Patagonienparakit eller Patagonian Conure.

Patagonien, en enorm landmassa i sydligaste Argentina och Chile, med Andernas snötäckta bergskedja i väster, vilka oftast gör att vinden störtar ner för bergsidorna som vetter mot inlandet.
Det blåser alltså konstant på slätterna i Patagonien.
Ganska långt norröver längs Atlantsidan av Argentina ligger halvön Valdés, omgiven av bukterna Nuevo och San Matias.
Sanstensklipporna längst ut är höga och där bygger Patagonienparakiten sina bon, de gräver ut dem i sandstensväggarna, vissa kan bli tre meter djupa.
Ett perfekt skydd mot hotande faror från trutar och kondorer när ungarna fötts.
Kampen om platserna är stor, men de kommer efter strider överens, monogama djur är de också, så när 30 000 par kommer i stora flockar på den våren för att häcka, blir det ett förfärligt skrikande av varje parakit för att hitta sin partner.
De känner igen varandras läten och hittar till slut alltid varandra.
Nere på stränderna rullar havselefanterna och späckhuggare och andra giganter på trettio ton och däröver vältrar sig en liten bit ute till havs.
Patagonienparakiten tillhör släkten Cyanoliseus och är en förhållandevis stor parakit på runt 50 cm med avsmalnande stjärt och ett gråvitt brutet band över bröstet. Gula, orange och gröna inslag finns också.
Den flyttar omkring efter säsong och tillgång på föda.
Och den finns som fågel att köpa och sätta i bur hemma, men låt den hellre leva i friheten i Patagoniens fantastiska landskap.

A400M har det vått om fötterna.

Airbus A400M Airlifter genomgick för dryga tio månader sedan tuffa vattentester, man startade och landade på banor täckta med vatten, för att verkligen prova att det fungerar även i de tuffaste av förhållanden.
Detta skedde i Istres i Frankrike, resultaten blev framgångsrika och på Farnborough Airshow i juli så visade hon upp sig tillsammans med andra skönheter.
M står för Military, om nu någon skulle tveka.

Och, är det bäst att tillägga, även när det är kallt om fötterna klarar hon sig alldeles utmärkt att både starta och landa, detta under tuffa provflygningar i Lappland i vintras.

Lena Highway or Federal Highway M56

Kärt barn har många namn, utöver M56 kan den också på engelska benämnas the Amur-Yakutsk Highway eller Highway from Hell.
Den ligger, många tidszoner bort, långt ute i öster i Ryssland, detta jättelika land. Och den förbinder Jakutsk med Skovorodino genom en ca 120 mil lång korridor, delvis parallellt med den ännu icke färdigbyggda järnvägen till Jakutsk.
Namnet Lena Highway har den fått från floden Lena som rinner i nordsydlig riktning och vid vars östra strand staden Jakutsk ligger.
På andra sidan floden ligger Nishny Bestyahak, under vintertid kör man enkelt över den frusna floden, eller tar färjan, men stora delar av året vare sig bär eller brister isen, ingen vågar sig över eller kan ta sig över.
Och det finns ingen bro, men den här vägen då? Jo den är visserligen en federal väg byggd mellan 1925 och 1964 och det är fortfarande en grus (eller ler-) väg.
När den är frusen på vintern går det utmärkt att köra, 70 km/h är maxfarten satt till.
Men, när tjälen går ur och när regnen sommartid sätter in, blir vägen oframkomlig mer eller mindre, leran sväljer t o m mindre bilar, vilket gett vägen sitt namn Highway from Hell.
Och....tänk er själva att sitta i denna sörja och komma vare sig fram eller bak, vilket rent helvete det måste vara.

Ta en titt på bilderna, klicka på dem och se dem lite större.
Ganska remarkabla bilder, att detta får fortgå i ett land som har pengar (olja och gas) och lägger så stora belopp på militär rustning och annat, som borde stå tillbaka för det mest elementära behovet att få en framkomlig väg, året runt för de som bor i Jakutsk (Yakutsk).

Microsofts nya logo, njaeee....

Obs! Klicka på bilden så blir den läsbar.

Microsoft har piffat upp sin image, logo har stelnat och typsnittet är ganska fräscht.
Det verkar som Apples Myriad Pro ligger som grund.
Åtminstone om man får tro sajten techcrunch.com:s kritiska ögon. De säger att man rätat upp benen på M:et så de står lodrätta, förlängt de avslutande delarna på s:et något samt dragit ihop f och t "ribborna".
Det är möjligt, men i mina ögon mindre troligt att de är så i händerna på Apple att de inte kan tänka självständigt.

I det stora hela tycker jag hela logo-bilden är ganska stel och aningen trist. Den andas inte morgondag precis.

Holmhällar, paradiset omgivet av vatten.

Längst ner på sydöstra Gotland ligger Holmhällars raukområde, med Heligholmen vilande några hundra meter ut i havet.
Holmhällars Pensionat döljer sig bland krokiga tallar en liten liten bit upp från den här runt utbuktande halvön - kan vi kalla den.
En vandring längs sandstränder, bland kalksten och sansten, raukar och rabbishål i marken, med blommor och växter som lever sitt liv bland sten och i minst sagt karga miljöer.
Raukområdet är spännande att utforska, sandstränderna som sagt bitvis nedtyngda av tång, som inte minst sädesärlorna har hittat till, beståndet av flugor är obegränsat.
Havet rakt ut, glimmrar ibland i solen, är hotfullt mörkt när regnskyar drar in eller dånande och skummande när vinden visar den sidan.
Några bilder från Holmhällar, Mias och mitt paradis någon vecka varje år.
Pensionat Holmhällar hyr ut cyklar, har rum, stugor, halvpension, självhushåll, bastu, tv-rum, konferenssalar, uteservering och matsal, gungor och annat skoj för de små.
Rekommenderas.
Det är naturens skiftningar som gör att vandringarna aldrig, aldrig blir de samma som drar oss dit, pensionatet kommer som en presentbonus.
Tack Kalle och Eva för i år.

Kängurun och jag

En decemberdag i Cleland Park, nordost om Adelaide blev minst sagt minnesvärd.
På stora ytor, inhägnade, men fortfarande stora ytor fanns det massor av olika kängurus, stora röda och sedan nedåt i storlek och en variation i färger "ner" till grått.
Fredliga, vana med människor, lät en del sig klappas och strykas över ryggen.
När jag själv försökte närma mig en röd på samma nivå så blev den lite tveksam och avvaktande, ärligt talat kom jag inte så mycket närmare än så här, med respekt och hänsyn till kängurun.
Den tillhörde inte de som lät sig klappas.
Men spännande var det.

GO Transit - dubbeldäckad kanadensare.

GO Transit, en del av Metrolinx som binder samman Stor-Toronto med Hamiltonområdet längs Lake Ontario (the Golden horseshoe.)
Det hela började i maj 1967, idag transporterar GO Train och GO Bus inte mindre än 62 miljoner passagerare årligen. Lägg därtill ett tunnelbanesystem och ett spårvägsnät så får du en storstad med en mycket välutvecklat kollektivtrafik, som Melbourne, där det visserligen knakar då Melbourne växer som bara attan, lite för snabbt anser kritiker.
Och alla vi här i Sverige som spänner bröstkorgen sedan några år tillbaka för att vi har moderna dubbeldäckade tåg, de finns och har funnits i många, många städer och länder sedan årtionden tillbaka, så vi ligger i släptåget efter en era som började i mitten på sjuttiotalet i Toronto, hur det började i Sydney, Berlin, Köpenhamn, Zürich och andra städer kan jag intet om.
Men dubbeldäckarna med tre olika passagerarplan att sitta på är praktiska och lyckade på alla sätt.
De är här för att stanna.

Planespotting.

Traditionellt hålls varje år en Spotting weekend i Sydney, eftersom jag är medlem i Sydney Airport Message Board hålls jag informerad om detta event.
För min del så är avståndet lite stort och kameran kanske lite liten?
Eller kanske främst objektivet?
Hur som helst samlas mina australiska vänner längs start- och landningsbanorna på Kingsford Smith Airport eller Sydney Airport i dagligt tal.
Under några intensiva dagar plåtas det, diskuteras det, byts det erfarenheter både om flygplan, kameror och egna flygupplevelser.
Kurt Ams är administrator för denna flygdiskussions-klubb, som synes även arrangerar en del aktiviteter, det är Kurt som tagit bilderna här ovan.
Jag misstänker att han inte har något emot att få figurera på en svensk blogg.

(Kurt, in case you stumble over my blog, hope you don´t mind me using a few of your shots from the latest Spotting weekend, thought so. Cheers.)

Intressant om oljelagren i South Australia och tänkvärt för oss i Europa.

I dagens upplaga av the Advertiser i Adelaide, South Australia tas den ytterst känsliga frågan om vad som händer med oljetillgången vid exempelvis en uppflammande kris i Mellanöstern.

I det här fallet är det delstaten South Australia det gäller, men det gäller de övriga staterna i Australien och det gäller oss i Europa i lika stor utsträckning.

Här kan du klicka/eller klistra dig in till tidningens artikel.
Skriven av tidningens vetenskapsreporter Clare Peddle.

http://www.adelaidenow.com.au/news/south-australia/states-fuel-tank-running-on-empty/story-e6frea83-1226447890217

Hur stora oljelager har vi i Sverige, hur ser det ut i resten av Europa? Vilka länder kommer att kunna fylla sina lager och från var kommer den oljan, kommer priserna att avgöra vem som kan köpa?
Vilka sociala konsekvenser får det? Hur kommer matförsörjningen att se ut? De livsviktiga transporterna hur påverkas de?
Ett ev krigsutbrott i Persiska viken skulle leda till att nio (9) supertankers med 18 miljoner fat olja om dagen inte kommer att kunna leverera längre.
Tilläggas bör att tre av dessa går till Europa och Nordamerika, resterande sex öster ut till de asiatiska länder, främst Kina, Japan, Sydkorea, Indien med flera länder.
Singapore som är en stor oljehamn och vilken är den utskeppningshamn som förser bl a Australien med olja drabbas naturligtvis också svårt vid ett totalstopp.

Detta är frågor som vi borde ställa oss. Nu.

I Kjell Alekletts bok Peeking at Peak Oil som Michael Lardelli (på bilden) översatt till engelska finns allt du kan tänkas finna av intresse kring oljans öden och äventyr.
Och att den inte är en oändlig resurs.

Beställ den på www.amazon.com.

Den kommer på svenska framåt höstkanten.

Slaget om Singapore 1942

Det ointagliga fästet Singapore föll den 15 februari 1942, efter en veckas strider.
De numerärt underlägsna japanska styrkorna hade åsamkat britter, australier och indier det värsta nederlaget i imperiets historia.
138 708 brittiska, australiska och indiska soldater kapitulerade.
Den 25:e japanska armén hade kommit norrifrån, genom den ogenomträngliga djungeln som britterna ansåg vara deras bästa "bundsförvant."
Det japanska flygvapnet var effektivt, de sänkte flera slagskepp, vilket lämnade hela den östra sidan av Malackahalvön öppen för nya japanska angrepp. Stora indiska styrkor tvingades kapitulera efter att ha omringats.
Från början av februari artilleri-besköt japanerna de allierade och med ett effektivare flygvapen, taktiskt kunnande och effektivare artilleri avancerade japanerna dag för dag.
Hade de allierade vetat att de var tre gånger så många som de japanske trupperna hade de kanske inte vikt undan för omgrupperingar och taktiska reträtter så ofta.
Stora förluster för de stridande men även civilbefolkningen, närmare en miljon sökte skydd i de krympande delar av Singapore som de allierade höll.
Generallöjtnant Arthur Percival ombads flera gånger av sina militära rådgivare att kapitulera under slutdagarna,  "...... för att spara liv, civila och soldaters..."
Winston Churchill skickade ett telegram den 10 februari med bl a dessa ord: "... det brittiska imperiets och den brittiska arméns ära står på spel i Singapore..."
Den 15 februari bröt japanerna igenom de sista försvarslinjerna, de allierade hade slut på ammunition och mat, plundringar och deserteringar bland allierade soldater orsakade kaos i de centrala delarna.
Percival beslöt efter ett mötte med sin stab att skicka en delegation med en vit flagga och en Union Jack till det japanska högkvarteret, svaret blev att generallöjtnant Percival själv tillsammans med sin stab skulle komma till Fordfabriken för att diskutera kapitulationsvillkoren.
Den japanske generallöjtnanten Yamashita (se övre bilden) och Percival skrev under villkoren kl 17.15 samtidigt som japanerna hissade flaggan på Singapores högsta byggnad.
Kl 20.30 upphörde alla strider.
Brittiska och australiska soldater togs till fånga medan runt 30 000 av de totalt 40 000 man starka indiska trupperna gick över till japanerna (!!) i den sk Indian National Army.
De övriga, tillsammans med britter och australier, hamnade i fånglägret Changi eller skeppades bort till andra delar av sydostasien som tvångsarbetande krigsfångar under brutala och mycket svåra förhållanden.
Japansk krigsbrutalitet visade sig vid Alexandra Hospital massakern den 14 februari. 320 män och 1 kvinna slaktades den dagen, bajonetter och machetes användes för att döda alla patienter och även delar av sjukhuspersonalen. De sjuka ansågs inte värdiga att leva.

Generallöjnant Yamashita mötte själv sitt öde senare, fångad, dömd av en amerikansk militärdomstol och slutligen hängd den 23 februari 1946.

A cat kissing a car. Katten kysser bilen.

This cat spent minutes "kissing", smelling and licking the bumper of a Volkswagen, right in the very center of our little town, with other cars moving up and down the main street.
And the cat smelled and smelled, licked and kissed this blue car, the car was very tidy and clean, no sign of having hit a fish or other animal.
Many people stopped and looked at the cat, discussing what was so tempting.

Besides all these questions, I am a great fan of red cats.

Den här katten satt i minuter och luktade, "kysste" och slickade stötfångaren på en VW, precis längs Västra Långgatan, med livlig lördagstrafik, i vårt lilla Gnesta.
Den luktade och luktade, slickade och kysste den rena och städade blå bilen, utan tecken på att ha krockat med en fisk eller något annat djur.
Detta fick folk att stanna och titta och diskutera vad som var så frestande och lockande.

Jag föredrar röda katter.

Äntligen, en första titt på BA:s nya A380

I dagarna pågår sluttampen av montagearbetena med British Airways första A380 i Airbus Body Shop i Toulouse.
Någon gång under september räknar man med att hon skall rulla ut för att testas på marken, sedan dröjer det tills den flygs upp till Hamburg för målning och uppsnyggning exteriört.
Men stjärtfenorna är alltid klara långt innan dess, för att ge bolaget reklam och status under alla faser av ihopsättningen.
Trevligt att ännu ett europeiskt flygbolag träder in i Airbus stolta A380-familj, den behöver förstärkning här i denna del av världen.

Kimberley Smith, maratontjejen jag minns.

I söndags gick damernas maraton i OS, det startade i hällregn men det blev mot slutet både uppehåll och solsken.
Med dagens fantastiska kameravinklar och panoramavyer får du direktkontakt med vad som händer på gator och i gränder i London.
Du får tid att lära "känna" löparna och se deras olika faser under loppet.
Utan att jag hade någon favorit, från början, som jag ville följa, fastnade jag för tjejen med namnet Smith på nummerlappen och med en lång vit fladdrande hästsvans.
Såg att hon var svartklädd och förstod att hon representerade Nya Zeeland, i regnet bar hon i stor vit och tuff keps, som hon runt 20 kilometer slängde.
Det kanske hon inte skulle ha gjort, för efter att ha fräscht och piggt legat bland topp tio fram tills dess, började repet gå och hon tvingades släppa, i mål blev hon femtondeplacerad. Men mellan 20 och 25 kom hon dock igen, gång på gång, men tvingades släppa 10-15 meter för att på nytt hämta in, för att till slut se avståndet bara öka mer och mer.
Hon säger efter loppet att det var knixigt, med många tvära 90-graders kurvor, kullersten och marmorläggningar i de centrala finanskvarteren.
Visst det var samma för alla, men vissa andra kanske hade förberett sig bättre än Kim? Vad vet jag.

Allt nog, den i Rhode Island, USA boende nyazeeländskan Kimberley Smith, med många rekord och fina tider på sin långdistanslista blev en profil som jag aldrig glömmer.
Varför?
Fråga inte mig, men Kim lycka till nästa gång det smäller.

Fotoplanket i Gnesta

Bengan Björkbom i Gnesta, fotograf och fotoentusiast på Fotosidan.se drog för några år sedan i gång Fotoplanket i Gnesta.
Årets plank hölls för en knapp vecka sedan och var välbesökt, vädret kanon och fotografierna visar den bredd och mångfald som alla konstarter överraskar betraktarna med, oavsett teknik och utrustning.
Jag tror så här på hemma på kammaren att Bengan blev nöjd, det måste definitivt ha blivit besöksrekord, det Öppna planket lockade många att utsmycka färghandelns långsida och på magasinsbyggnadens ena sida under ett skyddande tak hängde många av Fotosidans medlemmar, men även några andra.
På den andra sidan av magasinet var det full kommers med gamla analoga och några digitala kameror, objektiv och annan fotogodis.
Jag gillar det här initiativet.
Gnesta som kulturmetropol i Östra Sörmland befästs.
Tack Bengan.

Wilma Rudolph, the most graceful athlete of all?

The Olympic fever has gotten many of us to spend hours in front of the tv screens.
In a few days the track and field will start with all the thrill and excitment that comes with it.
I am old enough to remember the graceful champion of the Rome Olympics 1960 - Wilma Rudolph.
Born premature and sickly as a child, Wilma had problems with her left leg and had to wear a brace.
With great determination and with help of physical therapy she was able to overcome her physical disabilities.
In high school she played on a baskeball team.
But a naturally gifted runner, she was recruted for the track team.
At the age of 16 ahe became the youngest member of the US team, she enrolled at Tennessee State University and began training hard for the Olympics.
In Rome, she won 100 meter, 200 meter and the sprint relay events, making her the most popular athlete of the games.
She retired from competition early and worked as a teacher and a track coach.
Wilma Rudolph died in November 1994 from brain cancer.
In 2004 the US Postal Service honored her by featuring her on a 23-cent stamp.

Waran - i träsket eller i himlen?

Igår kom domen, jag har hjärtrytmstörningar. Flimmer!
Å nej tänkte jag, måste jag in i Waran -dimman, -träsket eller -helvetet?
Kardiologen som hade läst av mitt EKG och ultraljud var obeveklig, du måste äta Waran.
Råttgiftet, som det kallas i gubbgängen jag tillhör.
Alla förbannar detta läkemedel, som egentligen bara finns för att förebygga blodproppar.
En livräddare med andra ord.
Men jag satt med mina förutfattade meningar och så miserabel ut. Mia försökte trösta.
Och hjärtat bankade orytmiskt och klumpigt, ibland svagt.
Fy farao.

Nu har jag hämtat ut mina Warantabletter och ikväll börjar min behandlingsväg med detta preparat fram till en trolig elkonvertering om 4-7 veckor.
Aida min kardiolog väckte mig mig ur mitt missmod med frågan
"....vill du hellre dö i hjärninfarkt?"
Det ville jag inte, så varför tjurade jag, därför att jag inte ville tillhöra Waranknaprarna förstås.
Men nu gör jag det.
Och då kör vi, med målet elkonvertering, en lite krokig väg för att få rätt värden på blodet blir det, men sen tar vi stöten.
Det gick bra förra gången för runt fyrtio månader sedan.

Waran eller inte Waran?
För mig är det inte längre en fråga råttgift, det är en fråga om ett bättre liv.

7 meter krokodil

Den här bilden är från Borrolola i Northern Territory nära gränsen mot Queensland, Australien.
Den visar en 7 meter lång krokodil som dödats, lite över två ton är vikten, en jätte.
Upp till 6 meters längd är ganska vanligt men de som är metern längre är få.
I normala fall dödar man inte vilda krokodiler, det finns tillräckligt med krokodilfarmer i Australiens norra delar för att tillgodose sko- och väskindustrin.
Varför den bjässe fick sluta sitt liv på ett släp-flak förtäljer inte historien.
Men ibland kan de ha kommit för nära, visat ett allt för stort hot och betraktats som en fara för allmänheten och då skjuts de.
Varningarna är många, skyltar, förbud och upplysningar om de risker man löper när man närmar sig floder kan inte någon, om möjligt, undgå.

A picture taken in Borrobola, Northern Territory, Australia, showing a dead 7 metre long crocodile. 
Why it was killed I don´t know.
There are several crocodile farms in Queensland, to prevent people from illegal hunting.
Still, a two-tonner like this one could have been a threat to residents in the area.

På historiens skräphög? On the scrap-heap of history.

Aleppo, Syriens näst största stad, handels- och finansiellt centrum vid Medelhavet, står inför en avgörande strid.
Här kan al-Assads öde avgöras, för trots ett militärt övertag av stora mått så kan det mycket väl bli så att  slaget om Aleppo visar att den Fria syriska armén är så välorganiserad, så rörlig och framför allt välutrustad med lätta vapen att deras mobilitet klarar såväl flygbombardemang som stridsvagnsartilleri utöver al-Assads soldater.
Gör de det så blir tvivlarna fler och avhoppen från regimen ökar.

De som får lida mest är civilbefolkning, för här visar al-Assads trupper ingen hänsyn, här skjuts det rakt in i bostadskvarteren eller varhelst en "terrorist" är upptäckt.

Times fotograf Alessio Romenzi tog denna bild redan i februari, men den visar ett porträtt av presidenten på en tillfällig soptipp.
Många tycker att han hör hemma där, med allt det blod han har på sina händer så är platsen, i mitt tycke, lite väl lyxig.

Aleppo is holding it´s breath, for the final battle. This the second-largest city in Syria has been the scene of fierce fighting for six days and are now bracing for an attack.
The regime are pulling together massive reinforcements to retake the city of 3 million.


But, don´t be so sure, the lightly-armed Free Syrian Army is very mobile, and with a bit of luck they can survive bombardment from tanks and helicopters. The ones that can´t are all the civilians that haven´t fled the city yet.
A possible massacre of civilians is, God forbid, very close. The regime shows no mercy what so ever, they are desperate not to lose the grip of the country and kill whatever crosses their path.


Let us hope that al-Assads troops fail to take the city, that would probably force the regime much closer to the brink of a collapse.
And al-Assad will at last find himself on a heap of rubbish.


The Time photographer Alessio Romenzi took the photo shown above.

Nordkorea, rubrikernas nation. North Korea making the headlines.

På ett eller annat sätt lyckas världens mest slutna nation att hamna överst på nyhetssidorna, eller nästan i alla fall.
Om vi börjar på hemmaplan så meddelar nordkoreansk tv att ledaren Kim Jong-Un gift sig med Ri Sol-Ju, de lyckliga syns på den övre bilden.
Offentliggörandet skedde när paret deltog i invigningen av en nöjespark i går onsdag. Föga romantiskt kan det tyckas.
Skvallerpressen i väst lär inte få inresetillstånd till att skicka paparazzi-fotografer eller reportrar.
Är det något som Nordkorea skyr, så är det personer som kan ha någon anknytning till media.

På bortaplan skedde i går en fadäs som egentligen är oursäktlig, vid presentationen av Nordkoreas damlag på Hampden Park i Glasgow inför mötet med Colombia, visades ärkefienden Sydkoreas flagga intill spelarnas bild och namn.
På den undre bilen ser vi Nordkoreas tränare peka på den stora skärmen, matchen försköts i en timme och OS-ledningen har bett Nordkorea om ursäkt.
Oavsett nation, det är en fadäs som är av det grövre måttet.
Förvisso är vi alla världsmedborgare, men i det här fallet finns inga försonande drag nationerna emellan.
Matchen spelades och nordkoreanskorna vann med 2-0.

Ja så kan en nation, undanskymd, illa omtyckt, sluten och auktoritär få rubriker världen över.
Även här i min lite mer blygsamma blogg.

One way or the other, the most shut and secret nation on the globe, seems to make the headlines.
The leader Kim Jong-Un has married Ri Sol-Ju, it was announced yesterday by state television when the couple opened an amusement park in the capital.
No paparazzis guaranteed.


In Glasgow last night there was a flag mix-up. On the giant screen the South Korean flag was mistakingly shown during the presentation of the North Korean ladies football team.
In this particular case, it was an unforgiveable mistake by the organizers.
North and South are still at war with each other and are on each others throaths all the time.
An hour late the game started and NK beat Colombia 2-0.

Bradley Wiggins en av flera urstarka britter. The strong Brits swept the floor with the rest.

För tjugo år sedan var det otänkbart att en icke mellan- eller sydeuropé skulle vinna Tour de France eller något annat av de stora etapploppen.
Det var då det.
Att en engelsman år 2012 skulle vinna och en annan engelsman Chris Fromme bli tvåa och en tredje engelsman vinner sista etappen mitt i hjärtat av Paris, spurtfenomenet Mark Cavendish är ett faktum och vi gamlingar har fått revidera vår uppfattning om var de bästa cyklisterna fostras idag.
Amerikaner, australier och engelsmän har vunnit under de senaste 15 åren och inget talar för att holländare, tyskar, belgier, fransmän, italienare eller spanjorer kommer att ta över lika dominant som de engelsktalande nationerna under tjugohundratalet.
Bradley Wiggins föddes 1980 och startade sin cykelkarriär som bancyklist, med ett brons i OS i 2000, tre medaljer i OS 2004 och två guld i OS 2008, hans karriär som "vägcyklist" började 2007 men kom igång på allvar först efter OS 2008. Redan 2009 kom han fyra i Tour de France och idag så vinner han överlägset det 99:e Tour de France, tänka sig en kille från centrala London tar hem den största cykeltävlingen i världen - Tour de France.
Det här känns för de gamla stornationerna.
De gnisslar tänder och knyter nävar, svär och förbannar anglosaxerna.

Grattis England.

Bradley Wiggins, Chris Fromme and Mark Cavendish did it, they dominated Tour the France.
Bradley took the first ever British victory in this, the most prestigious, of all races in the world.
Chris finished second and Mark showed class in being the winner on Champs- Elysée.
The world has for the last 15 years witnessed how the new nations has taken over from the mainland Europeans.
You Dutch, Belgians, French, Italians and others, you better start pumping your tires.
I extend my toast to you Bradley and the rest of your Brits. Cheers.

Ta en titt i Peeking at Peak Oil.

Boken är nu släppt av Springer Verlag och finns tillgänglig att "bläddra i" på amazon.com
http://www.amazon.ca/Peeking-Peak-Oil-Kjell-Aleklett/dp/1461434238/ref=sr_1_2?s=books&ie=UTF8&qid=1343030085&sr=1-2

Här kan du se inledningen av en rad kapitel, titta på några av alla illustrationer och bilda dig en ganska klar uppfattning om att här finns svaren på vad världen kommer att tvingas ta ställning till ganska snart.
Nämligen vad som händer när efterfrågan blir större än tillgången - på energi dvs olja.

Port Hedland, WA - där är allt stort.

 En stormby modell större drar in över järnmalmshamnen

 Två malmtåg modell längre korsar varandra.

 Roadtrains, lastbilar med fyra släp i Port Hedland.

Malmfartyg av det längre slaget lastar. 

Här är det mesta större, tyngre, längre och mer imponerande än på andra ställen i detta stora land - Australien.

Port Hedland uppe i nordvästra hörnan av landet i delstaten Western Australia, i Pilbara-regionen ligger Port Hedland som tillsammans med den något mindre satellitstaden South Hedland har runt 14,000 innevånare.

Med sin naturligt djupa hamn, där fartyg kan ankra utan att ligga vid kaj är det inte så underligt att denna australiska hamn har det största export-tonnaget av alla hamnar i landet.

Ett exempel i augusti 2010 exporterades 14 miljoner ton järnmalm, liksom stora mängder boskap, salt och naturgas från källor i havet.

1863 klev en europé vid namn Peter Hedland i land och fann genast att hamnen var den bästa naturliga hamn man kunde tänka sig, naturligt skyddad.

Hundra år senare startade Goldsworthy Mining brytningen av järnmalm i en gruva cirka 100 km öster om Port Hedland, Shay Gap blev nästa brytningsplats. En järnvägslinje byggdes för att kunna frakta ut malmfyndigheterna och i maj 1966 levererades den första järnvägslasten för att skeppas ut med fartyget Harvey S Mudd med Japan som destination och en last på 24,900 ton.

Senare  hittades järnmalm i Mount Whaleback, en ny stad, Newman, så dagens ljus och naturligtvis byggdes en järnväg till hamnen, 426 km lång.

Vid det här laget byggdes hamnen ut, kanalen in vidgades för att större och fler fartyg skulle kunna frakta de allt större lasterna som tågen fraktade in.

Idag kan fartyg på 250,000 tas in i Port Hedland.

Vi pratar stora siffror, ja det mesta är stort här uppe.

Broome, Western Australia och dess japanska historia.

The Japanese cemetary, Broome, WA. Den Japanska begravningsplatsen, Broome, WA.

Broome i Western Australia ses idag som en exotisk belägen turiststad vid Indiska oceanen, skrämmande avlägset och nästan isolerat cirka 220 svenska mil norr om Perth - detta i samma delstat.
Här pratar vi avstånd, ytor och vidder.
Drygt 14 000 innevånare, vilket tredubblas när turisterna invaderar under turistsäsongen.

Alltnog, vad denna lite av machostad är mindre känd för är dess historia, dess japanska historia.
Här startade pärlindustrin på 1880-talet, män och kvinnor kom hit och skördade vad havet hade att bjuda på, idag odlas pärlorna fram och de risker som dykarna, de japanska dykarna, då utsatte sig för finns inte idag - tack och lov.
Japanerna var bara en av många olika etniska grupper som flockades här då pärlfisket blommade som mest, men de var de bästa dykarna - fridykarna.
Oavsett hur skickliga och uthålliga de än var, så skördades det många japanska dykares liv, på den japanska kyrkogården i Broome finns 919 av dem begravda, hur många som ute till havs dog utöver dessa dykare är okänt, men det var många.
Japanerna betraktades då mer eller mindre som fiender, men deras skicklighet gjorde dem oundgängliga
ända fram till andra världskrigets utbrott.
Broome attackerades av japanskt bombflyg vid flera tillfällen och vid den svåraste attacken dödades 88 civila.

Varje år firas i Broome en kulturell festival som kallas Shinju Matsuri, vilket betyder Pärlfestivalen på japanska. Här samlas stadens alla kulturella och etniska grupper för att fira just det asiatiska inflytandet som kom till Broome i samband med pärlindustrins födelse.

Broome har också en systerstad i Japan som heter Taji, de här städerna har gemensamma band sedan tidigt nittonhundratal.

The World´s Ugliest Dog Contest is over and we have a winner.

Bev Nicholson of Peterborough, England couldn´t beleive it when it was announced that her Chinese crested dog, 8-year-old Mugly, won the title of World´s Ugliest Dog.
Bev was overwhelmed with emotion "I couldn´t speak when they announced Mugly´s name" said Bev, and also said that it wasn´t the first victory for Mugly, a dog with whiskers, one must say, weirdly placed and with a tounge hanging out.

Hanging tounges is highest fashion among dog´s refusing to be called cute or handsome.

This annual contest takes place in Petaluma, Northern Californa.

Fame, $ 1,000 and a year´s worth of dog cookies is what Mugly is bringing back to England after having beating out 28 other ugly dogs from around the world.

Wow,wow...

Qatar Airways världens bästa flygbolag.

Så har då årets världsranking över världens bästa flygbolag kommit.
World Airline Award delade ut priser i en rad kategorier, i huvudklassen - Best Airline Winners - så toppar alltså Qatar Airways från Emiraten. Toppade även förra året.
Qatar Airways flyger direkt från Stockholm till Doha om ni vill ut i världen.

Europa och Nordamerika som alltid klart distanserade och vid skampålen.
Tiotusentals flygpassagerare har fått svara på frågor via telefon, frågeformulär och över datorn om deras erfarenheter vad gäller sammanlagt 38 huvudindikatorer som kännetecknar ett bra flygbolag.
Check-in, boarding, stol-komfort, kabinstädning, mat, dryck, underhållning ombord, personalens uppträdande mm mm.

Undersökningen gällde 200 flygbolag, från de största internationella till mindre inrikesbolag.

Finnair blev bäst i Norden med plats 31, SAS hamnade långt ner på plats 68 - ändå upp tio placeringar från förra året.

1.  Qatar Airways
2.  Asiana Airways, Korea
3.  Singapore Airlines
4.  Cathay Pacific Airways, Hongkong
5.  ANA All Nippon Airlines, Japan
6.  Etihad Airways, Abu Dahbi
7.  Turkish Airlines
8.  Emirates, Dubai
9.  Thai Airways International
10. Malaysia Airlines

Bästa Nord- och sydamerikanska blev Air Canada på plats 19.
Europas bästa är Lufthansa på plats 14 med Swiss International på plats 18.

I lågpriskategorins europeiska lista toppar easyJet före Norwegian, lika självklart så saknas Ryanair.
Ryanair finns inte med bland de hundra bästa, förvånad???
Världens bästa lågprisbolag blev AirAsia.

Zebran och motorcykelpolisen.

Den tyska fotografen Anna Wahl lyckades fånga en ovanligt lydig zebra, som trots att hon fått en bedövningsspruta i vänster skinka, lydigt följer polisens förmaningar att hålla till vänster, som alla fotgängare skall göra.
Detta är från trakterna av Augsburg, där zebran uppträtt på cirkus, men tydligen fann friheten mer lockande, så länge den nu varade. Det blir att efter den här utflykten återgå till att göra konster inför publik.

Lägg av nu Aftonbladet

...hur lågpannade eller infantila tror ni era presumtiva läsare är?
Tror ni att vi är en skock får som går omkring och så fort vi möter en krigsrubrik hivar upp 10 eller 15 spänn för att köpa en kvällstidning?
Den här löpsedeln fick mig att må riktigt illa den 11 december förra året, en TV4 hästbondes bröllop  handlade det om. Pusssst....å stön.
Hur många är intresserade Aftonbladet? Lägg ner och ägna er åt att mocka dynga i närmaste la´gård i stället, där gör ni vårt samhälle en större tjänst, för ni gör mig uppriktigt förbannad, besviken och lessen.
Vad farao tror ni att jag och mina kära medmänniskor begåvats att tänka med? En skurtrasa eller tom platspåse?
Aftonbladet - en skam för svensk press, ja ni är inte mycket bättre Expressen heller, så huka ni också.
Gu´va skönt att få gnälla ordentligt för en gångs skull.

En klassisk bild, aktuell även idag.

I DN idag finns den här rubriken "Bilträngseln en av de värsta i Europa".
Man syftar då på Stockholm och främst Essingeleden.
Och jämför Stockholm med Madrid, Warszawa och Berlin.

Men breda och långa bilköer har dessvärre funnits länge, främst i Stockholmstrafiken.
Bosse Johanssons klassiska bild av Skanstullsbron, tagen på en av sjuttiotalets hetaste dagar, dagar vi som var med på den tiden minns mer än väl.
I dryga 35 graders värme skjuter en stackars polis på en Saab 96 som kokat och fått motorstopp, med konsekvenser för alla som sitter i köerna.
Då fanns det inte AC att förlita sig på, i hettan under dessa dagar var det vindstilla minns jag mycket väl, hoppas att det uppe på bron drog lite så att vuxna, barn, hundar och även eventuella svärmödrar fick lite svalka.

Mjölkrobotarnas värld.

Grannarna, familjen Andersson bygger en ny stor la´gård med plats för ca 160 mjölkor och ungefärligen lika många kalvar och kvigor.
Två mjölkrobotar installeras, monteras och justeras av DeLaval nu i dagarna.
En titt fick mig att tro att jag befann mig i maskinrummet på ett modernt skepp, nix det är i maskinrummet i en la´gård.
Datoriserat så till den milda grad att en kamera registrerar när ex ko 919 kommer med för dagen ett något mindre juver än för ett par veckor sedan och därefter styr rengöringskoppen rätt och de mjölkande spenkopparna vet vad de skall finna kons spenar. När juvret sedan ändrar storlek registreras det och den datoriserade mjölkningen går i ett huj.
Att allt annat har det senaste i teknikväg, som ex utfodring, brunsttid, mjölkkvalitet mm är en självklarhet.
Nu återstår det bara för Arnes, Gunnars och Andreas kor att lära sig att vänta på sin tur, våga gå in i robotens famn och sedan hitta en viloplats på sköna madrasser.
Eller kanske först ta en tur de roterande borstarna som skönt kliar kossorna där de inte själva kommer åt.
De får fler grindar, sensorer och kameror att passera än säkerhetskontrollerna på en flygplats för oss människor.
DeLaval är en av två stora företag i världen vad gäller modern mjölkproduktion.

Swix grönt för militären.

Gunnar Ridderstedt, en av många medlemmar i Pressfotografernas Klubb, kunde inte motstå frestelsen att ta en bild av svettande värnpliktiga i full utrustning, när de i gröngräset, övade i vinterkrigets svåra konst.
Sjuttiotal skulle jag gissa att bilden togs, håret var långt på vissa av skidåkarna.
En annan gissning är att de hade bra fäste och risken för bakhalt var minimerat med Swix Grönt under träskidorna.
För min egen del, ganska god skidåkare med några Vasalopp i benen, gick det åt pipan den dag vi på norra Gotland skulle öva på skidor, en av mina platta träskidor gick av vid en litet dike och jag fick stå och titta på då några reservskidor inte fanns.
Ja jösses, kan man annat än skratta åt det hela?
Men tiderna var annorlunda då, hoten fanns och visst behövde vi vara tränade för att möta och mota vad som skulle kunna komma inmullrande över våra gränser.