Dagens diverse ämnen.

Eftersom jag tyckte det blev rätt lyckat med att blanda innehållet i ett och samma blogg-inlägg fortsätter jag med samma bitar som i går - en bok och en illustration.

Boken, Denis Mukwege - en levnadsberättelse, som jag läste färdig för några veckor sedan handlar om den gode människan Denis Mukwege, vars mission i ett krigsdrabbat Kongo inte kan värdesättas nog. Denis Mukwege är en utbildad kongolesisk läkare som grundat Panzi-sjukhuset i Bukavo och där tar emot tusen- och åter tusentals sönderslitna kvinnor, våldtagna på det mest brutala sätt man inte ens kan tänka sig. Detta ofta som en del i krigföring, markerövring, mineraljakts-fälttåg eller vad det nu är? Våldtäkter som Denis själv hävdar inte har med sexuell lust att göra utan är en del i att förnedra en familj, en by, ett samhälle, en region - ja kvinnan i gemen.

Denis Mukwege har fått priser och utmärkelser världen runt, talat i FN och andra internationella organ, senast förra lördagen gästade han pratprogrammet Skavlan i SVT 1. 

Grova sexuella våldtäkter sargar kvinnor från topp till tå, underliv, psyke, framtid, tro på människan.

Tyvärr verkar det som denna farsot sprider sig i världens konflikter, speciellt i samhällen där kvinnans roll är mer undangömd och förträngd. Där kvinnor inte har någon talan, inga rättigheter, utan bara är slavar under en manligt patriarkat. 

Har du möjlighet skaffa boken, utgiven på Weylers förlag, den handlar om den gode människan och läkaren Denis Mukwege och snaskar inte i förfärliga våldtäktsscener.

Dagens andra ämne är de ungas syn på oss som kommit till åren.
Jag själv lider inte det minsta av det, noterar inte eventuellt förakt eller blickar som bedömer mig utifrån ålder, klädsel, beteende eller språk.
Om det nu ens förekommer (i mitt fall)?
Men raljera kring ämnet kan man ju alltid göra, för vissa hävdar att de bemöts på ett ovärdigt sätt bara
p g a sin ålder.
Denna min illustration tycker jag tillhör det övre skiktet, vad gäller oväntad idé, detta bland alla hundratals jag gjort under de senaste två åren på temat Gnällige gubben.
Skickade den nyss till Skriv i DN, mitt första försök att få in en bild där.

Mukwege och Ålderdomen avslutas härmed.

Dagens diversehandel

Solen tittar fram, en sen oktoberdag, jag är förkyld från topp till tå. Försöker uthärda tills detta går över, trots allt är jag vare sig hotad av ebola eller bomber över huvudet.

Som min blogg heter "Diversehandeln" tänkte jag idag lägg in två olika ämnen. Inte illa!!!

I förrgår när jag inte kunde prata, kunde jag teckna och någon mån tänka. 

Mina bittra och sura gubbar har alltid olika "sanningar" de vill föra fram, med ironiska teckningar går det bra att vädra allt, utan att jag får några hatsvar eller hot om en snar och våldsam död.

Den här gången blev det 40 timmarsveckan som fick klä skott - för visst var det bättre förr, då folk hölls i sysselsättning även lördagar och slapp sitta och hänga framför en jädrans tv-apparater från morgon till kväll, allt medan förståndet sakta dunstar bort. Visst har jag rätt?

I slutet av oktober, är solstrålarna inte alltid de som lyser upp, men det kan en intressant och god bok göra. Även om "Boktjuven" i detta fall, handlar om något så destruktivt som andra världskriget åren 1940 till 1943. Sett ur den unga flickan Liesels ögon, när hon kom som fosterdotter till Hans och Rosa Hubermann på Himmel Straße i en liten stad nära München. 

Markus Zusak har, med Döden själv som med författare, lyckats skildra hur livet går vidare trots allt svårare förhållanden, en trots allt ljus skildring av det allra svåraste som går att beskriva - när ett land och ett folk hotas av omedelbar död och undergång. Unga Liesel är optimistisk i sin oskuldsfulla "trygghet", tills det oundvikliga händer då flygplanen öppnar sina magar och strör död och förintelse bland de som ändå är "totalt" oskyldiga till Hitlers vansinne. 

Boken är mörk, men ljuset finns där hela tiden, gnistor, ibland flammor av hopp, tills askan lägger sig och tystnaden inträder, Liesel klarar sig i sin källare, med en älskad bok i famnen. Allt under det att hennes stad Molching till stora delar jämnans med marken.

Kan du, läs den!

P50 i minsta laget, eller?

Idag gäller inga bränslesörplande V-8:or längre, tyvärr kan man kanske säga, gillade alltid deras djupa brummande och morrande.
Men vill man ha lägre koldioxidutsläpp och att folk väljer andra transportmedel i stället kan kanske denna engelska P50 vara ett alternativ.
Gräsklipparmotor, 1,4 meter lång och mindre vikt än vad en normal person väger så kan man kanske påstå att den är miljövänlig, så att till och med Romson, Fridolin och de andra kan nicka instämmande?
Fickparkera gör du enklast som den översta bilden visar.

Pris?
Jo för några år sedan gick en raritet av samma slag, då i USA för USD 123,000, alltså närmare 800,000 svenska kronor. Om den uppgiften är bekräftad vet jag inte, men jag vidarebefordrar den gärna, otrolig som den låter, kan den ur samlarintresse vara sann, det finns de som inte håller i plånböckerna när de vädrat upp en raritet.

Hitlers barnsoldater fick aldrig chansen.

De här bilderna är snart 70 år gamla, den övre uppfattar jag vara från januari, möjligen februari 1945. De två under från ungefär samma tidpunkt.

Nazitysklands desperata försök att inbilla sig själva och omvärlden att en vändning skulle komma slog tack och lov slint. 

Tyvärr var Hitlers makt in i det sista så stor att han förhindrade en fredsöverenskommelse redan under andra halvan under 1944, som delar av den tyska ledningen var beredda att träffa, Rudolf Hess bl a gjorde sitt yttersta, men misslyckades.

Hitler såg sitt Berlin falla sönder under sovjetisk artilleribeskjutning, men lyckades ändå trumma ihop en s k Volksturm där barn, kvinnor och pensionerade i ett sista försök skulle rädda det som återstod, hela tiden med den tyska propaganda pumpandes löften om en vändning i krigslyckan, nya förband hade samlats och stod beredda att falla ryssarna i ryggen påstods det bland annat.

Nu vet vi alla hur det gick, Berlin föll, Tyskland föll, miljontals människor hade dött i fält, i koncentrationsläger och i städer och byar.

Många av de stackars barn och ynglingar ur Hitlerjugend som fick kränga på sig för stora uniformer, fick aldrig chansen att uppleva freden och en ny ljusare framtid.

70 år är en lång tid, men vi som minns, glömmer inte.

Sebror eller zebror?

Att titta tillbaka bör man göra, då och då, för att få perspektiv på vad som ligger framåt och det vi har att förvänta oss i framtiden.
Utan historiska tillbakablickar blir vi fattiga och vårt seende blir begränsat, tankar och idéer riskerar att gå i stå eller t o m bli inskränkt farliga.
Därför tittar jag bakåt, inte till min anfader Jöns Persson 1753 på Qvennerstorpet i Västervik, men väl till mars månad 2013.
Då fick jag/vi under ett allt för kort uppehåll i Namibias största nationalpark, Etosha, se djur under dygnets alla timmar släcka sin törst vid vattenhålet nära den lodge där vi bodde.
En naturlig vattenförekomst berättades det, trots att det var osedvanligt torrt och hett för årstiden, fanns där vatten både för tröga elefanter och skygga schakaler.

Här i morgonsolens glans är det sebrornas tur, eller zebrornas för den som så föredrar.
De kom över den torra och steniga terrängen ner mot vattenhålet, ingen tvekan utan de gick i samma takt som på land rakt ut i det svalkande vattnet och drack och drack.
De släppte aningen på sin naturliga vakthållning mot större rovdjur och lät vattnet släcka deras omättliga törst. Kanske öronen roterade lite för att uppfatta eventuella morrningar, men annars var allas uppmärksamhet riktad neråt mot det speglande vattnet.

Dessa ögonblick är något jag inte glömmer, aldrig.

Lika lite som jag glömmer min anfader Jöns Persson som tog sig namnet Qvennerstedt för ca 255 år sedan.
Historien har olika nivåer, men alla är lika betydelsefulla.

Nordkoreanskt öl av yppersta klass.

Att hämta hem bilder från ett nordkoreanskt bryggeri är inte helt lätt, kvaliteten på bilderna är inte vad experter säger att bryggeriets öl är.
Och tur är väl det, det vore förödande om det vore tvärtom.
Hur som haver, råkar du hamna i Nordkorea, så slink in på något av de talrika ölhak som sägs finnas i Pyongyang och beställ en Taedonggang Lager, 5% alkohol.
Enligt New York Times som testat den så har den följande fördelar: "...en fyllig lager lite åt det söta hållet, med en anings bitter eftersmak och det är ett av den koreanska halvöns definitivt högkvalitativa ölmärken som kommit ut på marknaden under lång tid."

Bryggeriet, köptes in i England, plockades ner och byggdes upp igen i Pyongyang, det fanns farhågor att det skulle användas för att framställa kemiska vapen, men därav blev intet.

Priset för dig som slinker in för en pilsner är knappa 6 kronor för en 64 cl flaska. Kanske lite dyrare idag. Men billigt ändå.

Så glöm inte att i ett arbetarparadis, så måste det finnas möjlighet att släcka törsten också.
Därför finns Taedonggang för alla troende trotjänare i Kim Jong-un:s underbara rike.
Kanske kommer sanningen fram en dag; att det är den store ledaren Kim Jong-un själv som varit bryggmästare, avsmakare och kvalitetsvärderare.

En vanlig dag i Tokyo

En helt vanlig vardag i centrala Tokyo, i april år 2014.
Här stöter man, i vimlet, på både det ena och det andra, först rökrutan med den turkosblå kalufsen på en tjej som både röker och knappar på sin mobil samtidigt,  en beundransvärd bedrift.
Strax efter passeras vi av de tjusiga paren, ja matte och husse med de två stolta och välansade pudlarna, som nästan på en given signal gavs befallningen "sitt", för att de fyra skulle slippa alla som sprang före, vid sidan och bakom dem för att fota jyckarna.
I stället ställde vovvarna snyggt upp sig och lät sig under en stund bli plåtade av folk med mobiler och vanliga kameror.
Allt detta en helt vanlig vardag i centrala Tokyo.

Abstractions, mixed media. New.

Two of my latest mixed media images, black ink, acryllic, lead pencil, crayons and probably something more which I have forgotten about.
Anyhow, here they are. Sizes? Both 50 x 70 centimetres.
The top one got the title: The indian and the one below: The pilgrim.

Två av min allra senaste blandteknikverken. tusch, akryl, blyerts, krita och förmodligen något mer, som jag har glömt vid det här laget.
Storleken på båda är 50 x 70 cm. Den övre bär titeln: Indianen och den under: Pilgrimen.

Vår tid på jorden....

...en sak är säker, säker som amen i kyrkan - våra dagar här på jorden är räknade.
Det fina i den kråksången är att vi inte själva vet när det är dags att bäras ut genom köksdörren med fötterna före. Ingen av oss alla miljarder på detta klot vet det.
Så varför inte göra det man vill, medan tiden ännu är på ens sida? Förmågan  behövs kanske också? Men skjut inte upp det du vill göra till i morgon, gör det idag.
Det är lite av min filosofi, då menar inte jag att man nödvändigtvis måste kuska jorden runt i varv efter varv, det räcker med att sitta hemma och läsa den bok man funderat på eller åka in till puben och ta en bira med en kompis. Bara man gör det. Idag.
I morgon kan vara för sent....

Australien, i hetluften igen.

Ännu en gång ställer sig Australien sida vid sida med USA och andra nationer, i kampen mot en lömsk fiende i Irak.
Den här gången handlar det om något som måste beskrivas som en humanitär insats, sanktionerat av världssamfundet och FN, och på begäran av de styrande i Bagdad.
När det förra gången begav sig, år 2003, var Australien på plats för att flytta på en illasinnad diktator vid namn Saddam Hussein, detta utan mandat från FN.

Det finns klara skillnader, ingen som idag läser nyheterna som kommer ut från Irak och Syrien kan undgå att beröras av de grymheter, avskyvärda grymheter av sällan skådat slag.
Alla vill vi få ett slut på det hänsynslösa fördrivandet av minoriteter, folkgrupper, religiösa grupperingar, alla oavsett ursprung, civila och totalt oskyldiga.
Så den här gången tror jag att opinionenerna i Danmark, England, Turkiet, USA, Australien, Saudiarabien, UAE och andra länder som deltar i försöken att driva IS bort (varthän?) inte blir så högljudda som vid tidigare militära insatser.
Inte för att jag kan australisk inrikespolitik, men hade Julia Gillard suttit kvar på tronen i Canberra, hade förmodligen beslutet blivit detsamma, dvs ställa flyg och personal till förfogande.

Sex stridsflygplan av typen Super Hornet finns redan på plats, två till står beredda hemma i Australien. En tankflyplan och ett avancerat spaningsplan kommer att hjälpa Irak och Kurdistan.
600 militärer, varav 400 är knutna till flygoperationerna och 200 som skall träna irakiska- och kurdiska Peshmerga-enheter kommer att vara tillgängliga.

Sverige finns också beredda, har redan från början skickat humanitär hjälp och om Stefan Löfwen vill kanske det svenska flygvapnet att ställa upp. Det har varit uppe på tapeten, men det var under Alliansregeringens sista dagar. Förmodar att oavsett vilka, så ser de hotet från IS som så stort att man inte bara kan sitta med armarna i kors.

Lars-Erik, om du läser detta, vilka är reaktionerna nere hos dig inför det faktum att Australien återvänder till Irak med stridande trupp?

Är svensk beredskap god?

Senast idag längs det, i media, fram bildbevis på hur ryska militära flygplan kränker och provocerar svenskt territorium.
De som i sin banala villfarelse tror att ryssarna dragit sig tillbaka från sina gammelsovjetiska stormaktsplaner, de kan känna sig bedragna.
Sverige kränks, de baltiska staterna likaså, Ukraina skall vi inte tala om för där pågår en ren invasion, USA och Kanadas luftrum kränks.
Dessutom cirklar ryska spaningsplan med transpondrarna avslagna, vilket innebär att de inte upptäcks av vare sig civilflyg eller militära flyg.
Att, i internationellt luftrum, operera utan påslagna transpondrar är kriminellt och utgör en uppenbar risk för kollision och fatala olyckor.
Att våra kära ryska grannar inte har mer bakom pannbenet än så, borde förvåna, men förvånar inte mig. Deras nonchalanta och arroganta uppträdande kommer att leda till en olycka av något slag, att ett av deras smygande spaningsplan blir nedskjutet eller hamnar i kollision med ett annat flygplan.

Sverige har fått en ny regering, det finns en försvarsöverenskommelse mellan S och Alliansen om att beställa nya Jas-plan och stärka det obefintliga försvaret på Gotland.
Små steg, men i rätt riktning. Med S och MP vid rodret blir det inget NATO-medlemskap men Stefan Löfwen sa idag att vi ställer upp för andra länder och förväntar oss, i retur, att få hjälp om vi skulle hamna i kris. Ett tecken på att MP inte styr och ställer.
Vår beredskap?
Den är usel, men vi har vaknat och har kanske lite mer än vaktparaden att möta en möjlig fiende med.

Hotel Angst, Bordighera Italien.

Precis hemkommen från en semester i underbara Bordighera, mellan Ventimiglia vid italiensk-franska gränsen och San Remo på Rivieran bär jag bland annat minnen av ett ruckel som bär mycken ångest - Hotel Angst.
Det låg granne med fräscha Villa Elisa, ett hotell som fortfarande bär en värdighet och håller stilen, till skillnad mot grannen.
En annan skillnad är att Hotel Angst var ett lyxhotell av rang, då det begav sig.
Idag andas fasaden, de gapande fönstren, duvorna som i hundratal flyger ut och in till sina boningar om tider som inte längre finns kvar, möjligen i minnet på någon nittioåring.
Hotellet byggdes på artonhundratalet av en tysk vid namn August Angst och blev ett av Europas mer berömda hotell, med den europeiska aristokratin, liksom kungligheter som ständiga gäster.
I två byggnader på sammanlagt 12,000 kvadratmeter, inbäddat i en prunkande trädgård spenderades det nog mycket pengar på både mat och dryck. Och kanske spel och kvinnor?
Under det första världskriget blev delar av hotellet ett sjukhus för skadade soldater, under mellankrigsåren förändrades turistströmmarna till Bordighera samtidigt som Angst mer och mer tappad stil, aktning och ork.
Möten, närmare andra världskrigets utbrott, mellan italienska fascistledare och motsvarande tyska nazisttoppar fick hotellet att definitivt tappa den sista viljan till överlevnad.
Det övergavs och fick förfalla, fick trädgården att växa igen, utan att någon gjorde något åt det hela.
I Italien finns inga lagar som säger att man efter en viss tid måste riva eller restaurera.

Men nu verkar det som att ett företag som heter Bizzi & Partners har börjat att renovera byggnaden, för att skapa ett nytt hotell, av hög klass, ja lyxklass och resten som påkostade bostäder.
Detta för att återigen locka internationella besökare som inte i första hand räknar dagens utgifter.
80 hotellrum och 55 lyxiga lägenheter, spa, pool, matsalar och en trädgård som på nytt ska ge grönska, skugga och en känsla av privat kontemplation med en bok i knät.

En skaplig insyn hade vi under fem dagar, duvorna dess då mer, de är ju redan hyresgäster.