NUFC upp via PUFC och SUFC

En stor eftermiddag och kväll igår den 5 april 2010. TV4 Sport sände, det tackar jag för.

Newcastle United tog efter ett år i andra divisionen steget upp till The Premiership.

Efter segern mot Peterborough United FC (PUFC) på påskaftonen och Sheffield United FC (SUFC) igårkväll så är det nu klart att NUFC nu är tillbaka där vi tycker att de hör hemma - på det översta planet av fotbollens höga skapelse.

Chris Houghton skall, som "inhoppad" tränare i väntan på ett "namn" ha all heder av att ha fört laget till detta lyft. Spelare, stab och fram för allt alla supportrar likaså.

Tänk dig tanken, att med en snittsiffra på 44,000 åskådare hemma i andradivisionen, först då kan man tala om stöd, support och vilja att lyfta.

Grattis och tack Newcastle United, efter att ha börjat med ett besök hos Lasse på Ersta Hospice, så lättade ni på lite dämpade känslor och fick dem att svalla.

Jag vet att du Anton hemma på Södermalm gladde dig lika mycket.

Sport är långt ifrån allt, men en krydda i tillvaron.

Ny hundras?

Ja, man kan undra om det är en för tidigt född valp i en för oss obekant hundras.

Det är ett konstverk, en liten skulptur av en av Australiens mest kända konstnärer med nutida konst på sin meny, hon heter Patricia Piccinini. Hennes konstnärliga inriktning är bred med måleri, skulptur, video, ljudinstallationer och digitala tryck på paletten.

Är du intresserad av mer? www.patriciapiccinini.net

Värt ett besök!

Dagen idag

Idag är det den 4 april, påskdagen.

Vi styr kosan hemåt nu, hörde från Bengt i Ullsta när han ringde att tranorna hemma trumpetat och saluterat idag på morgonen. Vattnet stiger med en decimeter per dygn, det kan bli en riktig vårflod.

Alltnog den 4 april är den 4 april, förr hade Ambrosius namnsdag denna dag, jag kan förstå att de tog bort det namnet och ersatte det med Marlene och Marianne.

Hej då skånska nejder och konstrundeutställare, så intressant och så många besökare ni har.

Glad Påsk

Glad Påsk alla som hamnar på denna sida och tack för att ni tittar in då och då, min strävan är alltid att leva upp till begreppet diversehandeln - man skall aldrig riktigt veta vad som är dagens ämne.

Idag dock ett undantag - är det Påskafton så är det. Men, hönan är spräcklig och inte vit.

Äntligen! Bostäder i Barsebäck.

Kävlinge kommun har beslutat att bygga nya seniorbostäder i de två reaktorerna som togs ur drift 1999 resp 2005.

"Ett fantastiskt läge vid Öresund, i rejäla huskroppar som tål både storm och oväder skall ge våra äldre en trygg och fridfull ålderdom i den vackraste av miljöer" förklarar den ansvarige för Byggnadsnämnden i kommunen.

Han förklarar att på taket kommer en Penthouse-liknanden anläggning, delvis under tak, att anläggas med trädgårdar, ett café och ett mindre zoo med hundar, katter och kaniner.

Vilken fantastisk nyhet, där bostäder, för de som vill känna kvalitet i boendet, blivit en kärnfråga för Kävlinge kommun.

To me -there´s only one United.

This picture was on March 29, after Jose Enrique had scored to make it 2-0 against Nottingham Forest. Team first - there´s no doubt about that. Magpies in a heap.

Lag går före jag.

For all of you, whos native tongue isn´t Swedish I want to make this clear.

It´s simple - there´s only one United when it comes to football. And that is Newcastle United.

No matter if you mention the other United´s such as West Ham, Scunthorpe, Leeds,

Manchester, Sheffield or you name them all - there´s still only one United and that is Newcastle United.

They´ve been my team for over 50 (yes... fifthy) years! I´m black-n-white for the rest of life.

They´re bouncing back to the Premiership quicker than anyone would dare to speculate on. After serious trubulence in late 2008 and the whole of 2009 that effected the whole club including the lads on the pitch, they went down "one stair" with their heads bowed and minds in turmoil last May.

Now it seems they will return again, quicker than expected. 13 points clear of Nottingham Forest in third place, makes me convinced they´ll make it.

De flesta hänger med i min engelska lovsång, jag vill bara bita huvudet av en del som pratar om United som om det vore en självklarhet att man då menar Manchester, men inget kan vara mer fel, för mig är och har alltid United varit liktydigt med Newcastle United.

Take a trip to La Triple Frontera - Tríplice Fronteira.

På spanska La Triple Frontera eller Tríplice Fronteira på portugisiska.

Det är namnet på en skön mötesplats där tre länder strålar eller flyter samman. Paraguay, Argentina och Brasilien.

Här flyter Paranáfloden samman med Iguazúfloden. Den största staden i närheten med dryga 250,000 innevånare är Ciudad del Este i Paraguay, en stad som försöker locka turister med skattefria varor, elektronik och en massa krimskrams.

Dessutom finns med 30,000 innevånare och minst i trion av städer Puerto Iguazú på den argentinska sidan, en riktig lillebror till den mäktiga turistmagneten Foz do Iguaçu på den brasilianska delen av floden med sina drygt 200,000 människor.

Märkligt är att i denna hörna av tre länder är lite drygt 10% av de nära 500,000 innevånarna av asiatiskt eller arabiskt ursprung. Alltså drygt 50,000!

Detta har lett till vissa kontroverser, som anklagelser att islamistiska grupper planerar och opererar härifrån och dessutom ekonomiskt stöder terrorgrupper som Egyptens Gama´a Islamiyya, islamska Jihad, Hisbollah och Al Qaida.

Detta kanske främst gäller den paraguayanska sidan som anses hysa många terrorister, då landet saknar antiterroristlagar.

Men, turismen i sin fridfulla skepnad är ändå det viktigaste för den här regionen. Vattenfall, den vackra Trancredo Neves-bron som förbinder tvillingstäderna är sevärda, liksom de tre obeliskerna som utgör landmärken, var och ett i sin nations färger placerade så nära som möjligt den punkt där länderna möts.

If you don´t know how to fix it, then stop breaking it...

Då trettonåriga Severin Suzuki från Vancouver i Kanada talade på FN:s miljökonferens i Rio de Janerio 1992, för arton år sedan, tystnade världen, delegaterna satt stumma och lyssnade på vad denna remarkabla tjej hade att säga dem som vuxna och ansvariga för tillståndet i världen, då som nu.

Det verkar dessvärre inte som att de tog henne på allvar mer än för stunden, för i stort sätt så ser det värre ut nu, än när hon höll sitt berömda anförande i Rio.

Lyssna på detta, begrunda vad hon säger och försök tänka på vad du gör som kanske skulle få miljön att må bättre om du gjorde det på ett annat sätt.

Små steg kan bli många små steg på väg till en uthållig framtid. Låt oss hoppas.

Severin Suzuki är tretton år här. Dags för oss att ta de unga på allvar.

The wandering albatross - en miljövänlig flygare

The wandering albatross är verkligen en enastående fågel. Till och börja med kan vi prata storlek, upp till fyra (4) meter mellan sina mörka vingspetsar - de´du kolibrin.

Sen åldern, det är inte ovanligt att de blir 80-85 år!

Medelåldern för kvinnor i Sverige är 83,2 år. Männen knappt 81.

När den unga, efter ca 12 månader och då ca 12 kilo tunga, albatrossen lämnar sin "vagga" och sina för evigt trofasta föräldrar, så återvänder den inte till sin uppväxtplats på land förrän efter 7 till 10 år.

Det sägs att om en sjöman dödar en albatross, som enligt sägen anses bära döda sjömans själar, så kommer den sjömannen att drabbas av evig olycka.

Albatrossen, i detta fall the wandering albatross, sveper med hjälp av de ständiga vindarna i de södra oceanerna till synes helt utan att anstränga sig. Sällan slår de ett slag med sina vingar.

Jag har själv, under veckor, skådat dem i Indiska oceanen och längs hela den södra kusten av Australien hur de med någon decimeters marginal parerar vågornas brytning med en finess och en perfektion som är - ja enastående.

Det finns nog inget fartyg i dessa farvatten som inte har minst fyra-fem, ofta betydligt fler, albatrosser "hängande" runt båten, eller rent av precis intill en mast, skorsten, livbåt och det i timmar.

Fördelen med albatrossen, som jag ser det, är att de aldrig tar sig norr om ekvatorn, de håller sig på rätt sida - den södra.

Legomonster i allvarstider

Dave Degobbi heter mannen bakom detta mästerverk Crawler Town, det rörliga samhället ungefär, men det låter inte riktigt lika bra.

Den här skapelsen har egentligen ett riktigt allvarligt och skrämmande ursprung.

I en tänkt värld efter att vi förstört vårt klimat och förutsättningarna till liv genom ett allt för stort utsläpp av CO2 framför allt genom koleldning, rullar flera sådana här monster runt undvikandes områden där det är farligt att vistas.

Samtidigt letandes efter en plats där man kan överleva och starta ett nytt liv.

De som överlevt finns alltså ombord och njuter av de rester som återstår, exempelvis lyxartiklar som pizza, öl, färska grönsaker och andra självklarheter.

Ett skrämmande mästerverk är det. Ett monster.

I lego.

Och tack och lov i fantasin.

Sam, en sanslös skulptör.

Är ni i Stockholm de närmaste dagarna, missa för guds skull inte Sam Westerholms underbara utställning på Galleri Cupido i Gamla stan. Pågår fram till den 28 mars, på söndag. Så skynda.

Den är värd ett besök, Sam är en känd skulptör med hemvist i Nynäshamnstrakten.

Han har gjort många utsmyckningar och fått uppdrag av både stora och mäktiga personer.

Sams skulpturer är både allvarliga, många lite svala i sin vita marmor, eller de små huvuden som är härligt sprudlande och humoristiska i terracotta.

Sam är, om man kan säga så i skulptörsammanhang, en virtuos.

Han har det så lekande lätt, han behärskar människans anatomi, positioner, rörelser, uttryck, väsen och pulserande blodomlopp som få andra.

Adressen i Gamla stan är Svartmannagatan 27. www.gallericupido.se

Hinner du inte in, så återkommer Sam Westerholm på Galleri Astley i Uttersberg strax norr om Köping mellan den 15 juli och 18 augusti. Då i spännande sällskap med Ulla-Carin Winter.

Foto: Olle Q @. Sam har samtyckt till publiceringen av dessa bilder.

Att sköta bil i Kil

Snön kom till Kil i Värmland runt den 15 december 2009, de här bilderna tog jag den 11 mars 2010, nästan tre månader senare.

Var? Parkeringsplatsen utanför Willys. Som mer eller mindre ser ut som en central bilskrot, även när snön inte ligger meterdjup.

Här stod säkert tiotalet bilar helt igensnöade, inte körda en meter sedan i december, inga böter ingen bortforsling, bara frid och fröjd. Det ska va´Värmland.

Nu när det töar kan det vara dags att försöka starta de frusna krakarna, om det nu går. Lycka till.

Foto: Olle Q @

Jag stöder Australiens ansökan om fotbolls-VM 2018-2022

Jag stöder Australiens försök och ansökan om att få fotbolls-VM år 2018 eller 2022, självklart skall den här delen av jorden få stå som arrangör.

Både Australien och Nya Zeeland är med i årets VM i Sydafrika.

Så när det blir dags om två eller tre VM så står jag som stöttepelare här uppe i högan nord. Vill du också stödja deras ansökan? För visst vill du det. Bara några klick och du är en av många med glimten i ögat och en motsatt och mer avspänd syn på det som jag uppfattar som ett europeiskt blodigt allvar inom fotbollen. För guds skull det är ju bara sport.

Visa ditt stöd här:

www.australia2018-2022.com.au

Sverige har nog när det blir dags att spela down under repat sig efter Lagerbäcks hängsel- och bältes fotboll och är med på plan igen.

Bilden överst visar Qantas Boeing 747-400 den 18 mars i år på väg att lyfta från Sydney på en flygning över Stilla Havet. Den stora dekalen visar att också Qantas stöder ansökningen.

Viggo möter djuren på landet.

Viggo, ganska nyligen fyllda två år ville träffa djuren på landet, den första riktigt milda vårdagen i lördags. Han parkerade för säkerhets skull på pappa Eriks arm.

Lite distans vill man ha så här i början av nya bekantskaper. En viss avvaktan hör också till.

Det första mötet blev får nr 570, som tittar upp, inte heller fåret ler men visar visar klart och tydligt en viss nyfikenhet.

I solgasset tittar den snart fullvuxna kvigan 976 fram och studerar besökarna, här tror jag Viggo noterade en viss frånvaro i kvigans blick, inte likgiltighet, men ungefär..."ska´re va´nått att titta på?"

Katten tassade försiktigt fram, kryssade mellan vatten, snö, is och barmark och gav blanka sjutton i Viggo med sällskap. Bra! Katter skall vara självständiga och nu kanske Viggo lärt sig att de inte kommer på kommando.

Vad Viggo inte fick se var den olyckliga fågel, en rovfågel av något slag som fastnat i nätet i gluggen uppe på skullen. Den kan inte ha hängt där så länge.

Viggos dag bland djuren tror jag ändå var lärorik, han visade tydligt att han ville hålla avstånd, de "okända" i verkligheten ingav respekt, de var ju så stora, inte alls så små och söta som i böckerna mamma och pappa läst för honom. Nästa gång är de mer bekanta och inte så skrämmande.

Foto: Olle Q ©

Four corners, USA.

Några inlägg ner skrev jag om Afrikas four corners, som bara nästan är en punkt där fyra länder möts, de möts ändå tillräckligt nära för att kunna kallas just Four corners of Africa.

Här i sydvästra USA möts fyra delstater i en exakt punkt, den enda punkt i USA där fyra delstater möts. Quadripoint är ett ord som används eller så bara Four corners.

Här möts delstaterna Colorado, New Mexico, Arizona och Utah. Det finns en monument här, turistströmmarna hit är strida.

Huvuddelen av quadripoint-regionen är en del av de semi-autonoma American Indian nations. Två av dessa är the Navajo nation och Ute Mountain Ute Indian Reservation som bägge gränsar till quadripoint-monumentet.

Den ekonomiska centralorten i området är Farmington, New Mexico. Två av USA:s highways har direkt beröring med regionen. BSNF, järnvägen trafikerar den södra delen av området och där finns också tre veteranjärnvägar.

Västervik nästa.

Den 10 april är det dags för oss att ställa ut våra verk igen. I Västervik och Konstrum Järnet där. De här alstren kommer att pryda vernissageinbjudningarna. Har ni händelsevis vägarna förbi så titta in, utställningen pågår under två veckor fram till den 25 april.

Bilden överst "Att bära sin börda" blandteknik. Olle Q

Den undre bilden "Till häst" tempera. Mia J.

Både humor och allvar.

Återigen en av Lindströms ganska träffande teckningar. Lite makaber, men en pärla för en cartoonist, tror säkert att han var nöjd med resultatet.

Samtidigt varför dessa ständigt återkommande nidbilderna av Australien, landet där hajar och krokodiler ätit upp nästan hälften av alla innevånare och turister, eller dessa ständiga skogsbränder, cykloner och skyfall.

Det finns faktiskt annat att berätta om landet, som skulle vara nyttigt för oss svenskar att få ta del av och som jag tror vi är mer intresserade av någon enstaka hajattack.

Vad skulle vi tycka om utlandet beskrev Sverige som landet där isen och snön ligger tjock året om, där tjogtals med människor dör i kollisioner med älgar och vildsvin och där alkoholförgiftade människor ligger i drivor i rännstenarna?

Jag blir lite småsur på att det oftast plockas fram det negativa, när det finns övervägande goda och intressanta saker att säga inte bara om Australien och Sverige, utan alla länder på vår jord.

Tors torn klubbade. Solna morrar.

Som en slags orgelfasad reser sig Tors torn 140 meter höga i det som klubbats i Stadshuset och som kommer att bli en helt ny stadsdel vid Norra stationsområdet.

Om 15 år skall hela härligheten stå klar, 15 år? Jösses amalia vilken tid, ja inte sjutton skulle jag vilja vara bland de första att flytta in i någon av de i första etappens planerade 2.500 bostäder. I närheten ett ständigt surrande, dånande och sprängande, byggkranar som snurrar och damm som yr. Solnabron och E4/E20 skall flyttas under bygget, bara ett exempel.

Näääh. Vi blir nog kvar på vischan, trygga bland kor och mygg.

Solna som gränsar mot Stockholm just här har morrat och sagt att Stockholm bygger en barriär mot Solna, vilken sandlådenivå hos deras politiker, som själva klubbat flera höghusbyggen av samma dimensioner som Tors torn.

För att inte tala om nej-partierna i Stockholm som säger nej till allt...jag säger inget mer.

Hur som haver får Stockholm så småningom ett nytt bidrag till sin siluett.

Jessica the hippo.

Här vilar flodhästen Jessica bekvämt på sin madrass med sin kompis en bullterrier på ryggen.

Nyfödda, en dag gamla, Jessica räddas år 2000 vid en svår översvämning i norra Sydafrika nära Hoedspruit av Tonie Joubert en vildvårdare, hon hade då kommit ifrån sin mamma i de vilda strömmarna.

Tonie och hans fru Shirley som bor intill floden tog hand om Jessica, gav henne mat och vatten. Meningen var att Jessica skulle återvända till det vilda livet i floden, men så har det inte blivit, hon bor fortfarande kvar hos sina "föräldrar". Tillsammans med sju bullterriers, de var nio men krokodilerna har tagit två - inte Jessica.

Jessica har sin bädd intill den långa verandan hos Tonie och Shirley där de sitter under taket och njuter av tropiskt varma kvällar.

Jessica är en del av familjens liv, Tonie säger att "Jessica är den dotter vi aldrig fick".

Jess väger långt över ett ton idag, hon äter en tiondel av den vikten varje dag. Till dryck blir det 12-14 liter kaffe per dag! Sötpotatis till lunch, gräs och hundkex till kvällsmål.

Mellan måltiderna simmar Jessie med sina vilda flodhästkompisar, men återvänder alltid till sitt hem och sin madrass för nattens sömn, ofta med ett skärt tunt täcke över sig.

2007 blev hon svårt sjuk och behandlades med antibiotika, idag är hon frisk och vid full vigör.

2005 öppnade hon dörren till Tonie och Shirleys sovrum och kröp upp i deras bädd, som naturligtvis brakade ihop, sedan dess har en stor järnbalk satts för sovrumsdörren så att hon inte kan ta sig in för en tupplur.

Annars är köket, som alltid är öppet hennes favoritrum inomhus, där slängs det en hel del i hennes stora på köksbänken vilande och öppna gap. Kanske en hink sötpotatis som mellanmål?

Flodhästar dödar fler människor än något annat vilt djur i Afrika, men Jessica är undantaget som bekräftar den regeln.

Jessica you have my full sympathy.

Dom är här!

För oss i snö och is inbäddade landsortsbor, som oftast först av alla brukar få njuta av gässens och svanarnas ankomst på våren, gällde det att ta sig till Lötsjön i Sundbyberg för att möta dem.

Det gjorde vi igår, med Viggo i vagn, blev varvet runt Lötsjön en enda stor upplevelse av det vi saknat under några veckor nu.

Synen och ljudet av gäss och svanar, änder och kanske någon annan art också, var tillräckligt för att känna att tiden inte stannat. Visserligen påminner solen om det, men kan man lita på den? Den lyser, den värmer, men den låter inte.

Ärligt talat är solen ju vägvisaren för våra flyttfåglar, men än har Kung Bore bjudit på oväntat motstånd, vi har i alla fall fått en föraning, en smakbit på vad som väntar.

Foto: Olle Q ©

SMJ eller SJ i vardagstal.

SJ skulle lika väl kunna benämnas Sveriges Musiejärnvägar.
Enligt Ola Wong, Svenskans kolumnist i Shanghai i Kina.
I dagens kolumn skriver han om den hisnande utbyggnaden av höghastighetsjärnvägar i det stora landet i öster.
Med start 2008, vars första sträcka var mellan Wuhan och Guangzhou byggs det nu vidare i en takt som skulle få svenska järnvägsbyggare att lägga ned sina verktyg och gå hem.
13 000 kilometer, alltså 1 300 svenska mil höghastighetsspår byggs på fyra år, klart 2012 eller tre år före tidtabell. Här skall nya supermoderna tåg svepa fram i hastigheter på upp till 380 kilometer i timmen.
Här binds Kina samman, man kan resa miljövänligt och kittet som landet så väl behöver med sina olika etniska grupper ger Kina en säker tillvaro framöver.
Demokratin kommer nog smygande också, vare sig man vill eller ej.
Samtidigt ställer SJ in tåg här hemma, avreglerar sitt nät och tåget mellan Stockholm och Oslo som vi for med för några dagar sedan påminner om sent sjuttital eller möjligtvis början av åttio.
Ostlänken, snabbtåglänken, som planerats mellan Stockholm och Linköping sedan 1993 är ännu inte spikad.
Sverige hamnar allt längre och längre bak i världens tågsätt och kopplas snart in på museispåret.

Hur står det till med alfabetet Vägverket?

Den här nummerskylten plåtade jag i Kil den 20 juli 2008. Skyltarna ser likadana ut idag bortsett från skattekvittot som fr o m 1 jan 2010 inte längre skickas ut av Vägverket.

En annan sak Vägverket, hur har ni det med kunskapen om bokstäverna i vårt alfabet? Är ni verkligen pålästa om typografins breda utbud och alla dess möjligheter? Man kan undra.

Idag har vi enligt Vägverket bara två bokstäver kvar som begynnelsebokstav, nämligen Y och Z.

De bilar som nyregistrerats under 2009 och 2010 har fått "gamla" nummerkombinationer från bilar som skrotats eller inte längre är kvar i Sverige.

Nu brottas Vägverket med problemet med vad som skall göras efter det att Y och Z också är slut.

Tillsaken hör att begynnelsebokstäverna I, Q och V inte utnyttjats.

Varför?

Jo de är för lika J, O och W.

Visst finns det visst fog för det, om än minimalt. För hade Vägverket valt ett typsnitt, som man ex gjort i Tyskland hade man kunnat undvika de ev missförstånd som kunnat uppstå.

Titta på skylten ovan, med kombinationen XKX, hur resonerade Vägverket här?

Jag personligen tycker att förväxlingen mellan K och X är större än mellan I och J och V och W.

Vad tycker du?

Jämför här: XKX eller IJI, kanske VWV eller tom QOQ.

Vägverket sitter fast i sitt sätt att läsa bokstäver, så synd att det inte läggs ut på en grafisk designbyrå att lösa deras tämligen onyanserade syn på vårt alfabet.

Talande om konst

Vi som ställer ut vår konst märker tyvärr allt för ofta, att en del av den publik vi skulle vilja få som besökare, ofta drar sig för att kliva in i härligheten - alltså galleriet, konsthallen eller vad det nu är.

Anledningen tror jag mig veta, de vågar inte, för att de tror att de kommer att bli tillfrågade om vad de tycker om det som ställs ut.

Och då har man kanske inget "korrekt, djuplodande eller initierat svar" att komma med, som man själv tycker.

Eller så känner man sig obekväm i en främmande miljö, som man innerst är ytterst nyfiken på, men som bjuder på ett outtalat hot.

Sanningen är att ingen frågar dig om någonting, vi är bara tacksamma om någon självmant kommer fram och säger vad han/hon tycker.

Så släpp lite på din tvekan, kliv in i konstrummet och se dig om, kultur är en energikick och ofta en nödvändig input för att orka med vardagens alla måsten.

Serie: Arja Kajermo

Klappa varg....?

Vi firade Eddie häromkvällen, lite sent, men ändå. Han hade fyllt 20 år och skulle få en present hade vi tänkt oss, som sagt i efterhand, men han var bortrest på själva födelsedagen.

Hans gåva blev en upplevelse, valfri sådan, han funderade skarpt om det skulle bli ett fallskärmshopp eller klappa en varg, det senare alternativet var han lite tveksam inför, men varför inte? Hur som haver bungyjump kasserades som upplevelse ganska snabbt, att åka till Paris och äta frukost kan man ju göra ändå. Men klappa varg eller hoppa fallskärm är lite utöver det vanliga.

Eddie Qvennerstedt valet är ditt. Vad du än väljer har du vårt fulla stöd.

Hur skall vi nå varandra?

Iskyla kan sägas råda i relationerna mellan Lars Vilks och de som opponerar mot hans rondellhund.

Hur skall två så oförenliga uppfattningar om vad som är rätt och fel, vad som är personlig och konstnärlig frihet och vad som är respekt och vördnad för andra människors religion och trosuppfattning kunna nå varandra?

Min personliga uppfattning som uppvuxen i ett samhälle byggt på demokrati och yttrandefrihet är naturligtvis ett klart stöd för Lars Vilks och hans rätt att teckna vad han vill och sedan försöka nå allmänheten med sitt alster.

Ingen eller inget skall kunna stoppa honom, han har rätten på sin sida.

Å andra sidan har de som försvarar sina religiösa ståndpunktstagande sin fulla rätt att hävda att Lars Vilks stör, hädar eller på annat sätt trampar på deras tro.

De får hävda det, de får debattera det, de får demonstrera, de får visa vad de tycker.

Men...att gå så långt som att sätta ett pris på Lars Vilks huvud, att hota med mord, förbereda mord eller utfärda en fatwa är enligt mitt synsätt helt oförsvarbart.

Det är förkastligt och måste fördömas.

DN, Sydsvenskan och Expressen publicerar idag Lars Vilks teckning, det gör de fullkomligt rätt i, de reser sig i försvar för konstnärens rätt att teckna vad han vill.

I försvar för samhällets demokratiska principer, för motståndet mot den underkastelse som visades från vissa i våra länder i samband med Muhammedteckningarna i Jyllandsposten år 2005.

Tänk ändå om dessa motpoler kunde förenas i en diskussion istället för under mordhot.

Vilken vinst man skulle nå, vilket genombrott i laddade frågor.

Alltså, Lars Vilks, du har mitt stöd, jag hoppas (men tror inte) på en dialog, jag fördömer de som utfärdat en fatwa på dig Lars.

Det är inte alltid som bilen funkar som vi vill att den ska.

Ja har man inte aircondition i bilen, så monterar man in det själv, funktion går före stil.

Punka på vänster bak, inget reservhjul och man ska tvärs över stan, då är det här en suverän lösning om än lite långsam.

Långa köer på bilverkstan, då fixar jag det här själv. Om jag nu kommer undan med livet i behåll vill säga.

Ibland kommer det bilder farande över nätet som man inte bara kan radera, detta är några axplock ur en serie som kom på den internationella kvinnodagen igår under rubriken "nice to have a handyman..."

Kasane i Botswana, nära Africa´s four corners.

En vacker kvällssyn, elefanter som vadar i den grunda Chobefloden.

Det här är turistinformationskontoret i Kasane, en representativ bild för en stad som tack vare turismen blommat upp under de senaste årtiondena.

Staden Kasane ligger längst uppe i det nordöstra hörnet av det till ytan stora Botswana, några mil från Afrikas fyra hörn, där Botswana, Namibia, Zambia och Zimbabwe möts.

Kasane ligger också längs den viktiga vägen mellan södra och centrala Afrika, med stora avstånd är vägarna viktiga och det är inte alltid som den alternativa vägen via Victoriabron fungerar därför har denna väg från Gabarone och Francistown långt söderut blivit allt mer betydelsefull.

Staden har idag ca 8.000 innevånare och utgör det administrativa centret i Chobedistriktet.

Staden ligger vid den upp till 800 meter breda Chobefloden som bildar gränsen till den yttersta spetsen av Namibias Caprivi Strip, en lång smal landremsa som bokstavligt tränger djupt in i vad som skulle varit en direkt gräns mellan Botswana i söder och Angola och Zambia i norr.

Något österut från Kasane flyter Chobe ihop med Zambesifloden, de båda vattnen når efter knappa 80 kilometer de välbekanta och mäktiga Victoriafallen.

Turisterna har upptäckt Kasane med omnejd som fått nya campingplatser, hotell och restauranger.

Utflykter finns det gott om, kvällsturer i den nedgående solen för att se de vilda djuren komma ut efter en dåsig dag i skuggan. Eller en flodtur i ljum kvällsvärme.

På andra sidan floden breder de släta och frodiga grässlätterna ut sig, flodhästar, elefanter och buffel finns det gott om.

I Chobe National Park finns det dessutom ovanligt gott om leoparder.

Fågellivet är rikt, en del för Afrika unika fågelarter finns att beskåda för den intresserade.

Fisket är även det att rekommendera, många kommer hit för att i stillhet fiska i den stilla och fridsamt flytande Chobefloden.

Och den givna avslutningen efter ett besök i Kasane är naturligtvis Victoriafallen.

Lång biljett för kort resa

Den långa tarmen till höger här är en bussbiljett från 2006, som jag hittade i gömmorna vid en inte alltför noggrann städning häromdagen.

2006 var vi i den ryska enklaven Kaliningrad och ställde ut grafik.

Från Hotel Moskva där vi bodde, vilket robust namn, till det pampiga galleriet var det kanske två kilometer.

Trådbussen tog oss den sträckan. Alltid fullpackad med resenärer och med konduktörer som var civilklädda, försedda med ett snöre kring magen i vilket det satt en rulle biljetter, som de rev av i det antal som färdsträckan krävde.

Jo Ulrika som var med hade läst ryska och kunde göra sig förstådd.

Pengarna hade de i en ficka, där de grävde upp en näve och letade efter växel om så krävdes.

Kaliningrad togs av ryssarna under kriget, hette då Köningsberg och var en rik och burgen tysk stad, som pulvriserades och ersattes med sovjetiska grå betongkomplex, inte vackert men säkert revanschistiskt underbart för Sovjet.

Enklaven är idag inkilad mellan Litauen och Polen, bägge EU-länder, vilket gör gränspassagerna till rena mardrömmen för transittrafiken till och från Moder Ryssland.

Från Kaliningrad utgick också den sovjetiska flottans U-132 innan den grundstötte djupt inne i Karlskrona skärgård på den tiden då det begav sig.

Biljettpriset? 40 kopek att döma av biljetten.

Mitt eget Vasalopp.

Strax ger jag mig ut i spåren, inte från Sälen men väl från husknuten.

Sträckan är vacker, några trånga passage finns, som här vid kostängslet intill badplatsen.

Bilden är någon vecka, numera är spåret på skaren och med en decimeter nysnö ovanpå välpreparerat och snabbåkt om man så vill.

Samtidigt sliter 15.000 kvinnor och män i Dalarna på väg mot Mora.

Våra mål är olika men det fina är att vi har skidåkningen gemensam.

Foto: Olle Q ©

En kille i ett par trasiga jeans

Morgontidningen bjuder på små överraskningar, även vad gäller annonser.

NK har en helsida med mode. Den här killen i trasiga jeans och en tröja med tryck på fick Mia att fråga mig vad jag trodde jeansen kostade.

En snabb blick och ett lika snabbt svar "ja 1.600.."

"Trodde du ja" svarade Mia.

De kostar 3.000 svenska kronor. Tröjan med tryck kostar 4.000 likaledes svenska kronor.

Jag sjönk lugnt tillbaka i köksstolen sörplandes på mitt kaffe och konstaterade fromt att det är skönt att inte vara tonåring och att mina trasiga och slitna jeans i ateljén kanske gör mig till en åldrig trendputte utan dess like.

Tror jag tar dem på Eddies 20-årsfirande i morgon.

Nära ögat

Den här bilden är en stillbild ur en amatörvideo som togs i Hamburg den 1 mars 2008.

Den visar Lufthansas LH 044, en Airbus A320 med 132 passagerare ombord som under en svår storm försöker landa på Hamburgs flygplats, när planet precis skall landa kommer en kraftig kastby från sidan, planets högra vinge skrapar i landningsbanan, man ser dammröken från den incidenten.

Omedelbart efter detta drar piloten på och stiger för att göra en ny inflygning med lycklig landning, men med omskakade passagerare och piloter misstänker man.

Vad som hände var att en av flygplanets flight computers plötsligt slog om från flight mode till ground mode vilket begränsar pilotens förmåga att påverka skevrodren, liksom att kraften avtagit delvis. Flygplanets datorer trodde flygplanet landat med andra ord.

Tack och lov lyckades de få upp maskinen i luften igen innan den snurrat runt som en diskus på landningsbanan.

Återigen, datorerna slog om till flight mode när piloten drog på full gas igen.

Den federala tyska luftfartsmyndigheten har lagt fram en 82-sidig rapport om tillbudet, med bla tolv tillagda säkerhetsrekommendationer.

Den här lärdomen blev inte så dyrköpt - tack och lov.

Att lägga nytt golv och sedan dammsuga det.

Nu ryter jag till om RUT. Vad är det som gör de rödgröna så förblindat rasande mot rätten att göra avdrag för hushållsnära tjänster?

Om jag vill lägga ett nytt golv då har jag rätt att göra avdrag till 50% för arbetet genom en skattereduktion = ROT.

Hajar ni? Rätt till avdrag - inga protester från de rödgröna. Vem lägger om golv - jo företag bemannade oftast av män.

Om jag nu vill dammsuga, polera eller våttorka det nya golvet, då skall jag inte ha rätt att göra avdrag för den tjänsten med 50% i skatteavdrag = RUT.

Här går proppen för mig. Ingen rätt till avdrag och vilda protester från de rödgröna. Vilka städar oftast golv genom städföretagens förmedling - jo kvinnor.

Sahlin, Ohly och Eriksson ta ert sunda förnuft tillfånga, lägg billiga klyschor som "pigsysslor, hembiträden, överklassnära tjänster mm" på hyllan, kliv ned på golvet bli förnuftiga.

Ni kommer att torska i valet om ni snackar pigsysslor framöver och dessutom bör man inte kasta sten i glashus.

De enligt media 11.240 som idag är sysselsatta inom den här sektorn, de kommer att förlora sina jobb i september om rödgrönt tar över.

Det är varje svensk medborgares rätt att anlita, jag citerar Peter Eriksson "ett hembiträde" och sedan göra skatteavdrag för den tjänsten.

Så det är uteslutande en fråga om initiativkraft, behov och ideologisk frigörelse. Inte hur stor plånbok man har.

Tack för att jag fick ryta till om detta - det känns bättre nu.

SJ titta här - Snow? No problems, we run on time!

Kanske skulle SJ ta en titt på den här snutten från Kanada eller USA, av järnvägsövergångsskylten att döma är det USA.

Inga växlar här, men inga hinder för att dåna fram i snön i full speed. Undrar lite hur lokföraren ser med all snö han yr upp, spåren är begravda och vintern är bister och vacker - men tågen rullar.

Tisdagen den 2 mars 2010.

Så här ser det ut i början av mars i våra trakter, nu har snön börjat falla igen, det är lite snålblåsigt och allmänt ogästvänligt, man får väl hoppas att det inte håller i sig till den stora begivenheten då Victoria skall få sin Daniel.

Lapplisorna är mindre vanliga här, men jag tänkte ändå tanken hur en nitisk och energisk p-vakt skulle ha agerat om denna bil stått på en plats där parkering inte var tillåten.

Bussresenärerna vet säkert var bussen stannar, men deras lilla plats vid sidan av vägbanan är prydligt överplogad av den ständigt återkommande plogbilen.

Vårt ekumeniska kapell Tabor har inget möte planerat så vitt jag kan se.

Några iaktagelser och konstateranden under en promenad med huvan uppfälld och längtan efter de första gässens karaktäristiska och hoppfulla ljud, de lär dröja, förmodligen står de och stampar i Nordtyskland, kanske på Rügen.

Foto: Olle Q @

Vad skådar mitt öga?

Tidningen Tåg är en källa till ibland ögonbrynshöjande uppgifter, såväl i bild som i text.

Som här, titta på lokets framsida. Vadå? säger en del. För den lite mer intresserade, är det första gången någonsin som SJ skrivs ut i hela sin "prakt" - Statens Järnvägar.

Sedan den 1 december samkör det privata Tågab - Tågåkeriet i Bergslagen - persontrafik med SJ. Denna bild tagen av Jan Lindahl flitig fotograf på tidningen Tåg, är från Falköping med tågets destination Karlstad. Jan skriver lyriskt om den nostalgiska känslan det är att sitta i fräscha B1 och B5 vagnar, Tågab får överlag mycket fina omdömen för service, personalens proffsighet och som han tillägger "som man ser i allt som företaget tar sig för". Det behövs mjuka ord i tider då tågen inte bara fryser fast utan nästan ifrågasätts.

Foto: Jan Lindahl, Tidningen Tåg. www.janlindahl.se