Inga onödiga rattrörelser här inte!

Får du träningsverk genom att ratta din bil på våra krokiga vägar? Kanske som passagerar svårt att läsa tidning, sms:a eller slumra till.

Lämna Sverige åk till Nullarbor Plains i West Australia (WA) och South Australia (SA), där kan du njuta av en raksträcka 14,7 mil eller 146,6 km ( Stockholm-Arboga), den längsta raksträckan i Australien.

Nullarbor betyder egentligen "nullus" INGA "arbor" TRÄD, från latinet faktiskt.

Hela detta ofantliga område 200,000 kvadratkilometer är praktiskt taget trädlöst och platt, platt.

Den förste europé som korsade dessa vidder var Edward John Eyre år 1841. Han startade från Fowlers Bay SA tillsammans med John Baxter och tre aboriginer men tre av hans hästar dog av uttorkning, han återvände till Fowlers Bay och startade om igen året efter.

Mycken vedermöda mötte dem under den svåra färden, vattenbrist bl a. Bristen på mat var stor vilket ledde till att myteri i öknen, två av aboriginerna dödade Baxter och flydde med resterna av matförrådet.

Medan Eyre och Wylie, den tredje aboriginen, fortsatte under extrema förhållanden, de fick vid ett tillfälle påfyllning längs kusten av ett franskt valfångstfartyg (!), vilket troligen räddade deras liv. De nådde Esperance WA i juni 1841.

Detta är historien.

Idag finns det väg och luftkonditionerade bilar - och inte behöver du anstränga dig genom att snurra på ratten heller, luta dig tillbaka och åk - bara åk!

Världens längsta järnvägs-raksträcka.

OK, du har åkt X2000 och fått kaffet i knät, laptoppen har hasat av bordet, illamåendet har fått dig att bli vit omväxlande grå i nyllet.

Råd bot på detta kära vän, tag the Indian-Pacific från Perth till Adelaide som ett exempel.

Visserligen en bit till Australien, men du slipper illamåendet, garanterat.

Vill du kan du naturligtvis ta hela sträckan till Sydney med tre nätter ombord, den är 4352 kilometer och är lite kurvig väl inne i mellersta New South Wales och genom the Blue Mountains, men inget mot att kränga genom Småland baklänges i ett X2000 med en stolsgranne spyende i sin påse.

Och läs noga här:

Garanterat åksjukefri är du på världens längsta raksträcka genom the Nullarbor som är 478 kilometer, ungefär Stockholm - Göteborg, sug på den karamellen du.

Tåget stannar faktiskt en gång för att du skall få lite gung genom att kliva av tåget, det sker i en avkrok som heter Cook.

Kängurus, emus, kameler och jätteörnen the Australian wedge tailed eagle med två meters vingspann är något att kika efter - det unika och fascinerande landskapet är inte bortglömt - men djuren är sååå unika.

Trevlig och lugn resa!

Lautaro Parra är död

Det är med stor sorg i hjärtat jag vill meddela att Lautaro inte längre är med oss, han gick bort för några dagar sedan efter en tids sjukdom.
Ett liv är släckt, en röst har tystnat, en sträng har upphört att vackert och vibrerande ljuda, en penna skriver inte längre. 
Jag och Mia besökte Lautaro för några månader sedan, då var han liggande men till synes vid ganska god vigör, han sa att han inte var rädd för döden, utan mötte sitt slutliga ögonblick med öppna ögon och utan ångest vad jag kunnat förstå.
Jag saknar dig Lautaro, vi hade en så fin kontakt, så ömsesidigt fina känslor för varandra. Må du nu vila i frid och veta att du aldrig glöms bort, att dina toner alltid ljuder och dina ord för evigt finns inpräntade.
Birgitta, Mia och jag finns, vid din sida.

Lautaro. Vila i frid.

Dessa ord här nedan skrev jag i september 2010 som en liten hyllning till Lautaro.  
Vill gärna presentera en god vän, har länge tänkt att Lautaro skulle få en plats i min blogg och nu är det dags. Lautaro kom för många år sedan till Sverige som politisk flykting, han slog så småningom ihop sina påsar ihop med vår kompis Birgitta Brorström som är både en bra konstnär, men också en stor sångerska, med rötter djupt i den latinamerikanska musiken.

Precis från den värld som Lautaro kommer - musikens.

Lautaro betraktas som en av Latinemerikas bästa gitarrister, utsedd till Chiles, Puerto Ricos, Kubas och Argentinas bästa gitarrist.

När man hör honom behöver kan man nästan vara tondöv och ändå bli hänförd över hans fantastiska känsla för gitarren som instrument men också musiken som det känsligaste av känsliga uttrycksmedel. Hans huvudinstrument är en requinto, en ljusare stämd gitarr avsedd ofta som ett soloinstrument.

Lautaro är en härlig person, en varm och godhjärtat mästare som det känns bra att få berätta lite om.

Han är bror till Violetta Parra som han turnerade med i Europa redan under femtiotalet.

Han har förutom Chile även bott i Argentina, Japan, Kina och numera Sverige.

Men hans latinomusik har han aldrig svikit, tack och lov för det.

Foto: Olle Q ©

Dagen efter...

...söndagen efter vernissagen blev vi inte nedsprungna av en konsttörstande publik precis, tror att cirka 125 besökare ändå sökte sig till muséet, som nästan kan te sig ödsligt ur ett lågt perspektiv. Men än återstår 6 veckor.

Bakom vernissagepianisten Johannes Rytzler vid en Steinwayflygel hänger Gabi Trinkans verk Alien II från 2007, ett collage av större format. Gabi är från Wien.

Elisabeth Henrikssons I might break, ett skirt glaskonstverk som väcker känslor hänger i det första av de mindre utställningsrummen.

På väg till nästa rum möter man Kängu från 2001, det norskan Irene Nordli som är konstnären bakom detta verk, som de flesta barn gärna stannar och begrundar och ställer frågor kring.

I rum två finns Paul Grähs glasskulpturer som exempelvis denna betitlad Passiv betraktare i blåst och gjutet glas från 2010.

Foto: Olle Q @

Vernissageyran har lagt sig.

Igår vernissagedagen var det soligt, våra namn speglade sig mot dörröppnarknapparna vid ingången, det var fyra parallella konstvernissager samtidigt under det magnifika muséets tak. Utöver vår i den stora salen, tre glaskonstnärer i de mindre rummen på vägen in i "vår sal".

Mer om dessa glaskonstnärer i morgondagens inlägg.

Här presenterar Sven Janeheden, ordföranden i Eskilstuna konstförening vår del av vernissagerna, publiken var större än vad min kamera nådde. Enligt statistiken kom det 486 besökare denna dag. Smått imponerande.

Sedan fortsatte, om vi så får säga, vår del av invigningsceremonierna inne i den stora salen där Pia Rystadius, VD för Grafikens Hus under en inlevelsefull och näst intill, retoriskt perfekt, presentation bjöd in vernissagepubliken till att gå runt och titta och känna in våra verk.

Förstörd av år som grafisk formgivare konstaterade jag under öppningsdagens sista minuter att muséets hustypografi är Futura Heavy - ett bra val - med tyngd och utan krusiduller.

Mia nedtyngd av blommor från alla besökande vänner och bekanta, tack till er.

Nämnas bör att i min vänstra hand finns en lika stor bukett och att i bilen låg ett batteri med vinflaskor, några kilo färska lingon och påsar med thailändska räkchips.

Foto: Olle Q @

Ready for V-day!

En del av den stora salen när belysningen kommit på plats. Det skulle finputsas på den detaljen efter det att denna bild togs, men det ser strålande fint ut redan här.

Klart för vernissage, lördag den 4 september - som tidigare meddelats!

Pressen på plats, Eskilstuna-Kuriren som även skriver för Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren var först in på plan, med fotograf som sig bör. Strax efter tassade Folket in. Vi fick berätta lite och bilder togs.

Sven (på stegen) och LG var ett fint team, som lyssnade, ändrade, bar och kånkade för att till sist hänga allt. Även mitt under hängningen skedde vissa rokader, utan att de två gnydde eller suckade. Tack till er två!

Gunnar Carls plåtskulpturer är mäktiga att se, med sina skyskrapeliknande torn på nästan tre meter, men de är minst lika intressanta att krypa inpå. Att se rosten in på bara huden, bara min andedräkt vid själva fotograferings-ögonblicket bidrog till att rostprocessens gick lite snabbare en stund.

Foto: Olle Q ©

Det hängdes i går, både stort och smått... men övervägande stort.

Nu är det klart, färdighängt och proffsigt snyggt med hjälp av neutrala ögon och händer.

Tack för er hjälp, risken hade varit stor att vi tapetserat annars.

Idag är det pressvisning.

Lördag kl 13.30 invigs härligheten, välkomna då.

Eskilstuna konstmuseum i Munktellstaden är adressen.

V-day is coming closer...

...ja verkligen. V-day är Vernissagedagen.

Idag närmade vi oss den genom att gallra oss fram till den slutliga hängningen, som startar i morgon förmiddag. Läs här intill i högerspalten så står det lite mer om hur det gick till.

Tjatigt är det, men den 4 september, på lördag är det dags att slå upp portarna, flera vernissager i konstmuséet samma dag, mycket folk väntas komma och våra förhoppningar och förväntningar är även de höga.

Vi vill ju visa upp vad vi under flera månader under varierande sinnesstämningar och humör lyckats åstadkomma. Inget, bör nämnas, har lämnats åt slumpen eller fått hänga med i brist på annat, utan allt är noggrant utvalt och är något vi är stolta över att få dela med oss av.

13.30 är Pia Rystadius redo att öppna vår utställning.

Kul om du kunde vara där då.

Välkommen!

Att se saker och ting ur ett annorlunda perspektiv.

Som jag sagt tidigare, vi människor vänjer oss snabbt med att se tillvaron ur vårt eget upprättstående perspektiv, hur många av oss klättrar upp eller ställer oss på knä eller rent av lägger oss ner för att få en annorlunda vinkel på våra motiv när vi plåtar?

Inte se många.

Men de finns, som Peter Rae här ovan, han ställde sig inte på en stege utan tog en helikopter och fotade Sydneys berömda operahus från ovan.

Vilket höjdare, vilken förskönare av ett redan vackert byggnadsverk. Otroligt japanskt faktiskt, origami så det sjunger om det.

Arkitekten? Heter Jørn Utzon och är dansk. Ganska nyligen bortgången vid 80 års ålder, han började rita på huset redan 1955, det invigdes 1973. Han arbetade med operahuset i elva år innan han av div politiska förvecklingar tvingades bort från bygget och aldrig återvände till Sydney igen.

Ständigt samma historia - försenat igen!

För vilken gång i ordningen Boeing tillkännager att deras senaste skapelse the Dreamliner B787 blivit försenat vet jag inte , men det börjar bli tjatigt.

Redan nu ligger de två år efter den ursprungliga planen för sin första leverans till den sk launch customern All Nippon Airways (ANA) i Japan.

Enligt den nya tidtabellen räknar man nu med första kvartalet 2011, men den här komposit-kärran kan säkert bli ytterligare försenad.

Orsaken den här gången är att Rolls Royce motorer inte kommer fram i tid till de ganska omfattande motortesterna som Boeing måste göra när väl motorerna sitter på plats.

En av RR:s motorer en Rolls Trent 1000 exploderade häromveckan vid deras tester i Derby England innan leverans skulle ske.

Ja är det inte det ena så är det det andra.

Underleverantörer stora som små är en del av ett bygge med denna omfattning, så det är till slut ändå Boeing som får stå där och be om ursäkt och dra av på fakturan till de beställande bolagen.

Airbus A380 blev kraftigt försenat, nu är Boeing i samma situation.

På plats, äntligen.

Idag, denna bemärkelsedag den 27 augusti år 2010 är vi äntligen på plats i den mäktiga salen på Eskilstuna konstmuseum. Ingen lite skuff precis. Nähä, 22 x 17 meter och maffig takhöjd.

Nu står det uppställt längs två väggar av fyra, vilket ser trångt ut - men vänta, det kommer att bli luft och plats för bilder och skulpturer att få visa sig i egen prakt, när det är hängt och klart.

Efter ca fyra månaders koncentrerat arbete, med bara fyra dagars semester känns nu ikväll som att luften gått ur oss, en tung trötthet har tagit över våra spända och alltid beredda kroppar.

Nu får de slappna av, vi har gjort vad vi kunnat, nu återstår det att besökarna tycker det är mödan värt att komma till Eskilstuna med vernissage den 4 september.

Vi tror det.

Är stolta...

och förväntansfulla.

Nästa vecka: Hängning tis- eller onsdag, pressvisning torsdag, vernissage lördag.

Foto: Olle Q med en iPhone, därför den risiga bildkvaliteten.

Mitt i härligheten

En bild som togs för en månad sedan, då de flesta av mina stora alster var klara på papper.

Sen har de monterats, försetts med titlar och distanslister baktill och står nu och väntar - tillsammans med en rad andra i mindre format och Mias hela laddning med måleri - väntar på att få åka hästsläp till Eskilstuna i morgon.

Har faktiskt byggt några boxar, formatanpassade förstås, för att de stora grejorna inte skall skadas och fara omkring när man svänger och bromsar.

Ja, det börjar kännas som månader av spänning, förväntan och vissa tveksamheter nu äntligen skall lösas upp och ge det befriande svar av lättnad som vi hela tiden hoppats på.

Håll tummarna alla!

Foto: Fia Kvissberg

Kor mår bra av en slurk vin.

En liter vin om dan, per ko, får Janice Ravndahls kor, annars är det mesta som vanligt för hennes kossor, grönbete, idisslande, vila och är det input så är det output.

Om det nu är så att vi människor mår bra av ett glas eller två om dan, varför i jösses namn skulle inte kossorna också må bra av en slurk?

I West Kelowna i British Columbia i Kanada mår de bra, köttet blir också godare säger de som provat. Och det är inte vilket blask som helst de fyrbenta serveras, nej det är lagrat fint vin de får, allt för att spetsa köttsmaken.

Hon (Janice) växte upp på en farm i Saskatchewan och redan där prövade de att bjuda sina kor på vin, de blev glada när de kom med dunken och vem blir inte det?

"Dom gillar det verkligen" säger Janice Ravndahl.

"Vi har ingen avsikt att få kossorna på lyset, de väger sina modiga 300 kilo så en liter är en liten alkoholvolym för dem".

Det lite rödare köttet smakar mer kött och är lite sötare säger en person som provat och tillägger att när jag öppnade köttpaketet så luktade det vin.

Jordbruksverket funderade på att stoppa vinsörplandet men drog tillbaka sitt beslut, de får faktiskt ge sina kor vad de vill, bara de inte kommer till skada.

Tvärtom skulle jag tro i detta fall.

Hey´there cows! Cheers!

Vår by från ovan, lite ovant.

Detta mina vänner är Blackstaby, mellan Gnesta och Mariefred.

Blackstaby är Sörmlands enda kvarvarande radby, här ligger husen tätt som i Dalarna.
Här bor vi, Mia och jag, i det hus som har en flygplansskuggeliknande (nytt ord?) pil riktat mot sig. Huset avviker i färgen genom att vara grått, liksom det gamla missionshuset lite längre bort, alla andra hus är som hävden kräver - faluröda.

Vårt hus var byns fd affär, en diversehandel kan man säga. Fribergs lanthandel, den slog igen 1977.

Alla hus, utom ett är året runt-bebodda. Buss morgon och kväll. Lantbrevbärare och 10 km till närmaste butik. Snabbtåg till Stockholm både från Läggesta och Gnesta, samt även pendel från Gnesta. Inte så illa, men så ligger vi bara lite drygt 80 km från centrala Stockholm.

Till vänster Nyckelsjön och till höger Avlasjön, namnet till trots är grannbyn Avla ganska glest befolkat och återväxten står still.

I nederkant precis till vänster om väg 223 ligger Arnes lagård för mjölkkorna och längre upp till höger hans lagård för ungdjuren.

Bilden är tagen från nordvästlig riktning med Gnesta rakt fram cirka 15 km bort.

Svettigt i Melbourne

Detta mina damer och herrar är staden Melbournes nya grepp för att få folk att bromsa upp och köpa det senaste inom souvenirerutbudet, en satsning där de lokala turistmyndigheterna verkligen måste ha känt att de hade på fötterna då de tog detta vägvinnande beslut.

Staden Melbournes skyline på ett par skor istället för de traditionella vykorten är verkligen en kick-off i en helt ny riktning, bara att gratulera.

Undrar om städer som ex Bagdad, Karachi, Kairo eller Damaskus är intresserade av att haka på denna trend?

Kan du inte åka till Melbourne för att införskaffa ett par, beställ via nätet, bli först i Sverige med det svettigaste man kan tänka sig i skoväg.

Andy Carroll tre mål idag!

Kevin Nolan gjorde två, Joey Barton ett och Andy här på bilden tre mål när Newcastle United öppnade upp Premier Leauge-säsongen i solskenet hemma på St James´s Park mitt på dagen idag.

Aston Villa FC stod för motståndet. Efter Bartons tidiga kanonmål så rullade bollarna in en efter en för att till slut visa upp imponerande tennissiffror, 6-0.

Inte illa mot Villa, Birminghamlaget som öppnade hemma med 3-0 mot West Ham United.

Det svänger om engelsk fotboll, många mål och friska fläktar.

Jag gläds extra åt Newcastle Uniteds framfart idag.

Skatorna stal dagens uppmärksamhet i den engelska högsta divisionen.

Dött lopp i Australien

Lars Erik i Sydney rapporterade detta i morse, citerar honom ordagrant:

"Hej däruppe,

Som du säkert sett i media var resultatet av det australiensiska valet att ingetdera av de två blocken får egen majoritet. Om Labor som sittande regering eller Liberals/Country-oppositionen ska erbjudas bilda regering är en fråga som vår generalguvernör kanske inte beslutar förrän sluträkningen är klar. Och det kan ta en vecka eller mer.

Vilken regering vi än får, så kommer det att handla om en handlingsförlamad sådan, som troligen kommer att planera nyval inom kort.

Att Labor skulle drabbas av väljarnas hämnd efter skandaler och inkompetens i delstatsregeringarna i New Soth Wales och Queensland var väntat, men att så många skulle rösta Grönt var en överraskning.

Eftertankarna inkluderar det ovisa i att byta partiledare två månader före ett val, och när Rudd åkte till klimatmötet i Köpenhamn som vit riddare och återvände med svansen mellan benen, bäddade det för den gröna framgången.

Det kanske roar någon att vi har en manlig heterosexuell partiledare, Tony Abbott, en ogift kvinna med sambo, Julie Gillard, och en öppet homosexuell man, Bob Brown. Men ändå tror jag inte att Australian Sex Party, som kandiderade till senaten, fick många röster.

En av de oberoende som blev valda till representanthuset, Bob Katter, har afghanska förfäder, som med sina kameler var med om att öppna upp Australiens inland. Därmed inte sagt att han passar till att underhandla med talibaner...han är nog lite för hetlevrad för den uppgiften. Go göbbe, i alla fall."

Jag såg under flera timmar, då och då, direktvalvakan här på datorn, det var ABC 24 News (motsv SvT) som sände. Intressant och man slapp förlita sig på vår saktfärdiga Text-tv.

Nu är det bara att vänta, som Lars Erik säger, kanske nyval står för dörren om förhandlingarna med de oberoende inte leder någon vart.

En annan sak, varför har man 150 parlamentsledamöter i Canberra och inte 151 eller 149, kanske man inte kunnat undvika dödläget från igår, men aningen större chanser hade det varit.

Hade de Gröna i ett proportionellt val fått utdelning efter antal röster skulle de ha placerat 7 till 8 ledamöter i Canberra.

Steven hjälpte SAAB överleva.

Steven Wade från Tasmanien i Australien har fått en utmärkelse som den förste mottagaren av det nyinstiftade Saabs United Award.

Han fick det för sina insatser när kampen var som mest angelägen att rädda Saab från att trilla över avgrundens kant.

"Denna utmärkelse kommer att delas ut årligen för att ge uttryck för Saabs tacksamhet för att personer som Steven Wade fortsätter att ge oss den stora support vi så väl behöver" säger Saabs vd Jan Åke Jonsson.

Steven Wade är mannen bakom Saabs United blog och visade kraftfullt sitt engagemang när krisen var som störst för knappt ett år sedan.

Som tack, har utmärkelsen fått Stevens namn (Saabs United), plus en modell av ursprungsbilen Saab 92 och en bumerang !? Kanske en symbol för att Saab alltid kommer tillbaka?

Tänk att en person så långt man praktiskt taget kan komma från Trollhättan skall vara en av de som visade pondus och hjärta, allt medan de flesta av oss svenskar satt och undrade vem av Maud Olofsson eller Mona Sahlin som skulle plocka hem det politiska spelet kring Saab och gav blanka sjutton i våra egna känslor, vår egen vilja och vår egen stolthet över namnet Saab.

Starkt Steven Wade, thank´s mate, you are worth it.

Tänk om hon var fastighetsmäklare...

Detta är Mikaela Valtersson, Miljöpartiets ekonomiske talesperson och henne skulle jag inte göra fastighetsaffärer med, eller ännu mindre ha gjort fastighetsaffärer med.

De rödgröna vill höja fastighetskatten för de som har hus med ett högt värde, det drabbar nästan 25.000 fastighetsägare i enbart Stockholmsområdet, sen tillkommer resten av Sverige. Det är inte bara de besuttna i Djusholm utan ex pensionärer och "vanliga Svenssons" i Bromma eller Nacka som gnetat ett helt liv och plötsligt befinner sig i en situation då deras villaområden blivit minst sagt attraktiva.

Vad säger då Mikaela Valtersson på frågan hur de som nu inte kommer att ha råd att betala en höjd villaskatt, jo ungefär så här:

"...den beskattningen är väl inget större problem, då villaägarna har möjlighet att ta ett lån på sitt hus"

När hon på nytt fick frågan om hon menade allvar med att ta ett lån sa svarade hon:

"...ja, ta lån på fastigheten eller till och med sälja den för att kunna betala sin fastighetsskatt!?"

Skulle du köpa ett hus av denna person?

Inte jag.

Jag har inte heller någon avsikt att köpa hennes, partiets eller de rödgrönas politik i övrigt.

Detta är en av de droppar som fått mig att hålla fast vid de som idag styr Sverige.

Nu vet ni. Jag har sagt det tidigare också.

Dessutom är jag och Mia fastighetsägare, inte för att tjäna pengar på huset utan för att bo och arbeta i det.

Tids nog får vi betala reavinstskatt - och det gör vi utan att knorra, för då blir det rättvist.

Hedrande trea.

Sverige hamnar på en hedersvärd tredjeplats mellan Schweiz och Australien, med Finland i topp när tidskriften Newsweek listar de länder där det är bäst att leva i.

100 länder ingick, bedömningen gjordes utifrån kategorierna utbildning, livskvalitet, hälsa, ekonomisk konkurrenskraft och politiskt klimat.

Man har också tittat på och tagit hänsyn till läskunnighet, medellivslängd och jämställdhet.

Alltså hamnade Sverige på tredjeplats när alla dessa kategorier slogs ihop.

1/ Finland

2/ Schweiz

3/ Sverige

4/ Australien

5/ Luxemburg

6/ Norge

7/ Kanada

8/ Nederländerna

9/ Japan

10/Danmark

Burkina Faso hamnar på hundrade plats av hundra, bakom en rad av andra afrikanska länder.

Road trains

Road train, vägtåg gör sannerligen rätt för sitt namn. Så här långa kan de vara, men det tillhör ovanligheterna.

Vanligast är dessa längder och i västra halvan av Australien, ännu något längre.

Road train är ett begrepp i lite ödsligare delar av Australien, Kanada, Argentina, Mexico och USA. I USA och Kanada kallas de mest triples medan road train är ett mer australiskt begrepp.

Det hela började i delstaten South Australia på trettitalet då man ersatte karavanerna med afghanska kameler som hade fraktat gods upp till Northern Territory.

Då på trettitalet hade dragbilarna två eller tre sex meter långa och fyraxliga släp.

Enligt uppgifter var det australiern med det svenskklingande namnet Kurt Johansson som kom upp med tanken på ett modernt road train, utmaningen bestod i att han ville frakta 100 djur och inte 20 som var gränsen. Han fick ekonomiskt stöd, tillverkningen började och ett par år senare rullade det första ekipaget ut. Udda var det, en amerikansk armétruck av överskottsmodell med två hembyggen till släpp som bägge var styrbara och mer följsamma på smala vägar och flodövergångar.

Idag har Australien den största och tyngsta flottan av road trains i världen.

Doubles, alltså två släp-kombinationer är tillåtna i större delarna av Australien. Triples med tre släp får köra i västra delarna av New South Wales och Queensland, South Australia, Northern Territory och Western Australia. I SA, NT och WA får man även köra med AB-Quads.

Den absolut längsta varianten av road trains i Australien och för den delen hela världen är den som kallas Powertrain eller Body and six. En 19 liters 600 hk Cumminsmotor sitter i dragbilen och en 400 hästars Cummins sitter i bakdelen av släp nummer två, alltså total 1000 hästar.

Lasten då? 460 ton! Dragbil plus sex släp. 60 meters längd. Dessa bilar ägs och kör för ett stort gruvbolag på deras ägor och behöver inte oroa sig för längd- och viktbegränsningar som gäller på allmänna vägar.

Hastighetsbegränsningarna är 90 alt 100 km/h beroende på delstat.

Lite för er rekordbitare:

Världens längsta road train rullade den 18 februari 2006 bakom en australientillverkad Mack-lastbil. Detta skedde i Clifton Queensland - och nu - håll i er!

Lasten 1,299,987 kg i 113 släpvagnar (!!!), längd på detta tåg: ofattbara 1,474 meter. Nästan en och en halv kilometer.

Tidigare rekord liksom detta är rekordsatsningar, inga verkliga landsvägstransporter transporter, utan det här exemplet kördes bara i 100 meter av den 70-årige John Atkinson.

1999 körde Greg Marley ett tåg på 610 meter med 45 släp i hela åtta kilometer, i en Kenworth, detta skedde i Karlgoorlie WA.

Ni ska akta er för vi är Bajare

Många har den här säsongen pekat finger åt Hammarby IF, med viss rätt.

Laget har haft det tufft på alla plan, ekonomin är som i alla andra sammanhang det som styr och avgör en klubbs framgångar.

Ingen lär säga emot mig i det sammanhanget, för den tid då spelarnas hemvist och geografiska anknytning till en klubb var avgörande för lagets framgångar är sedan länge förbi.

Nu gäller ekonomiska villkor, kallt som stål. Visst känner många av spelarna för klubben de spelar för och ger så mycket de kan, de avlönas och behöver behålla sin plats i laget, de känner inte minst i Bajens matcher, både hemma och borta, ett stort och varmt stöd från alla fans.

Också en bidragande orsak till ett lags framgång....eller motgång.

Det känns kanske tjatigt, men kraven och viljan kan ibland bli för stora på kollektivet från styrelse ned till den individuelle spelaren.

Jag tror att det är just detta som gjort Bajen så direkt svaga i år, de borde kunna bemästra en sådan här situation och redan från första matchen gå för fullt med sikte på att komma tillbaka till allsvenskan igen.

Men det de inte gjort mer än enstaka gånger i serien.

I Svenska cupen däremot, har de slagit ut tre allsvenska lag och är nu i semifinal, här har kraven från alla supportrar, ledning och sponsorer inte känts tillnärmelsevis lika tunga. Man har gått ut avslappnade och har spelat ut och visat upp det spel de kan prestera.

Tänk om nu inte psyket hade haft en sådan stor roll med i de där förbaskade seriematcherna.

De kan om de vill - även i serien, det visade de igår mot Assyriska FF när det verkligen på blodigt allvar gällde att vinna eller försvinna (från ett allsvenskt kval i första hand - ett direktavancemang i andra hand).

En snabb och optimistisk fotboll, trots skador på vissa nyckelspelare, en känsla av att inte tappa modet när motståndaren tog ledningen (1-0) eller kvitterade till 2-2.

Tvärtom inom två minuter i bägge fallen replikerade man direkt och vände och vann matchen.

Så skall fotboll spelas, när den är snabb och avslappnad, när man inte tänker för mycket, men med kraven ändå liggande i huvudet hos spelarna. Tron på sig själva.

Det känns som om den där jädrans mentala spärren släppte, proppen löstes upp och att alla glömde krav och förväntningar och att spela onödigt försiktigt.

Dom hade roligt, det spratt om dem, som vårsläppet i en kohage.

Nu vet de att de kan, viljan finns och målet är utstakat, jag är positiv och ser optimistiskt fram emot resten av säsongen. Det tror jag Bajen gör också, efter gårdagens urladdning.

Avgörandets tidevarv är inne.

Tyvärr kunde jag inte vara på plats igår, tvn fick ersätta, men är säkert där på nästa hemmamatch.

Så alla ni som dissat Bajen, ni ska akta er för Bajen är Bajen.

Foto: Anton på Söderstadion, foto: farsan med en mobiltelefon.

Tre veckor idag

Tre veckor idag smäller det i Eskilstuna, stora basunerande stötar kommer att ljuda över stad och nejd.

Dags för folk att strömma till Eskilstunas fina konstmuseum, ett museum av storstadsklass.

Boka in den 4 september.

Pia Rystadius nyutnämnd vd för Grafikens Hus kommer att inviga utställningen kl 13.30.

Vi ses där.

Starcraft II på en Korean Air 747.

En Korean Air Boeing 747-400 är väg att taxa ut till startbanan en våt och gråmulen dag i Sydney.

Dekorerad i en specialskrud för filmen Starcraft II, som jag vet lite om - en rymdhistoria med krig och fantasirika farkoster, mycket väsen och specialeffekter.

Inget jag kommer att hyra.

Andrew Evans var på plats med sin kamera.

Lite egenkära är vi allt.

Det är bara undantagslöst jag lägger in bilder på oss själva, men denna bild togs den 3 augusti, på vår nittonåriga bröllopsdag.

Platsen är Stenkusten på nordvästra Gotland strax innan man når fram till Ar och Hau, med gattet mot Fårö som skiljevatten.

I Ar tog vi oss ett dopp i havet, lite svalt var det, si så där nitton säger jag, sjutton sa Mia.

Vi gifte oss på Gotska Sandön en tropisk dag 1991 och denna plats vara nästan så nära vi kunde komma denna paradisiska ö - landvägen så att säga.

Vår kompis Ruth förevigade oss med en vidsträckt horisont att blicka ut över.

Får se om vi hittar till Sandön på tjugoårsjubiléet nästa år. Den som lever får se.

Alltnog Gotland är Gotland.

Foto: Ruth Goldmann

St James´Park i Newcastle upon Tyne.

Detta är en av Englands förnämsta arenor, hemmaplan för Newcastle United.

St James´Park byggdes redan år 1880 och har utvecklats från en enkel gräsplan till denna jättearena som tar 52.200 åskådare. Året var 2001 då det färdigställdes i dagens skick.

Ligger centralt bara 800 meter från Centralstationen och precis intill St James Metro Station.

Biljettpriserna är engelska, dvs saftigt tilltagna. Ex. billigast Sir John Hal Stand level 7 för 27 pund eller däröver upp till 37 pund för en plats på Milburn Stand.

Rekordpublik hade man 1930 då Newcastle United mötte Chelsea, då mötte 68,386 upp, men då stod de flesta och på mindre utrymme än dagens arena.

Trädgårdens mästerverk

Att bara ströva runt och se det man ser dagligen är uppiggande för själ och sinne, alltså titta lite extra. Först lyser Blomman för dagen eller Clark´s blue som en liten blå lykta mot den mörkrödburriga väggen och sedan vaggar resterna av ett Spirstånd? kanske den heter så, jag chansar.

Bägge så vackra i olika stadier av sina korta blomstrande liv.

Foto: Olle Q @

Skrämmande bild av verkligheten.

Jodi Bieber tog denna bild av Aisha, 18 år gammal från Afghanistan. Det är tidskriften Time som visar en serie porträtt av afghanska kvinnor. De flesta i betydligt lyckligare omständigheter än Aisha.

Aisha släpades ut ur sitt hem av talibanerna efter att hon hade flytt från sin make.

Trots hennes vädjande om att hennes svärföräldrar skymfat och varit hotfulla och hela tiden behandlat henne som en slav fram till det stadiet då det inte fanns någon annan utväg än att fly, så ansåg befälhavaren för talibanerna att hon skulle straffas, för att att avskräcka andra tvångsgifta flickor i deras by att försöka göra samma sak.

Aishas familjemedlemmar utförde straffet, hennes svåger höll ner henne medans hennes make skar av henne bägge öronen och näsan, för att sedan lämna henne att dö.

Hon undkom döden och befinner sig idag i ett hem för kvinnor där hon får vård och hjälp av amerikanska humanitära hjälporganisationer.

Ni undrar hur jag hittade detta, jo enkelt.

Jag läste Carls Bildts blogg under rubriken "Därför är vi Afghanistan". En länk till Time Magazine fanns med och Carl Bildt förklarade helt lugnt att "för att rädda fler kvinnor från att drabbas av Aishas grymma öde, är vi i Afghanistan under ett FN-mandat."

Jag håller med Carl Bildt, vi bör vara kvar tills den dag då afghanerna själva kan stoppa de krafter som vill förhindra kvinnors rätt till ett lika rättvist och jämställt liv som männen alltid åtnjutit