Tänkvärt

Klokt sagt: "Att skapa ett paradis här på jorden slutar ofta i ett rent helvete."

Foto: Anna Jarnsjö Lauridsen

Ni kan komma fram nu SAAB

SAAB, ni kan titta ut nu, det värsta för den här gången är över. Dr Muller, Kamrat Anatov och en del andra finansiärer, med uppbackning av EIB och Svenska staten har garanterat er fortlevnad. Vi alla önskar er lycka och bättre framgång i tider att komma.

Framförallt måste det vara en oerhörd lättnad för alla i Trollhättan, Saabanställda slipper att rivas upp ur sin tillvaro mot sin vilja.

Östra Sörmland igår.

123 cm snö hos en anhörig i trakterna mellan Kolmården och Nyköping. Ganska imponerande snömängd. Sen ska ju allt det här smälta, men den dagen den sorgen.

På natten hade det varit -29,6C, ganska imponerande det också. Global uppvärmning?

Närgångna bilder.

Ur snäv vinkel, med infallande naturligt ljus och därmed mörk skuggbildning tog jag denna närbild, en detalj ur en stor bild på 140x120 cm som jag jobbar med. Denna gång på tjockt papper, 300 gram. Kritor, tusch, kol, pennor inklistrade detaljer, till en bild i blandteknik.

Samtidigt i grafikverkstan jobbade Mia med bilden "Ebbas glas", en grafisk bild, här syns den infärgade plåten ligga på tryckbädden, med flödande naturligt ljus blänkande i färgen.

Notera de olika skikten, strukturen och nivåskillnaderna.

Foto: Olle Q @

Google Earth? Nej långt därifrån.

För att inte verka för självgod, måste jag ändå få ge mig själv en klapp på axeln för denna bild. Eller?

Så här är det, det som till 100% ser ut som en topografisk bild av ett bergsmassiv tagen från 50 kilometers höjd, är i själva verket en detalj ur en bild jag jobbar med just nu.

Med olika flödigt vattenbaserade färger och utspätt tusch, på tunt bibelpapper, vad händer då, jo pappret skrynklar sig lagom mycket för att ge bilden ett liv, en extra spänning.

Ligger sedan en sen eftermiddagssol på snett in från sidan så bidrar detta till den förstärkta effekten av att man upplever ett landskap från ovan.

Detta är en annan del av bilden, inte lika dramatisk och utan soleffekt. Bladet jag jobbar på är stort 190x100 cm. Fladdrar och är sensuellt att jobba på, hållbart, lite glansigt.

Mina planer är att göra tiotalet bilder av denna typ. Hur de sedan skall visas på utställningar återstår att se, de måste skyddas men ändå visas "nakna" som de är.

Det ordnar sig säkert.

I ungefär hälften av mina mer abstrakta bilder återkommer kartbilder, landskap från ovan, det är den ständiga drömmen om att få resa ut som får sitt utlopp här.

Foto: Olle Q ©

How Swede it is...

...to be Swedish today.

Efter att ha sett en tämligen medioker Melodifestival, med snöstormen inlindande nya decimetrar av snö runt vårt hus, kopplade vi över till Skiathlon i Whistler.

En kväll, enligt alla experter, som var vikt på förhand för en viss norsk gutt, Petter Horthug, världens bästa spurtare och plåster (han drar aldrig en meter).

Men de i vitt skrudade svenskarna gav mig en nationell stolthetskänsla som jag inte känt på länge, deras slit och uppoffringar för varandra i spåret, gjorde oss både stolta och rörda. Ett lagarbete man får leta efter i cykelsporten, inte i skidvärlden.

Som gammal skidåkare med några Vasalopp i bagaget, så står skidsporten mig nära, kan inte påminna mig ha upplevt samma eufori sedan Wassberg och Svahns dagar i andra halvan av åttitalet. Visst skrek vi när Kalla och Haag gjorde sina stronga insatser, men med både Hellner och Johan Olsson med på upploppet blev det lite extra.

Det tog en stund innan man kunde somna.

Foton direkt från TV-skärmen: Olle Q

Reklam som når gudomliga höjder?

Som gammal avdankad reklamare är jag, liksom de flesta andra förmodar jag, ganska imun mot den kanonad av reklam som strömmar emot oss alla.

Men ibland, som i morse vid frukostbordet, stannade jag till inför denna annons från Svenska kyrkan och Stockholms stift.

Vad fick just mig att stanna? Jo utformningen först och främst, signalen den blixtsnabbt ger. Såg spännande rörelser i varma färger mot en svart bakgrund.

Rubriken Trådlöst är nästa stopp, sedan bara häpnar jag inför resten av texten.

Ord som ständig uppkoppling, fri support får mig att utbrista "Gud vilken annons!...." (förlåt).

Tänka sig den stelbenta Svenska kyrkan tar ett kliv in i nutiden, med ett språkbruk som hör vår vardag till - då är det häpnadsväckande.

Glädjande att de vågar, kan tänka mig att det finns krafter som strävar emot, men som nu fått ge vika. En islossning mitt i pågående snöstorm.

Livets början

Här har Mia radat upp de gummivalsar som hon tänker färga i den grafiska färgplattan med, i detta fall är det en shellackad silkboardkartong med bildens motiv på. Hänger ni med? Bra!

Så här ser en mindre del av den infärgade plattan/plåten ut. I plåten/plattan har Mia ristat och gröpt, ritat eller gjort andra strukturer för att få fram den bild hon vill åstadkomma.

Härligt rödtonad, med ockra, magenta och lite annat smått och gott i färgväg.

När den här plåten sedan är färdiginfärgad lägger Mia den i en grafikpress, lägger ett fuktigt koppartryckspapper på ca 300 gr vikt på plåten och kör sedan plåt och ark genom pressen och vips finns ett grafiskt blad som ser livets ljus för första gången.

Sedan görs allt rent, man börjar om infärgning och tryckprocedur så många gånger man bestämt att den grafiska upplagan skall bli.

Bilden heter "Livets början" och Mia befinner sig just nu i teststadiet där hon prövar sig fram färgmässigt. I bildens början skulle man kunna säga.

Visst är det härligt med lite färg när allt är vitt, vitt med stänk av grått ute.

Foto: Olle Q ©

Vintern biter sig envist fast.

När jag var ute och gick, då rimfrosten inte fanns kvar, då solen inte sken och kontrasterna mörkt ljus blir så påtagliga, fångade jag dessa motiv.

Foto: Olle Q ©

Illustrationssvammel.

Illustratörcentrum ville att jag skulle uppdatera min sida hos dem, jag letade i mina gömmor och tio nya teckningar lades upp för eventuellt intresserade illustrationsbeställare.

Vill gärna ha ett ben eller några tår kvar i den branschen, den är spännande och kreativt utmanande, ett utmärkt komplement till den fria konsten.

Moder Svea släpar och sliter för att de ständigt glupska ATP-fonderna på något sätt skall fyllas på. Denna bild är cirka 5 år gammal.

Den här bilden ville man ha för att visa att det finns åldersdiskriminering i högre åldrar också, får man fria händer, blir det ofta överdrivet men likväl tydligt och träffande, vill inte använda begreppet "mitt-i-prick", men det är ofta den rätta benämningen.

Den tecknade illustrationen är ofta tydligare och mer direkt, i sin uppgift att förklara något komplicerat, luddigt eller stelbent, än vad fotografiet är.

I fotografiet hur konstnärligt det än är, berättas det med detaljer, interiörer, ansikten, händelser direkt ur verkligheten, vilket kan få folk att känna en ovilja att närma sig ämnet det handlar om. Man känner sig "träffad" helt enkelt, eller hotad eller berörd.

Den tecknade bilden är inte lika personlig i sitt närmande, men når oftast ändå sitt mål genom att gå runt dina spärrar och hinder.

Vilket jädrans bludder.......

Illustrationer: Olle Q ©

Stremnaya High-way i Bolivia

Den kallas Dödens väg - Stremnaya highway. Undrar vem som kom på det namnet och varför. Tänk dessutom - bara tanken att bygga denna väg. Uhhh.

Här har den lämnat den trygga bergsvägen och är ute i det fria. Aningen brant och skrämmande långt perspektiv bara på detta foto.

Tung trafik, smalt och trångt. Expressgods är det knappast troligt att de fraktar.

Jag vet´e tusan om jag ens skulle våga åka här med en inhemsk chaufför.

Jaha, dags för ett möte, hur det nu skall gå till? Kanske får man backa till någon mötesficka.

Tack kusin Bo för hisnande bilder/ Olle

Swakopmund, Namibia

Ute vid havet, ungefär mitt på Namibias långsträckta kust mot Atlanten ligger Swakopmund. Tyska för Swakops mun. 280 km väster om Windhoek som är Namibias huvudstad ligger alltså denna badort och faktiskt också en plats där gammal tysk kolonial arkitektur är som mest påtaglig. Staden grundades 1892 som huvudhamnen i det dåvarande tyska Sydvästafrika, som alltså numera heter Namibia.

Här löper väg huvudvägen B2 förbi, liksom Trans-Namib, järnvägen från Windhoek till Walvis Bay. Flygplats finns givetvis också.

Invånarantalet är nästan 30.000 idag. En del fina attraktioner för besökande turister finns, exempelvis the National Marine Aquarium, ett stort Kristallgalleri och inte minst de spektakulära sanddynerna längs Langstrand söderut vid Swakopfloden.

Till Swakopmunds "skyline" märks bl a den vackra fyren.

Kända byggnader i staden inkluderar bl a Altes Gefängis, eller det Gamla fängelset, som ritades av Heinrich Bause 1909. Och den på bilden ovan, The Wörmannhaus byggt 1906 med sitt prominenta torn, idag är det ett stadsbibliotek. Huset har fått sitt namn efter den båt som landsatte de första bosättarna här, året var 1892.

Båten Marie Wörmann hade 40 tyska bosättare och 120 Schutztruppe (soldater). De byggde först grottor i sandynerna för att skydda sig mot svåra vindförhållanden, mest då vågor. En vågbrytare byggdes, hamnen byggdes med hjälp av 600 ur Kroostammens urbefolkning. Swakopmund blev snabbt den öppning mot omvärlden som inkommande och utgående båttrafik innebar.

När den Sydafrikanska unionen tog över Sydvästafrika år 1915 flyttades all hamntrafik till Walvis Bay, provinsiella regeringskontor stängdes, liksom mycket av affärsverksamheten, butiker mm. Folk flyttade ut. Staden hade förlorat sin attraktionskraft och sin ekonomiska bas.

Upptäckten av uranium i Rössing 70 km söderut, världens största ovan-jord uraniumgruva ledde till en enorm omvandling för Swakopmund, som på nytt levde upp och fick livskraft.

År 2000 skrev Kina och Namibia ett avtal om att upprätta en satellitspårnings-station i Swakopmund. Detta tillsammans med turismens betydelse har avgjort staden Swakopmunds öde från att ha varit dödsdömt till dagens blomstrande tillvaro.

Vädret till sist, omgivet av öken, regnar det mindre än 15 mm per år! Stuprännor och avloppsbrunnar i gatorna är ovanliga syner i Swakopmund.

Temperaturen är mellan 15 till 25 C året runt, torr värme, synnerligen behagligt med andra ord.

Bilder från Sveriges näst största konsthall.

Vi tog en tur till Edsvik konsthall i Sollentuna, stoltserandes som den nästa största i landet.

Dit till och med tröga, loja och svårrörliga kulturskribenter från innerstadens drakar sökt sig för att möta det oväntade, det som provocerat dem och deras ofta snäva uppfattningar om vad konsten idag rör sig om.

Nu vet de att det finns ett konstliv utanför tullarna också, välkomna ut i verkligheten.

Alltnog Edsvik är på tapeten, fina utställningar, idag invigdes i västra galleriet en utställning med grafiker från KKV i Malmö. Samtidigt pågår den stora Viva la Vida i den östra paviljongen. Fram till den 7 mars har ni alla en chans att se den.

När man rör sig bland bilder kan man ta bilder av bilder eller också tar man bilder av det som omger och ger rum för bilder eller konstverken om du så vill.

I morgon kommer några bilder av de konstnärliga bilderna.

Jag tog några bilder av kroppen runt konstverken - vägg, spegling, tak och golv, hoppas de lockar till intresse.

Foto: Olle Q ©

OS-staden Vancouver - världens bästa stad att leva i.

Tidningen The Economists medieföretag Economist Groups Intelligence unit gör årligen undersökningar om vilka städer på vårt klot som är bäst att leva i.

Economist bedömer bla hälsovård, stabilitet, kultur, miljö, utbildning och infrastruktur.

Och återigen toppar (för vilken gång i ordningen?)

Vancouver i British Columbia, Kanada.

Sedan följer i tur och ordning:

Wien, Österrike

Melbourne, Australien

Toronto, Kanada

Calgary, Kanada

Helsingfors, Finland

Sydney, Australien

Perth, Australien

Adelaide, Australien

Auckland, Nya Zeeland

Vad ser vi, två europeiska städer, ingen asiatisk, afrikansk, sydamerikansk. USA saknas.

Australien och Kanada utklassar resten av världen - något annat var inte heller att vänta.

Stockholm? Nånstans längre ner.

De tio sämsta städerna att leva i är inte lika kul att räkna upp, nöjer mig med att nämna de tre längst ner på listan: Harare, Zimbabwe. Dhaka, Bangladesh och lite förvånande Alger i Algeriet.

Vårsalongen väl värd ett besök.

Årets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm är mer än vanligt värd att besöka, som jag nämnt tidigare, ett fantastiskt smörgåsbord av svensk nutida konst, där varje huvudvridning, blick eller förflyttning bjuder på något nytt, oväntat. Ovanligt mycket måleri, vilket värmer extra. Har du en chans missa inte den här utställningen, svensk konst i ett enda härligt nötskal.

Jette Andersens två målningar i olja fängslade mig, kanske speciellt den till vänster här med titeln "Ty varje början är bara en fortsättning följer". Det är Jettes mamma som här mångfaldigats. Mamman som Jette gjort en hel serie målningar kring, kanske ett sätt att minnas- vara nära.

Det finns en manifestation, en monotoni i bilden som fängslar mig. Dessutom gillar jag hejdlöst mycket Jettes färgspråk, rent, sparsmakat men påtagligt.

Den högra målningen bär titeln "Det har hänt men hände inte dig". Sommar, vila, bekymmersfritt. Återigen, färgerna fångar mig.

Här är en besökande skolklass lite fundersamma över Erik Sigeruds stora målning "Post mortem". En grupp män vid ett bord, kontraster svart och vitt, något rinner, en smula morbid stämning, men fängslande, berättande men obegripligt - något som gjorde att jag stannade och tänkte - fångad.

Målningarna publiceras här efter medgivande av de bägge konstnärerna. Foto: Olle Q

Några illustrationer

Ja, som vissa av er vet, så har jag ett helt liv som illustratör (nu till stor del) bakom mig.

Här är några små axplock, temat är vin, gjorde en serie illisar för Året Runt för några år sedan.

Genren är cartoon, alltid varit, att se saker och ting från den lättsamma sidan gjorde mig till "gubbtecknare", och väl i det facket, vände sig alla som ville ha ett leende till mig eller några av mina "gubbkollegor". När vi hade för mycket att göra, bollade vi jobb till varandra.

En fin tid, öppenhet, generositet kollegor emellan präglade vardagen. Vi var inte så många gubbtecknare, så det fanns utrymme för denna kollegiala tillvaro. Annars hade nog djurinstinkten slagit sina klor i oss.

Illustrationer: Olle Q ©

Ulf med elever på besök

Härom veckan kom Ulf Wagner från Järna på besök i våra ateljéer åtföljd av tre mycket intresserade elever från den bildpedagogiska linjen.

Det känns så bra att få möjlighet att dela med sig av sina erfarenheter, kunskaper och teorier om vad som sker när en bild blir till. Det kändes som om vi nådde fram och gav något lite extra till fyra. Ulf själv konstnär, sa "ja kanske man skulle börja ägna sig åt konsten". Tack!

Foto: Olle Q ©

Nya Boeing 747-8

Ja inte den här versionen, den som flög häromdagen var en cargo-version, men så här kommer passagerarmaskinen att se ut.

5,6 meter längre än tidigare 747:or. 467 stolar i en tre-klass konfiguration. Räckvidd, imponerande 14,815 km.

Bild. Boeing

Mot suddiga bakgrunder

Det finns stunder då man ser djupet, har skärpan i blicken inställd på så väl enkla detaljer i förgrunden som det som utgör det "mjuka täcket" i bakgrunden.

Det blir ofta spännande kontraster, det bildas djup och distans, en viss känsla av att sväva infinner sig. Kanske man förnimmer något ännu större där borta? Det okända.

Foto: Olle Q ©

Min dröm om det nya badrummet

Varför har man inte tänkt i dessa banor? I stället för en massa meningslösa kakeldekorationer eller färgbårder i det nya badrummet - in med socialrealismen, tydligt och klart.

Realismen när den är som mest pregnant och välbehövlig, något att vila ögonen på då du borstar dina tänder eller fönar ditt hårsvall.

De här motiven hittades i den ryska staden Rostov, drygt fyrtio år gamla kakelväggar.

Nästa gång blir det föreställande i badrummet.

Häng på du också och bryt det brackiga badrumssnobberiet.

Gamla godingar

Som en ärrad kämpe, med år på nacken och historien kristallklar, ger jag mig själv rätten att prata fyrti- och femtital. Har upplevt bägge, med råge.

Överst ser vi en Buick LeSabre från 1951 med en ytterst sällsynt front, vindtirig minst sagt, med lyktorna samlade i en central position. En unik bil. "Endast en mor...."

Under en 1941 Chrysler Thunderbolt, som en lådbil, klumpig och egentligen ful som stryk, men med charm som en bullterrier. "Knappast ens en mor kan älska...."

Jag värms av minnen som dessa, tack Ola Öhlin som skickade en samling bil-bilder till mig.

Ljusfenomen

Ljuset från en traktor i nattmörkret, snötäcket blir lite gultonat av strålkastarna. Nästan spöklikt, lite skrämmande när man inte riktigt vet vad det är. En UFO som landat?

Tvärtom här klockan är halvtre på eftermiddagen, skuggorna blir blå, solens ljus också i toner av blått, finns knappast någon värme i bilden. Men vackert är skuggspelet. Ljuset som rör sig och förändrar sig varje sekund.

Foto: Olle Q ©

Tåg i Europa

När man tittar på form och färg är de ganska lika, det äldsta (första setet byggdes 1989) Sveriges X2000 är väl att betrakta som det tristaste vad gäller färgen och formen. Men här får vi nog skylla på åldern lite.

Det tyska ICE-tåget längst ner ligger bara snäppet efter vad gäller färgsättning, en lång röd rand skiljer. Formen? Ja vad skall man vänta sig?

Italienarnas Frecciarossa bryter ut lite både vad gäller form och färg, slankare i designen, ser snabbare ut (kan nå 330 km/tim), men framför allt är färgsättningen något som den grafiske formgivaren Lasse Hall borde tänka på om han nu mot förmodan för en ny förfrågan att designa svenska tåg.

Snöstorm

Alla kommenterar det - vädertjänsten råder bilister som inte måste ut att stanna hemma. I Svealand idag, i Götaland gångna natten. Norrlandskusten i morgon.

Nu har vi fått för våra synder och evigt saggande om klimatuppvärmning och stigande havsnivåer.

Istället is, kyla och snö upp till låren. Joja tackar ja.

Ta nu detta med förnuft - visst får man skoja lite - för tänka sig dagen efter fiaskot i Köpenhamn slog kylan till och den är kvar, med Kung Bores alla redskap i följeslag.

Leve vintern!

Francistown Botswana

Här ovan en kartbild över Botswana, landet som är 600.000 kvm stort, alltså 150.000 kvm större än Sverige. Den röda punkten är Francistown.

Huvudgatan i Francistown, med gammal hederlig vänstertrafik.

Visst funderar du ibland på Francistown i Botswana? Låt mig då ge dig några svar:

Francistown är Botswanas näst största stad med lite drygt 115.000 innevånare, staden kallas ibland för den "Norra huvudstaden". Den riktiga heter Gabarone och ligger drygt 400 km syd-sydväst om Francistown. Det är ca 90 km till det oroliga och illa sargade Zimbabwe.

Francistown som ligger där floderna Tati och Inchwe rinner samman var centrum för Afrikas första guldrush och är idag omgiven av gamla övergivna gruvor.

Även om man hittat spår efter människans närvaro här för 10.000 år sedan, så blir verkligheten beskriven vid ett betydligt senare datum. Runt 1830 under sin vandring mot Bulawayo i nuvarande Zimbabwe, förde Ndebelefolket sin kultur och sitt inflytande till dessa trakter i Kalanga, vilket utgör (nästintill) nordöstra Botswana idag.

Enligt uppgift var Nyangabgwe den närmaste ort intill Francistown att ha besökts av européer då Robert Moffat kom till Francistown. Han följdes 1867 av guldprospektören Karl Mauch som fann guld i Tatifloden.

Nuvarande Francistown grundades och namngavs efter Daniel Francis en prospektör som mutade in stora områden 1869. Francis blev direktör för Tati Concessions Company som ägde all mark i områdena.

I början fanns det bara en huvudgata och en jänvägslinje. Staden växte, men var som alla andra städer i Afrika på den tiden starkt segregerad, med en vit minoritet ägandes all kommersiell affärsverksamhet och en svart majoritet som bodde utanför stadskärnorna.

Segregationen upphörde 1966 då Botswana blev en självständig stat.

Fortfarande är gruvdriften jämte lantbruket de viktigaste näringarna. Nickel, cobolt och koppar utvinns i dag i gruvor som Tati, Selkirk, Phoenix och Dumola, vilket ger sysselsättning åt många i Francistown.

Bakalangafolket är den största enskilda befolkningsgruppen, idag finns även stora grupper med illegala invandrare från Zimbabwe.

Skolväsendet är väl utbyggt bla finns en University of Botswana campus och en teknisk högskola här.

Francistown är en viktig kommunikationspunkt här uppe i det, låt oss säga, nordostliga hörnet. Järnvägslinjen från Harare via Bulawayo till Gabarone går förbi här, det finns asfalterade vägar söderut mot Gabarone och norrut mot bla Ramokgwebana och Kazungula. Dessutom byggs en ny flygplats.

Jaha, jag hoppas dina frågor om Francistown, åtminstone delvis är besvarade.