...jag skall försöka förklara. Åke, jag gillar tåg och jag gillar flyg lite mer än många andra gör, ibland när suget efter tågljud blir för stort går jag till datorn och tittar på rörliga tågbilder. Och lyssnar på ljudet när de dånar fram. Klockor som ringer, sirenerna som tränger genom hela kroppen!!
Hänger´ru med Åke?
Å det där med tåg gör mig alldeles knottrig av lycka, jag får rysningar i kroppen och håret reser sig på armar och huvud.
Till slut blir det för mycket för hårstråna speciellt på huvudet, de orkar inte med det här med rysningar och resningar i långa loppet, de tröttnar på tågsignaler och det utdragna skarvdunket.
De vill bara bort och faller eller rent av hoppar av och jag tror Åke att de lämnade i förtid.
Men det är det faktiskt värt?
Alldeles nyss förstår du så lyssnade jag på ett Canadian Pacific-tåg med tre tunga dieslar tjutande förbi Bedell i Ontario på väg mot Smith Falls. 27 september 2008.
Fattar du? 109 vagnar rullar förbi i full fart - inte undra på att håret ramlar som löv på hösten.
Tågen lever, de låter, skramlar, dunkar och rör sig.
Ja´ru Åke, man behöver inte vara hund för att inte riktigt förstå sig på detta vurm för larmande tåg, men det underlättar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar