Du är inte ensam Edwin...

...det är många andra som också mår mindre bra av maten som kommer i hermetiskt tillslutna lådor, förmodligen från något storkök i Medelpad?

Tecknare Lindström står för bilden. Tack!

Sköna grå väggar

En kille som kallar sig Nelio har slagit sig på att försköna grå och trista ytor.

Ett rivningsobjekt innan det blir till bara grått damm, en husvägg, en grå rappad yta.

Detta är konst - inte klotter.

Sigsarve rakt väster ut från Hangvar.

På nordvästra Gotland mellan Ireviken och Häftingsklint rätt ut på stenig och regnurgröpt kalkstensknagglig väg ligger Sigsarve strand.

Man ställer sin bil och börjar en ganska brant utförsklättring, så är man nere på den ljusa stranden med alla sina hemligheter och annorlunda former.

Det här gamla huset, är ingen fiskebod, men kanske ändå ett förråd, där fiskare förr troligen övernattade.

Ett hus som stått länge och som kommer att stå långt efter att jag flyttat från jordens yta.

Strax till vänster om det lilla huset hittar man det som, även det, troligen är en fisknätsställning.

Och vänder man sig ut mot havet ligger båten, som kanske fiskaren hade sin fångst och sina nät i. Nu är båten gisten och sprucken, med glipor och hål, men ändå intakt på något sätt.

Bra trävirke, bra bygge trots tidens slipande vindar, snöfall och issjok. De gamle de kunde.

Går man ner till vattenbrynet möts man av denna fägring, årmiljoners slipade stenar, alla säger alla med sina egna former, av vatten nötta och polerade.

Gotland är Gotland, ett Sverige utan Gotland vore ett Sverige utan Medelhavet.

Kofötter?

En kofot - två kofötter. Eller klövar på riktiga kor.

Nu är jag ingen ko. Men igår hittade jag de här strumporna på ICA och är för dagen en låtsasko.

Men om det blir Nobelfest i vinter tänker jag inte ha dem på. Riskfaktor? 0,1%.

Vernissagernas vernissage

En vacker utställning bjuder in till beskådande om två dagar, lördag den 3 september.

Edsvik konsthall i Sollentuna visar 59 verk av Mia Jarnsjö, det sker i konsthall Väst, en av två stora hallar som utgör en av de mer vackert belägna konstsalongerna i Storstockholm.

Mia har med gott och väl, upp emot, tvåhundrafemtio vernissager bakom sig, sagt "detta blir min enskilt största utställning och kanske den sista av den här storleken som jag kommer att ha."

Vem, kanske enbart gudarna vet, Mia ger aldrig upp, kommer det nya utmaningar så antar hon dem med samma iver som denna.

Men hur som haver nu på lördag klockan 11 till 16 har konsthallen öppet, klockan 14 blir det officiell invigning av tidigare konstintendenten på Nationalmuseum, Lena Holger.

Konsthallschefen själv, Ricardo Donoso är också med och öppnar upp tillställningen.

Jag har varit en hjälpande hand åt Mia och Jan på konsthallen har hängt snyggt och rytmiskt.

Vi kan bägge intyga att någon tapetsering är det inte frågan om, igår rensades och provades det, både hit och dit, ända tills Mia var nöjd.

Det är luftigt, i de fyra "rum" som utgör en enda stor hall. Det börjar med poetiska målningar, nästa rum är lätt och luftigt, i rum nummer tre är det ett mer förtätat måleri man möter och längst in i fyran är det grafik och inget annat.

Bilden ovan är den som använts på konsthallens hemsida www.edsvik.com och som även prytt vernissagekorten i fysisk och digital form. Verket heter Medelhav och är målad i tempera. Format 100x100 cm.

Visst kan man - om man bara vågar.

Först och främst vill jag som svensk gratulera Island till detta arkitektoniska mästerverk.

Verket heter Harpa och är det nya operahuset i Reykjavik.

Det kallas också Opera- och konferens centrum.

Visst kan man, men man måste våga.

Att sätta spaden i jorden och bygga djärvt.

Något som vi svenskar har speciellt svårt för, när det gäller nya byggnaders form och var de skall ligga, om de skall ligga någonstans, trots att behovet finns.

Som det eventuella nya operahuset i Stockholm, som har diskuterats under våren och som troligen kommer att diskuteras i generationer framöver.

Nåväl decennier då.

Fåfängan är föreslaget, men det är nog och förblir nog, en dröm.

Vissa kan tycka att det är en trendvåg att bygga operahus, Oslo har fått sitt, Göteborg sitt och nu Reykjavik.

Men Göteborg då, invänder någon, det är ju ett svenskt projekt? Jo det är svenskt, men Göteborg är kanske något annorlunda, där har man i generationer haft ett strakt och dominerande politiskt styre, som kunnat genomdriva de förslag som lagts på deras bord.

Så även det nya operahuset, som idag bara är till göteborgarnas glädje och något att vara stolt över.

I Stockholms beslutande korridorer råder en kramp, en ångest i hoppande majoriteter över allt nytt, skissat, ritat och föreslaget av arkitekter, stadsplanerare och framtidstänkare.

Stockholm skall för all framtid se ut som det alltid gjort, utveckling och befolkningstillväxt till trots, säger högljudda stadsdels- eller andra intressegrupperingar.

Jo visst, inte skall man riva Gamla stan och slänga upp spektakulära skyskrapor där, det är inte min åsikt, men man måste från ansvarigt politiskt- och stadsplaneringshåll våga ta beslut om nya områden och nya byggnadsprojekt, utan att lyssna till varenda kotte.

Slussen är ett exempel. Alla innevånare i en stad kan inte få sin speciella önskan uppfylld, i Slussens fall verkar det vara så.

T o m partier och block börjar formera sina önskningar om hur det skall se ut i stället för att gå samman och besluta.

Då har det gått för långt.

Operahuset i Reykjavik är en vacker skapelse ritad av Henning Larsen Architects, den mångfacetterade glasfasaden är skapad tillsammans med glaskonstnären Olafur Eliasson.

De har gjort något som Sverige inte vågar. Grattis!

Ett gammalt ånglok i bästa skick.

På Munktellmuseet i Eskilstuna finns det gamla godingar i ångmaskinhallen, följaktligen från ångans epok, att beskåda.

Stora oljiga ting står där skinande blanka och luktar som i fornstora dar, nästan, den koleldade röken har skingrats, men känslan finns där.

Jag blir berörd, minnen från frustande och gnisslande ånglok dyker upp. Ljudet, lukten och knarret i skenorna över de skarvar som idag svetsas igen klingar inom mig.

Den här fina saken från år 1874 är inget man passerar oberörd.

Loket gick på Oxelösund Flen & Westmanlands Järnväg, med den stora ettan i fronten markeras att loket var först, förmodligen bäst och idag bevarad för eftervärlden.

Att Sharp Stewart & Co Atlas Works i Manchester är tillverkare kan inte heller undgå ens öga.

Tack för det.

Får inte den här kon diarré, ja då är världen fyrkantig.

När vi kom hem från Gotland låg det hundratals nedfallna äpplen intill kohagen.

Visst kan man göra både mos och äppelcider, men man kan också mata alla kossor med det som blir över.

Jag slängde över femtiotalet äpplen till kossorna, men bara en nappade på erbjudandet om en omväxlande diet. Alla andra, för ovanlighetens skull, låg kvar och idisslade eller åt sitt gamla vanliga gröna gräs.

Så kon på bilden mumsade i sig runt femtio äpplen - får inte hon en rejäl diarré ja då vet jag inte vad som är upp och ner här i världen.

Inte för jag önskar henne det, men hon kan knappast, trots sina fyra magar, klara så mycket frukt.

An apple a day keeps the diarrhea away, but not fifty.

Hoburgsbilder

Precis nedanför Hoburgens fyr, lite bortom Hoburgsgubben (något överreklamerad i mitt tycke) ligger kalk- och sandstenssedimenten delvis blottade av havets vågor.

Exotiska, ibland kanske lite sjuka färger friläggs, men skönheten i det naturen skapat och ger oss kan aldrig bortförklaras av lite slek och färgbrytningar som ljuset åstadkommer utan att vi skall uppfatta det som hötorg.

Nittiåtta procent av alla besökare stannar nedanför Hoburgsgubben och vänder därefter tillbaka upp mot parkeringsplatsen och kiosken/restaurangen.

Men vandrar man vidare, och det gör man, längs stranden på ett eget lite strövtåg uppenbarar sig de mest sällsamma av skådespel.

Naturligtvis skiftande beroende på ljus, tid och väder.

Detta är inget speciellt för just denna del av Gotlands kust, det råkade bli att förutsättningarna vid vårt besök var speciellt gynnsamma på alla sätt.

Varsågoda - Gotland när det är som bäst.

Alltid!

En Jesus kliver ner.

Visst högg det till i mig när jag såg nyheten om att Apples VD Steve Jobs avgår från sin tron.

Han har ju varit själva symbolen för framgångssagan Apple och både min och förmodligen många andras reaktion var enkel - flyr köpare, utvecklare, leverantörer, aktieägare nu?

Dum fråga egentligen, varför skulle de göra det?

Apple står starkt, med en stor stab skickliga medarbetare, en väl fungerande ledning, en ytterst lojal kundkrets och hungra aktieägare.

Med eller utan Steve Jobs.

Synd att han går, gurun, visionärer som har cancer och träder ner till posten som styrelseordförande kommer för mig och andra att vara symbolen för nytänkande, design och varumärkesskapare.

Tim Cook efterträder, lycka till.

Nu lämnar korparna Muammar Khadaffis foderbord.

Slutet närmar sig obönhörligen för den libyske diktatorn. Hans gröna revolution har ebbat ut, en lång tid av fruktan och skräck börjar släppa taget om Tripoliborna, som är den ovårdade Khadaffis sista fäste. Läste just att hans son till befälhavare över sin fruktade brigad förlorat ett slag och att rebellerna intog det.
Allt tyder på att de sista trogna nu flyr bort från de garden som Khadaffi omgav sig med.
Korparna lyfter från Khadaffis foderbord nu när värden inte längre kan garantera trygghet.
Många korpar är av utländsk härkomst, legokorparna får det svårare att gömma sig bland lokalbefolkningen och lär gå en oviss framtid till mötes.
Jag kan inte undgå att dra parallellen med Hitlers sista dagar och de korpar, trasiga och tilltufsade som han omgav sig med, en del lyfte i skymningen andra stannade till slutet.
Vad gäller Moammar Khadaffi har jag sagt och säger att det är troligt att han själv tar sitt liv, hellre det än låta sig förnedras inför den Internationella Krigsförbrytartribunalen i Haag.
Jag skriver detta kl 21.25 på söndagskvällen.
Den dag då Moammar Khadaffi beskrev sin omvärld som " orena fähundar".
En sådan statschef skrev därmed definitivt in sig i historien som ännu en av många detroniserade despoter.
Hör korparnas vingslag.

Om jag vore en sädesärla.

Sädesärlorna som envisas med att flytta från Nordafrika varje vår upp till våra breddgrader borde egentligen ge sjutton i vad som sitter i deras gener och lyssna till sin egen klokhet.
Varför flyga en meter längre än till Skåne? Om det vore jag, skulle jag inte bränna krut att flyga till Dalarna, Hälsingland eller ens Öland för den delen.
Man kan väl bilda familj och föda upp sina ungar på slätterna utanför Ystad eller Lomma likaväl som Orsa eller Bollnäs.
Att ödsla så mycket egen kraft i onödan som att flyga 2 ggr 60 mil mer än man behöver verkar vara huvudlöst.
Så, alla sädesärlor, tvärnita när ni når Skånes kust nästa vår, häcka där i lugn och ro, återvänd sedan till vinterlivet i Egypten eller Algeriet som mer utvilade och harmoniska fåglar.
Lyssna på ett gott råd från en som aldrig flugit en meter för egen maskin.

Klass 2 varning - vadå?

SMHI har utfärdat en klass 2 varning för höga vattennivåer idag.
Det verkar som finansvädret borde få sin egen klass 5 varning efter hela havet stormar.
Greppet om plånböckerna hårdnar. Regnet faller. Dagarna blir mörkare.
Vilket jädra elände kan det tyckas.
Men varför klaga så länge vi har varandra, hälsan och lusten att teckna och måla består?
Slappna av - i morgon blir det sol.

Oslo världens dyraste stad. Stockholm femma.

Nu har rankinglistan över världens dyraste städer kommit. Det är som vanligt den årliga

Prices and Earnings Report som spred sina nyheter över världen i går.

Man har jämfört matkassar innehållande 122 olika varor.

De nordiska huvudstäderna finna alla fyra med bland de åtta dyraste, dålig turistreklam.

Här är listan:

1 Oslo

2 Zürich

3 Geneve

4 Köpenhamn

5 Stockholm

6 Tokyo

7 Sydney

8 Helsingfors

9 Toronto

10 Singapore

11 Wien

12 Paris

13 Luxemburg

14 New York

15 London

16 München

17 Montreal

18 Frankfurt

19 Sao Paolo

20 Dublin

Noterbart är väl att Tokyo och New York inte toppar, men den amerikanska ekonomin har spelat ett spratt här för NY som droppat en hel del placeringar.

Stor´å stor, därom tvista de lärde.

Jättestor oljekälla upptäckt i Norge

Återigen, jag vill inte vara den som är negativ eller missunnar Norge alla sina oljefyndigheter,

nej för allt i världen.

Men 500 miljoner fat olja är var världen förbrukar på lite drygt fem dagar!! Skulle det visa sig att

man kan utvinna alla 1 200 miljoner oljefaten som de mest optimistiska prognoser pekar på, så

pratar vi om 14 dagar - så är det slut.

Och detta i ett par fyndigheter som lär vara de största i Norge sedan åttiotalet.

Anledningen till de stora rubrikerna är nog snarare den att svenska Lundin Petroleum är

involverade i detta tillsammans med Statoil, Lundins andel är ganska stor och för dess

aktieägare var detta säkerligen mumma.

Det är inte kul att skriva detta, men så här bister är sanningen. Då går det inte att tro att världen

är räddad för generationer framöver.

A picture says......

.....more than a thousand words.

London 2012- Aquatics Centre

Första dyket i det nya Aquatics Centre, engelsmannen Tom Daley ger sig ut från trampolinen för att landa i det klarblå vattnet, detta på årsdagen innan de olympiska spelen invigs.

I den sydöstra hörnan av Olympic Park uppförs the Aquatics Centre där alla simgrenar kommer att genomföras - simning, dykning, synkroniserad simning, den moderna femkampens simgrenar och Paralympics-simningarna.

Byggandet började 2008. Arkitekt är den internationellt erkända och i samma grad berömda Zaha Hadid.

Ett vågformat tak som är 160 meter långt och 80 meter brett ger den här byggnaden ett större enkel-spanns-tak än Heathrows Terminal 5, bara det.

Man kan, om man bara vill, i gamla aningens luggslitna Europa också.

USA och oljan

Den här illustrationen kommer att finnas i boken Peeking at Peak Oil.

Den visar vilka enorma mängder olja USA importerar dagligen, 11 miljoner fat! Elva miljoner fat varje dag!

Var det någon som trodde att USA fortfarande var självförsörjande?

Någon som minns valrörelsen 2008 när McCain och Palin fick åhörarna att skandera "Drill baby drill?"

Som om lösningen låg så enkelt nära.

Nu är det värre än så, mycket värre.

Med en svag dollar och detta importbehov kan jag, lite ovetenskapligt visserligen, inte dra några andra slutsatser än att detta är en del av det som orsakat USA:s trängda ekonomiska situation.

Landet lever helt enkelt över sina tillgångar, det verkar som de tappat kontrollen, sannolikt därför att man inte vågar presentera fakta, höja bensinpriser eller är allt för populistiska.

Så här funderar jag i alla fall.

Hade oljepriset varit 40 dollar och inte pendlat runt hundradollarnivån, hade det varit bättre helt naturligt.

Men nu pratar vi om en kostnad på runt 1.2 miljarder dollar per dag för den importerade oljan! Detta gånger 365 blir 440 miljarder dollar per år. Dollar alltså.

I början av 2000-talet betalade USA runt 110 miljarder dollar för sin importerade olja.

Det är klart att mellanskillnaden, 330 miljarder dollar per år, blir kännbart för statskassan.

Idag har landet en utlandsskuld på 5752 miljarder dollar!

Hur skall man någonsin kunna komma på fötter ur ett sådant läge?

Och med stigande oljepriser i takt med att Asien köper merparten av den allt mer sinande oljan, med en fallande dollar, så ser USA ut att gå en tuff framtid till mötes.

Kanske dags för en självrannsakan?

Kanske dags för lite navelskåderi?

Kanske dags för en blick i spegeln?

Den dag man ägnar sig åt någon av dessa dicipliner, ja först då kan landet börja sitt återtåg mot stabilare finanser.

Lycka till, vi behöver er - trots allt.

The Rugby jet.

I Australien kallas det nationella rugbylaget för the Wallabies, en wallaby är en mindre känguru.

Qantas har dekorerat en av sina 474:or med Wallabies-dekaler.

Det är VH-OJO med namnet Toowoomba som här lämnar Sydney som QF63 med destination Johannesburg, så lämpligt då även Sydafrika är en stor rugbynation, datum är den 9 juli i år.

Jayden Laing. liksom jag, medlem i Sydney Airport Message Board tog detta fina foto.

Observera kängurun på stjärtfenan med en rugbyboll under armen.

Cricket: England v Indien

I Birmingham spelas tredje testmatchen i cricket mellan England och Indien.

Även om jag förstår näst intill ingenting, så fascineras jag av sporten cricket.

Varför?

Jo förmodligen för att den ignoreras så totalt här hemma i Sverige.

Jag vill revoltera mot detta, genom att åtminstone visa en bild och skrivna några uruselt insatta ord om den undangömda sporten.

Just nu leder England med 278 runs, 7 wickets återstår.

Och Indien Innings - 224 all out (Overs 62.2)

England Innings - 503-3 (Overs 133.0)

Hänger´u me? Bra!

För guds skull, allt är inte fotboll och hockey i denna värld. Fråga en indier exempelvis.

På bordet. 114 illustrationer. Nio månaders arbete.

Ja nästan alla ser du här, de flesta bara hörn av. Men ändå, nio månaders arbete, mer eller mindre dagligen är nu över.

Det känns konstigt, det känns tomt. Något saknas.

Jag har skrivit det förut, aldrig i livet, trodde jag att jag skulle besitta denna uthållighet, mitt tålamod som överraskar mig. Inte en enda gång, inte en gång har jag suckat och känt motstånd, när jag vandrat upp för trappan till ritborden.

Känslan av utmaning, delaktigheten i ett stort verk, aktiverade och motiverade mig. Jag var del av något, del av något viktigt.

Här handlade det inte om något man inte "bara slänger till", utan tvärtom något man fördjupar sig i, diskuterar med författaren om. Jag hade en roll, en huvudroll.

Boken handlar om Oljan! Oljan som kommer att ta slut, den sinande oljan.

Författare är Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, där han är forskare och leder en forskargrupp i detta ämne.

Bokens titel blir Peeking at Peak Oil, kommer ut på engelska vid årsskiftet, är på cirka 350 sidor tjock och som sagt med cirkus 115 illustrationer.

Ges ut av, ett vetenskapligt förlag, Springer Verlag i Nederländerna, i de flesta länderna i världen.

Det är stort.

Jag har lärt mig mycket, lär mig mycket, jag vitaliseras, håller hjärnan igång och förgubbas inte i den takt jag skulle ha gjort om jag inte hade fått denna utmaning.

Nu gäller det att fortsätta i nästan samma takt. Unna sig fridsamma stunder, men inte stanna upp helt.

Nästa utmaning nu till hösten är mer konstnärlig - att trycka en grafikupplaga till en av de större konstföreningarna i Sverige.

En utmaning - uthålligheten besitter jag, tålamodet har jag.

Jag är redo!

This lady - sentenced to 26 years in jail.

Swedish below/svenska nertill.

This is Judy Moran, born 1944, of Ascot Vale, a Melbourne suburb.

She pleaded her innocence but the court announced the sentence to 26 years in jail.

Judy Moran was found gulity in March of being the organizer of former brother-in-law Des Moran´s murder.

She and her family has been involved in gangland wars for many years, and she claims not being involved in the murder and told the Justice Lex Lasry: "Sir, you are wrong, I am innocent."

The murder of Des Moran occurred on the anniversary of the death of her son Mark, who was killed during Melbourne´s gangland wars.

If she didn´t kill Des Moran, who did? Yes there was a killer, hired by Judy Moran, his name is Geoffrey Leslie Armour, also under the name of "Nuts," and also jailed for 26 years.

The murder of Des Moran was brutal, killed by seven shots, as he paid for his lunch, in an Ascot Vale cafe in June 2009.

Now Judy Moran, in a wheelchair, will serve e minimum of 21 years before being eligable for parole when she is 85 years old.

Det här är Judy Moran, född 1944, boende i en förort till Melbourne, Ascot Vale.

Hon förklarade sig oskyldig, men rätten dömde henne till 26 års fängelse.

Hon befanns skyldig till att ha stått bakom mordet på sin fd svärson Des Moran.

Judy Moran har under många varit inblandad i gängkrig i och runt Melbourne, men förklarade sig icke inblandad i mordet på sin fd svärson. Hon sa till domaren Lex Lasry, "Sir, ni har fel, jag är oskyldig."

Mordet på Des Moran skedde på minnesdagen av mordet på honom, han mördades i ett av gängkrigen i Melbourne.

Om inte Judy Moran dödade honom, vem gjorde det då? För visst fanns det en mördare, lejd av Judy, mördaren Geoffrey Leslie Armour, även kallad "Nuts," dömdes samtidigt, även han till 26 års fängelse.

Mordet på Des Moran betraktas som brutalt, det skedde på ett kafé i Ascot Vale, där sju skott dödade honom medans han stod i kassan för att betala sin lunch.

Judy Moran är rullstolsbunden, tidigast efter 21 år kan hon, om hon så önskar, begära att bli frisläppt, då är hon 85 år gammal.

Kommer du med godis??

På förmiddagen, just innan några regnmoln med åska passerade våra gröna ängar, rusade plötsligt alla kor, råmandes, alla åt samma håll.

Med vajande juver och gungande kroppar gällde det att komma fram i tid.

Betongblandaren hade stannat, föraren diskuterade med Arne, som bygger ny lagård, och kossorna trodde kanske att det kom godis i någon form.

De råmade, öronen riktades och ögonen stod vidöppna, tänk om Arne hade beställt nytt foder eller må hända var det melass eller något ännu sötare?

Efter en stund kom föraren, hoppade upp i bilen och for, korna vände om, lite slokkörade och molokna. De fick återvända till det gröna gräset.

Vattenpolo? Nej fotboll.

Fotboll kan ibland bli till en fars, en fråga om fotboll eller vattenpolo.

Här är det mer så att man tycker spelarna skulle ha tagit sig ett dopp i Tyne River (om den nu är badbar?)

I lördags träningsspelade Newcastle United och Fiorentina på St James Park och matchen avbröts, klokt nog, efter 64 minuter.

Det stod då 0-0.

Celebrations of Lights, lights up Canada.

I går kväll avslutades Celebration of Lights i Kanada. Här bilder från ett storslaget fyrverkeri vid English Bay i Vancouver.

Här hemma firade vi ljuset vid midsommar med sill och "nu tar vi den, nu tar vi den...".

Last night Canada put on spectacular fireworks, like this one above English Bay in Vancouver, for the final night of the Celebration of Lights.

Over here, we celebrated the Light during the Midsummer festivities, in late June.

Landet som tappade en tand.

USA fick i går sitt kreditbetyg sänkt, Standard & Poors ryckte ut en tand ur det alltid så blänkande dollargrinet AAA till AA+.

En mycket kännbar nedgradering inte bara för världsekonomin utan även för den amerikanska självbilden som nu får sig en knäck, förhoppningsvis inleds en period av självrannsakan.

Det kanske vore tid för ett samarbete över partigränserna, det finns ju bara två partier, så skall det vara så förbajat svårt?

Men det är svårt, vad jag förstår har den republikanska teapartyrörelsen ett finger med i spelet, deras uppenbarelse förra året radikaliserade hela partiet med följden att det nu är svårt att komma överens med demokraterna.

Kina trampar oroligt i kulissen, de har dollarinvesteringar på närmare två tredjedelar av sin valutareserv, det gäller för USA att värna sin kära greenback, sitt anseende och sitt tandgarnityr.

Tecknare Lindström om hundar.

Klicka på bilden om du vill se den större

Klicka på bilden om du vill se den större

Tecknare Lindströms hemsida: http://bonton.se/ är alltid värd att besöka, gör det du också, han är slagfärdig med en robust, bastant eller rå humor som är rak och direkt.

Plus att han som tecknare är briljant, hans ord och bild sitter ihop.

Ryanair - the high cost and no service airline.

Alla som läser denna blogg känner till min inställning om Ryanair.

Innan jag tar itu med dem, vill jag ändå ge dem ett erkännande - deras lågpriskoncept har tvingat fram lägre priser hos konkurrenterna.

Deras flygplansflotta är modern och lågprisanpassad med stolar som inte går att fälla och utan stolsfickor att stoppa tidningar i. Helt OK.

"The high cost and no service airline."

Ryanair 66,32 öre/km inklusive alla tillägg t o m kostnader för att själv skriva ut boardingkortet, otroligt!

Ingen sittplatsbokning möjlig, långa köer. 30 minuters väntan vid hemkomsten i ett flygplan utan luftkonditionering påslagen, detta kl 23 på natten.

Sträcka: Nyköping/Skavsta-Mallorca.

Bokad tre månader i förväg. Högsäsong.

Bränslepris i genomsnitt under vår bortavaro 89,18 US dollar per fat.

Service ombord: Allt kostar, mat, dryck, ingen underhållning. Hemresan fanns inga mackor att köpa, bara nötter. 15 kg bagagevikt kostar.

"The low cost and good service airlines."

Lufthansa-Qantas-British Airways 47.32 öre/km inklusive skatter och annat, boardingkort skrivs ut gratis vid incheckningen (tänka sig).

Sträcka: Sverige-Australien.

Bokad två månader i förväg. Högsäsong i Australien.

Bränslepris i genomsnitt under vår bortavaro 92,08 US dollar per fat.

Service ombord: Inga kostnader, mat och dryck ingår. Sittplatser bokade vid bokningstillfället. 23 kg fri bagagevikt. Förträfflig underhållning på långflygningarna.

Sammanfattning.

Kanske kan denna jämförelse kritiseras, men priserna är exakta, liksom antalet flygkilometer som är grund till den uträknade kilometerkostnaden.

Mitt agg mot Ryanairs nonchalanta attityd har inte minskat - tvärtom ökat.

Jag må vara boskap, men vill slippa få det skrivet på näsan när jag flyger.

Never again Ryanair.

20 års jubileum idag.

Mia och jag under en av ekarna vid kapellet på Gotska Sandön, dagen var varm - ja het, nästan 30 grader och att bära kostym var inte det bästa valet.

Men stunden, som är så speciell och viktig, bör och skall äras med det finaste du har att bära.

Blommorna i Mias händer fick vi specialtillstånd att plocka, det får man inte annars i en nationalpark, som ju Sandön är.

Bröllopsakten inne i kapellet var minnesvärd, prästens ord minns jag inte så mycket av idag, men dess då mer hur svetten rann ner för ryggen och längtan efter något att dricka, tyvärr höll det på att ta över hela denna vackra ceremoni.

Ringarna hade svårt att passa på våra lätt svullna fingrar.

Väl ute lät vi oss fotograferas.

Maj Wennerdahl kom över från Fårö med rökt fårfiol och champagne, sedan åt vi vår bröllopsmiddag sittandes på stranden, med en europapall som bord.

Ombytta i hettan för att ta ett dopp istället för en bröllopsvals.

Erik, Anna, Maj och så Mia och jag.

Tropisk stämning, ett stilla hav, vit sand, tallar i bakgrunden. Sveriges Tahiti, fast färre folk.

Till Gotska Sandön reser man som äventyrsturist, med lätt packning och all mat man behöver för sin vistelse där, inget finns (fanns då) att köpa.

Att då dyka upp i klänning och kostym med slips väckte en viss förundran, minst sagt hos de andra besökarna på ön.

Nu har vi varit lyckligt gifta i tjugo fina år, en tid vi ser tillbaka på med ett stort leende och varma känslor, vi hoppas på tjugo till.

Älskar dig Mia.

Friendship Highway

Från Lhasa i Tibet till Kathmandu i Nepal sträcker sig Friendship Highway.

100 strapatsrika mil får man räkna med, speciellt de som väljer cykel och det är många som gör - äventyrare och utmanare av livet, t o m vadhållare ger sig på denna tuffa uppgift.

Bil är inte heller någon lätt uppgift att ta sig fram med.

Tänk er bara, snitthöjden är runt 4000 meter, med en syrehalt på 40 procent!

Högsta punkten ligger på 5650 meters höjd, Kebenekaise är som en av Uppsala högar i jämförelse.

Precis innan man når den imponerande höjden, har man nästan femtio hårnålskurvor att knixa sig igenom.

Inte nog med detta, efter att ha passerat Pang La-passet väntar en annan utmaning, kanske värre än alla hårnålskurvor - världens längsta utförsbacke (se grafen här ovan).

160 kilometer lång och med en fallhöjd på 4400 meter!

En utförsbacke på 16 svenska mil!

Ta in det, fundera på det och tänk tanken att stå där uppe med din cykel eller bil.

Funkar bromsarna hela vägen? Vad blir farten utför om jag vill eller måste, vila eller spara mina bromsar en stund?

Friendship Highway är ingen enkel turistled, det är en transportväg för allehanda varor och fordon, en väg som genomkorsar Tibet. Du blir garanterat inte ensam.

Köp en MTB och börja träna, gäller inte mig, är aningen för gammal!

Amfibien Alshammar

Detta är ett fenomen, detta är Therese Alshammar.

Är det någon idrottspersonlighet som jag beundrar är det just Therese. Hon är med sina 70-talet mästerskapsmedaljer i OS, VM och EM den simmare i Europa som tagit flest medaljer!

Hon är i denna sport, där man inte så sällan blir stjärna redan under 20 års ålder, idag med sina 34 år, remarkabelt snabb.

Hon vann 50 meter frisim i VM i Shanghai igår, snacka om snabbhet.

Hade det varit 800 meter skulle jag inte skrivit dessa rader, men här fajtas hon med unga snabbsimmande fiskar och slår dem. Starkt.

Dessutom, Therese har visat vad skåpet skall stå, hon råkade i ungdomen ut för glåpord och mobbning, nu får dessa mobbare huka i sina radhus och lägga tidningar åt sidan och undvika tv:n så fort det handlar om simning, för då står hon där - Therese på prispallen och ler, lycklig och nöjd med sitt simmarliv. Hon har själv kallat det för "revansch", ett ord som måste kännas för de som bar sig illa åt mot henne i ungdomligt oförstånd.

The longest 747 flight in the world.

The airport fire brigade salutes the first Qantas jet to land at Dallas-Fort Worth Airport

This isn´t exactly breaking news, it´s 747 news.

Qantas started on May 15 this year their longest Boeing 747 route in the world.

Their flight QF 7 takes you from Sydney to Dallas-Fort Worth in Texas, a massive 13,804 kilometres to be precise and the scheduled flying time is 15 hours and 25 minutes.

This is the third longest flight across the world, only Newark to Singapore (15,327 km) flown by Airbus 440-400 and Singapore to LA (14,090 km) are longer, also this flight is an Airbus 440-400.

Qantas decided to cease their flights to San Francisco in favour of the Texas big cities.

Qantas operates Boeing 747-400 ER (Extended Range) on this route.

Om terrordåden i Oslo i Carl Bildts blogg den 24 juli.

Detta skrev Carl Bildt.

Detta skriver vi alla under, för här handlar det inte om politik hit eller dit, här är det vår demokrati, vår tolerans och öppenhet som är i fokus.

Det öppna samhället

24 juli 2011

VID MEDELHAVET: När jag avslutade mina reflektioner i mitt bidrag till Sommar i P1 för inte så länge sedan sade jag att jag fruktade att den stora kraftmätningen framöver skulle gå mellan oss som tror på och vill se ett öppet samhälle och de som på ett eller annat sätt vill stänga oss inne och allt annat ute.

Det kunde handla om invandring, om gränser, om globalisering, om toleransen mot oliktänkande eller de som på ett eller annat sätt är annorlunda än oss själva.

Våra samhällen står mitt uppe i ett skede av stark förändring, och ofta möter allt detta reaktioner.

Oftast grunded i okunskap och kanske inte onaturlig skepsis mot det som är nytt och främmande. Ibland i form av en mer eller mindre grumlig politisk reaktion. Då och då i form av en mer eller mindre genomtänkta ideologier.

Och dessa slår då och då över i ett hat som ibland t o m accepterar våldet som ett instrument.

I dag vet vi betydligt mycket mer om de vansinninga terrordåden i Oslo. Hatet mot det främmande ledde till ett hat mot de egna medmänniskorna som ledde till ett besinningslöst, massivt och brutalt dödande.

För detta är bara den ansvariga individen själv ansvarig.

Men det hindrar inte att vi nu med än större tydlighet måste föra diskussion om allt det som äventyrar eller t o m hotar vårt öppna samhälle, dess värderingar och principer.

Den diskussionen är inte alltid lätt.

I den bok som etablerade begreppet det öppna samhället skrev Karl Popper om hur ”the strain of civilisation” ibland kan bli så krävande att människan och samhällen faller tillbaka till stammens primitiva reaktioner mot allt som är främmande, krävande och annorlunda.

Och det är i en tid när vår civilisation med alla rimliga mått mätt tar betydande steg framåt som vi också ser hur ”the strain of civilisation” leder till framväxten av en extremism som stundtals med hat och ibland t o m med våld och terror vill föra oss tillbaka till stammens kollektiva trygghet och enkla lösningar.

Vi ser detta i åtskilliga delar av vår värld.

I de hatfyllda skrifter som terroristen i Norge producerat predikas våld mot allt det annorlunda, nya och avvikande som närheten och kontakt med andra kulturer också mitt uppe i våra egna samhällen medför.

Och i de extrema marginalerna av en muslimsk värld som öppnar upp, moderniseras och utvecklas ser vi de som från grottor predikar hat och terror mot allt det som begreppet västerlandet identifieras med.

Nytt är det dessvärre inte.

Intoleransen har dessvärre djupa rötter i vårt eget Europa.

För inte så länge sedan var det allt judiskt som var främmande och måste stötas bort. I vår djupt protestantiska kultur kunde katoliker under århundraden bli föremål för regelrätt förföljelse. Och nu är det den tredje av de religioner som leder sitt utsprung tillbaka till vår Abraham som på samma sätt får primitivism att välla fram hos de som skräms av det annorlunda.

Kontakten mellan kulturer och traditioner leder historiskt till kreativitet snarare än till kollision – även om det finns risker för att primitivismen slår över också i det senare.

Och det är detta som i grunden är det öppna samhällets fördel. Att genom möten mellan idéer, individiver och impulser stimulera och frigöra den kreativitet som för civilisationen ständigt framåt.

Visst kan allt detta vara krävande. Karl Poppers beskrivning av hur de krav som civilisation ställer har sannerligen inte mindre relevans i vårt nya århundrade och i denna den accelererande globaliseringens era.

Men valet mellan det öppna och det slutna samhälle är mer än bara så.

Det är i grunden valet mellan ljus och mörker när det gäller vår, vår kulturkrets och vår civilisations framtid.

Det bestialistiska vi upplevt dessa dagar av djup tragedi kommer förhoppninsvis att göra os än starkare i övertygelsen om det öppna samhällets värde.

Strax läggdags.

Kvällen kryper över mig, jag gäspar och är trött.

Eftersom vi bor i ett stort hus, med sovrum och ett par gästrum med plats för några till, så funderar jag på vilken säng jag skulle valt för natten, om jag nu inte hade den intill min kära Mia?

Vilken skulle du välja?

Den säkra eller den bekväma?

Fundera och återkom med ditt förslag.

Suss gott!

Evans tog Touren!

Överst gör Cadel Evans en av de grymmaste tempoloppen i Tour de France historia, han äter upp Andy Schlecks ledning på 56 sekunder och drygare ut den med ytterligare 1 minut och 34 sekunder. Urstarkt.

Under drar han på sig den gula ledartröjan för första gången under loppet.

Cadel Evans är en blygsam person, tyst, nästan lite vek, men ändå i dag världens bästa cyklist, näst intill otroligt.

Just nu har den sista etappen avslutats inne i grandiosa Paris, det skulle till en olycka för att Cadel Evans inte skulle vinna. Hans team BMC såg till att han fick en säker resa fram till mållinjen.

Bara att gratulera denne åkare som behärskar det mesta inom cykelåkningen. Efter tre veckor och 84 timmar och 22 minuter i sadeln behöver nog inte bara Evans vila, utan även alla de andra tappra ryttarna.

Tillåt mig tro att cykelsporten i år är renare än tidigare säsonger, EPO-dopningen, sägs det, är inte lika självklart att man skall klara sig undan med. Hoppas de som påstår det har rätt.

Och givetvis tycker jag - kul för Australien att få sin förste Frankrike runt-segrare.

Wet suits in Wollongong

New South Wales har upplevt sin regnigaste juli under de senaste 60 åren.

Sydney har fått 259 mm, detta är att mäta med 1950 års rekord på 336 mm.

Terrey Hills fick 130 mm på ett dygn.

Det är inte på bara på våra breddgrader vi ibland upplever extrema vädersituationer, utan även Australien som detta år 2011, upplevt en rad naturkatastrofer.

Här är det en grupp unga i wet-suits som sitter på vågbrytaren i Wollongongs hamn och låter sig dränkas i vågornas kaskader.