Mo Yan - i ord och mening.

Som julklapp fick jag nobelpristagaren Mo Yans bok Det röda fältet.
Det är första gången jag läser kinesisk litteratur på denna nivå, 483 tätskrivna sidor om de turbulenta 1920- och 1930-talen.
Fattigdomen var utbredd, banditer och rövare härjade och inte minst den japanska ockupationen gjorde fälten röda av blod.
I Gaomi växer ett sädesslag som vi kallar durra, men som på latin heter sorghum, det är snarare från de oändliga fälten med mörkröd sorghum som Mo Yan hämtat sin titel.
Den här boken gavs ut i slutet av åttiotalet och blev Mo Yans internationella genombrottsroman.

Hans språk är till att börja med främmande och nästan "frånstötande" om jag uttrycker mig lite vanvördigt. Men det gäller som alltid när man hugger in i en ny bok att gripas och känna lusten att läsa vidare, det kan jag inte säga att kände.
Jag la ifrån mig boken och lät den ligga ett par dagar.
När jag på nytt öppnade den för att göra ett nytt försök, lossnade det snabbt. Sedan dess har det varit svårt att lägga den åt sidan.
Rekommenderas varmt.

Språket är som jag sa lite främmande och omskrivningarna är poetiska, naturskildringarna är närvarande och luktar fukt och mognad, för att i nästa stycke väldigt noggrant beskriva hur ett skott från ett gevär sliter sönder ett huvudet på en soldat eller tjuv. Kasten ä tvära.

Mo Yan har beskyllts för att vara medlem av kommunistpartiet och regimtrogen, må så vara, inget av det har avspeglat sig i boken hittills och då är jag halvvägs.
Jag tycker han är bra, läsvärd och omtumlande för en obekant västerlänning.

Längre från Maos lila röda kan man kanppast komma.