Stremnaya High-way i Bolivia

Den kallas Dödens väg - Stremnaya highway. Undrar vem som kom på det namnet och varför. Tänk dessutom - bara tanken att bygga denna väg. Uhhh.

Här har den lämnat den trygga bergsvägen och är ute i det fria. Aningen brant och skrämmande långt perspektiv bara på detta foto.

Tung trafik, smalt och trångt. Expressgods är det knappast troligt att de fraktar.

Jag vet´e tusan om jag ens skulle våga åka här med en inhemsk chaufför.

Jaha, dags för ett möte, hur det nu skall gå till? Kanske får man backa till någon mötesficka.

Tack kusin Bo för hisnande bilder/ Olle

Swakopmund, Namibia

Ute vid havet, ungefär mitt på Namibias långsträckta kust mot Atlanten ligger Swakopmund. Tyska för Swakops mun. 280 km väster om Windhoek som är Namibias huvudstad ligger alltså denna badort och faktiskt också en plats där gammal tysk kolonial arkitektur är som mest påtaglig. Staden grundades 1892 som huvudhamnen i det dåvarande tyska Sydvästafrika, som alltså numera heter Namibia.

Här löper väg huvudvägen B2 förbi, liksom Trans-Namib, järnvägen från Windhoek till Walvis Bay. Flygplats finns givetvis också.

Invånarantalet är nästan 30.000 idag. En del fina attraktioner för besökande turister finns, exempelvis the National Marine Aquarium, ett stort Kristallgalleri och inte minst de spektakulära sanddynerna längs Langstrand söderut vid Swakopfloden.

Till Swakopmunds "skyline" märks bl a den vackra fyren.

Kända byggnader i staden inkluderar bl a Altes Gefängis, eller det Gamla fängelset, som ritades av Heinrich Bause 1909. Och den på bilden ovan, The Wörmannhaus byggt 1906 med sitt prominenta torn, idag är det ett stadsbibliotek. Huset har fått sitt namn efter den båt som landsatte de första bosättarna här, året var 1892.

Båten Marie Wörmann hade 40 tyska bosättare och 120 Schutztruppe (soldater). De byggde först grottor i sandynerna för att skydda sig mot svåra vindförhållanden, mest då vågor. En vågbrytare byggdes, hamnen byggdes med hjälp av 600 ur Kroostammens urbefolkning. Swakopmund blev snabbt den öppning mot omvärlden som inkommande och utgående båttrafik innebar.

När den Sydafrikanska unionen tog över Sydvästafrika år 1915 flyttades all hamntrafik till Walvis Bay, provinsiella regeringskontor stängdes, liksom mycket av affärsverksamheten, butiker mm. Folk flyttade ut. Staden hade förlorat sin attraktionskraft och sin ekonomiska bas.

Upptäckten av uranium i Rössing 70 km söderut, världens största ovan-jord uraniumgruva ledde till en enorm omvandling för Swakopmund, som på nytt levde upp och fick livskraft.

År 2000 skrev Kina och Namibia ett avtal om att upprätta en satellitspårnings-station i Swakopmund. Detta tillsammans med turismens betydelse har avgjort staden Swakopmunds öde från att ha varit dödsdömt till dagens blomstrande tillvaro.

Vädret till sist, omgivet av öken, regnar det mindre än 15 mm per år! Stuprännor och avloppsbrunnar i gatorna är ovanliga syner i Swakopmund.

Temperaturen är mellan 15 till 25 C året runt, torr värme, synnerligen behagligt med andra ord.

Bilder från Sveriges näst största konsthall.

Vi tog en tur till Edsvik konsthall i Sollentuna, stoltserandes som den nästa största i landet.

Dit till och med tröga, loja och svårrörliga kulturskribenter från innerstadens drakar sökt sig för att möta det oväntade, det som provocerat dem och deras ofta snäva uppfattningar om vad konsten idag rör sig om.

Nu vet de att det finns ett konstliv utanför tullarna också, välkomna ut i verkligheten.

Alltnog Edsvik är på tapeten, fina utställningar, idag invigdes i västra galleriet en utställning med grafiker från KKV i Malmö. Samtidigt pågår den stora Viva la Vida i den östra paviljongen. Fram till den 7 mars har ni alla en chans att se den.

När man rör sig bland bilder kan man ta bilder av bilder eller också tar man bilder av det som omger och ger rum för bilder eller konstverken om du så vill.

I morgon kommer några bilder av de konstnärliga bilderna.

Jag tog några bilder av kroppen runt konstverken - vägg, spegling, tak och golv, hoppas de lockar till intresse.

Foto: Olle Q ©

OS-staden Vancouver - världens bästa stad att leva i.

Tidningen The Economists medieföretag Economist Groups Intelligence unit gör årligen undersökningar om vilka städer på vårt klot som är bäst att leva i.

Economist bedömer bla hälsovård, stabilitet, kultur, miljö, utbildning och infrastruktur.

Och återigen toppar (för vilken gång i ordningen?)

Vancouver i British Columbia, Kanada.

Sedan följer i tur och ordning:

Wien, Österrike

Melbourne, Australien

Toronto, Kanada

Calgary, Kanada

Helsingfors, Finland

Sydney, Australien

Perth, Australien

Adelaide, Australien

Auckland, Nya Zeeland

Vad ser vi, två europeiska städer, ingen asiatisk, afrikansk, sydamerikansk. USA saknas.

Australien och Kanada utklassar resten av världen - något annat var inte heller att vänta.

Stockholm? Nånstans längre ner.

De tio sämsta städerna att leva i är inte lika kul att räkna upp, nöjer mig med att nämna de tre längst ner på listan: Harare, Zimbabwe. Dhaka, Bangladesh och lite förvånande Alger i Algeriet.

Vårsalongen väl värd ett besök.

Årets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm är mer än vanligt värd att besöka, som jag nämnt tidigare, ett fantastiskt smörgåsbord av svensk nutida konst, där varje huvudvridning, blick eller förflyttning bjuder på något nytt, oväntat. Ovanligt mycket måleri, vilket värmer extra. Har du en chans missa inte den här utställningen, svensk konst i ett enda härligt nötskal.

Jette Andersens två målningar i olja fängslade mig, kanske speciellt den till vänster här med titeln "Ty varje början är bara en fortsättning följer". Det är Jettes mamma som här mångfaldigats. Mamman som Jette gjort en hel serie målningar kring, kanske ett sätt att minnas- vara nära.

Det finns en manifestation, en monotoni i bilden som fängslar mig. Dessutom gillar jag hejdlöst mycket Jettes färgspråk, rent, sparsmakat men påtagligt.

Den högra målningen bär titeln "Det har hänt men hände inte dig". Sommar, vila, bekymmersfritt. Återigen, färgerna fångar mig.

Här är en besökande skolklass lite fundersamma över Erik Sigeruds stora målning "Post mortem". En grupp män vid ett bord, kontraster svart och vitt, något rinner, en smula morbid stämning, men fängslande, berättande men obegripligt - något som gjorde att jag stannade och tänkte - fångad.

Målningarna publiceras här efter medgivande av de bägge konstnärerna. Foto: Olle Q

Några illustrationer

Ja, som vissa av er vet, så har jag ett helt liv som illustratör (nu till stor del) bakom mig.

Här är några små axplock, temat är vin, gjorde en serie illisar för Året Runt för några år sedan.

Genren är cartoon, alltid varit, att se saker och ting från den lättsamma sidan gjorde mig till "gubbtecknare", och väl i det facket, vände sig alla som ville ha ett leende till mig eller några av mina "gubbkollegor". När vi hade för mycket att göra, bollade vi jobb till varandra.

En fin tid, öppenhet, generositet kollegor emellan präglade vardagen. Vi var inte så många gubbtecknare, så det fanns utrymme för denna kollegiala tillvaro. Annars hade nog djurinstinkten slagit sina klor i oss.

Illustrationer: Olle Q ©

Ulf med elever på besök

Härom veckan kom Ulf Wagner från Järna på besök i våra ateljéer åtföljd av tre mycket intresserade elever från den bildpedagogiska linjen.

Det känns så bra att få möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter, kunskaper och teorier om vad som sker när en bild blir till. Det kändes som om vi nådde fram och gav något lite extra till fyra. Ulf själv konstnär, sa "ja kanske man skulle börja ägna sig åt konsten". Tack!

Foto: Olle Q ©

Nya Boeing 747-8

Ja inte den här versionen, den som flög häromdagen var en cargo-version, men så här kommer passagerarmaskinen att se ut.

5,6 meter längre än tidigare 747:or. 467 stolar i en tre-klass konfiguration. Räckvidd, imponerande 14,815 km.

Bild. Boeing

Mot suddiga bakgrunder

Det finns stunder då man ser djupet, har skärpan i blicken inställd på så väl enkla detaljer i förgrunden som det som utgör det "mjuka täcket" i bakgrunden.

Det blir ofta spännande kontraster, det bildas djup och distans, en viss känsla av att sväva infinner sig. Kanske man förnimmer något ännu större där borta? Det okända.

Foto: Olle Q ©

Min dröm om det nya badrummet

Varför har man inte tänkt i dessa banor? I stället för en massa meningslösa kakeldekorationer eller färgbårder i det nya badrummet - in med socialrealismen, tydligt och klart.

Realismen när den är som mest pregnant och välbehövlig, något att vila ögonen på då du borstar dina tänder eller fönar ditt hårsvall.

De här motiven hittades i den ryska staden Rostov, drygt fyrtio år gamla kakelväggar.

Nästa gång blir det föreställande i badrummet.

Häng på du också och bryt det brackiga badrumssnobberiet.

Gamla godingar

Som en ärrad kämpe, med år på nacken och historien kristallklar, ger jag mig själv rätten att prata fyrti- och femtital. Har upplevt bägge, med råge.

Överst ser vi en Buick LeSabre från 1951 med en ytterst sällsynt front, vindtirig minst sagt, med lyktorna samlade i en central position. En unik bil. "Endast en mor...."

Under en 1941 Chrysler Thunderbolt, som en lådbil, klumpig och egentligen ful som stryk, men med charm som en bullterrier. "Knappast ens en mor kan älska...."

Jag värms av minnen som dessa, tack Ola Öhlin som skickade en samling bil-bilder till mig.

Ljusfenomen

Ljuset från en traktor i nattmörkret, snötäcket blir lite gultonat av strålkastarna. Nästan spöklikt, lite skrämmande när man inte riktigt vet vad det är. En UFO som landat?

Tvärtom här klockan är halvtre på eftermiddagen, skuggorna blir blå, solens ljus också i toner av blått, finns knappast någon värme i bilden. Men vackert är skuggspelet. Ljuset som rör sig och förändrar sig varje sekund.

Foto: Olle Q ©

Tåg i Europa

När man tittar på form och färg är de ganska lika, det äldsta (första setet byggdes 1989) Sveriges X2000 är väl att betrakta som det tristaste vad gäller färgen och formen. Men här får vi nog skylla på åldern lite.

Det tyska ICE-tåget längst ner ligger bara snäppet efter vad gäller färgsättning, en lång röd rand skiljer. Formen? Ja vad skall man vänta sig?

Italienarnas Frecciarossa bryter ut lite både vad gäller form och färg, slankare i designen, ser snabbare ut (kan nå 330 km/tim), men framför allt är färgsättningen något som den grafiske formgivaren Lasse Hall borde tänka på om han nu mot förmodan för en ny förfrågan att designa svenska tåg.

Snöstorm

Alla kommenterar det - vädertjänsten råder bilister som inte måste ut att stanna hemma. I Svealand idag, i Götaland gångna natten. Norrlandskusten i morgon.

Nu har vi fått för våra synder och evigt saggande om klimatuppvärmning och stigande havsnivåer.

Istället is, kyla och snö upp till låren. Joja tackar ja.

Ta nu detta med förnuft - visst får man skoja lite - för tänka sig dagen efter fiaskot i Köpenhamn slog kylan till och den är kvar, med Kung Bores alla redskap i följeslag.

Leve vintern!

Francistown Botswana

Här ovan en kartbild över Botswana, landet som är 600.000 kvm stort, alltså 150.000 kvm större än Sverige. Den röda punkten är Francistown.

Huvudgatan i Francistown, med gammal hederlig vänstertrafik.

Visst funderar du ibland på Francistown i Botswana? Låt mig då ge dig några svar:

Francistown är Botswanas näst största stad med lite drygt 115.000 innevånare, staden kallas ibland för den "Norra huvudstaden". Den riktiga heter Gabarone och ligger drygt 400 km syd-sydväst om Francistown. Det är ca 90 km till det oroliga och illa sargade Zimbabwe.

Francistown som ligger där floderna Tati och Inchwe rinner samman var centrum för Afrikas första guldrush och är idag omgiven av gamla övergivna gruvor.

Även om man hittat spår efter människans närvaro här för 10.000 år sedan, så blir verkligheten beskriven vid ett betydligt senare datum. Runt 1830 under sin vandring mot Bulawayo i nuvarande Zimbabwe, förde Ndebelefolket sin kultur och sitt inflytande till dessa trakter i Kalanga, vilket utgör (nästintill) nordöstra Botswana idag.

Enligt uppgift var Nyangabgwe den närmaste ort intill Francistown att ha besökts av européer då Robert Moffat kom till Francistown. Han följdes 1867 av guldprospektören Karl Mauch som fann guld i Tatifloden.

Nuvarande Francistown grundades och namngavs efter Daniel Francis en prospektör som mutade in stora områden 1869. Francis blev direktör för Tati Concessions Company som ägde all mark i områdena.

I början fanns det bara en huvudgata och en jänvägslinje. Staden växte, men var som alla andra städer i Afrika på den tiden starkt segregerad, med en vit minoritet ägandes all kommersiell affärsverksamhet och en svart majoritet som bodde utanför stadskärnorna.

Segregationen upphörde 1966 då Botswana blev en självständig stat.

Fortfarande är gruvdriften jämte lantbruket de viktigaste näringarna. Nickel, cobolt och koppar utvinns i dag i gruvor som Tati, Selkirk, Phoenix och Dumola, vilket ger sysselsättning åt många i Francistown.

Bakalangafolket är den största enskilda befolkningsgruppen, idag finns även stora grupper med illegala invandrare från Zimbabwe.

Skolväsendet är väl utbyggt bla finns en University of Botswana campus och en teknisk högskola här.

Francistown är en viktig kommunikationspunkt här uppe i det, låt oss säga, nordostliga hörnet. Järnvägslinjen från Harare via Bulawayo till Gabarone går förbi här, det finns asfalterade vägar söderut mot Gabarone och norrut mot bla Ramokgwebana och Kazungula. Dessutom byggs en ny flygplats.

Jaha, jag hoppas dina frågor om Francistown, åtminstone delvis är besvarade.

Harbour Mille Newfoundland

Mystiskt föremål på himlen ovanför Harbour Mille Newfoundland.

Apropå dem, så skrev i går i högerspalten om dessa mystiska flygfarkoster över Harbour Mille i den kanadensiska provinsen Newfoundland and Labrador (N.L). De fotograferades av några ortsbor.

Genom dessa okända föremål på himlen så blev jag intresserad av orten, hittade en bild och några rader på internet som jag förmedlar.

Längst ut i öster i det i det gigantiska Kanada, längs Atlantkusten ligger N.L på ytor aningen mindre än Sverige. Nere i söder på ön som utgör Newfoundland ligger Fortune Bay och längst ut på en halvö ligger Harbour Mille, där bor ca 200 personer, mest pensionärer idag.

Fisket har alltid varit näringen här, de äldre påstås numera hjälpa till med redskapen inför fiskebåtarnas turer ut till havs. Hummer, sill och torsk är de vanligaste fångsterna som havet ger, här finns idag ett torskbestånd som anses vara stort och "i gott skick". Tillgången är idag större än den varit ända sedan 1962. Vilka positiva nyheter.

Och nu ser man farkoster på himlen ett par månader innan hummersäsongen börjar i april.

Spår

Vita spår i fjunlätt snö öppnade vi upp över fältet ner mot sjön idag, men att ploga i 40 cm snö var inte helt lätt, skidspetsarna försvann och den där kollen för att få snygga raka spår med samma avstånd mellan skidorna blev lite svårare än vanligt.

Och trots den lätta snön var det ingen glidåkning, mer travande gång med skidor under fötterna, men för den av som var efter som nummer två, var det underbar skidåkning. Lite kallt om nosen, men vad gör det.

Mias penslar lämnar röda och gula spår i ateljén, härligt med värmande bilder, de här är under arbete och åtminstone den mittersta gula är nästan, om inte, helt klar. Här får själ och kropp en annan motion, lika välgörande som i de vita spåren.

Foto: Olle Q ©

Marie Hallman - hockeyproffset.

Vill du lite mer initierat följa vad som händer i 08-hockeyn?

http://marieshockeyblogg.blogspot.com/ är Adressen med stort A.

Marie har fylliga intervjuer, reportage inför matcherna i regionen, sedan följer hon upp med analyser, intervjuer efter match.

Hon har tentakler riktade åt alla håll, de uppfattar och fångar in signaler om nykomlingar, eller från de som flyttat ut i landet eller till proffslivet.

Hon kan namnen på lirarna, har koll på historien, minnevärda matcher, på statistik och tabeller.

Att hon bara hinner?

Journalisten när den är som mest informerande och djuplodande är en gång för alla Marie Hallman, som tidigare bla jobbat på tidningen City i Stockholm med hockey på sin meny.

Gå in på bloggen, du som gillar hockey, du blir inte besviken.

Tvärtom.

Prince Charles griper chansen.

Prince Charles har siktet inställt på den kvinnlige officerens bomber, han rattar in skulle man kunna säga, med ett förväntansfullt uttryck dessutom. Hennes leende avslöjar att hon ännu inte vet vad som väntar henne. Lars-Erik som försett mig med bilden, bifogade också en text med lydelsen "... en anledning till att mamma inte låter honom bli kung".
Ja det gäller även för prinsar att hålla händerna i kavajfickorna eller på ryggen, för byxfickorna är inte att rekommendera för en man med sådana här ambitioner.

En dag att minnas, låt oss göra det.

Idag är en dag då alla borde stanna upp en stund och vända tankarna bakåt och minnas.

Det är på dagen 65 år sedan sovjetiska trupper intog Auschwitz Birkenau och befriade tusentals barn och vuxna från en säker död.

I Birkenaus förintelseläger utplånades 1,1 miljoner människor, flest judar men även andra sk "undermänniskor" som nazisterna föredrog att kalla dem.

Vi borde alla stanna upp och tänka en stund, vänd tanken inåt.

Skatta dig lycklig att vi eller du har det som vi eller du har det.

Vi gjorde en skidtur i ett vitt, vitare än vitt landskap, där snön vräker ner, just för att på något enkelt sätt tänka på hur illa och förskräckligt alla judar hade det innan de föstes in i gaskamrarna, i åratal innan, i grå färglösa getton, arbetsläger.

Kallt, fuktigt, trångt, vägglöss, brist på mat, vatten och hygieniska utrymmen. Fösta, bespottade, föraktade och dömda framhärdade de sina dagar tills godståget väntade på dem.

Jag läser, en julklappsbok av Steve Sem-Sandberg, den Augustprisade "De fattiga i Lodz". Ett judiskt getto i Lodz, Polen, där förhållandena är obeskrivbara, detta samtidigt som de av nazisterna betrodda judarna skodde sig på den olyckliga majoriteten - att äta eller ätas.

Boken, blir extra aktuell idag, då de flesta av de i förintelselägren avrättade judarna faktiskt vistades i olika perioder i getton, tjeckiska, tyska judar förvisades till bla Lodz och fick flytta in i dragiga tvåor där det redan bodde två familjer, minst.

Alltnog. Idag den 27 januari bör vi minnas.

Och vända förnekarna ryggen.

Som tex Ahmedinejad, Irans president. Den främste företrädaren för förnekarna, skäms på dig. Må dina högre makter få dig på bättre tankar.

Två sidor av Torshälla i lördags.

Ebba, grannen och glaskonstnären hade vernissage på Ebelingmuséet i Torshälla i lördags, hon visade sin glaskonst i en spännande kombination med bokbindaren Arne Nilssons vackra band. Många besökare, överraskande många för att vara en kall dag i en liten stad, Torshälla kallar sig stolt Torshälla stad, trots att det lyder under Eskilstuna kommun. Det gör dom rätt i.

Som sagt, ute var det kallt, nere vid ån alldeles intill vattenfallet, visade den lilla staden upp sig från sin allra vackraste sida.

Foto: Olle Q ©

Tänk om man vågade tro på det.

”Saab-köpet klart”

Tillfälligheter

Visst finns det likheter. Det är naturligtvis upp till var och en att se om det finns ett samspråk här, jag själv tycker det.

Det undre är en detalj ur en kjempe-stor teckning jag håller på med. Överst en bild som jag av en ren slump sprang på igår, snöhänget på ett uthus.

Det finns framför allt i färgerna likheter, tycker det är kul att få visa att jag ändå var "före" naturen, teckningen påbörjades innan snön föll.

Foto och detalj ur teckning: Olle Q @

Flytande vinterlandskap

Denna ljuvligt vackra lördagsmorgon bjuder på sanslös fägring.

Landskapet utanför oss flyter fullkomligen omkring i ljusa, ljusa dimslöjor, låga slöjor strax ovan snön.

Bländande ljus, vackert, lite bistrare - 5 cirka. Se på den undre bilden hur det annars så tydligt avtecknande landskapet, bortom uthusen, bara suddats ut av dimljuset.

Ja visst lever vi exotiskt - aningen kallare än Kalahariöknens skönhet, men likväl unikt.

Foto: Olle Q ©

Läsvärt om tiden efter undergången.

Cormac McCarthys bok Vägen, som nu även blivit filmatiserad är en rekommendation jag å det varmaste sänder ut via denna kanal.

Men det handlar om undergång, död, förintelse och samtidigt finns det lilla hoppet om överlevnad för en far och hans son, i ett i övrigt kallt, askgrått, förött och förintat USA.

De befinner sig på vandring mot kusten, hela tiden vaksamma mot andra överlevare som blivit kannibaler eller "goda människor".

Detta kan verka nattsvart, den är svart men med ljuset fladdrande blir det en nästan streckläsarbok.

McCarthy belönades med Pulitzerpriset 2007 för detta mästerverk.

Läs den. Finns i pocket

Jag är föga i(mp)onerad.

Nu tar jag bladet från munnen, sticker ut näsan och deklarerar helt frankt vad jag tycker är en helt avgörande fråga i höstens val.

Energifrågan.

Kort bara - de partier som vill avveckla kärnkraften har helt tappat kontakten med verklighetens kalla ansikte.

Att tro att Sveriges industrier och folk skulle både drivas och värmas under en längre köldperiod, utan kärnkraft och med vindkraftverksparker i Norrland som automatiskt stängs av vid temperaturer under -30C, är både naivt, befängt och värt att hängas ut. Som jag gör här.

Som ytterligare börda skall också bensinskatten höjas, energiskatten höjas, förbifart Stockholm stoppas och dubbdäcksförbud bli mer allmänt.

Detta är synnerligen viktiga landsbygdsfrågor som betyder mycket för min/vår tro och förväntan inför morgondagen.

MP glider för närvarande omkring på en fet räkmacka i opinionen, trots att det är just de som står för de flesta av dessa stolligheter och önskedrömmar.

Kära svenska folk, allt är inte yta, inte ens i politiken.

Låt er inte förföras. Granska vad som ligger bakom de mjuka orden och uppdragna mungiporna. Tvinga dem visa korten, begär en ekonomisk kalkyl på vad deras förslag skulle innebära för just dig några kalla vinterveckor framöver.

Tänk lite längre, ja mycket längre.

Läs, googla, fråga vad de vill genomföra och vilka konsekvenser det får för vår framtid, både vår närliggande och våra barns.

Peter och Maria, ni har många bra sidor, men i den här frågan - tänk om, så kanske jag också gör det....

Flodhästen är inte att leka med.

Visst är det fascinerande med flodhästen, stor, tung, till synes otymplig på land. Men icke.

Den lär enligt utsago vara det vilda djur som dödar flest människor i Afrika, jag vet inte, men den har huggtänder modell större, gap som ett gruvhål. Så det är bäst att vara på sin vakt, annars får man lägga benen på ryggen, som mannen på den här bilden.

På tal om ljuset

Återigen - ljusets betydelse. Går inte att komma förbi det faktum att ljuset uppfattas med örnblick nu när mörkret ligger kompakt innan man hunnit svälja sista droppen av eftermiddagsfikat.

Jag tycker det är skitspännande när de två möts, som här ovan, en bil, med helljuset på, närmar sig bakom snövallen, som kameran uppfattar som lätt olivgrön. Kvällen i övrigt är svart som synden.

Foto: Olle Q ©

Kvällsljus på landet och i sta´n.

De här två bilderna togs bägge efter mörkrets inbrott.

Den övre bilden visar en grind utanför porten in till mjölkcisternrummet i en, delvis utomhus, upplyst la´gård här i Blacksta. Men himlen är svart i bakgrunden, det oranga ljuset är Eskilstunas ljus som reflekteras mot molnen.

Den undre bilden visar kvällshimlen, som är ljus av Stockholms all belysning. Det är västra galleriet på Edsvik konsthall med en skulptur i förgrunden som du ser.

Vad som är tydligt är den ljusa natthimlen, "förorenad" av stadens ljus, även här ett ljus som reflekterandes i moln.

Land och stad, skiljer sig åt på många sätt.

Foto: Olle Q ©