Aptitretare

Tänkte jag skulle uppbåda lite nyfikenhet inför min utställning på Galleri Helle.
En utsnitt ur en teckning och två, till oigenkännlighet, förvrängda teckningar hoppas jag kan reta intresset så att ni kommer den 7 februari.
En lördag, då är ni lediga och avslappnade. Vad sägs om att jag då får bjuda på en resa i det okända, som ändå inte är så okänt, bara ovant som motiv, oftast inte möter i horisonthöjd. Låt mig få er fantasi att stegra sig, föreställningsvärlden att breda ut sig.
Öppet mellan 12 och 16 hos Galleri Helle, Södermalmstorg 4, rätt sida Slussen med andra ord.
Lördagen den 7 februari.
Vi ses där.

Det flaggas idag

Idag flaggas det i Sverige, det flaggas för Karl.
Alla vi som heter Karl bugar och tackar.
Min son, min sonson och jag själv tillhör den skaran av Karlar.
Karl betyder Fri man. Så träffande.

Verkligheten är inte alltid så lätt att hantera...

...speciellt inte när man har nått en stjärnstatus som nästan nått zenit, så kan det vara förbaskat svårt att förstå vissa elementära grundregler, bl a vilken inverkan ens agerande har på lagets moral och sammanhållning.
Robinho, den brasilianske fotbollsstjärnan som värvades till Manchester City för i runda slängar 380 miljoner kronor, ofattbart.
Han surnade till under ett träningsläger på Teneriffa förra veckan och åkte hem till Brasilien, fick hemlängtan, stackars kraken 25 år och längtade hem. Ja, va´ska man säga. Alltnog han åkte hem utan klubbens medgivande. Nu har han med svansen mellan benen återvänt till tråkiga Manchester och möts där av ett ännu tråkigare besked.
Hans olydnad kostar honom motsvarande 3,8 miljoner kronor i böter, ur egen ficka. En dyr hemresa till mamma! Är man firad, med all rätt, gäller som jag inledde med, regler Robinho lilla. Även så för dig. Bit i sura äpplet, betala och åk hem när du får semester, mamma väntar säkert då också.

En annan person som måste inse att verkligheten är annorlunda idag än igår, och som passerat zenit, är faktiskt vår eminente hockeylirare Foppa Forsberg.
Hur kan han, av landslagsledningen, inbillas att få träda in i ett landslag, när han inte spelat en match, inte tränat regelbundet på långt över ett år.
Några varv med skydden på i Ö-vik räcker inte för landslaget. Det borde framförallt B-Å Gustafsson förstå och inte reservera en plats för Peter Forsberg.
Den platsen skall en ung, hungrig och lovande förmåga i någon av våra klubbar ha, inte Peter Forsberg, med all respekt för vad han gjort, men han förtjänar definitivt inte den platsen. Gamla meriter kan inte ersätta dagsfärsk förmåga.
Här har Wikegård helt rätt.

Sena söndagsnotiser.

En bild från ateljén idag. Utplockningen, gallringen inför utställningen om knappa två veckor gick in i ett mer definitivt skede under denna dag. Längs väggarna står en hel trave bilder, som liksom står på lut, kanske de kommer med, kanske inte. Men det du ser här på fotot är ganska säkert. Idag alltså.
Vill avsluta söndagen med en bild som kanske inte är helt kristallklar var den föreställer, men den föreställer till 100%, ett foto ljuger sällan. Klura och kom med förslag.

Slut för ikväll/ Olle Q

Lördagsnotiser

Vi skulle ha åkt på vernissage idag, i Stockholm, på Galleri Helle där vi är med på en samlingsutställningen i samband med galleriets tioårsjubileum.
Men vädret säger nej, här kommer kallt regn, underkylt omväxlande med små eller stundtals stora hagelliknande runda droppar.
Då törs ingen ut på vägarna, så vi ställer in besöket.
Apropå Helle, boka in den 7 februari, då har jag vernissage där.

Till höger blickar Fidel Castro in i kameran. Tagen i sitt sjukrum, där han vistats i närmare två år nu. På alla tidigare fotografier och filmer där han figurerat, och som jag sett, har han alltid, liksom här, en träningsoverallströja på sig. Och Adidas på tröjan, alltid! Han sponsras av Adidas förmodligen. Vad företaget räknar med för pluspoäng och marknadsfördelar med det är oklart, åtmininstone i min föreställningsvärld.

Jag gläds åt att Mora slog Leksand i ishockeyallsvenskan igår. På straffar förvisso, men en vinst. Är innerligt trött på detta daltande med Leksand, "hela Sveriges lag..." pyttsan. Det finns inte en dalmas i laget, ett hopkrafsat gäng som gör bra ifrån sig i serien, men som faller som ett korthus i kvalet, så även år.

Usama bin Laden påstås ha yttrat sig, eller också är det en grottornas Bosse Parnevik som via ett intalat budskap manat till samling för "våra bröder i Palestina". Vilket jäkla struntsnack. De grupperingar som finns/fanns runt bin Laden ger fullkomligt sjutton i det lidande det palestinska folket i Gaza utsatts för, de vill bara spä på hatet och skörda från de bilder av lemlästade människor och raserade hus som sprids världen över.
Dessa grottgrupper lever ekonomiskt gott, mycket gott, de får ansenliga, ja obegripligt stora inkomster från opiumexporten från Afghanistan. Bryr man sig då om Palestinas folk hjälper man dem ekonomiskt genom för mig okända kanaler, men det går, penningatvätt i mindre nogräknade länder och händer är vanligt förekommande.

Just nu, glädjande väderrapport, det lättar! Men för sent att ratta mot Södermalm.

Vi hörs och syns/ Olle

På kökstrappan.

Att leta bland äldre foton gör att man stannar upp och blir stilla en stund, tankarna sträcker sig bakåt till tider som varit, människor som var nära och kära, de flesta av de som finns med på denna bild är borta sedan länge.

Men de finns ändå kvar i minnet, jag hör deras röster, jag kan minnas deras rörelser och kroppsspråk. Stunder av skratt och allvar blandades med lek, promenader och små utflykter.

På den här bilden ser vi morbror Folkes familj med Helga hållandes i en rullator, Gull-Britt, Anna och Anders, förmodligen är det kusin Nisse som tar bilden i september 1980, med är också Einar längts tv och på trappan moster Greta, Hjördis pappa Gustav och morbror Bertil.
Det var tider att minnas, nu när leden tunnas ut.

Spindeln Rahm Emanuel.

Redan den 5 november utsågs spindeln i nätet i den nya administration som Barack Obama hade att utforma.

Det blev Rahm Emanuel som då valdes till stabschef, en tung och mycket krävande post, den 49-årige Rahm ansågs mest lämpad som varande en tuff och bestämd person.

Han skötte finanserna i Clintons valkampanj 1992 och fungerade därefter som rådgivare åt Clinton fram till 1998.

Rahm Emanuel, med judisk påbrå, är född i Chicago, han lärde känna Obama från tiden som lokalpolitiker i the Windy city.

Har suttit i representanthuset som demokratisk ledamot för Illinois sedan 2002.

Lär ha gnölat lite när han blev tillfrågad om stabschefsposten av Obama, han blev ju då tvungen att lägga sina egna politiska ambitioner åt sidan för en slitsam syssla som stabschef. 

Å andra sidan lär han komma i blickfånget betydligt mer och det kan i förlängningen säkert påskynda hans egna funderingar på en framtid som politiker? 

Hade han nobbat hade det kanske betytt ett tvärstopp för den karriären. 

Underströmmarna i politikens gryta är ibland oberäkneliga och ofta av förödande art, har jag förstått. 

Allt nog, den ganske småväxte Rahm är säkert rätt person. En terrier.

Ettrig, tuff och väl genomblåst av kyligt kalla Chicagovindar är goda egenskaper i tuffa tider.

Stadiga sveaiter av stål.

Det här gänget får ni se upp för. Stålmän som sirligt men stadigt och stabilt slipats på Svea och DN under år som gått. Män som styr utvecklingen utan att anstränga sig eller helt enkelt är beviset för den karismatiska kraftens betydelse.
Män som sett världskrig börja och sluta, fortfarande kan Aina Erlanders skonummer, snurrat till Seymour Österwall, hört Leonid Bresnjev mullra, stått på Hovärkens topp utan syrgas, med noll rädsla passerat aggressiva apor på Gibraltarklippans sluttningar.
Män som informerat vilsna svenskar om vad de skall äta, dricka, tanka, tycka och torka sig med både här och där.
Som var en skalpellens virituoser, aldrig satt fast i one-coat, visste att Garamond inte är ett vin, gärna köpte Blommans försäljningsknep och när det drog ihop sig till fest alltid grundade rejält innan Fontainbleu, Gåshaga, Berns eller Hasselbacken.
Män som regelbundet möts, som fortfarande bildar ett block av granit och stål, trots att Svea eroderat till sand och DN tonar bort allt mer.
Män som trivs tillsammans och uppför sig som mogna föredömen för vilsna, fjuniga ungtjurar med klipp i blicken.
Män som skär som varma knivar genom det svenska smöret.
Dessa föredömen för en stolt nation träffades igår, på Obamas installationsdag, för att svettas, tvagas och vässa på nya idéer för allas vårt bästa, fortlevnad och tradition.
Från vänster Matte Mattsson, Ove Welander, Göran Gunnfors och Bosse Miller.
Kaj Nenning var förhindrad att delta och fotografen heter Olle Q.
Svea Gubbs - med ryggrad av stål.

Vet du vad en passbit är?

I en tidning är en passbit en utfyllnad.
När det inte finns någon annons som passar i ett utrymme lägger man in en passbit - oftast en reklamsnutt om sin egen tidning.
Åren 1970-1974 var jag anställd på DN:s tecknarstuga, som hus-illustratör. Jag gjorde teckningar till externa kunder och internt för DN.
Under de åren gjorde jag ett femtital illustrationer, viss dagar fanns en illis andra upp till tio stycken olika bland DN:s eftertextannonser.
Året 1983 fick jag av Helena Mohlin som jobbade på DN:s tecknarstuga då, på nytt i uppdrag att göra 150 nya illustrationer till eftertexten.
Jag skulle själv läsa, titta och plocka i tidningen och variera motiv-kompotten, så att alla eftertextområden fanns intäckta med fem-tio olika varianter.
Helena var generös nog att när hon sedan hade alla illustrationer framför sig, ja först då började hon skriva ett kort text till dem, gärna med en rubrik som hjälpte till.
En av alla dessa ser du här intill till vänster, rubrik: Yrkes- och hantverkshjälp (tror jag).
Det här klippet är från 2004, alltså dryga tjugo år efter de första publicerades.
Det finns nog få illustratörer som haft så många illustrationer, i så stora upplagor publicerade som jag. Tänk själv; fem-tio teckningar i 300.000 ex spridda över landet dagligen!!! Sju dagar i veckan desutom!!!
Hade jag på den tiden lyckats förhandla fram ett royaltyavtal, hade jag idag, ekonomiskt, varit i Bill Gates-klassen eller varför inte Ingvar Kamprads division.
Men icke, DN var benhårda, första gången var det den vanliga lönen som utgick, andra som frilansare fick jag begära ett arvode, som jag också fick.
Men det står ju inte alls i proportion till antalet publicerade illustrationer, ljusår därifrån.
Men jag har synts. Och varit stolt över dem, mycket stolt, ärligt talat ger jag fasingen i både Gates och Kamprad, stoltheten är viktigare, Och de flesta höll, i mina ögon, under alla tjugo åren.

Ill. Olle Q. Klicka om du vill se bilden något större.

Norfolk Island

Watawei yorlyi (Hur mår du?).
Norfukspråket du möts av på Norfolk Island, men det går lika bra med engelska eftersom ön är en australisk besittning. Språket, ättat från pitcairn, eller en blandning av 1700-talsengelska och tahitiska, var förbjudet för 150-200 år sedan och om det talades av någon utdömdes prygelsstraff!
Öns flagga visar en fern/ormbunke. Ormbunksträden är de största som finns på jorden. Jag tycker de liknar granar med enorma barr.

Norfolk Island ligger mitt emellan Nya Zeeland och Nya Kaledonien, ca 1500 km ut från Australiens östkust.
Knappt 35 km2 stort, inklusive öarna Nepean och Phillip.
Högsta punkt är Mount Bates 319 meter.
På Norfolk bor lite drygt 1.850 innevånare, de flesta med etniskt europeiskt ursprung.
Norfolk Island upptäcktes av kapten James Cook år 1774 under hans andra resa till södra Stilla havet. Storbritannien anlade då en koloni på ön och försökte få den självförsörjande med hjälp av underbetalda straffångar som vidaretransporterats dit från Botany Bay i Australien.
När inte det lyckades gjordes ett nytt försök att befolka ön år 1825, då med det allra värsta återfallsförbrytarna. 1855 gav man upp.
En skröna säger att platsen var så avskräckande att förbrytarna hellre blev avrättade än förpassade till Norfolk Island.
Året efter, alltså 1856 landsteg ättlingarna till myteristerna från HMS Bounty efter det att deras tidigare hemö, Pitcairn, blivit överbefolkad.
Idag lever befolkningen på ön av turism, fiske och jordbruk. Klimatet är subtropiskt, genomsnittligt 1330 mm regn per år, +24-28C sommartid och +17-21C vintertid verkar väldigt behagligt. Naturen är bitvis dramatisk och bitvis bländande vacker med den blå oceanen nästan alltid i blickfånget.
Si yorlye morla! (Vi ses!)

Läs om denna skönhet. Datum 13 jan 2009

Det blev ett litet fel, allt om denna beauty finns nedan under isbilderna.

Isens fantastiska värld

I morgonsolen nyss, gjorde jag en liten fotovandring, med blicken riktad nedåt (som vanligt när jag är ute med kameran). Solen bröt i guldockra färger mot det isblå i skuggpartierna. Man blir stum av den skönhet naturen bjuder på.
Jag låter bilderna säga resten, varsågoda.

Foto: Olle Q © / 14 jan 2009. Klicka på bilderna om du vill se dem större, de håller för det.

Medge att flygplan kan vara rent av vackra.

Jovisst, jag vet mycket väl att de allra flesta är, i stora drag sett, totalt ointresserade av hur de tagit sig från punkt A till punkt B.
När man frågar, så rycks det på axlar, när min nästa fråga är flög du - kan svaret bli, "ja, ja tror det?" I värsta fall kan det följas av "...eller var det buss vi åkte?"
Då har jag gett upp. Det blir inga fler frågor vad gäller själva resande-delen av en resa.

Jag däremot är petigt nog med vad jag/vi väljer när vi skall färdas, oavsett det är tåg, flyg eller kanske buss. Visst, priserna spelar roll, men är de ungefärligen likvärdiga hos olika transportföretag, tar min noggrannhet vid. Jag väger för och emot, det ligger många kriterier i varje vågskål. När det väger över till fördelar och förväntningarna inför den stundade resan ger en klar rodnad på mina kinder, då är jag nöjd.

Det är klart, skall jag flyga Bromma-Ängelholm kan man inte ställa alla krav som inför en långresa. Ja ni hajar.

Titta på detta flygplan här ovan. Jag skulle välja det framför andra maskiner från jämförbara flygbolag, med jämförbara priser för det resmål jag valt.
Varför?
Jo för designens skull!! Och flygplanstypen och flygbolaget, i nämnd ordning.

Här får det vara de faktorer som fäller avgörandet.
Nästa gång kan det vara servicen (den förmodade), själva bolaget, återigen flygplansmodellen är viktig, tiderna givetvis, ev mellanlandningar, underhållning ombord och priserna förstås.

Ovan ser du en Airbus A340-642, smaka på det!
A340-642 blir mitt val, med denna design. Sen får det kosta nå´n tusenlapp mer, bara jag får njuta av att bäras fram av en sådan skönhet.

Denna maskin tillhör Etihad Airways från Abu Dhabi, den har en specialdesign utförd i Airbus Paintshop i Hamburg.
Det är en F-1 design, Gran Prix Formula 1 körs i Abu Dhabi i år 2009, det vill Etihad göra reklam för när man charmar världen med denna vackra fågel.

Foto: Darren Butterworth, Sydney Airport Message Board, 2009.

Toalettklotter.

Idag hade jag anledning att besöka Hemköps kundtoalett, man har ju det ibland.
Bland klottret på den stora Edet-toalettrullehållaren hittade jag bl a "Trosa Olle".
En grafolog kan intyga att det inte är jag som skrivit det!
Under 1978-2006 hade jag säsongsbiljett på Scaniarinken, de första tretton åren på rad 7 V sekt L. 1991 flyttade jag och Anton upp till rad 13 H fortfarande sektion L.
Där satt ett riktigt gäng, med bla Mr SSK, Mörköbonden, Stjärnhov, Lilla bonden, Malmö mfl.
Mitt bland dessa hamnade jag. Eftersom mitt namn är Olle och jag bodde i Trosa på den tiden, så blev mitt namn följaktligen Trosa-Olle.
Dan intill mig i bänkraden fick heta Danne och Krister på andra sidan fick behålla Krister, så alla hette inte något med anknytning till sina bostads- eller födelsorter.
Trosa-Olle fick jag bära i nio år även efter att jag flyttat från Trosa.
Fortfarande idag när jag går på någon udda hemmamatch med SSK så kallar man på min uppmärksamhet med ropen "Tjena Trosa-Olle....."
Å´så hittar man namnet på muggen på Hemköp i Gnesta. Ganska festligt.
Där ser ni, bär alltid kamera med er, mobilkamera eller liten kompaktis i fickan.
En bild säger så mycket.

Foto Olle Q. 13 jan 2009. Större bild? Klicka!

Ta dig tid och läs dessa mina ord.

I min värld är det viktigt att vara ärlig och uppriktig.

Det tänker jag bli nu, utan att mässa och predika, bara lyfta fram mina tankar och djupaste känslor i ett ämne som vi så ofta undviker.

Det handlar om kvinnans utsatthet, inte bara hos oss, utan tyvärr i betydligt större utsträckning i andra länder och kulturer.

Efter att ha lyssnat på talboken "Tusen strålande solar" av den afganske författaren Khaled Hosseinis berättelse om två kvinnors öden i Afganistan under tiden från 1975 fram till ca 2004-05, har jag bara en sak jag vill säga till dig som läser mina rader:

Läs boken, lyssna på den som talbok, köp den eller låna den.

Berättelsen är gripande och ytterst berörande, skriven av en exilafgan, som tidvis återvänt till sitt gamla hemland, bla under talibanernas skräckvälde där.

Den här boken väcker både oro, vrede, förtvivlan men också befriande glädje och lättnad.

Varför är det så få i vår kultur som reagerar mot det våld, förtryck och hopplöshet som så många, många kvinnor är utsatta för i dessa kulturer. Inte alla, men många, många.

Det är faktiskt vi män, vissa av oss, som av gammal hävd och i religionens namn, tror att vi har rätten att totalt dominera, tysta och diktera en annan människas liv, ve och förfärande fasa den som inte lyder.

Detta är mitt sätt, enda sätt, att sprida kunskapen om de grymheter som kvinnan utsätts för, men också det hopp som spirar och med tiden kanske kan få männen att inse ett de lever i en värld där den ena halvan inte kan betrakta den andra som sämre än hundar. Utan som jämlikar.

Läs eller lyssna på denna bok. Jag tror du känner en lättnad när du väl gjort det. Att undvika verkligheten är mer plågsamt än att ta del av den.

Visst kan man...

...om man bara vill. Det här unga trädet ville och lyckades med konststycket att slå knut på sig själv.
Nej, det är inget fejk i Photoshop, det är på riktigt. Trädet står intill ett uthus på grannen Arne Anderssons lantbruksegendom. Det syns bara när snön lagt sig på stammen, kontrasterna blir tydligare då. Det här trädet har vi passerat tusentals gånger utan att sett det förrän till trettondagen - i år!!
Ormar kan, träd kan nu bevisligen, om människor kan tvivlar jag på, men man skall låta osvuret vara bäst. Säkerligen finns det någon 2,20 meter hög asketisk indier på Himalayasluttningarna som lever på två tre torkade grässtrån och ett halvt glas vatten om dan, som kan slå inte bara en knut utan även en trippelknop om egen överarm på sig själv.

Trevlig fredag!

Foto: Olle Q ©, 6 jan 2009. Klicka om du vill se bilden i större format.

Årets första ö - Flinders Island

Jag fortsätter mitt utforskande av öar på rätt sida Ekvatorn, den södra sidan.
De som presenterades i slutet av 2008, låg ganska avsides, isolerade, långt från någon större landmassa.

År 2009 börjar med Flinders Island i Bass Strait mellan Australiens fastland och ön, tillika delstaten, Tasmanien.
Bilden visar Lady Barron, en vik, med några bosättningar och höga berg i södra delen av huvudön Flinders Island.
Den ingår i en grupp öar som heter Furneaux Group, Tobias Furneaux, ett underhållsfartyg till Captain Cook´s grupp av båtar siktade öarna 1773.
Fem år senare besökte de brittiska upptäcksresenärerna Matthew Flinders och Georg Bass ögruppen, Flinders fick ge namnet till huvudön. Bass åt sundet.
Sälfångare blev de första bosättarna, när sälarnas antal minskade stannande de kvar med sina huvudsakligen aborginska hustrur och ägnade sina liv åt lantbruk.
Under en fjortonårsperiod, fick de kvarvarande spillrorna av de Tasmanska aboriginerna, en fristad i Settlement Point eller Wybalenna ("Den svarte mannens hus" på aborginspråket).
Här skulle de 160 få en plats där vita nybyggare inte fördrev eller dödade dem.
Dessvärre återfördes de till Tasmanien år 1847, för att där som resterna av en ursprunglig tasmansk befolkningsspillra möta sitt öde, gå under och dö ut.
Ett tragiskt kapitel i den vite mannens digra register av övergrepp, folkmord och dåligt samvete.
Ögruppen är ca 1.300 kvkm stor. Ca 62 km fån norr till söder och 37 km på bredden - öst till väst. Högsta berg Mount Strzelecki 756 m, i övrigt är hela ögruppen bergigt och tätbevuxen med buskar och träd.
Nere vid kusten finns många laguner och sandstränder, dit talrika floder, bäckar och små vattendrag rinner ner från bergen.
Possum, wombat, känguru, gäss och andra fågelarter trivs här.
Närmare 900 personer bor också här.
Huvudort, med flygfält (airstrip), heter Whitemark, där bor ca 170 innevånare.
Båtar till Tasmanien och Melbourne Vic, liksom flyg dagligen till Launceston, Tasmanien och tre gånger i veckan till Melbourne, Victoria.
Medeltemp under sommaren (Januari) +13-22 C.
Under vintern (Juli) +6-13 C.

Kommer jag till Melbourne igen så blir det kanonsäkert en tur hit, verkar spännande så det förslår och lite därtill. Något att lägga in i din resekalender också!

Diagonalen min "räddning".

Diagonalen har en avgörande betydelse för mig.
I min bildvärld är den helt enkelt avgörande för att en bild i slutskedet skall godkännes eller ej.
Utan diagonalen är bilden/motivet inte fullständigt, den är min räddning om man så vill.
Just nu jobbar jag med en utställning i februari (se i högerspalten här intill) och inom en timme vet jag (?) att en diagonal förmodligen kommer att "rädda" en bild jag inte är helt nöjd med, som jag slitit med, men inte riktigt lyckats få till stadiet godkänd.
Det finns alltid diagonala rörelser i allt vi ser, du och jag, detta för att sträva mot det vertikala och/eller horisontala i en bild, det behövs motvikter, spännande element som vrider på vår horisontupplevda värld.
Nätet av riktningar vi omedvetet upplever behöver ibland förtydligas. Min uppgift att peka på dessa diagonala riktningar kan man lite storvulet tänka.
Näh...ta det inte så allvarligt.
Att prata diagonaler är inte det viktigaste i livet. Bara nästan.
Men ändå. Diagonalen är något av mitt värdefullaste instrument/inslag i en teckning, målning eller vad det nu är, eller som i detta fall, fotografier.

Foto: Olle Q ©, skuggbilden överst den 2 jan och harven i snö under den 6 jan 2009. Klicka om du vill se bilderna större.

Trettondagens skörd.

Denna trettondag, den 6 januari 2009, bjöd på ett mildare väder och faktiskt moln, efter dagar med kallt krispigt solsken.
But never-the-less, det blev en utflykt med kameran och Mia idag också, vi valde vår oas - skogen. Eftersom det blåste en del.
Varsågod, det kan tilltala att se verkligheten ur en annan persons ögon.

Foto: Olle Q ©, 6 januari 2009, klicka på bilderna om du vill se dem större.

Grönt och vitt

Grönt och vitt, inne och ute, varmt och kallt. Gårdagen bjöd på gnistrande vackert vinterväder utomhus och samtidigt värmande, livgivande blad i sommartemperatur inomhus.
Kontraster värda att dokumentera och bevara.
När årtidsväxlingarna är som nu, med kyla, sol och ett lager snö, ja då är vinterhalvåret bara något att ta till sig och hålla med om den ständigt, av andra hävdade "sanningen", att just växlingarna i klimatet är ett av de bästa skälen till att bo här uppe i norr. Njaaa..?
Det finns andra bättre anledningar tycker nog jag.
Hur som haver, håll till godo med grönt och vitt från igår.
Grönt och vitt är fina färger även i andra sammanhang, jag tänker nu främst på lirarna från Söder, lirare som joxar med trasan.

Foton: Olle Q ©, den 4 jan 2009, klicka på bilderna om du vill se dem större.

Det nya året

Från vår hemmafront sett, har 2009 börjat helt fantastiskt, klart, krispigt kallt, sol och isar som glittra och bjuder in till att åka eller halkandes gåglida på.
Nyckelsjön bjöd på dessa bilder från igår, årets första dag den 1 januari 2009. Njut.

Foto: Olle Q © Klicka på dem om du vill se bilderna större.

Årets händelse!

Det mest positiva som hände under 2008 är onekligen lille Viggos ankomst till världen.

Han hade bråttom, lite för bråttom egentligen, redan i början av januari överraskade han mor Johanna och far Erik med att knacka på dörren till livet utanför.
Han skulle ha kommit i slutet av mars, men hade som sagt bestämt sig för så inte skulle bli fallet. Vad han inte visste riktigt var att det blir mer komplicerat i starten, det blev det, med oroliga och svåra veckor och månader, innan han äntligen fick komma hem till Duvbo.
Alla vi runt Viggo upplevde oroligt varje sms vi skulle läsa, varje telefonsignal vi skulle svara på.
Att mor och far hade det sju etter värre kunde vi förstå, men ändå inte riktigt eftersom vi aldrig upplevt det.

Hur som helst idag är Viggo årets största händelse, utan all konkurrens.

Idag är han en pigg parvel, med fart, charmerande leenden och allt på rätt plats.
Det är så fantastiskt att få följa hans utveckling och framsteg, tänk vad ett nytt liv är underbart att få följa på nära håll.
Viggos föräldrar Johanna och Erik, ni är beundransvärda, den närhet och den kärlek ni ger Viggo gör honom stark och vital efter den besvärliga starten, Viggo är verkligen ett bevis på att föräldrars nära, nära omsorg och beskydd är den bästa grogrund man kan få i livet.
Gott Nytt År Viggo Piggo!

På bilden överst poserar Viggo den 30 nov 08 och underst med mor Johanna den 28 dec 08.

Jag undrar...

(nej det rör inte stavfelet i rubriken)...om det är så lämpligt att störa er i helgfriden med ett inlägg om detta, men eftersom förtrycket av kvinnor pågår oavsett helger, väder, ledigheter eller en önskan om avkoppling och ro, så känner jag att jag inte kan hålla inne med en kommentar om det som TT-AFP skriver ovan.
En åttaårig flicka gifts bort med en 58-årig man?
I vilket samhälle kan detta vara möjligt? 

Varför tillåter man det fortgå utan att fråga sig vilka konsekvenser det får för det just påbörjade livet för denna åttaåring?

Min vädjan är nu att vi i detta land, som i de flesta andra sammanhang, vill göra sig till tolk för rättvisa och jämställdhet - att vi nu lyfter undan vår tystnad och passivitet och låter våra röster bli hörda runt vårt klot.
Någon måste våga ta det första steget, när andra trycker och tiger.

Den förnedrande orättvisa, det förtryck och totala omyndigförklarande som flickor och kvinnor i många, många muslimska länder lider under, måste någon gång bemötas med ett kraftigt ifrågasättande av oss, som kommit en bra bit på väg mot ett mer jämställt samhälle.

Min vädjan går nu i första hand till de som driver feministiska frågor, genusforskare och har jämställdheten mellan kvinna och man på sina arbetsbord - agera nu!
Vidga ert tunnelseende, släpp de politiska bindningarna, sparka undan de ideologiska bromsklossarna, stäng inne rädslan för religionskritik och bli världsmedborgare. Bli internationella. Bli medvetna. Bli delaktiga.

Vår syn på kvinnors situation i andra länder måste ändras, kvinnor som lider, misshandlas, våldtas, diskrimineras, förnekas mänskliga rättigheter, nedvärderas till en andra klassens människor, måste få känna att män och kvinnor i andra delar av världen ser och hör deras lidande och de orättvisor de utsätts för.

Tiina Rosenberg, Gudrun Schyman och ni andra på barrikaderna för exempelvis kvotering i bolagsstyrelser här hemma i Sverige, låt fjällen falla, riv av er skygglapparna och kom till tals.
Jag väntar på er nyupptäckta reaktion.
Er ärlighet och internationella solidaritet.
Er syn på att vi är inte det enda landet i världen där dessa frågor måste drivas, det finns faktiskt värre fall än vårt att också ta itu med.

Samtidigt:
Nedanför på Nyckelsjön är det fridfullt, några kvinnor och män, åker jämställt och med samma hastighet långfärdsskridskor på nyblank is och i ett vintersvagt solsken. Kan vi ha det bättre än så?
Åttaåringen i Saudiarabien sitter inomhus, fängslad för resten av sitt långa olyckliga liv, medans skridskoeggarna sjunger mot isarna här hemma.

Istid.

Denna fina mellandag, den 27 december, bjöd på dessa fantastiska motiv där isen hade huvudrollen. God fortsättning!
Foton: Olle Q©. Klicka på resp bild om du vill se den i större format.

En julhälsning från Gregory, down under.

För ett par inlägg sedan (scrolla ner en bit) skrev jag om Charlie, som jag träffat och plåtade 1995. Så nu precis lagom till julhelgen kanske jag får presentera en annan liten söt sak, Gregory. En kompis till Charlie.
Gregory lever livets glada dagar på Johnstone Animal Farm utanför Innisfail i norra Queensland, Australien. Med ålderns rätt slipper han showa och göra dumma akrobatiknummer, utan njuter bara av att vara attraktiv, mogen och ärrad. Han blev näst intill perforerad av skott som hans pansarhud effektivt stoppade under tiden i frihet, han hade innan dess klippt 50 kor, tagit dem av daga helt enkelt. Varför man möjligtvis kan förstå farmarnas vilja att ta kål på Gregory. Men icke, han överlevde och hamnade i trygg fångenskap.
Idag är han 67 år, 5,5 meter lång och väger 1.200 kg. Saltvattenskrokodil med skinn på nosen.
Gregory är värd denna julhälsning från oss alla. Likaså Charlie. Två veteraner som trivs med livet.
Go´fortsättning grabbar.

Symbolen.

Julen står för dörren, men trots att dagarna blir både längre och ljusare är det en mörk bild som förmedlas av den verklighet vi nu lever i, många hade bättre förtjänat den helgfrid som sägs stunda.

Låt mannen ovan, Damien Duff vara tecknet, bilden, symbolen för att allt inte är nattsvart, även om det i realiteten är mörkt och oroande för många världen över. Visst finns det även en morgondag, som blir ljusare och mer hoppfull och som åter kommer att ingjuta kraft i oss människor av kött och blod.

Damien Duff representerar just detta, ljusets återkomst. Hoppet om att vi klarar allt, även när det ser som dystrast ut.

Varför denne Damien Duff? Jo hans Newcastle United befann sig i den sportsliga krisens centrum för ett antal månader sedan, en motsvarighet rent av, till den pågående finansiella krisen? Det syntes inget hopp för klubben och framtiden, folk demonstrerade, bojkottade sitt kära lag, dess ägare ansågs vara värre än pesten. En nedflyttning var redan klar, gärdsgårdserien sågs som en sista avskrädesplats.

Men allt har sakta, sakta vänt. Igår hoppade han, Damien Duff, in i 88:e minuten hemma mot Tottenham Hotspurs och smekte in 2-1 minuten senare, efter en skönt väggspel med en annan inhoppare Mark Viduka. St James Park brast i sina fördämningar.

Så visst kan det hopplösa bli det hoppfulla. Uppgivenhet förvandlas till framtidstro.

Damien Duff är ett klart lysande bevis på det.
En ledstjärna så god som någon.

Snart på ett äldreboende nära dig!

"Genuspedagogerna" har redan slagit klorna i förskolan. Tanja Bergqvist vittnar på ledarsidan i SvD igår att hon själv med barn på dagis stött på "genusvetarnas" inverkan. Vad sägs om följande pekpinnar: alla dockor är borttagna och hjältesagor är bannlysta. Under gymnastiken tillåts inte flickor ha rosa dräkter med en liten volang, de skall ha shorts och t-shirt. Är det "könsneutralt", jag tycker det låter grabbigt.
Nästa institution blir säkert äldreboendet. Ut med vävstol och snickarbänk, in med blockflöjt, sudoku och fia med knuff.
Trist att alla sjyssta feminister få lida för dessa stolligheter som genusteoretikerna lyckas få igenom, stöttade av stat och landsting. Undrar hur länge vi som fortfarande bor hemma kommer att försonas?
Teckning Olle Q ©.20 dec 2008. Klicka om du vill läsa texten tydligare eller se bilden större, eller både och.

På söndag smäller det...

Hörde på TV:n i morse följande dialog, skulle mycket väl kunna tänka mig att den utspelades i Örebro eller i alla fall i Närke. Optimismens fäste i detta land.

Teckning: Olle Q ©. 19 dec 2008. Klicka om du vill se bilden större.

Sydgeorgien

Djupt nere i Sydatlanten, sydost om Falklandsöarna ligger Sydgeorgien, otillgängligt och obebott av fast boende vill säga. En lång, böjd ö som ett sargat valben säger de som kan ön.

South Georgia and the South Sandwich Islands (SGSSI) är en Overseas Territory of United Kingdom. Territoriet formades 1985 tillsammans med Falklandsöarna.

Argentina kräver fortfarande besittning av öarna som de kallar Islas Georgias y Sandwich del Sur, landets suveränitetskrav över dessa öar var även en del av anledningarna till Falklandskriget 1982, öar som under själva kriget ockuperades av Argentina. 
170 kilometer lång, 2 till 40 km bred. Höga toppar, den högsta 2,943 meter Mt Paget´s Peak och i en av de två massiven ligger det tio toppar med höjder över 2,000 meter.
Stora glaciärer, istäckta områden och snö som täcker mer än 75% av landytan, vintertid är hela ön täckt. 
Isolerat, 215 svenska mil till Sydamerikas spets, ca 140 mil till Falklandsöarna.
Stora populationer av pingviner, sälar och sjöfågel trivs i kyla och blåst förstås. 

British Antarctic Survey, brittiska forskningsstationer finns sommartid bemannade på ön, liksom en brittisk militärgarnison (stackars satar, hoppas de har ett saftigt traktamente.)
Under den tidigare valfångstperioden, visade som vanligt i dessa sammanhang, våra harpunkåta norska  grannar framfötterna. I Grytviken på ön, finns delar av bostadsbebyggelse och industribyggnader med anknytning till valfångstexpeditionerna kvar. 

Ett svenskt polarforskningsteam (utan harpuner) besökte ön med isbrytaren Ymer knappa tjugo år sedan.

Jag har träffat den här snubben.

Han heter Charlie, han är dryga 75 år gammal idag. Han bor sedan början på fyrtitalet på Hartleys Creek Crocodile Farm söder om Port Douglas i nordliga och tropiska Queensland, Australien.

En stadig herre Charlie, dryga fem meter lång, som fått det bra på äldre dagar, han slipper uppträda. Hans yngre kompisar gör det, men Charlie är den äldsta saltvattenskrokodilen i fångenskap i Australien idag och då får man åtnjuta vissa privilegier.

Uppträdandet? Jo, krokodilerna ligger ofta under vattenytan och väntar på mat, de hör när djur kommer genom vibrationerna i marken. Här kommer istället Steve Irwing-kopior till väktare med kycklingar på en stång, med en annan stång bankar de rytmiskt i marken, krocken under ytan vet då att nu blir det mat. 

Väl framme vid vattnet håller de ut kycklingen över ytan och.....splaaaaasssshhhh......på bråkdelen av en sekund har en tung femmeters-krokodil kluvit vattenytan och som en torped rest sig några meter över ytan och slukat kycklingen. 

Man förstår först då att man själv bör hålla sig på avstånd från vissa vattendrag uppe i norr.  

Jag tog fotot 1995 innan Charlie blev pensionär, men redan då låg han och njöt i berömmelsens ljuva sken. Även då äldst i fångenskap.

Australien med sina 300.000 vilda krokodiler är ändå noga med att de inte tjuvskjuts för sina skinns skull, därför finns det en antal sk krokodilfarmer, där man föder upp krokodiler för att på det viset minska attraktionen och förtjänsten i att skjuta vilda krokodiler.

Skinn och kött finns det en marknad för. Åt själv krokodil, ingen höjdare, men fullt ätbart.

Finns därför inte på vårt julbord i år.

Foto Olle Q. Klicka på den om du vill se bilden större.

Qantas andra A380 landar om några timmar.

Igår överlämnades Qantas andra A380 i Toulouse för att landa om några timmar (onsdagmorgon lokal tid) i Sydney.

Den här maskinen sätts in i trafik på Los Angeles dels från Melbourne och dels från Sydney, nu blir det 6 flygningar i veckan på den destinationen mot tidigare 3.

Tvåan heter Hudson Fysh, efter den förste verkställande direktören i bolaget på tjugotalet.

Den tredje A380:an levereras den 27 december och kommer då att sättas in på the Kangaroo Route från Sydney till London och tillbaka. Tre turer i veckan. Med start den 16 januari 2009.

Skall du "down under" glöm då inte att boka på A380 LHR-SYD via Singapore. Kostar inget extra, men en sjuhelsikes extra upplevelse.

Ytterligare fyra A380:or kommer under 2009. År 2013 är alla tjugo beställda i trafik.