En isare

Det är vinter, idag gråkallt och inte så där precis muntert, ens tveksamt om man vill gå ut. Häromdagen sken solen och gjorde kylan ljusare och lättare att ta till sig. Passade på att ta denna bild då. Som alltid nere vid Nyckelsjön.
Foto: Olle Q ©.

Fingerfärdighet

Välkommen till Chathamöarna.

Detta är Chathamöarna eller på maori Wharekauri.
Huvudön Chatham, med den näst största ön Pitt nere till höger, utöver dessa två finns åtta mindre öar.
Gruppen ligger 800 km rakt öster ut från Christchurch på den nyzeeländska sydön och den tillhör Nya Zeeland.
Den bofasta befolkningen består av 609 personer, varav ca 60% är av europeiskt ursprung, resten maorier och några moirori.
Som mest bodde det närmare 2000 moiroris på öarna. De första så tidigt som omkring år 1000.
Ögruppens namn kommer av skeppet HMS Chatham vars kapten landsteg 1791 och gjorde ögruppen till ett brittisk territorium.
Européerna kom under mitten av 1800-talet och bosatte sig, de livnärde sig som valfångare liksom maorierna från Nya Zeeland gjorde. Fisket bidrog kraftigt till öarnas ekonomi, även om säl- och valfisket tog slut omkring 1860.
Moiroris som bebodde öarna, blandades med européer och maoris, vissa påstår att de flesta dödades av maorierna. Idag är dock moirorikulturen på väg att återvinnas.
Ögruppen är 963 km2 stor, har ett fuktigt och milt klimat, med ca 850 mm nederbörd per år.
Medeltemperaturen i juli är +7C och på sommaren i januari +14C
Den ursprungligt täta skogen har försvunnit under 1900-talet och betesmarker, hedar, kärr och sanddyner dominerar landskapet.
Fiske och fårskötsel är idag de viktigaste näringarna, huvudorten heter Waitangi.
Flyg finns från Christchurch, Wellington och Auckland.

Bilden är tagen från ISS rymdstation. Kartbilden av Chatham Islands är ovanligt vacker i sin form.

Måndagsupplevelser

Solen sken så fint, det var precis lagom kallt. Det blev en promenad med kameran i hand. Varsågod här resultatet, några motiv som kanske kan få fantasin att gå på en egen liten vandring.

Foto: Olle Q ©.

Victoria under eldattack

Jason South har tagit dessa bilder för SMH, som visar med vilken kraft och vrede elden stormar fram över staten Victoria. 15-20 meter höga eldväggar kommer i rasande fart i en terräng som är torr och eldfängd, eukalyptusträdens sav självantänder vid temperaturer över ca 41 C.
Då är det inte lätt att komma undan, när eukalyptusen är den helt dominerande trädsorten i hela Australien.

Tack

Tack alla för att ni kom till min vernissage igår.
Ni var många, riktigt många. Vänner, bekanta och okända. Det värmde gott och sporrar.
Liksom alla lovord jag fick, det känns meningsfullt att visa sina alster, när de nått fram, på djupet.
Blommor i stora hav, champagne, vin, hockeybiljett, bok, en påse russin fick jag också. Tack!

Helle hänger

Igår torsdag ägnade Helle hela dagen åt att hänga min utställning, som sagts nedan i denna blogg - hon kan sitt galleri. Hon vet vad hon vill. Hon vet hur det material hon får in skall komma bäst till sin rätt.
Jag är mer än nöjd med vad hon åstadkom, hoppas du också blir det när portarna öppnas i morgon lördag kl 12. Välkomna då. Södermalmstorg 4 är adressen.

Utsikt från Burj Dubai

Morgondimman har inte lättat än, tänk att du sitter i 189:e våningen och blickar ut över staden Dubai och ser detta. Vilken fantastisk känsla - som att flyga. Kanske känna sig som en fågel.
Den 17 januari nådde byggkonstruktörerna toppen 818 meter över markytan, 190 våningar högt, innehållet består av hotell, kontor och bostäder.
Är det någon som minns de ca 15 år det tog för att planera, protestera, avslå, omplanera och till slut färdigställa Haglunds Pinne vid Medborgarplatsen.
Det bidde en tumme.

Tack Christer Lindström för bilden.

Snacka om isstorm

Här klagar vi över lite ishalka nå´n gång då och då.
Men titta här på riktig ishalka och en rejäl isinbakning av bänkar, bilar, trottoarer, träd och gator.
Var är man värst? Jo i USA. Bilden är tagen i den lilla staden Lake Geneva i Wisconsin. Tiotalet svenska mil in från Michigansjöns ofta så blåsiga strand.
Jag skulle nog inte vilja vara den som har bråttom till jobbet den morgonen jag kommer ut och finner min bil inbakad i stenhård is. Vad säger man till chefen.."jag kommer när det börjar töa"?? Ja kanske.
Tack Christer Lindström som skickade bilden till mig.

Snart på en vägg nära dig!

Den här skapelsen hittar du (om galleristen Helle så vill, för det är hon som hänger utställningen) på någon av väggarna hos Galleri Helle Knudsen, Södermalmstorg 4. I Stockholm är kanske bäst att tillägga.
Lördag klockan 12.00 slås portarna upp, öppet till 16.00 och utställningen fortsätter sedan fram till den 25 februari.
Kul om du kom!

Teckning "Svart på vitt" av Olle Q. Klicka på bilden om du vill se den stor.

Lördag den 7 smäller det.

Välkomna till Södermalmstorg nu på lördag kl 12 till 16.

Jag vill att så många av er om möjligt kan komma och få ta del av mina teckningar.

En del mustigt fylliga andra skirare och lättare.

Vi ses på Galleri Helle!!

Aptitretare

Tänkte jag skulle uppbåda lite nyfikenhet inför min utställning på Galleri Helle.
En utsnitt ur en teckning och två, till oigenkännlighet, förvrängda teckningar hoppas jag kan reta intresset så att ni kommer den 7 februari.
En lördag, då är ni lediga och avslappnade. Vad sägs om att jag då får bjuda på en resa i det okända, som ändå inte är så okänt, bara ovant som motiv, oftast inte möter i horisonthöjd. Låt mig få er fantasi att stegra sig, föreställningsvärlden att breda ut sig.
Öppet mellan 12 och 16 hos Galleri Helle, Södermalmstorg 4, rätt sida Slussen med andra ord.
Lördagen den 7 februari.
Vi ses där.

Det flaggas idag

Idag flaggas det i Sverige, det flaggas för Karl.
Alla vi som heter Karl bugar och tackar.
Min son, min sonson och jag själv tillhör den skaran av Karlar.
Karl betyder Fri man. Så träffande.

Verkligheten är inte alltid så lätt att hantera...

...speciellt inte när man har nått en stjärnstatus som nästan nått zenit, så kan det vara förbaskat svårt att förstå vissa elementära grundregler, bl a vilken inverkan ens agerande har på lagets moral och sammanhållning.
Robinho, den brasilianske fotbollsstjärnan som värvades till Manchester City för i runda slängar 380 miljoner kronor, ofattbart.
Han surnade till under ett träningsläger på Teneriffa förra veckan och åkte hem till Brasilien, fick hemlängtan, stackars kraken 25 år och längtade hem. Ja, va´ska man säga. Alltnog han åkte hem utan klubbens medgivande. Nu har han med svansen mellan benen återvänt till tråkiga Manchester och möts där av ett ännu tråkigare besked.
Hans olydnad kostar honom motsvarande 3,8 miljoner kronor i böter, ur egen ficka. En dyr hemresa till mamma! Är man firad, med all rätt, gäller som jag inledde med, regler Robinho lilla. Även så för dig. Bit i sura äpplet, betala och åk hem när du får semester, mamma väntar säkert då också.

En annan person som måste inse att verkligheten är annorlunda idag än igår, och som passerat zenit, är faktiskt vår eminente hockeylirare Foppa Forsberg.
Hur kan han, av landslagsledningen, inbillas att få träda in i ett landslag, när han inte spelat en match, inte tränat regelbundet på långt över ett år.
Några varv med skydden på i Ö-vik räcker inte för landslaget. Det borde framförallt B-Å Gustafsson förstå och inte reservera en plats för Peter Forsberg.
Den platsen skall en ung, hungrig och lovande förmåga i någon av våra klubbar ha, inte Peter Forsberg, med all respekt för vad han gjort, men han förtjänar definitivt inte den platsen. Gamla meriter kan inte ersätta dagsfärsk förmåga.
Här har Wikegård helt rätt.

Sena söndagsnotiser.

En bild från ateljén idag. Utplockningen, gallringen inför utställningen om knappa två veckor gick in i ett mer definitivt skede under denna dag. Längs väggarna står en hel trave bilder, som liksom står på lut, kanske de kommer med, kanske inte. Men det du ser här på fotot är ganska säkert. Idag alltså.
Vill avsluta söndagen med en bild som kanske inte är helt kristallklar var den föreställer, men den föreställer till 100%, ett foto ljuger sällan. Klura och kom med förslag.

Slut för ikväll/ Olle Q

Lördagsnotiser

Vi skulle ha åkt på vernissage idag, i Stockholm, på Galleri Helle där vi är med på en samlingsutställningen i samband med galleriets tioårsjubileum.
Men vädret säger nej, här kommer kallt regn, underkylt omväxlande med små eller stundtals stora hagelliknande runda droppar.
Då törs ingen ut på vägarna, så vi ställer in besöket.
Apropå Helle, boka in den 7 februari, då har jag vernissage där.

Till höger blickar Fidel Castro in i kameran. Tagen i sitt sjukrum, där han vistats i närmare två år nu. På alla tidigare fotografier och filmer där han figurerat, och som jag sett, har han alltid, liksom här, en träningsoverallströja på sig. Och Adidas på tröjan, alltid! Han sponsras av Adidas förmodligen. Vad företaget räknar med för pluspoäng och marknadsfördelar med det är oklart, åtmininstone i min föreställningsvärld.

Jag gläds åt att Mora slog Leksand i ishockeyallsvenskan igår. På straffar förvisso, men en vinst. Är innerligt trött på detta daltande med Leksand, "hela Sveriges lag..." pyttsan. Det finns inte en dalmas i laget, ett hopkrafsat gäng som gör bra ifrån sig i serien, men som faller som ett korthus i kvalet, så även år.

Usama bin Laden påstås ha yttrat sig, eller också är det en grottornas Bosse Parnevik som via ett intalat budskap manat till samling för "våra bröder i Palestina". Vilket jäkla struntsnack. De grupperingar som finns/fanns runt bin Laden ger fullkomligt sjutton i det lidande det palestinska folket i Gaza utsatts för, de vill bara spä på hatet och skörda från de bilder av lemlästade människor och raserade hus som sprids världen över.
Dessa grottgrupper lever ekonomiskt gott, mycket gott, de får ansenliga, ja obegripligt stora inkomster från opiumexporten från Afghanistan. Bryr man sig då om Palestinas folk hjälper man dem ekonomiskt genom för mig okända kanaler, men det går, penningatvätt i mindre nogräknade länder och händer är vanligt förekommande.

Just nu, glädjande väderrapport, det lättar! Men för sent att ratta mot Södermalm.

Vi hörs och syns/ Olle

På kökstrappan.

Att leta bland äldre foton gör att man stannar upp och blir stilla en stund, tankarna sträcker sig bakåt till tider som varit, människor som var nära och kära, de flesta av de som finns med på denna bild är borta sedan länge.

Men de finns ändå kvar i minnet, jag hör deras röster, jag kan minnas deras rörelser och kroppsspråk. Stunder av skratt och allvar blandades med lek, promenader och små utflykter.

På den här bilden ser vi morbror Folkes familj med Helga hållandes i en rullator, Gull-Britt, Anna och Anders, förmodligen är det kusin Nisse som tar bilden i september 1980, med är också Einar längts tv och på trappan moster Greta, Hjördis pappa Gustav och morbror Bertil.
Det var tider att minnas, nu när leden tunnas ut.

Spindeln Rahm Emanuel.

Redan den 5 november utsågs spindeln i nätet i den nya administration som Barack Obama hade att utforma.

Det blev Rahm Emanuel som då valdes till stabschef, en tung och mycket krävande post, den 49-årige Rahm ansågs mest lämpad som varande en tuff och bestämd person.

Han skötte finanserna i Clintons valkampanj 1992 och fungerade därefter som rådgivare åt Clinton fram till 1998.

Rahm Emanuel, med judisk påbrå, är född i Chicago, han lärde känna Obama från tiden som lokalpolitiker i the Windy city.

Har suttit i representanthuset som demokratisk ledamot för Illinois sedan 2002.

Lär ha gnölat lite när han blev tillfrågad om stabschefsposten av Obama, han blev ju då tvungen att lägga sina egna politiska ambitioner åt sidan för en slitsam syssla som stabschef. 

Å andra sidan lär han komma i blickfånget betydligt mer och det kan i förlängningen säkert påskynda hans egna funderingar på en framtid som politiker? 

Hade han nobbat hade det kanske betytt ett tvärstopp för den karriären. 

Underströmmarna i politikens gryta är ibland oberäkneliga och ofta av förödande art, har jag förstått. 

Allt nog, den ganske småväxte Rahm är säkert rätt person. En terrier.

Ettrig, tuff och väl genomblåst av kyligt kalla Chicagovindar är goda egenskaper i tuffa tider.

Stadiga sveaiter av stål.

Det här gänget får ni se upp för. Stålmän som sirligt men stadigt och stabilt slipats på Svea och DN under år som gått. Män som styr utvecklingen utan att anstränga sig eller helt enkelt är beviset för den karismatiska kraftens betydelse.
Män som sett världskrig börja och sluta, fortfarande kan Aina Erlanders skonummer, snurrat till Seymour Österwall, hört Leonid Bresnjev mullra, stått på Hovärkens topp utan syrgas, med noll rädsla passerat aggressiva apor på Gibraltarklippans sluttningar.
Män som informerat vilsna svenskar om vad de skall äta, dricka, tanka, tycka och torka sig med både här och där.
Som var en skalpellens virituoser, aldrig satt fast i one-coat, visste att Garamond inte är ett vin, gärna köpte Blommans försäljningsknep och när det drog ihop sig till fest alltid grundade rejält innan Fontainbleu, Gåshaga, Berns eller Hasselbacken.
Män som regelbundet möts, som fortfarande bildar ett block av granit och stål, trots att Svea eroderat till sand och DN tonar bort allt mer.
Män som trivs tillsammans och uppför sig som mogna föredömen för vilsna, fjuniga ungtjurar med klipp i blicken.
Män som skär som varma knivar genom det svenska smöret.
Dessa föredömen för en stolt nation träffades igår, på Obamas installationsdag, för att svettas, tvagas och vässa på nya idéer för allas vårt bästa, fortlevnad och tradition.
Från vänster Matte Mattsson, Ove Welander, Göran Gunnfors och Bosse Miller.
Kaj Nenning var förhindrad att delta och fotografen heter Olle Q.
Svea Gubbs - med ryggrad av stål.

Vet du vad en passbit är?

I en tidning är en passbit en utfyllnad.
När det inte finns någon annons som passar i ett utrymme lägger man in en passbit - oftast en reklamsnutt om sin egen tidning.
Åren 1970-1974 var jag anställd på DN:s tecknarstuga, som hus-illustratör. Jag gjorde teckningar till externa kunder och internt för DN.
Under de åren gjorde jag ett femtital illustrationer, viss dagar fanns en illis andra upp till tio stycken olika bland DN:s eftertextannonser.
Året 1983 fick jag av Helena Mohlin som jobbade på DN:s tecknarstuga då, på nytt i uppdrag att göra 150 nya illustrationer till eftertexten.
Jag skulle själv läsa, titta och plocka i tidningen och variera motiv-kompotten, så att alla eftertextområden fanns intäckta med fem-tio olika varianter.
Helena var generös nog att när hon sedan hade alla illustrationer framför sig, ja först då började hon skriva ett kort text till dem, gärna med en rubrik som hjälpte till.
En av alla dessa ser du här intill till vänster, rubrik: Yrkes- och hantverkshjälp (tror jag).
Det här klippet är från 2004, alltså dryga tjugo år efter de första publicerades.
Det finns nog få illustratörer som haft så många illustrationer, i så stora upplagor publicerade som jag. Tänk själv; fem-tio teckningar i 300.000 ex spridda över landet dagligen!!! Sju dagar i veckan desutom!!!
Hade jag på den tiden lyckats förhandla fram ett royaltyavtal, hade jag idag, ekonomiskt, varit i Bill Gates-klassen eller varför inte Ingvar Kamprads division.
Men icke, DN var benhårda, första gången var det den vanliga lönen som utgick, andra som frilansare fick jag begära ett arvode, som jag också fick.
Men det står ju inte alls i proportion till antalet publicerade illustrationer, ljusår därifrån.
Men jag har synts. Och varit stolt över dem, mycket stolt, ärligt talat ger jag fasingen i både Gates och Kamprad, stoltheten är viktigare, Och de flesta höll, i mina ögon, under alla tjugo åren.

Ill. Olle Q. Klicka om du vill se bilden något större.

Norfolk Island

Watawei yorlyi (Hur mår du?).
Norfukspråket du möts av på Norfolk Island, men det går lika bra med engelska eftersom ön är en australisk besittning. Språket, ättat från pitcairn, eller en blandning av 1700-talsengelska och tahitiska, var förbjudet för 150-200 år sedan och om det talades av någon utdömdes prygelsstraff!
Öns flagga visar en fern/ormbunke. Ormbunksträden är de största som finns på jorden. Jag tycker de liknar granar med enorma barr.

Norfolk Island ligger mitt emellan Nya Zeeland och Nya Kaledonien, ca 1500 km ut från Australiens östkust.
Knappt 35 km2 stort, inklusive öarna Nepean och Phillip.
Högsta punkt är Mount Bates 319 meter.
På Norfolk bor lite drygt 1.850 innevånare, de flesta med etniskt europeiskt ursprung.
Norfolk Island upptäcktes av kapten James Cook år 1774 under hans andra resa till södra Stilla havet. Storbritannien anlade då en koloni på ön och försökte få den självförsörjande med hjälp av underbetalda straffångar som vidaretransporterats dit från Botany Bay i Australien.
När inte det lyckades gjordes ett nytt försök att befolka ön år 1825, då med det allra värsta återfallsförbrytarna. 1855 gav man upp.
En skröna säger att platsen var så avskräckande att förbrytarna hellre blev avrättade än förpassade till Norfolk Island.
Året efter, alltså 1856 landsteg ättlingarna till myteristerna från HMS Bounty efter det att deras tidigare hemö, Pitcairn, blivit överbefolkad.
Idag lever befolkningen på ön av turism, fiske och jordbruk. Klimatet är subtropiskt, genomsnittligt 1330 mm regn per år, +24-28C sommartid och +17-21C vintertid verkar väldigt behagligt. Naturen är bitvis dramatisk och bitvis bländande vacker med den blå oceanen nästan alltid i blickfånget.
Si yorlye morla! (Vi ses!)

Läs om denna skönhet. Datum 13 jan 2009

Det blev ett litet fel, allt om denna beauty finns nedan under isbilderna.

Isens fantastiska värld

I morgonsolen nyss, gjorde jag en liten fotovandring, med blicken riktad nedåt (som vanligt när jag är ute med kameran). Solen bröt i guldockra färger mot det isblå i skuggpartierna. Man blir stum av den skönhet naturen bjuder på.
Jag låter bilderna säga resten, varsågoda.

Foto: Olle Q © / 14 jan 2009. Klicka på bilderna om du vill se dem större, de håller för det.

Medge att flygplan kan vara rent av vackra.

Jovisst, jag vet mycket väl att de allra flesta är, i stora drag sett, totalt ointresserade av hur de tagit sig från punkt A till punkt B.
När man frågar, så rycks det på axlar, när min nästa fråga är flög du - kan svaret bli, "ja, ja tror det?" I värsta fall kan det följas av "...eller var det buss vi åkte?"
Då har jag gett upp. Det blir inga fler frågor vad gäller själva resande-delen av en resa.

Jag däremot är petigt nog med vad jag/vi väljer när vi skall färdas, oavsett det är tåg, flyg eller kanske buss. Visst, priserna spelar roll, men är de ungefärligen likvärdiga hos olika transportföretag, tar min noggrannhet vid. Jag väger för och emot, det ligger många kriterier i varje vågskål. När det väger över till fördelar och förväntningarna inför den stundade resan ger en klar rodnad på mina kinder, då är jag nöjd.

Det är klart, skall jag flyga Bromma-Ängelholm kan man inte ställa alla krav som inför en långresa. Ja ni hajar.

Titta på detta flygplan här ovan. Jag skulle välja det framför andra maskiner från jämförbara flygbolag, med jämförbara priser för det resmål jag valt.
Varför?
Jo för designens skull!! Och flygplanstypen och flygbolaget, i nämnd ordning.

Här får det vara de faktorer som fäller avgörandet.
Nästa gång kan det vara servicen (den förmodade), själva bolaget, återigen flygplansmodellen är viktig, tiderna givetvis, ev mellanlandningar, underhållning ombord och priserna förstås.

Ovan ser du en Airbus A340-642, smaka på det!
A340-642 blir mitt val, med denna design. Sen får det kosta nå´n tusenlapp mer, bara jag får njuta av att bäras fram av en sådan skönhet.

Denna maskin tillhör Etihad Airways från Abu Dhabi, den har en specialdesign utförd i Airbus Paintshop i Hamburg.
Det är en F-1 design, Gran Prix Formula 1 körs i Abu Dhabi i år 2009, det vill Etihad göra reklam för när man charmar världen med denna vackra fågel.

Foto: Darren Butterworth, Sydney Airport Message Board, 2009.

Toalettklotter.

Idag hade jag anledning att besöka Hemköps kundtoalett, man har ju det ibland.
Bland klottret på den stora Edet-toalettrullehållaren hittade jag bl a "Trosa Olle".
En grafolog kan intyga att det inte är jag som skrivit det!
Under 1978-2006 hade jag säsongsbiljett på Scaniarinken, de första tretton åren på rad 7 V sekt L. 1991 flyttade jag och Anton upp till rad 13 H fortfarande sektion L.
Där satt ett riktigt gäng, med bla Mr SSK, Mörköbonden, Stjärnhov, Lilla bonden, Malmö mfl.
Mitt bland dessa hamnade jag. Eftersom mitt namn är Olle och jag bodde i Trosa på den tiden, så blev mitt namn följaktligen Trosa-Olle.
Dan intill mig i bänkraden fick heta Danne och Krister på andra sidan fick behålla Krister, så alla hette inte något med anknytning till sina bostads- eller födelsorter.
Trosa-Olle fick jag bära i nio år även efter att jag flyttat från Trosa.
Fortfarande idag när jag går på någon udda hemmamatch med SSK så kallar man på min uppmärksamhet med ropen "Tjena Trosa-Olle....."
Å´så hittar man namnet på muggen på Hemköp i Gnesta. Ganska festligt.
Där ser ni, bär alltid kamera med er, mobilkamera eller liten kompaktis i fickan.
En bild säger så mycket.

Foto Olle Q. 13 jan 2009. Större bild? Klicka!

Ta dig tid och läs dessa mina ord.

I min värld är det viktigt att vara ärlig och uppriktig.

Det tänker jag bli nu, utan att mässa och predika, bara lyfta fram mina tankar och djupaste känslor i ett ämne som vi så ofta undviker.

Det handlar om kvinnans utsatthet, inte bara hos oss, utan tyvärr i betydligt större utsträckning i andra länder och kulturer.

Efter att ha lyssnat på talboken "Tusen strålande solar" av den afganske författaren Khaled Hosseinis berättelse om två kvinnors öden i Afganistan under tiden från 1975 fram till ca 2004-05, har jag bara en sak jag vill säga till dig som läser mina rader:

Läs boken, lyssna på den som talbok, köp den eller låna den.

Berättelsen är gripande och ytterst berörande, skriven av en exilafgan, som tidvis återvänt till sitt gamla hemland, bla under talibanernas skräckvälde där.

Den här boken väcker både oro, vrede, förtvivlan men också befriande glädje och lättnad.

Varför är det så få i vår kultur som reagerar mot det våld, förtryck och hopplöshet som så många, många kvinnor är utsatta för i dessa kulturer. Inte alla, men många, många.

Det är faktiskt vi män, vissa av oss, som av gammal hävd och i religionens namn, tror att vi har rätten att totalt dominera, tysta och diktera en annan människas liv, ve och förfärande fasa den som inte lyder.

Detta är mitt sätt, enda sätt, att sprida kunskapen om de grymheter som kvinnan utsätts för, men också det hopp som spirar och med tiden kanske kan få männen att inse ett de lever i en värld där den ena halvan inte kan betrakta den andra som sämre än hundar. Utan som jämlikar.

Läs eller lyssna på denna bok. Jag tror du känner en lättnad när du väl gjort det. Att undvika verkligheten är mer plågsamt än att ta del av den.

Visst kan man...

...om man bara vill. Det här unga trädet ville och lyckades med konststycket att slå knut på sig själv.
Nej, det är inget fejk i Photoshop, det är på riktigt. Trädet står intill ett uthus på grannen Arne Anderssons lantbruksegendom. Det syns bara när snön lagt sig på stammen, kontrasterna blir tydligare då. Det här trädet har vi passerat tusentals gånger utan att sett det förrän till trettondagen - i år!!
Ormar kan, träd kan nu bevisligen, om människor kan tvivlar jag på, men man skall låta osvuret vara bäst. Säkerligen finns det någon 2,20 meter hög asketisk indier på Himalayasluttningarna som lever på två tre torkade grässtrån och ett halvt glas vatten om dan, som kan slå inte bara en knut utan även en trippelknop om egen överarm på sig själv.

Trevlig fredag!

Foto: Olle Q ©, 6 jan 2009. Klicka om du vill se bilden i större format.

Årets första ö - Flinders Island

Jag fortsätter mitt utforskande av öar på rätt sida Ekvatorn, den södra sidan.
De som presenterades i slutet av 2008, låg ganska avsides, isolerade, långt från någon större landmassa.

År 2009 börjar med Flinders Island i Bass Strait mellan Australiens fastland och ön, tillika delstaten, Tasmanien.
Bilden visar Lady Barron, en vik, med några bosättningar och höga berg i södra delen av huvudön Flinders Island.
Den ingår i en grupp öar som heter Furneaux Group, Tobias Furneaux, ett underhållsfartyg till Captain Cook´s grupp av båtar siktade öarna 1773.
Fem år senare besökte de brittiska upptäcksresenärerna Matthew Flinders och Georg Bass ögruppen, Flinders fick ge namnet till huvudön. Bass åt sundet.
Sälfångare blev de första bosättarna, när sälarnas antal minskade stannande de kvar med sina huvudsakligen aborginska hustrur och ägnade sina liv åt lantbruk.
Under en fjortonårsperiod, fick de kvarvarande spillrorna av de Tasmanska aboriginerna, en fristad i Settlement Point eller Wybalenna ("Den svarte mannens hus" på aborginspråket).
Här skulle de 160 få en plats där vita nybyggare inte fördrev eller dödade dem.
Dessvärre återfördes de till Tasmanien år 1847, för att där som resterna av en ursprunglig tasmansk befolkningsspillra möta sitt öde, gå under och dö ut.
Ett tragiskt kapitel i den vite mannens digra register av övergrepp, folkmord och dåligt samvete.
Ögruppen är ca 1.300 kvkm stor. Ca 62 km fån norr till söder och 37 km på bredden - öst till väst. Högsta berg Mount Strzelecki 756 m, i övrigt är hela ögruppen bergigt och tätbevuxen med buskar och träd.
Nere vid kusten finns många laguner och sandstränder, dit talrika floder, bäckar och små vattendrag rinner ner från bergen.
Possum, wombat, känguru, gäss och andra fågelarter trivs här.
Närmare 900 personer bor också här.
Huvudort, med flygfält (airstrip), heter Whitemark, där bor ca 170 innevånare.
Båtar till Tasmanien och Melbourne Vic, liksom flyg dagligen till Launceston, Tasmanien och tre gånger i veckan till Melbourne, Victoria.
Medeltemp under sommaren (Januari) +13-22 C.
Under vintern (Juli) +6-13 C.

Kommer jag till Melbourne igen så blir det kanonsäkert en tur hit, verkar spännande så det förslår och lite därtill. Något att lägga in i din resekalender också!

Diagonalen min "räddning".

Diagonalen har en avgörande betydelse för mig.
I min bildvärld är den helt enkelt avgörande för att en bild i slutskedet skall godkännes eller ej.
Utan diagonalen är bilden/motivet inte fullständigt, den är min räddning om man så vill.
Just nu jobbar jag med en utställning i februari (se i högerspalten här intill) och inom en timme vet jag (?) att en diagonal förmodligen kommer att "rädda" en bild jag inte är helt nöjd med, som jag slitit med, men inte riktigt lyckats få till stadiet godkänd.
Det finns alltid diagonala rörelser i allt vi ser, du och jag, detta för att sträva mot det vertikala och/eller horisontala i en bild, det behövs motvikter, spännande element som vrider på vår horisontupplevda värld.
Nätet av riktningar vi omedvetet upplever behöver ibland förtydligas. Min uppgift att peka på dessa diagonala riktningar kan man lite storvulet tänka.
Näh...ta det inte så allvarligt.
Att prata diagonaler är inte det viktigaste i livet. Bara nästan.
Men ändå. Diagonalen är något av mitt värdefullaste instrument/inslag i en teckning, målning eller vad det nu är, eller som i detta fall, fotografier.

Foto: Olle Q ©, skuggbilden överst den 2 jan och harven i snö under den 6 jan 2009. Klicka om du vill se bilderna större.

Trettondagens skörd.

Denna trettondag, den 6 januari 2009, bjöd på ett mildare väder och faktiskt moln, efter dagar med kallt krispigt solsken.
But never-the-less, det blev en utflykt med kameran och Mia idag också, vi valde vår oas - skogen. Eftersom det blåste en del.
Varsågod, det kan tilltala att se verkligheten ur en annan persons ögon.

Foto: Olle Q ©, 6 januari 2009, klicka på bilderna om du vill se dem större.

Grönt och vitt

Grönt och vitt, inne och ute, varmt och kallt. Gårdagen bjöd på gnistrande vackert vinterväder utomhus och samtidigt värmande, livgivande blad i sommartemperatur inomhus.
Kontraster värda att dokumentera och bevara.
När årtidsväxlingarna är som nu, med kyla, sol och ett lager snö, ja då är vinterhalvåret bara något att ta till sig och hålla med om den ständigt, av andra hävdade "sanningen", att just växlingarna i klimatet är ett av de bästa skälen till att bo här uppe i norr. Njaaa..?
Det finns andra bättre anledningar tycker nog jag.
Hur som haver, håll till godo med grönt och vitt från igår.
Grönt och vitt är fina färger även i andra sammanhang, jag tänker nu främst på lirarna från Söder, lirare som joxar med trasan.

Foton: Olle Q ©, den 4 jan 2009, klicka på bilderna om du vill se dem större.

Det nya året

Från vår hemmafront sett, har 2009 börjat helt fantastiskt, klart, krispigt kallt, sol och isar som glittra och bjuder in till att åka eller halkandes gåglida på.
Nyckelsjön bjöd på dessa bilder från igår, årets första dag den 1 januari 2009. Njut.

Foto: Olle Q © Klicka på dem om du vill se bilderna större.