...to be Swedish today. Efter att ha sett en tämligen medioker Melodifestival, med snöstormen inlindande nya decimetrar av snö runt vårt hus, kopplade vi över till Skiathlon i Whistler.
En kväll, enligt alla experter, som var vikt på förhand för en viss norsk gutt, Petter Horthug, världens bästa spurtare och plåster (han drar aldrig en meter).
Men de i vitt skrudade svenskarna gav mig en nationell stolthetskänsla som jag inte känt på länge, deras slit och uppoffringar för varandra i spåret, gjorde oss både stolta och rörda. Ett lagarbete man får leta efter i cykelsporten, inte i skidvärlden.
Som gammal skidåkare med några Vasalopp i bagaget, så står skidsporten mig nära, kan inte påminna mig ha upplevt samma eufori sedan Wassberg och Svahns dagar i andra halvan av åttitalet. Visst skrek vi när Kalla och Haag gjorde sina stronga insatser, men med både Hellner och Johan Olsson med på upploppet blev det lite extra.
Det tog en stund innan man kunde somna.
Foton direkt från TV-skärmen: Olle Q
1 kommentar:
Ja visst var det spännande. Höjdpunkten under OS är skidåkningen för mig. Vilket slit och vilka insatser. de är såå duktiga. Och jämför man med cykelsporten är skillnaden att man kan nästan vara säker på att de inte är dopade. Inom cykelsporten kan man nästan aldrig vara säker på att de inte är dopade.
Skicka en kommentar