Hej´rå Lasse Werner.

Lars Werner, söderkisen och Bajaren, har gått ur tiden.

Säga vad man säga vill om Lasse Werner, men han var en kille som stod med fötterna på jorden.
Född i Sofia församling på Södermalm, platsar han genast in i rätt lag - de som är födda på rätt sida Slussen.
Utöver detta har vi Bajen gemensamt, har svårt att se mig Werner som djurgårdare eller gnagare, det vore att förråda sig själv.
Politiskt delade vi långt ifrån allt, men hans patos och glöd för rättvisa och kamp mot girighet och rofferitendenser placerar oss på samma planhalva.
De metoder som han ville genomföra sin form av socialism lockade inte mig så där direkt, även om jag må det medges, inte alltid förfäktade demokratiska metoder för att få bukt med orättvisor och maktmissbruk.
Med åren har jag slätats ut och blivit mer övertygad om att, skall man stöpa om ett samhälle, måste det ske med stöd av- och i samklang med vårt lands befolkning.
Lasses vurm för sovjetkommunismens alla avarter fläckar delvis minnet av honom, men om man ser bortom dem, vilket jag helst vill göra i en stund som denna, och ser honom som människa, var han en ovanligt rakryggad politiker, med i grunden ärliga avsikter och med en genuin folklighet som gick hem i alla läger.

Vem minns inte hans dräpande svar på välklingande stockholmska och ironiska gliringar när någon opponent hoppat på honom. Flera hade nog helst av allt velat försvinna genom riksdagshusets golv när den wernerska retoriken träffade mitt i prick.

Han var stor i ett litet parti, han var reformist i ett stelbent parti.

Han lever kvar i mitt minne, som söderkisen med hjärtat hos Bajen.
Det räcker långt.

Vila i frid, vi ses där uppe framöver....


Övre bilden. Lars Werner förstamajtalar sent åttiotal.
Undre bilden. Lars Werner gullar med Erich Honecker i Östberlin.