Nazimens offer 1939.

Den tyske fotografen Hugo Jäger, en troende nazist hade tredje rikets frikort till de stora nazistiska partimötena, till arméernas framskjutna positioner. Han fångade på bild det som Hitler ville se, rikets storhet och överlägsenhet, han lär ha blivit berörd av Jägers foton.
De remarkabla när vi nu ser dem här ovan, är de är i färg, året är 1939 alltså 75 år sedan.
Nu har Fownews.com gjort dem tillgängliga och jag tror inte att de kastar en hord med amerikanska advokater på mig för att jag tar mig friheten att sprida "deras" bilder.
Jag tar risken.
Dessa bilder berör, för vi vet alla med facit i hand vad som hände med de judar som syns på bilderna, vilket de inte visste när bilderna togs.
Den äldre mannen på övre bilden, med sin skrynkliga jude-stjärna på bröstet samspråkar, tillsynes, under gemytliga former med några officerare.
Återigen, året var 1939.
Vilket tydligt framgår av den undre bilden, tagen i Kutno utanför Warszawa, de unga kvinnorna ser "ganska välmående" och glada ut, fortfarande i kläder som inte röjer deras situation bakom taggtråd och ofrihet. Vem vet om de plockats ut för att visa motsatsen till de verkliga förhållandena som rådde i gettot.
Hitler ville säkert inte få sina stunder i läderfåtöljen förstörda av plågade ansikten.
Alltnog, dessa två bilder berör mig, jag har läst Mila 18 och Upproret i Warszawa, så jag har ett hum om hur det kom att utveckla sig under åren som följer 1939.
Vill du ser fler bilder klicka här och tänk på vad nazismen orsakade i form av ondska, död och plågor. Ett folk, det judiska var nästan på väg att förintas från Europas karta, men spillror blev kvar och idag är de på nytt utsatta för förföljelser och hat.
Samtidigt med dessa rader vill jag påminna alla om den andra våldsideologin som samtidigt också ägnade sig åt tortyr, förföljelser, fördrivningar och massdöd - kommunismen.
Två ideologier som har mer gemensamt och de olikheter som skiljer dem åt.
Ett faktum som idag glöms bort i debatten om nazism, fascism och jihadism.
Kryptokommunisterna kryper lågt för att slippa bli sedda, men alla med huvudena på skaft inser även den faran, nazism och fascism är redan avklädda i dagens debatt.

Hitlers barnsoldater fick aldrig chansen.

De här bilderna är snart 70 år gamla, den övre uppfattar jag vara från januari, möjligen februari 1945. De två under från ungefär samma tidpunkt.

Nazitysklands desperata försök att inbilla sig själva och omvärlden att en vändning skulle komma slog tack och lov slint. 

Tyvärr var Hitlers makt in i det sista så stor att han förhindrade en fredsöverenskommelse redan under andra halvan under 1944, som delar av den tyska ledningen var beredda att träffa, Rudolf Hess bl a gjorde sitt yttersta, men misslyckades.

Hitler såg sitt Berlin falla sönder under sovjetisk artilleribeskjutning, men lyckades ändå trumma ihop en s k Volksturm där barn, kvinnor och pensionerade i ett sista försök skulle rädda det som återstod, hela tiden med den tyska propaganda pumpandes löften om en vändning i krigslyckan, nya förband hade samlats och stod beredda att falla ryssarna i ryggen påstods det bland annat.

Nu vet vi alla hur det gick, Berlin föll, Tyskland föll, miljontals människor hade dött i fält, i koncentrationsläger och i städer och byar.

Många av de stackars barn och ynglingar ur Hitlerjugend som fick kränga på sig för stora uniformer, fick aldrig chansen att uppleva freden och en ny ljusare framtid.

70 år är en lång tid, men vi som minns, glömmer inte.

Månadsskiftet juli-augusti 1940.

Här sitter jag Olle, den lille parveln i sanden och leker, lite över två år gammal.
Juli, kanske tidig augusti 1940 och världen runt om står i brand.
Inte visste jag då att det var en trygg plats jag satt på, långt bort i västra Västmanland hos min moster och morbror på deras gård.
Kossor, höns, grisar och några hästar bildade även de en del av den trygghet som man som barn kan känna, utan att då egentligen tänka på det.

Att berätta om motsatsen till denna lugna tillvaro, bör vi börja med något som till synes kunde varit något trivialt, men det var det inte, för den svenska eftergivenheten - flatheten - hade redan lagt sig som en illaluktande dimma över vårt land.
Den 1 augusti förbjuder polismästaren i Stockholm sången "Den ökände hästen från Troja" i Karl Gerhards revy, den ansågs som förargelseväckande? Tyskarna hade tryckt på eftersom sången var riktad mot självaste Hitler himself.
Sovjetunionen sätter klorna i Estland och Litauen den 3 augusti och förklarar dem som Sovjet socialistiska republiker, tre dagar senare är det Lettlands tur att snärjas i Sovjetunionens garn.

Dessa tre händelser i början av augusti får spegla denna bild, där jag, hade turen att bo i rätt land, i en ond omvärld.

Alla har vi varit små...

När en vän går bort, se inlägget under, då tänker man tillbaka på sin egen tid här på jorden.
Insikten att man själv är till åren kommen blir tydlig och klar, extra speciellt om man tittar i ett album med bilder från sensommaren 1938 och där hittar fotografier av sig själv.
Tänk er själva, foton tagna innan Hitler lät andra världskriget mullra igång med katastrofal utgång för alla drabbade och ett årtal då Stalins dödsmaskineri redan gick för högtryck i Sovjetunionen.
Många känner inte till detta, än mindre hört talas om andra världskriget.
Det ger ännu mer perspektiv på tiden som gått.
Alltnog här bilder på mig som liten, underst i mor Astrids famn. Evigheter sedan.