Benedictus XVI har lite överraskande beslutat sig att innan sin egen död, abdikera från påvetronen.

Misstänker att det både spekuleras, lobbas och trycks på i Vatikanen.

Marty Feldman-sketchen för runt 40 år sedan, där han satt i köket och läste ett brev "You have been elected Pope, please reply soonest by ticking the yes- or no-box" glömmer man inte i första taget, tänkte att en av mina gubbar kunde ta första steget innan brevet från Rom kommer.

Illustration © Olle Q

Citrusdal, Sydafrika

För de som inte tror att det finns snö i Sydafrika, kommer här ett av många bevis på motsatsen, det är klart som korvspad att snön lägger sig på de höga topparna här som annorstädes på den stora afrikanska kontinenten. 

Just det som syns här är Sneeukop, på höjderna av bergsområdet med det välklingande namnet  Cederberg.

I det här området Citrusdal som ligger i the Oliphants River Valley, är jordbruk huvudnäringen och det odlas citrusfrukter i rymd och kubik, mest apelsiner.

Dalarna är också ytterst lämpliga för vinodling, liksom stora delar i Western Cape såväl öster som väster om Citrusdal. 

Den här delen av Provinsen Western Cape ligger ca 16 svenska mil norr om Kapstaden. Själva Citrusdal har cirka 5 000 innevånare, i trakterna ligger också några naturliga varmvattenskällor.

Staden grundades 1916, men först 1957 fick man sin första stadsförvaltning att träda i aktion för stadens bästa.

Eftersom detta är Sydafrika kan det kanske vara intressant att veta att 73%, alltså nästa tre-fjärdedelar av innevånarna beskriver sig själva som färgade, 21% som vita och 6% som svarta.

Språket är naturligtvis afrikaans, en slags sydafrikansk holländska som pratas som förstaspråk av närmare 95%, bara 1% har engelskan som förstaspråk. 

Skörde- och vinfestival måste naturligtvis hållas årligen, förra året var det full rulle i Citrusberg den 1 september, i slutet av vinterårstiden. 

Citrusdal Food & Wine Festival låter väl smarrigt?

Läs lite på bilden ovan så ser ni vad som bjöds tillresta Kapstadsbor och andra ex från Stellenbosch, Paternoster, Bitterfontein, Ebenhaeser, Jocobsbaai, Kalbaskraal, Koeknenaap, Lutzville, Piketberg, Vredendal, Darling, Yzerfontein, Goederwacht med flera orter i Mooreesburg.

Snyggt jobbat lilla Citrusdal.

Måleriet är mer än färg, det är titeln också.

Måleriet skapar ibland bryderier när man skall sätta titeln.

Inte nog med att själva måleriprocessen ibland kan rynka pannan och knorra armen, när allt väl kommit i mål så återstår ändå titeln. I just denna målnings fall, 90 x 140 cm stor, kanske man kunnat komma på något bättre. 

"Utan titel - grå" är mer än tillåtet slätstruket.

Ingen glans, ingen lyster, ingen spänning - bara grått och trist.

Men själva målningen i sig, från 2010, är väl avvägd, med diagonalen på plats, kontraster som sig bör, ljusinsläpp, färgklickar som tänder upp. 

Bilden/målningen är jag nöjd med.

Men titeln är kanske något att tänka på.

Förslag mottages med tacksamhet.

Måleriet på väg tillbaka.

Den här målningen gjorde jag 1990-1991, tidigt i min målarkarriär.
Efter ett liv som illustratör öppnades dörren till måleriets värld, visst hade jag trevat efter handtaget och många gånger funderat på att kliva in i en annan kreativ miljö.
Men det blev aldrig av, mest kanske beroende på att det var så spännande uppdrag jag fick som illustratör att det gott och väl täckte mina kreativa uttrycksbehov.
Men dörren öppnade jag, inspirerad av min Mia.

Lite av en befrielse blev det, att få resa sig från ett ritbord och ställa sig framför en målarduk bjöd verkligen in till fest. Några moddlare, ett batteri Galeria akrylfärg och jag var igång.

Att släppa det invanda illustratörsmanéret blev min först tröskelöverstigande uppgift.
Med den föresatsen ringande i huvudet blev det lättare än jag kunde tro, visst hade jag "mycket gratis" från illustratörssättet att uttrycka sig, linjer och ytor i måleriet är direkt hämtade från linjer och färgfält i illustrationerna, men motiven är väsenskilt olika.
I den här bilden kallad Flykt kan man skönja en kropp, baksidan av en kropp. Halvabstrakt bild.
Den är skapligt stor 73x110 cm.
Den köptes av en kvinna i Trosa vid en av våra Konstrundor här i Gnesta.

Men den får ändå representera början av en målerikarriär, som nu nyligen gjort ett uppehåll i några år, för att ge plats åt grafik och illustration, men som åter ploppat upp på nytt.
Det är inte lätt, ska ni veta, att hitta rytmer, former och framför allt bli vän med färgerna, det kräver en viss tids finslipande och avväganden.

Jag kämpar på....

Leksands IF - ett bottenlag, ekonomiskt.

Med all respekt för den tradition som Leksands IF genom åren visat som ishockeyklubb, liksom för de idrottsliga framgångar som föreningen också haft, samt inte minst, respekt för alla trogna supportrar.
Detta till trots, måste jag ändå ställa frågan;

Varför, fram till idag, allt på-tå-tassande för klubben från Hockeyförbundets sida?
Varför allt daltande med Leksands IF?
Varför har man inte vågat agera tidigare, kassako eller inte - samma regler för alla.

Först nu när klubben genomfört en rekonstruktion för att inte gå i konkurs, vill Ishockeyförbundet skärpa kraven på alla klubbar som genomgår/genomgått en rekonstruktion.
Även Leksands IF!!!
Förbundet säger sig "...behöva en större tydlighet runt det här med skuldtyngda föreningar..."

Vad som övergår mitt förstånd är att LIF inför denna säsong skulle ha uppvisat ett positivt eget kapital, för att ett antal månader senare ha skulder på otroliga 151 miljoner??
Men enligt de nya reglerna får nu Leksands IF uppleva ett så kallat kontrollår nästa säsong (2013-2014), visar då klubben upp ett negativt eget kapital igen, för andra året i rad så degraderas man.
Sannolikt blir det ett negativt resultat även säsongen 2012-2013.
Därför blir nästa säsong en ödes-säsong.

Degradering, något som många andra klubbar tvingats till innan, vem minns inte Björklöven, Borås HF och Hammarby IF som alla åkte ner i källaren, medans Leksands IF har hållits under armarna, trots urdåliga finanser under en längre tid än vad som framgår av media idag.

Supportrar till klubben anser att åsikter av den typ som jag här framför, "är förföljelse och hat."
Inget kan vara mer fel kära fans, vi som står vid sidan av, tycker bara att rättvisa skall råda, lika regler för alla lag. Rättvisa för alla!

Men icke Leksands IF, här får spelare och ledare betalt genom den statliga lönegarantin, fordringsägarna säger ja till en ackordsuppgörelse som gör att Leksands IF bara behöver betala tillbaka 25% av sina skulder!? Otroligt!
Vilka hjärtan, vilken uppoffring, vilken generositet från de blåsta leverantörernas sida, har de samtliga verkligen råd med det, eller vågar de inte säga nej, de enda som vågade var Skatteverket.
Och kommunen skjuter till miljontals kronor i olika skepnader och former.

Vad alla trogna supportrar bidragit med vet jag inte?
Men är man trofast öppnar man plånboken och bokar av sin semesterresa.

Hur som haver gläds jag åt att Hockeyförbundet äntligen fattat att folk blir förbannade lite här och där, när man särbehandlar vissa och skickar ner andra i lägre divisioner, trots att de har eller har haft samma problem.

Det bästa vore att klubben (LIF) skar ner lönerna radikalt, rensade ut i truppen för att lämna plats för egna unga förmågor, det må kosta av prestige och tabellplaceringar i en lägre division, men det måste, när man genomgått denna enda riktiga rekonstruktion - kännas omåttligt skönt.
Då skulle jag, om jag vore Leksandssupporter, vara mäkta stolt över mitt lag.
I dag är min bild av Siljansklubben solkig och negativ.

Men jag tycker Leksands Fäbodsknäcke är mer än gott.

Huge Australian trains. Stora australiska tåg.

This is the Chichester Ranges in the Pilbara region of Western Australia.

Now, relax, make yourself a cup of coffee and enjoy these powerful climbing- and downhill Australian iron ore-trains.
First the climbing train, up the steep grade of Chichester Ranges, it´s a 234 empty car train, when it has almost passed a loaded 234 car train comes into view and travels slowly down in a cloud of brake smoke.

Detta är Chichester Ranges i Pilbaradistriket i Western Australia.

Slappna nu av, laga en kopp kaffe och avnjut sedan dess kraftiga australiska tåg på väg upp och ner.
Först tåget som klättrar uppför det branta motlutet i Chichester Ranges med sina 234 tomma järnmalmsvagnar och precis som det passerat kommer ett lika långt, men lastat, tåg in i bilden, sakta utför i ett moln av rök från bromsarna. 

Zeus, världens största hund.

Zeus är av rasen Great Dane, verkligen great!
1,12 meter hög och med en matchvikt av 70,3 kilogram är han störst i världen enligt "Guniness World Records 2013."
Reser sig vovven upp blir han på bakbenen 2, 24 meter.
Denne storhet bor i Michigan, USA och husse och matte måste släpa hem 14 kg mat om dagen för att hålla honom i gott trim.
De har skaffat sig en van för att Zeus skall få chans åka med på matinköpsresorna.
När Zeus är ute och rör på sina långa ben, brukar folk fråga "Är det en hund eller en ponny?"
I mina ögon ser det ut som han skulle behöva öka på matintaget en del till, kanske 3-4 kilo per dag?
Lite hull skadar inte, det ger ännu mer pondus.
Skulle gärna ha sett en skälvande chihuahua hukandes under Zeus.
Av bilden att döma, publicerad i brittiska The Telegraph, september 2012, så är det lite si och så med tå-riktningarna, men allt kan inte vara perfekt.
I alla fulla fall är Zeus en fullvuxen representant för människans bäste vän.

Frimärkspresidenten Wilhelm Pieck.

Wilhelm Pieck blev Östtysklands förste, siste och ende president med titeln Staatspräsident der DDR.

Han representerade det av Sovjetunionen skapade DDR utåt, men funktionen som president kom att bli mer eller mindre formell p g a hans dålig hälsa. Han syntes sällan, så den egentliga makten satt det östtyska statsrådets ordförande Walter Ulbricht på, han framträdde dess då mer.

Därför har jag, och ingen annan, utsett Wilhelm Pieck till Frimärkspresidenten, kanske de enda bilder som folk utanför det dåvarande DDR fick se av honom.

Hans karriär var ideologiskt krokig, född 1876 valdes han in i Bremens stadsfullmäktige som socialdemokrat (SPD), därefter gick han några år på SPD:s partiskola i Berlin, där bl a Rosa Luxemburg och Frans Mehring undervisade.

Under första världskriget inkallades han i den tyska armén, där anklagades han för antikrigspropaganda och lyckades fly till Berlin där han levde i hemlighet.

1918 gick han med i KPD, det tyska kommunistpartiet och levde under trettiotalet i exil i Sovjet.

Han lär ha varit en av få som åtnjöt Stalins fulla vänskap och tilltro, ingen lätt roll i dåtidens jakt på alla och envar, som ens vågade andas det minsta tvivel om den brutale härskaren Josef Stalins politik och dödsmaskineri.

Efter krigsslutet i den sovjetiska zonen slogs SPD och KPD samman till SED, det Socialistiska Enhetspartiet. 

Pieck som f d socialdemokrat följde med i denna sammanslagning, tillsammans med bl a Otto Grotewohl som dock förblev SPD troget ända fram till det att SED bildades.

Wilhelm Pieck utsågs den 11 oktober 1949 till landets president, för att väljas om 1953 och 1957.

Han avled i september 1960.

Få minns Wilhelm Pieck, men som frimärke finns han säkert kvar hos många.

Han kan också vara värd att påminnas om, en okänd östersjögranne under det kalla krigets uppbyggnad.

3 new graphic-art prints. 3 nya grafiska blad.

"On one leg" "På ett ben"

"The Observer" "Betraktaren"

"The Ambler" "Passgångaren"

Mini-prints, only 13x19 cm. But steamingly fresh out of the printing machine. 

The technique is collography. Simply prints from a cardboard on which I have carved and drawn the characters with a sharp pointed sort-of-pen. 

After that, shellack, let it dry. 

And on with the different colours before you put into the electric printing machine. 

One copy at the time, and after that start the same procedure all over again. 

That is graphis printmaking.

Mini-tryck, bara 13x19 cm. Men rykande färska ur tryckpressen.

Tekniken är collografi. Enkla tryck från en vanlig kartong i vilken jag ristat, grävt och tecknat de olika figurerna men ett vasst pennliknande föremål.

Efter det schellackas plåten, som sedan får torka.

Sedan på med de olika färgerna innan plåt och koppartryckspapper läggs i den elektriska tryckpressen. 

Ett tryck i taget, sedan samma förfarande igen.

Det är det som är grafik.

World´s tallest building to be built in 90 days.

I am more or less stunned by the fact that if, this bulding-project will get it´s final approval, it will be finished in 90 days.

Take a look at it - 90 days?

Well, that is only part of the truth, it will take 90 days to put the building up, but the larger part of the work is being done in a factory. 

Shortly; the buildings wall- and floor panels will be built on the factory-floor. In a flat-pack way of system, like IKEA.

Electricity, plumbing, airconditioning will be installed in floors and walls before they get shipped to the construction site. 

But all pieces must be ready first. Once they are - the outdoor construction work starts.

This technique reduces the cost by two-thirds, less cement is needed.

Fresh-air heat recovery, quadruple glazing and 15 cm of thermal insulation will definitely add to the buildings green aura.

The cost? Less than half compared to Burj Khalifa in Dubai, which took five years to build.

Sky City in Changsha will stand tall, very tall, tallest in the world - 838 meters high.

So far so good.

One thing must be asked, is there really a need for these types of buildings, in which the most powerful economies of the world are competing, in what seems to me - a rather meaningless race.

Where will all this end up? 

Abu Dhabi will probably start planning for 890 meter high building?

Next up: India with 1 010 meter high tower......

One day, hopefully, even these countries will start contemplate and come to their senses and realise that economic growth, in this form, is not everything that people need.

Fresh water, food, health care, medical care, jobs and less corruption and fraud are higher on their list than Sky City is in the air.

In the meantime, good luck with the Changsha-project.

Hamad International Airport, Doha, Qatar. Sprillans ny!

Den 1 april visar Qatar upp sina nya muskler, då öppnar den nya flygplatsen Hamad International Airport sina landningsbanor och portar.
Lite av en utmanare till Dubai i kampen om att bli ett nav för trafiken mellan Sydostasien/Australien och Europa.
Eftersom Qatar Airways har reguljär direkttrafik från Arlanda till Doha, ligger det nära till hands att välja Doha som nav.
Till och börja med är det 12 internationella flygbolag som trafikerar den nya flygplatsen, inkl några lågprisbolag.
Qatar Airways flyttar successivt över all sin verksamhet, vilket väntas bli klart i slutet av 2013.
28 miljoner passagerare räknar man med under det första året för att 2015 nå upp till 50 miljoner, ja d v s om nu inte Peak Oil sätter vissa käppar i hjulen för så storvulna planer.
Dubai har nästan fått hybris, där hoppas man på att Al Maktoum Airport skall kunna ta hand om 160 miljoner passagerare årligen, med fem parallella start- och landningsbanor kanske man lyckas, men Peak Oil hotar i bakgrunden.

Bygget i Doha kostar flis, pengar finns i Qatar - i överflöd - notan slutar på ca 100 miljarder svenska riksdaler.
Qatar Airways flotta är stor, idag 110 maskiner, men med 250 i order, hos Airbus och Boeing.

Vad gäller arkitekturen så är det inget jag ramlar av stolen inför, de flesta nya flygplatser ser ungefärligen ut så här, välvda tak, mycket glas, trafikleder i olika plan.

Men med Abu Dahbi och Qatar som medspelare är inte Dubai ensamma på plan, en finansoro och en begynnande oljebrist kan få Dubai att vackla, medan Abu Dahbi och Qatar står solida kvar - ett tag till.

En felsägning...

... med oönskade följder, nu försöker Nisse visserligen bagatellisera det hela, men konsekvenserna är definitiva. Kniven har gjort sitt och så har Nisse.............

Klicka på bilden om du vill se den större. Copyright © Olle Qvennerstedt

30-floor hotel built in 15 days! Where...?

China does it again, they built this 30-floor hotel in Changsha in just 15 days.
How could they?
The truth is this; walls and floor panels, they call it "Flatpack system", were bulit in a factory prior the rising of the building.
The electrics, plumbing, air conditioning and flooring will be installed within the panels before they are being transported to the construction site and put together.
This technique reduces the cost to build by impressing two-thirds!
And because less cement is used the greenhouse emissions are reduced.
A 15 cm thermal insulation will also boost the buildings green status.

And now!
Read this:
This flatpack system with it´s factory-built technique will soon be used in the same city of Changsha, when the worlds tallest building will be constructed.
A 220-storey Sky City project is on it´s way.
In will be completed in just 90 days!!
BSB stands for Broad Sustainable Building, never ever under-estimate the will among the Chinese builders to be as environmentaly friendly as possible.
The cost will be cut in just about half compared to the previous world´s tallest building, the Burj Kahlifa in Dubai which took 5 years to build, compared to 90 days in Changsha.
The cost to build Sky City is likely to be US$ 620m.

The Sky City will stand 838 metres tall and will feature a hospital, schools, offices and leisure facilities for its 17 000 residents.

China does it.

Louise Hoffsten doesn´t follow the stream.

Louise Hoffsten har ett stort hjärta och delar frikostigt med sig av sin själ.
Hon tänker på djupet och inte i första hand på ytan, hennes låt i går kväll speglar väl om något just det.
Med ett skönt och tungt bakgrundsgung, en samstämmig kör kommer hennes budskap fram med en känsla som få andra artister kan förmedla.
Det är därför hon gick till finalen i Globen.
Här finns blueskänslan, här får vi ärliga besked om att inte bara följa strömmen, vilket kändes som ett budskap riktat direkt till mig, jag fick något att tänka på.
Louise Hoffstens röst är egen, det finns ett driv i den som gör att orkester, kör och hennes eget munspelande är sammansvetsat till en helhet, som håller.
Sällan jag skriver om musik, men när jag blir berörd - som nu - då gör jag det.

Tack Louise.
One thing is fore sure, you don´t follow the stream, you don´t have to, you are yourself.
That´s all that matters.

South African A340-300 i varierande skrud.

Denna magnifika A340-330X specialmålades tidigt 2012 för att flyga de sydafrikanska deltagarna i London OS tur och retur. Hon heter ZS-SXD och är nummer fyra i den serie av 343:or från Airbus som SAA beställde för några år sedan, de flyger längre distanser inom Afrika samt till Europa, Nordamerika, Asien och Australien. En skönhet är hon.

 

Övriga 343:or (A340-313X) ser ut så här, vita kroppar och en grafiskt tilltalande stjärtfena, i klass med nationsflaggan faktiskt. South African tog över några av dessa från det krisande Iberia, Spanien innan de fick krypa in under British Airways vingar för att undvika en konkurs.

Under en övergångsperiod saknade de stjärtfenedekoren och uppträdde i helt vit skrud.

Två maskiner har dessutom tidigare varit uthyrda till Jet Airways, men är nu tillbaka i SA-färgerna.

Vit exotism?

Det är lätt att så här års tycka att det är vitt, grått, mörkt eller någonstans däremellan.
Aldrig något annat.
Men det är inte sant, för soliga dagar är det exotiskt, så till den grad att all annan exotism vi serveras med från bl a naturprogram på TV får svårt att matcha en gnistrande vinterdag här hemöver.

Men ärligt talat, jag personligen, som jobbar med färg, tycker att en dag som det är idag, vitt, vitt och åter vitt, att det också är vackert.

Likaväl som bilden här ovan visar ett ljus i de annars dämpade gråtonerna, där ockrafärgade vasstrån och ljust brungrå nyanser i björkstammen, på ett abstrakt sätt förgyller bilden.
Men utan ljusets möjligheter att reflektera de få färgerna som finns hade denna bild inte legat där den nu ligger.

Lagd bild ligger.

Ett riktigt fryshus i Chicago.

Ett kylhus/fryshus skall vara kallt, kunderna ska kunna lita på att det som förvaras inte blir förstört.

Men när som i detta exempel det gamla Fulton Market Cold Storage Company efter nittio år i branschen beslutade sig för att flytta ut, blev huset stående ett tag.

Dåligt underhåll, minst sagt, gjorde att de nya ägarna blev en aning förvånade när de för första gången skulle inspektera deras från utsidan sett, nyhyrda och till synes helt klanderfria byggnad.

Men mitt i vintern är Chicago kallt och blåsigt (Windy city), läckande sönderfrusna vattenledningar, fukt och snö som drar igenom huset hade förvandlat interiörerna till rena Antarktis.

De nya hyresgästerna, en tillverkare av motorcykeldelar, tvingades först av allt att hyra ett avfrostningsfötetag (jodå sådan finns), men innan dess hyrdes även en fotograf, Gary Jensen, in för att föreviga detta fullkomligt overkliga, som ingen skulle tro på om det inte fanns dokumenterat.

Det är fortfarande kallt, så Hartshorne Plunkard Architecture som avfrostar har säkert hela skogar av stalaktiter kvar att blåsa bort.

Risken är väl att Lake Michigan, som resultat av det, stiger över sina bräddar.

Foto. Gary Jensen

Concordes öde var förutbestämt?

Air France AF 4590, 25 juli 2000.

Ingen som såg TV-nyheterna den 25 juli 2000 har glömt den kanske mest fasansfulla filmsekvensen man kan se, när ett övertänt Air France Concordeplan bara har sekunder kvar innan det kraschar in i ett hotell.
Filmen togs av en lastbilschaufför som hade sinnesnärvaro nog att stanna till, fiska upp en kamera och fånga maskinen som vänt om för att försöka nå Orlyflygplatsen.
Men det lyckades inte, 113 omkom, 100 passagerare varav de flesta var tyskar, nio besättningsmedlemmar och fyra stackars krakar på marken.
Det är tyska Der Spiegel som för några månader sedan redovisar en noggrann undersökning av olyckan gjord av en juridisk grupp (advokater), som intervjuat flygexperter, granskat dokument och inte låtit något blad ligga orört där det låg.
Det är en tämligen omfattande kritik som de kommer fram till, i korta ordalag man kan sammanfatta det som att "Prestige går före säkerhet."
Bristerna på själva flygplanet var kända i årtionden. Och bristerna bestod i att deltavingens tunna plåtskal på undersidan ovanför hjulen var så tunn att vid däckexplosioner så kunde bitar slå igenom plåten och träffa bränsletankarna.
Detta var precis vad som skedde den 25 juli år 2000. Vid starten precis innan planet lyfter får man ett däck som exploderar, slår igen plåten och träffar tanken och skadar den samtidigt som gnistbildningen omedelbart antänder flygbränslet.
Man har haft teorier om att hjulet slets upp av en del av en titanplatta som ett tidigare startande Continental-plan (DC-10/MD-80) skulle ha tappat vid sin start.
Advokater pekar på stora brister i undersökningar och uppföljningar av ett otal tidigare däcksexplosioner som drabbat Concorden, där bl a frågan om de nära liggande bränsletankarna kunde få ett bättre skydd med ett extralager skyddande metallskikt, men inget åtgärdades.
84 gånger har dessa däckexplosioner skett, varav 16 gånger som de ansågs som "allvarliga incidenter."

Men att avveckla detta prestigeprojekt skulle för både Frankrike och England ha varit omöjligt, alldeles oavsett de risker varje start med överljudsplanet Concorde utgjorde.
Detta smäckra överljudsflygplan som lockade lyxkunder från hela världen blev alldeles för mycket att sola sig i glansen av, snarare än att börja tänka på förstärkande metallskikt på undersidan av vingarna.
Där var det ju aldrig någon som tittade.

Men hittade gjorde däcksrester, som också fick skriva det avslutande kapitlet på en överljudshistoria.
Synd bara att det fick ske, det hade troligen kunnat undvikas.

Till saken hör att hela Concordeprojektet som ett prestigeprojekt var på väg att gå i graven alldeles oavsett, men säkerhetsgranskningen visar att det kunde skett utan denna katastrofala final.
Idag 2013 hade dessa maskiner varit alldeles för oekonomiska i drift, omoderna och glansen kring dem hade säkerligen falnat även hos de som sitter på heaps of money.

Vad Sverige behöver så är det fler miljonärer?

Innan ni skickar anabolpumpade gorillor till min bostad läs detta först.

Det finns, tyvärr, en vanföreställning om att bara man beskattade de bättre bemedlade, de rika högre, ja då skulle Sverige återgå till det gamla folkhemmet med en perfekt skola för alla, en fullt ut fungerande sjukvård - ja en omsorg värd namnet.
Hur de bemedlade skulle reagera vet jag inte, förmodligen skulle det bli ett exodus till länder med lägre pålagor.
Men låt oss tänka oss följande scenario; regering och riksdag beslutar sig för att ett ett huj pungslå alla miljonärer i landet, på vartenda korvöre efter skatt, då skulle vi väl i all fridens namn kunna slå oss till ro och fullt ut finansiera välfärden?
Jonas Sjöstedt (V) som med stora yviga gester pratar om "de rika" och de underverk som skulle ske om de bidrog med mer, han får här mer än mer, vi tar allt de rika de äger och har.
Bra, vi har det som utgångspunkt.

Hur länge skulle alla dessa pyramider av guldslantar räcka?

Jo, i en vecka!

I en vecka skulle den offentliga sektorn hållas under armarna.
Slutsats, vi behöver betydligt fler miljonärer.

Men vi fortsätter en bit till, och plockar allt från de som är taxerade över en miljon i årsinkomst.
Plus att alla vi andra skulle jobba helt gratis.

Jo då får vi till en vecka till!

Alltså redan efter två veckor står vi vid ättestupan, igen, och då har vi rensat alla förmögnas tillgångar och lite till.

Om vi sedan fortsätter ner i inkomstskalorna, och kanske tar allt från de som tjänar 700 000 upp till en miljon om året och så vidare, snart är landet tomt, folk är utfattiga.
I vilken vecka detta sker vet jag inte, men jag vet att det finns inga kistor att ösa ur, som många tycks tro.

Är detta ren högerpropaganda undrar ni?
Nja, det är siffror som Skattebetalarnas Förening presenterade för några år sedan. Jag bara försöker sammanställa vad de kom fram till då.

Kanske borde våra internationella storföretag förmås att betala skatt i detta land, en tobinskatt låter inte så pjåkigt heller?

Handsken är kastad....

Manliga ideal månne?

Två av våra absolut mest populära TV-personligheter är Leif GW Persson och Plura Jonsson.

GW i sitt populära SvT-program Veckans Brott och Plura i TV3 med Pluras Kök men med betydligt färre tittare.

Bägge är män, bägge är, tämligen, till åren komna, bägge är kraftigt överviktiga. Lite råbarkade och lurviga.

Leif, sittandes vilande mot sin käpp i direktsändning efter direktsändning, är muttrig, klurig, skarpsint, analytisk och språkligt en ekvilibrist. Har glimten i ögat. Han är sig själv och struntar i stort sett vad andra tycker om honom - tycks det.

Plura snurrar runt i ett kök i något som kallas ett matlagningsprogram, Pluras kök, men som mer är en soppa av skålande, drickande, rökande och långa outhärliga reklamavbrott.

Men han har en stor portion humor, stort hjärta, mycken värme och en generositet mot vänner och gäster som imponerar. Inte så muttrig. Språket är vårdat. Men även han struntar i hur han ser ut, vad folk tycker och tänker om honom - tycks det.

Det är kanske det som gör dessa båda herrar så populära - just det att de är sig själva och inte är en förväntad fasad av senaste trender inom hårvård, klädstil och uppträdande.

DN:s Magdalena Ribbing har förmodligen synpunkter.

Herrarnas kroppsformer inverkar inte heller i negativ riktning vad jag har förstått, för mig är det inga problem, men många andra ser mer, eller enbart, till yta än innehåll, samma kategori som ofta hör av sig och vädrar sina åsikter om hur andra borde vara och uppträda utan egen självrannsakan.

Om man nu kort, bara kort, ställer följande fråga;

Hur skulle folk i gemen, press, media och tyckare von oben, tycka om vi hade ett par kvinnliga programledare i ungefär samma åldersgrupp, med samma fryntliga kroppsformer och mindre nogräknad klädstil?

Skulle den klädsamma tystnaden kring deras yttre vara lika kompakt som när det gäller GW och Plura?

Skulle vi även acceptera dem bara för att de var sig själva och struntade i andras tyckande?

Bäst, och för ordningens skull, att säga att visst finns det fler populära kvinnliga programledare, men de hamnar inte i denna tyngre, lite mer råbarkade kategorin.

Frågan är ställd.

Herbert Tingsten - liberalen det slog gnistor om.

Herbert Tingsten har snart varit död i 40 år, men ingen som levde innan hans bortgång och som hade sina öron på spets, kan ha undgått denne karismatiske och ytterst egocentriske tidningsman med titlar som; chefredaktör, professor, statsvetare, författare och fri liberal tänkare.

Som liberal, tidningsman och chefredaktör satt han alltså på Dagens Nyheters högsta pulpet 1946 till 1959. Som statsvetare sysslade han med forskning kring politisk idéhistoria och svensk- och utländsk författningshistoria.
Författarskapet var levande och engagerat, särskilt när han skrev om politiska ideologier, ex "De konservativa idéerna", "Socialdemokratins idéutveckling" som är värda att nämna.
Hans memoarer omfattade fyra band, fyra epoker av hans liv.
Sammanlagt skev han fler än 50 böcker.
Hur många artiklar av olika slag han skrev lär ingen veta, men det säga att det blev en bit över 1000.

När slog det då gnistor om Herbert Tingsten?
Jo alltid, denna storrökare var tidigt starkt kritisk mot den framväxande nazismen, liksom hotet från den sovjetiska kommunismen.
Andra som fick känna på hans swingar och spetsiga kommentarer var bl a den, då säkert sittande, socialdemokratiska regeringsmakten här hemma, mest för deras socialiseringsidéer och flirtande och svansande för östblocket.
Märk väl att Tingsten varit socialdemokrat innan han tillträdde som chefredaktör för DN, han ändrade ståndpunkt och blev liberal 1945.
Kungahuset, statskyrkan och t o m boxningssporten fick också sina kängor.
Tingsten ville att Sverige skulle bli medlem i NATO och ville att vi skulle skaffa kärnvapen.
Åsikter som liberaler kan brösta av med, men som mer partilojala ideologer idag inte ens vågar tänka tyst om eller än mindre drömma om.
Men Tingsten han vågade han, tiderna var annorlunda och det kalla kriget framkallade starka åsikter och ställningstaganden i de mest kontroversiella spörsmålen man kunde tänka sig.

Under sin tid på DN hade Tingsten ett väldigt stort publicistiskt inflytande, dels i sin tidning men även i det nya TV-mediet, där blev han snabbt en frontfigur vid debatter.
Hans goda, skulpturalt runda men fårade ansikte, vilande mellan några fingrar och med en cigarett i den andra handen, eller så lutades huvudet bakåt, nästan i Mussolini-pose, drog han lite på sina svar för att ge eftertryck åt den grundliga analys han gjort innan svaret.
Jag minns honom mer som en jovial och karismatisk debattör, med spetsig tunga än som den som ivrade för än det ena än det andra av jordens alla ödesfrågor.
Exempelvis, han var för ATP, han var emot apartheid, för Israel, mot diktaturer i allmänhet och en stor USA-vän. Medlem i republikanska klubben.

Med andra ord, en person med åsikter som han förde till torgs alldeles oavsett reaktioner och kritik.
Han visste vad han ville ända fram till något ryckte bort honom 77 år gammal.