rikt, en del för Afrika unika fågelarter finns att beskåda för den intresserade.

Fisket är även det att rekommendera, många kommer hit för att i stillhet fiska i den stilla och fridsamt flytande Chobefloden.

Och den givna avslutningen efter ett besök i Kasane är naturligtvis Victoriafallen.

Lång biljett för kort resa

Den långa tarmen till höger här är en bussbiljett från 2006, som jag hittade i gömmorna vid en inte alltför noggrann städning häromdagen.

2006 var vi i den ryska enklaven Kaliningrad och ställde ut grafik.

Från Hotel Moskva där vi bodde, vilket robust namn, till det pampiga galleriet var det kanske två kilometer.

Trådbussen tog oss den sträckan. Alltid fullpackad med resenärer och med konduktörer som var civilklädda, försedda med ett snöre kring magen i vilket det satt en rulle biljetter, som de rev av i det antal som färdsträckan krävde.

Jo Ulrika som var med hade läst ryska och kunde göra sig förstådd.

Pengarna hade de i en ficka, där de grävde upp en näve och letade efter växel om så krävdes.

Kaliningrad togs av ryssarna under kriget, hette då Köningsberg och var en rik och burgen tysk stad, som pulvriserades och ersattes med sovjetiska grå betongkomplex, inte vackert men säkert revanschistiskt underbart för Sovjet.

Enklaven är idag inkilad mellan Litauen och Polen, bägge EU-länder, vilket gör gränspassagerna till rena mardrömmen för transittrafiken till och från Moder Ryssland.

Från Kaliningrad utgick också den sovjetiska flottans U-132 innan den grundstötte djupt inne i Karlskrona skärgård på den tiden då det begav sig.

Biljettpriset? 40 kopek att döma av biljetten.

Mitt eget Vasalopp.

Strax ger jag mig ut i spåren, inte från Sälen men väl från husknuten.

Sträckan är vacker, några trånga passage finns, som här vid kostängslet intill badplatsen.

Bilden är någon vecka, numera är spåret på skaren och med en decimeter nysnö ovanpå välpreparerat och snabbåkt om man så vill.

Samtidigt sliter 15.000 kvinnor och män i Dalarna på väg mot Mora.

Våra mål är olika men det fina är att vi har skidåkningen gemensam.

Foto: Olle Q ©

En kille i ett par trasiga jeans

Morgontidningen bjuder på små överraskningar, även vad gäller annonser.

NK har en helsida med mode. Den här killen i trasiga jeans och en tröja med tryck på fick Mia att fråga mig vad jag trodde jeansen kostade.

En snabb blick och ett lika snabbt svar "ja 1.600.."

"Trodde du ja" svarade Mia.

De kostar 3.000 svenska kronor. Tröjan med tryck kostar 4.000 likaledes svenska kronor.

Jag sjönk lugnt tillbaka i köksstolen sörplandes på mitt kaffe och konstaterade fromt att det är skönt att inte vara tonåring och att mina trasiga och slitna jeans i ateljén kanske gör mig till en åldrig trendputte utan dess like.

Tror jag tar dem på Eddies 20-årsfirande i morgon.

Nära ögat

Den här bilden är en stillbild ur en amatörvideo som togs i Hamburg den 1 mars 2008.

Den visar Lufthansas LH 044, en Airbus A320 med 132 passagerare ombord som under en svår storm försöker landa på Hamburgs flygplats, när planet precis skall landa kommer en kraftig kastby från sidan, planets högra vinge skrapar i landningsbanan, man ser dammröken från den incidenten.

Omedelbart efter detta drar piloten på och stiger för att göra en ny inflygning med lycklig landning, men med omskakade passagerare och piloter misstänker man.

Vad som hände var att en av flygplanets flight computers plötsligt slog om från flight mode till ground mode vilket begränsar pilotens förmåga att påverka skevrodren, liksom att kraften avtagit delvis. Flygplanets datorer trodde flygplanet landat med andra ord.

Tack och lov lyckades de få upp maskinen i luften igen innan den snurrat runt som en diskus på landningsbanan.

Återigen, datorerna slog om till flight mode när piloten drog på full gas igen.

Den federala tyska luftfartsmyndigheten har lagt fram en 82-sidig rapport om tillbudet, med bla tolv tillagda säkerhetsrekommendationer.

Den här lärdomen blev inte så dyrköpt - tack och lov.

Att lägga nytt golv och sedan dammsuga det.

Nu ryter jag till om RUT. Vad är det som gör de rödgröna så förblindat rasande mot rätten att göra avdrag för hushållsnära tjänster?

Om jag vill lägga ett nytt golv då har jag rätt att göra avdrag till 50% för arbetet genom en skattereduktion = ROT.

Hajar ni? Rätt till avdrag - inga protester från de rödgröna. Vem lägger om golv - jo företag bemannade oftast av män.

Om jag nu vill dammsuga, polera eller våttorka det nya golvet, då skall jag inte ha rätt att göra avdrag för den tjänsten med 50% i skatteavdrag = RUT.

Här går proppen för mig. Ingen rätt till avdrag och vilda protester från de rödgröna. Vilka städar oftast golv genom städföretagens förmedling - jo kvinnor.

Sahlin, Ohly och Eriksson ta ert sunda förnuft tillfånga, lägg billiga klyschor som "pigsysslor, hembiträden, överklassnära tjänster mm" på hyllan, kliv ned på golvet bli förnuftiga.

Ni kommer att torska i valet om ni snackar pigsysslor framöver och dessutom bör man inte kasta sten i glashus.

De enligt media 11.240 som idag är sysselsatta inom den här sektorn, de kommer att förlora sina jobb i september om rödgrönt tar över.

Det är varje svensk medborgares rätt att anlita, jag citerar Peter Eriksson "ett hembiträde" och sedan göra skatteavdrag för den tjänsten.

Så det är uteslutande en fråga om initiativkraft, behov och ideologisk frigörelse. Inte hur stor plånbok man har.

Tack för att jag fick ryta till om detta - det känns bättre nu.

SJ titta här - Snow? No problems, we run on time!

Kanske skulle SJ ta en titt på den här snutten från Kanada eller USA, av järnvägsövergångsskylten att döma är det USA.

Inga växlar här, men inga hinder för att dåna fram i snön i full speed. Undrar lite hur lokföraren ser med all snö han yr upp, spåren är begravda och vintern är bister och vacker - men tågen rullar.

Tisdagen den 2 mars 2010.

Så här ser det ut i början av mars i våra trakter, nu har snön börjat falla igen, det är lite snålblåsigt och allmänt ogästvänligt, man får väl hoppas att det inte håller i sig till den stora begivenheten då Victoria skall få sin Daniel.

Lapplisorna är mindre vanliga här, men jag tänkte ändå tanken hur en nitisk och energisk p-vakt skulle ha agerat om denna bil stått på en plats där parkering inte var tillåten.

Bussresenärerna vet säkert var bussen stannar, men deras lilla plats vid sidan av vägbanan är prydligt överplogad av den ständigt återkommande plogbilen.

Vårt ekumeniska kapell Tabor har inget möte planerat så vitt jag kan se.

Några iaktagelser och konstateranden under en promenad med huvan uppfälld och längtan efter de första gässens karaktäristiska och hoppfulla ljud, de lär dröja, förmodligen står de och stampar i Nordtyskland, kanske på Rügen.

Foto: Olle Q @

Vad skådar mitt öga?

Tidningen Tåg är en källa till ibland ögonbrynshöjande uppgifter, såväl i bild som i text.

Som här, titta på lokets framsida. Vadå? säger en del. För den lite mer intresserade, är det första gången någonsin som SJ skrivs ut i hela sin "prakt" - Statens Järnvägar.

Sedan den 1 december samkör det privata Tågab - Tågåkeriet i Bergslagen - persontrafik med SJ. Denna bild tagen av Jan Lindahl flitig fotograf på tidningen Tåg, är från Falköping med tågets destination Karlstad. Jan skriver lyriskt om den nostalgiska känslan det är att sitta i fräscha B1 och B5 vagnar, Tågab får överlag mycket fina omdömen för service, personalens proffsighet och som han tillägger "som man ser i allt som företaget tar sig för". Det behövs mjuka ord i tider då tågen inte bara fryser fast utan nästan ifrågasätts.

Foto: Jan Lindahl, Tidningen Tåg. www.janlindahl.se

Slim Sunday

Vi fortsätter väl med engelskan i rubriksättningen denna söndag, vad det nu skall vara bra för? Men slim betyder smal, ett begrepp som detta hus i Charleston South Carolina i USA i alla avseenden gör skäl för. Skatta er lyckliga att ni kan ha badkaret i ett väderstreck och sängen i ett annat.

SNA. The Sunday News Agency

Söndag, Skåne och sol.
Strax styrs kosan norröver, genom det vidsträckta Småland och platta Östergötland till Blackstaby igen.
Allt medans folk i Stilla Havsområdet oroar sig för flodvågen från Chile, tänk va´ bra vi har det ändå, inga skalv, få jordskred, ingen torka att nämna vid namnet, lite vårflod i år men inga översvämningar a´la Bangladesh. Skogsbränderna är få och de som är är inte förödande.
Vi kan morra om höga elräkningar och lite annat som halka och brutna handleder, men vad är det när man jämför?
Så vi sätter oss i vår bil - vilken lyx - och om en stund styr vi kosan norröver.
Här nere är det mycket snö kvar, men vattensamlingarna är megastora. Det har smält och porlat i några dagar.
Will be back when home again.
Noterar till sist ett överraskande brons av Myhrer i slalom, kul.

Tänkvärt

Klokt sagt: "Att skapa ett paradis här på jorden slutar ofta i ett rent helvete."

Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen

Ni kan komma fram nu SAAB

SAAB, ni kan titta ut nu, det värsta för den här gången är över. Dr Muller, Kamrat Anatov och en del andra finansiärer, med uppbackning av EIB och Svenska staten har garanterat er fortlevnad. Vi alla önskar er lycka och bättre framgång i tider att komma.

Framförallt måste det vara en oerhörd lättnad för alla i Trollhättan, Saabanställda slipper att rivas upp ur sin tillvaro mot sin vilja.

Östra Sörmland igår.

123 cm snö hos en anhörig i trakterna mellan Kolmården och Nyköping. Ganska imponerande snömängd. Sen ska ju allt det här smälta, men den dagen den sorgen.

På natten hade det varit -29,6C, ganska imponerande det också. Global uppvärmning?

Närgångna bilder.

Ur snäv vinkel, med infallande naturligt ljus och därmed mörk skuggbildning tog jag denna närbild, en detalj ur en stor bild på 140x120 cm som jag jobbar med. Denna gång på tjockt papper, 300 gram. Kritor, tusch, kol, pennor inklistrade detaljer, till en bild i blandteknik.

Samtidigt i grafikverkstan jobbade Mia med bilden "Ebbas glas", en grafisk bild, här syns den infärgade plåten ligga på tryckbädden, med flödande naturligt ljus blänkande i färgen.

Notera de olika skikten, strukturen och nivåskillnaderna.

Foto: Olle Q @

Google Earth? Nej långt därifrån.

För att inte verka för självgod, måste jag ändå få ge mig själv en klapp på axeln för denna bild. Eller?

Så här är det, det som till 100% ser ut som en topografisk bild av ett bergsmassiv tagen från 50 kilometers höjd, är i själva verket en detalj ur en bild jag jobbar med just nu.

Med olika flödigt vattenbaserade färger och utspätt tusch, på tunt bibelpapper, vad händer då, jo pappret skrynklar sig lagom mycket för att ge bilden ett liv, en extra spänning.

Ligger sedan en sen eftermiddagssol på snett in från sidan så bidrar detta till den förstärkta effekten av att man upplever ett landskap från ovan.

Detta är en annan del av bilden, inte lika dramatisk och utan soleffekt. Bladet jag jobbar på är stort 190x100 cm. Fladdrar och är sensuellt att jobba på, hållbart, lite glansigt.

Mina planer är att göra tiotalet bilder av denna typ. Hur de sedan skall visas på utställningar återstår att se, de måste skyddas men ändå visas "nakna" som de är.

Det ordnar sig säkert.

I ungefär hälften av mina mer abstrakta bilder återkommer kartbilder, landskap från ovan, det är den ständiga drömmen om att få resa ut som får sitt utlopp här.

Foto: Olle Q ©

How Swede it is...

...to be Swedish today.

Efter att ha sett en tämligen medioker Melodifestival, med snöstormen inlindande nya decimetrar av snö runt vårt hus, kopplade vi över till Skiathlon i Whistler.

En kväll, enligt alla experter, som var vikt på förhand för en viss norsk gutt, Petter Horthug, världens bästa spurtare och plåster (han drar aldrig en meter).

Men de i vitt skrudade svenskarna gav mig en nationell stolthetskänsla som jag inte känt på länge, deras slit och uppoffringar för varandra i spåret, gjorde oss både stolta och rörda. Ett lagarbete man får leta efter i cykelsporten, inte i skidvärlden.

Som gammal skidåkare med några Vasalopp i bagaget, så står skidsporten mig nära, kan inte påminna mig ha upplevt samma eufori sedan Wassberg och Svahns dagar i andra halvan av åttitalet. Visst skrek vi när Kalla och Haag gjorde sina stronga insatser, men med både Hellner och Johan Olsson med på upploppet blev det lite extra.

Det tog en stund innan man kunde somna.

Foton direkt från TV-skärmen: Olle Q

Reklam som når gudomliga höjder?

Som gammal avdankad reklamare är jag, liksom de flesta andra förmodar jag, ganska imun mot den kanonad av reklam som strömmar emot oss alla.

Men ibland, som i morse vid frukostbordet, stannade jag till inför denna annons från Svenska kyrkan och Stockholms stift.

Vad fick just mig att stanna? Jo utformningen först och främst, signalen den blixtsnabbt ger. Såg spännande rörelser i varma färger mot en svart bakgrund.

Rubriken Trådlöst är nästa stopp, sedan bara häpnar jag inför resten av texten.

Ord som ständig uppkoppling, fri support får mig att utbrista "Gud vilken annons!...." (förlåt).

Tänka sig den stelbenta Svenska kyrkan tar ett kliv in i nutiden, med ett språkbruk som hör vår vardag till - då är det häpnadsväckande.

Glädjande att de vågar, kan tänka mig att det finns krafter som strävar emot, men som nu fått ge vika. En islossning mitt i pågående snöstorm.

Livets början

Här har Mia radat upp de gummivalsar som hon tänker färga i den grafiska färgplattan med, i detta fall är det en shellackad silkboardkartong med bildens motiv på. Hänger ni med? Bra!

Så här ser en mindre del av den infärgade plattan/plåten ut. I plåten/plattan har Mia ristat och gröpt, ritat eller gjort andra strukturer för att få fram den bild hon vill åstadkomma.

Härligt rödtonad, med ockra, magenta och lite annat smått och gott i färgväg.

När den här plåten sedan är färdiginfärgad lägger Mia den i en grafikpress, lägger ett fuktigt koppartryckspapper på ca 300 gr vikt på plåten och kör sedan plåt och ark genom pressen och vips finns ett grafiskt blad som ser livets ljus för första gången.

Sedan görs allt rent, man börjar om infärgning och tryckprocedur så många gånger man bestämt att den grafiska upplagan skall bli.

Bilden heter "Livets början" och Mia befinner sig just nu i teststadiet där hon prövar sig fram färgmässigt. I bildens början skulle man kunna säga.

Visst är det härligt med lite färg när allt är vitt, vitt med stänk av grått ute.

Foto: Olle Q ©

Vintern biter sig envist fast.

När jag var ute och gick, då rimfrosten inte fanns kvar, då solen inte sken och kontrasterna mörkt ljus blir så påtagliga, fångade jag dessa motiv.

Foto: Olle Q ©

Illustrationssvammel.

Illustratörcentrum ville att jag skulle uppdatera min sida hos dem, jag letade i mina gömmor och tio nya teckningar lades upp för eventuellt intresserade illustrationsbeställare.

Vill gärna ha ett ben eller några tår kvar i den branschen, den är spännande och kreativt utmanande, ett utmärkt komplement till den fria konsten.

Moder Svea släpar och sliter för att de ständigt glupska ATP-fonderna på något sätt skall fyllas på. Denna bild är cirka 5 år gammal.

Den här bilden ville man ha för att visa att det finns åldersdiskriminering i högre åldrar också, får man fria händer, blir det ofta överdrivet men likväl tydligt och träffande, vill inte använda begreppet "mitt-i-prick", men det är ofta den rätta benämningen.

Den tecknade illustrationen är ofta tydligare och mer direkt, i sin uppgift att förklara något komplicerat, luddigt eller stelbent, än vad fotografiet är.

I fotografiet hur konstnärligt det än är, berättas det med detaljer, interiörer, ansikten, händelser direkt ur verkligheten, vilket kan få folk att känna en ovilja att närma sig ämnet det handlar om. Man känner sig "träffad" helt enkelt, eller hotad eller berörd.

Den tecknade bilden är inte lika personlig i sitt närmande, men når oftast ändå sitt mål genom att gå runt dina spärrar och hinder.

Vilket jädrans bludder.......

Illustrationer: Olle Q ©