VID MEDELHAVET: När jag avslutade mina reflektioner i mitt bidrag till Sommar i P1 för inte så länge sedan sade jag att jag fruktade att den stora kraftmätningen framöver skulle gå mellan oss som tror på och vill se ett öppet samhälle och de som på ett eller annat sätt vill stänga oss inne och allt annat ute.
Det kunde handla om invandring, om gränser, om globalisering, om toleransen mot oliktänkande eller de som på ett eller annat sätt är annorlunda än oss själva.
Våra samhällen står mitt uppe i ett skede av stark förändring, och ofta möter allt detta reaktioner.
Oftast grunded i okunskap och kanske inte onaturlig skepsis mot det som är nytt och främmande. Ibland i form av en mer eller mindre grumlig politisk reaktion. Då och då i form av en mer eller mindre genomtänkta ideologier.
Och dessa slår då och då över i ett hat som ibland t o m accepterar våldet som ett instrument.
I dag vet vi betydligt mycket mer om de vansinninga terrordåden i Oslo. Hatet mot det främmande ledde till ett hat mot de egna medmänniskorna som ledde till ett besinningslöst, massivt och brutalt dödande.
För detta är bara den ansvariga individen själv ansvarig.
Men det hindrar inte att vi nu med än större tydlighet måste föra diskussion om allt det som äventyrar eller t o m hotar vårt öppna samhälle, dess värderingar och principer.
Den diskussionen är inte alltid lätt.
I den bok som etablerade begreppet det öppna samhället skrev Karl Popper om hur ”the strain of civilisation” ibland kan bli så krävande att människan och samhällen faller tillbaka till stammens primitiva reaktioner mot allt som är främmande, krävande och annorlunda.
Och det är i en tid när vår civilisation med alla rimliga mått mätt tar betydande steg framåt som vi också ser hur ”the strain of civilisation” leder till framväxten av en extremism som stundtals med hat och ibland t o m med våld och terror vill föra oss tillbaka till stammens kollektiva trygghet och enkla lösningar.
Vi ser detta i åtskilliga delar av vår värld.
I de hatfyllda skrifter som terroristen i Norge producerat predikas våld mot allt det annorlunda, nya och avvikande som närheten och kontakt med andra kulturer också mitt uppe i våra egna samhällen medför.
Och i de extrema marginalerna av en muslimsk värld som öppnar upp, moderniseras och utvecklas ser vi de som från grottor predikar hat och terror mot allt det som begreppet västerlandet identifieras med.
Nytt är det dessvärre inte.
Intoleransen har dessvärre djupa rötter i vårt eget Europa.
För inte så länge sedan var det allt judiskt som var främmande och måste stötas bort. I vår djupt protestantiska kultur kunde katoliker under århundraden bli föremål för regelrätt förföljelse. Och nu är det den tredje av de religioner som leder sitt utsprung tillbaka till vår Abraham som på samma sätt får primitivism att välla fram hos de som skräms av det annorlunda.
Kontakten mellan kulturer och traditioner leder historiskt till kreativitet snarare än till kollision – även om det finns risker för att primitivismen slår över också i det senare.
Och det är detta som i grunden är det öppna samhällets fördel. Att genom möten mellan idéer, individiver och impulser stimulera och frigöra den kreativitet som för civilisationen ständigt framåt.
Visst kan allt detta vara krävande. Karl Poppers beskrivning av hur de krav som civilisation ställer har sannerligen inte mindre relevans i vårt nya århundrade och i denna den accelererande globaliseringens era.
Men valet mellan det öppna och det slutna samhälle är mer än bara så.
Det är i grunden valet mellan ljus och mörker när det gäller vår, vår kulturkrets och vår civilisations framtid.
Det bestialistiska vi upplevt dessa dagar av djup tragedi kommer förhoppninsvis att göra os än starkare i övertygelsen om det öppna samhällets värde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar