Herbert Tingsten har snart varit död i 40 år, men ingen som levde innan hans bortgång och som hade sina öron på spets, kan ha undgått denne karismatiske och ytterst egocentriske tidningsman med titlar som; chefredaktör, professor, statsvetare, författare och fri liberal tänkare.
Som liberal, tidningsman och chefredaktör satt han alltså på Dagens Nyheters högsta pulpet 1946 till 1959. Som statsvetare sysslade han med forskning kring politisk idéhistoria och svensk- och utländsk författningshistoria.
Författarskapet var levande och engagerat, särskilt när han skrev om politiska ideologier, ex "De konservativa idéerna", "Socialdemokratins idéutveckling" som är värda att nämna.
Hans memoarer omfattade fyra band, fyra epoker av hans liv.
Sammanlagt skev han fler än 50 böcker.
Hur många artiklar av olika slag han skrev lär ingen veta, men det säga att det blev en bit över 1000.
När slog det då gnistor om Herbert Tingsten?
Jo alltid, denna storrökare var tidigt starkt kritisk mot den framväxande nazismen, liksom hotet från den sovjetiska kommunismen.
Andra som fick känna på hans swingar och spetsiga kommentarer var bl a den, då säkert sittande, socialdemokratiska regeringsmakten här hemma, mest för deras socialiseringsidéer och flirtande och svansande för östblocket.
Märk väl att Tingsten varit socialdemokrat innan han tillträdde som chefredaktör för DN, han ändrade ståndpunkt och blev liberal 1945.
Kungahuset, statskyrkan och t o m boxningssporten fick också sina kängor.
Tingsten ville att Sverige skulle bli medlem i NATO och ville att vi skulle skaffa kärnvapen.
Åsikter som liberaler kan brösta av med, men som mer partilojala ideologer idag inte ens vågar tänka tyst om eller än mindre drömma om.
Men Tingsten han vågade han, tiderna var annorlunda och det kalla kriget framkallade starka åsikter och ställningstaganden i de mest kontroversiella spörsmålen man kunde tänka sig.
Under sin tid på DN hade Tingsten ett väldigt stort publicistiskt inflytande, dels i sin tidning men även i det nya TV-mediet, där blev han snabbt en frontfigur vid debatter.
Hans goda, skulpturalt runda men fårade ansikte, vilande mellan några fingrar och med en cigarett i den andra handen, eller så lutades huvudet bakåt, nästan i Mussolini-pose, drog han lite på sina svar för att ge eftertryck åt den grundliga analys han gjort innan svaret.
Jag minns honom mer som en jovial och karismatisk debattör, med spetsig tunga än som den som ivrade för än det ena än det andra av jordens alla ödesfrågor.
Exempelvis, han var för ATP, han var emot apartheid, för Israel, mot diktaturer i allmänhet och en stor USA-vän. Medlem i republikanska klubben.
Med andra ord, en person med åsikter som han förde till torgs alldeles oavsett reaktioner och kritik.
Han visste vad han ville ända fram till något ryckte bort honom 77 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar