British Airways nya A380 på väg hem, för första gången.

Den 4 juli var det högtidligt värre på Heathrow när BA:s första Airbus A380 klämde ner alla hjul på landningsbanan.
Från Toulouse till London är det inte långt, men här är några små klipp från händelsen som måste betecknas som väldigt sen, i perspektivet av Emirates, Singapore Airlines, Qantas m fl  långtradarbolag och deras tidiga användning av dubbeldäckaren i sin erövring av luftens router.
Men bättre sent än aldrig.
Airbus har klagat på att en del av deras trofasta kunder betraktar detta flygplan annorlunda från andra modeller avsedda för långdistans, nämligen att denna maskin skulle vara mer av en lyxvariant, vilket ingalunda är fallet.
Jo, det finns förvisso lite mer utrymme för att klämma in rymliga förstaklassstolar/sängar, men business och ekonomi ser ut som i vilka maskiner som helst.
Dessutom kostar det vare sig mer eller mindre att sitta på rad 57 i en Airbus A380 än i en Boeing B747.
Tror att BA börjat inse detta och sätter sunt förnuft i första rummet nu.
Denna arbetshäst (A380) är mer ekonomisk än allt annat som far omkring i luften idag, Dreamlinern och nya A350 om något år kommer kanske att få lägre pris-per-stol än A380 men än så länge är detta luftens obestridde härskare. Jumbojetens (B747) alla år och prestige till trots.

"Lillpröjsarn" åt hostmedicin 1974

Året var 1974, det var VM i ishockey i Helsingfors. Dopningsfrågorna var inte lika aktuella då som nu. Men ändå fanns det vedertaget sedan några år att två spelare i varje lag, genom lottens hjälp, skulle testas efter en genomförd match.
Tre Kronor hade besegrat Polen med 3-1 och lotten föll bl a på Ulf "Lillpröjsarn" Nilsson att lämna urinprov. Den svenske läkaren Nils Rehn som syns här uppe till vänster, meddelade sensationellt att man funnit det förbjudna preparatet efedrin i Lillpröjsarns prov.
"En kraftig dos..." kunde han avslöja.

Lillpröjsarn hade tagit hostmedicin mot en förkylning och i den hostmedicinen ingår efedrin.
Jag vet själv, när jag äter kraftig medicin mot hosta, Cocillana ex, att den innehåller efedrin, vilket i mitt fall orsakar ökad hjärtklappning och även ökad "oro."

Lillpröjsarn sitter här på bilden med nerböjt huvud till höger om förbundsordföranden Ove Rainer.
Ett dopningsfall var det och det bestraffades med att Pröjsarn blev avstängd och Sverige fråntogs sina poäng från vinstmatchen mot Polen och förklarades som förlorare med 0-5.
I förlängningen innebar det att Sverige gick miste om en silvermedalj, hade resultatet mot Polen stått fast.

Jag kan inte säga sig vare sig bu eller bä, skyldig eller oskyldig, medvetet eller omedvetet.
Men även året 1974, snart 40 år tillbaka i tiden, så föll välkända och folk-kära idrottare i dopningskontroller, oavsett vad de har för förklaringar till avslöjandena.


Lillpröjsarn, född i Nynäshamn och AIK-are under sina tidiga hockeyår hade sedan en mycket lyckad karriär i Winnipeg Jets fram till 1978, följt av några skadedrabbade år i New York Rangers.

Längst bort i bilden sitter lagkapten Lars-Erik Sjöberg och till höger gamle målisen Kjell Svensson i rollen som förbundskapten.

När Europa stod still i störtloppsbackarna.

På sjuttio- och åttiotalet härjade dessa kanadensare som vildast i Europas utförsbackar, de gick under beteckningen "Crazy Canucks," och satte skräck i bortskämda européer som Franz Klammer, Jean-Claude Killy med flera. Dessa tre gentlemen var egentligen fyra, men redan vid 37 års ålder gick en av de galna kanadensarna ur tiden, i cancer, hans namn var Dave Murray. På bilden är uppe är välkända fartfantomer, fr v Ken Read, Steve Podborski i mitten och Dave Irwin till höger under en ceremoni.

Här flyger Steve Podborski högt i Whistler Mountain, BC, Kanada. Steve fyllde igår 66 år, han debuterade som 17-åring i Kanadas alpina skidlandslag. Vi som också har några år på nacken, minns dessa Crazy Canucks mer än väl, med ett uppfriskande välbehag.

Lika omtumlande för den europeiska självgodheten, som vinerna från södra halvklotet idag är för stöddiga och dästa vinodlare runt Medelhavet. Det behöv(de)s influenser från den nya världen.

Mannen bakom Fotoplanket i Gnesta

Bengan Björkbom

Bengan sittandes bakom Bengt Lindén, vid ett besök på Ullsta.

Nu försöker jag leka Bengan, svarvita bilder ni förstår. Han gör det bra direkt i kameran, jag gör det via iPhoto, det är skillnad det.

Men ni får en ändå en bild bakom eldsjälen, Bengan Björkbom som på lördag presenterar ett storslaget Fotoplank på Gamla godsmagasinet och Färghandeln i Gnesta.

Lördag den 26 jul klockan 11-15. 

20 fotografer, många kommer och berättar om sina braiga foton. 

Dessutom bjuds det på en fotoloppis på andra sidan magasinet, många kan fynda där.

Detta är en påminnelse, kom på lördag om du vill se en bra fotoparad.
Bengans Fotoplank är unikt.


Foto: Olle Q

Missa inte Planket. Fotoutställningen i Gnesta.

Eldsjälen, fotografen och mannen med glimten i ögat (och kameran), Bengan Björkbom, gör det igen!
Håller traditionen vid liv. Planket-utställningen i Gnesta.
Lördag den 27 juli mellan kl 11-15 visar tjugotalet fotografer upp sina bästa bilder.
Här hittar du namnen på dom som plåtat.
Sidan heter Fotosidan. En intressant blogg för de som inte i första hand fångar solnedgångar.
Fotoloppis är en lockande ingrediens som även den borde få dig att styra dina nyfikna steg mot Gnesta, pendeln rullar (fortfarande). Bil går också bra, har du hoj, grensla den och kom.

Bättre kompott av ögonblick som andra fångat kan du knappast hitta på denna sida ekvatorn!
Glöm inte Fotoplanket-utställningen nu på lördag klockan 11 till 15.

Bengen jag lyfter på hatten för dig.


Foto: Olle Q

Bajens stolpar ut...

Igår var då så dags för årets idrottshändelse, live alltså.

Vi var många, många som samlades på Södermalm för att ladda och sedan i tropp vandra ut mot det nya Templet, den nya Borgen som skulle frälsa och förlösa alla frustrerade Bajenkänslor.

Både bland spelare, ledare och oss trogna på läktarna.

Men varken dimridåer eller vattenkanoner hjälpte, oförmågan, oturen, ribbträffarna, snubblingarna blev för många för att resultera i en välbehövlig seger.

Trots inramningen som laget måste ha känt ända in i märg och ben, nästan 30 000, så lossnade det inte, utan det blev stolpe ut, bokstavligt två gånger. Oturen grinar laget i ögonen, de har ett markant övertag med 28 avslut , hälften på mål, men icke.....

Som sagt, marscherade gjorde vi, stinna av öl och mat som säkert gav krogar och barer runt Medborgarplatsen kraftigt förstärkta kassor.

Vi gick, vi sjöng. De unga höll sig i skinnet, inga krossade fönster, en del flaskor trampas sönder, men städpatrullen låg precis bakom. 

Fotograferna var djärva och klättrade i stolparna, förmodligen inte helt nyktra.

Och bland de kanske 20 000 så pilade burksamlare med svarta påsar och små wheelies, så det blev nästan rent när svansen passerat och trafiken släpptes på igen.

Supportrarnas matchprogram pryddes av Christopher Lallet, han fick hoppa in i mitten av andra, då laget fortfarande trodde på tre poäng.

Jag har sagt det förut, jag förstår inte varför denna gudabenådade tekniker inte matchas tidigare, när man inte nått resultat i första borde han få komma in direkt i andra halvlek.

Den nya arenan, var mäktig, ljudet, resonansen vibrerade där inne, sången upphörde aldrig.

Snyggt, rikligt med serveringar, utrymmen, toaletter och framför allt ljust i gångarna utanför läktarna, lätt att hitta bör påpekas. Lite trångt vid utrymningen, men ingen fara.

Några virrpannor försökte ta sig in och skrika okvädningsord mot spelarna efter slutsignalen, men de motades vänligt bort, de var inte många, men jäkligt onödigt att inte kunna ta ett poängtapp.

För det är trots allt två lag som bägge vill vinna.

Bajens öde är ovisst, många hade trott på dem i år, färre tror på dem nu. Men det är fortfarande 15 matcher kvar, så varför kasta in handduken nu?

Tron överger aldrig mig.

Foton: Olle Q

Bajen öppnar på Nya Söderstadion

I morgonkväll, en lördagkväll mitt i sommaren, blir det fest på splitternya arenan strax intill Globen.
Tele2 Arena är den döpt till, men kallas i folkmun på Söder, Söderort och bland grönvita i resten av landet för Nya Söderstadion - Vår Arena.
Alltså klockan 20 smäller det, Örgryte IS står för motståndet, även den en gammal och hedersvärd klassiker i fotbollsammanhang.

Just nu lär det vara runt 31 000 biljetter köpta, 500 återstår, de ryker säkert i em.

Jag kan inte vänta nog på denna en helt ny arena,
–öppningsmatch,
–fullsatt,
–grön matta,
–öppet tak med solljus tittandes in,
–förhoppningar om ett bättre spel och
–vinst förstås.
Plus och inte minst,
–att få höra Kentas "Idag är jag stark..." är en hårresare, den kommer att bli mäktig, med kanske 30 000 sjungande grönvita supportrar.

Är det någon därute som fortfarande tvekar, kontakta Ticnet och köp en biljett, det kommer att bli ett minne för livet, extra kryddat med grön och vitt.

Ny grafik i lite mindre format.

Tänka sig att mitt i smällheta sommaren trycka ny grafik, med benägen och proffsig hjälp av min kära Mia, utan hennes rutin skulle jag kanske gnugga sönder allt till ett enda blurr. Just kanske?
Tekniken är collografi, det miljövänligaste sättet att trycka färggrafik.
Dessa grafiska gubbar bygger på tidigare teckningar i streck, nu får motiven en ny chans att visa upp sig i, denna gång i färg och i större upplagor än just ett exemplar.
I veckan som kommer blir det en tur till Grafikens Hus där de kommer att finnas till allmän beskådan.
Bilderna, de grafiska motiven är ganska små, med lite papper runt så får bilden rätt inramning.
Den 7 och 8 september finns de här i våra ateljéer när Gnesta Konstrunda går av stapeln, boka in ert besök redan nu.

Dopningen förlamar sporten

Nu är jag trött, besviken och förbannad på alla som avslöjats, som kommer att avslöjas och som planerar att börja dopa sig.
Efter varje avslöjande, stäng av idrottaren på livstid.
Säkert avskräcker den några, de som ändå försöker åker förr eller senare dit.
För ju fler som avslöjas ju bättre rustar sig antidopningfolket världen över, möjligen med undantag för vissa odemokratiska länder.

Gamla DDR-dopare var nog rena söndagsskoledoparna i jämförelse med dagens proffs på området.

En fråga, hur skall jag med öppna sinnen för fair play sätta mig och titta på friidrotts-VM? Mina misstankar kommer att riktas mot alla som presterar över normal förmåga.

Snart blir det Fia med knuff-tittande för mig.

Malalas gripande tal i FN.

Den 9 oktober förra året sköts den då 15-åriga pakistanska flickan Malala Yousafzai i huvudet av talibaner eller om man så vill inhemska terrorister.
De trodde att Malalas kamp för att flickor och pojkar i Pakistan skall få utbildning skulle ta slut när kulan trängde in i pannans vänstra sida.
Men icke, pakistanska läkare och senare specialister i Storbritannien lyckades rädda hennes liv.

På sin 16:e födelsedag i fredags, stod Malala i FN och höll ett tal som berörde många, lyssna på det, inte är det revansch med skjutvapen Malala pratar om, utan vapnet är pennan, boken och kunskapen.
Hon upprepade budskapet att alla ungdomar på vår jord måste få utbildning, det är det bästa sättet att skapa demokrati, jämlikhet och förståelse.
För det är just förståelsen som gör talibanerna till så oförsonliga fanatiker som de är - de förstår inte vad som står skrivet i en bok om man pekar på den, därför är boken och pennan den skrivs med, den store fienden som måste förgöras.
Malala anklagades också för "västerländskt tänkande", något som också direkt härhör till okunskapen om vad som skrivs och sägs, förstår man inte det då måste det vara ett hot som måste förgöras.

I hennes FN-tal så vände hos sig till närmare 1 000 ungdomar i olika ledande ställningar, ungdomar från 100 länder, detta skedde i FN:s första Youth Assembly.

Malala sa bl a "De, talibanerna, trodde att deras kulor skulle tysta oss, men de misslyckades."
"Svaghet, rädsla och hopplöshet dog den dagen, istället föddes styrka, kraft och mod."

Malala förespråkade ickevåld, inte hämnd.
Hon nämnde Mohammed, Jesus Kristus och Buddha, liksom Martin Luther King, Nelson Mandela och Mohammad Ali Jinnah som ledde Pakistan till oberoende 1947.

Malalas tal bör ni lyssna till.
Hon är en ledstjärna inte bara för flickor, pojkar och ungdomar, utan även för alla människor på detta vårt jordklot.
Hon inger hopp och styrka, hon utstrålar uthållighet trots sina unga år.
Hon visar att våld inte är lösningen på problem.
Hon heter Malala Yousafzai.

Kulturvänstern och ABBA

Det pågår en intressant debatt i DN om kulturvänstern och ABBA igår och idag.
Jag överlåter åt mina kära läsare att själv ta del av den debatten, där Michael Wiehe, Maria Schottenius och Per Sundgren vädrar sina gamla och nya åsikter i ämnet ABBA.

Jag vill bara tillägga att jag själv var Vietnamaktivist på sjuttiotalet, hur kunde man vara annat?
Det hindrade inte mig att uppskatta ABBA när de vann i Brighton och deras enastående karriär därefter, vissa hardcorekämpar såg dem och mig som borgerliga klassförädare, jag såg ABBA som något nytt i musikvärlden efter allt proggande som till slut var lika tradigt som rappen börjat bli idag.

Michael Wiehes musikaliska kvaliteter består än idag, men i det hörn där han genom åren själv målat in sig, har jag svårt att förstå varför han inte förstår att tiderna förändrar sig, smakerna likaså.
Musikstilarna idag, liksom igår och förrgår är lika olika och appellerar olika på människor utifrån deras deras musiksmak (oftast) och inte utifrån deras politiska uppfattning.

Blå Tåget ja, ABBA ja.
Skall det vara så svårt att förstå?

Lac-Mégantic, vem bär ansvaret för tågkatastrofen?

Tänk er själva. 

Ni bor i en pittoresk liten stad på runt sex tusen själar. En stad belägen vid en sjö.

Så en natt händer det overkliga, det som inte kan hända.

I Lac-Mégantic i östra Quebec i Kanada, nära gränsen till Maine i USA, hände detta overkliga.

Ett skenande tåg med närmare 80 fullastade tankvagnar med olja brakar in i stoppbockarna på stadens järnvägsstation och åstadkommer ett inferno, ett helvete.

Vagnarna staplas på varandra, oljan fullkomligt exploderar, ett över 100 meter högt eldmoln lyser upp staden. Vid explosionen raderas liv och egendom ut, i skrivande stund har man hittat 13 döda, några hopp om att hitta rester efter de övriga runt femtiotalet saknade finns inte. Hettan har varit för stark och några spår av människor lär knappast finnas kvar.

Två tusen, en tredjedel av stadens befolkning evakuerades.

Fyrtiotalet byggnader jämnades med marken, olja har spritts över hela Lac-Mégantic, vattendrag och sjöar är förorenade av oljespill. Lukten svår att andas.

Saknade av de som inte hittats har lamslagit det lilla samhället.

Närmare helvetet kommer man bara under krig.

Nu är frågan. Vem bär ansvar för denna katastrof? Hur kunde den ske? 

Järnvägsbolaget Montreal, Maine & Atlantic Railway anser att något manipulerats på tåget, men varför? 

Och varför parkeras ett tåg på en sluttande bangård? 

Borde det inte vara förbjudet?

Någon, oavsett om det manipulerats eller ej, är ansvarig för att tåget parkerades i staden Nantes, Quebec och inte i en annan stad där järnvägsbangården ligger plant.

För hade så varit fallet, hade denna "manipulation" inte lett till de katastrofala följder det nu fick.

Lokförarna har säkert gjort vad de alltid gjort, "dragit åt" luftbromsarna på samma sätt som de alltid gör och gjort.

Men platsen där det sker, den är vald av någon annan, högre upp i bolagets pyramid.

Den/de som gjort det valet är i mina ögon skyldiga att förklara sig.

Ett tåg med några lok och närmare åttio fullastade oljetanksvagnar av boggiemodell parkeras inte hur som helst, det parkeras där det inte kan komma i rullning, vid ett eventuellt attentat av något slag. 

Eller manipulation som bolaget föredrar att kalla det.

Nu har det tragiska skett, ansvarsfrågan får bara inte skyfflas undan mattan när chocken och sorgen börjat lägga sig.

Mad Dogs Zydeco i Bie.

En av lördagens absoluta höjdpunkter var Mad Dogs Zydeco, ett Stockholmsgäng med sina musikaliska rötter djupt försänkta i Louisianas träskmarker.

Strax söder om Katrineholm i lilla Bie var det blues och rock festival i ljudlig och ljuvlig sommarkväll, långt från finansnissarnas kvarter.

Här blandades blues, cajun, country, soul, texmex, rock´n´roll, vals, reggae, bayou till en härlig soppa som kanske kan kallas zydeco. Äkta sydstatsmusik, Louisiana-musik, den franska rotvälskans musik ur Mississippis vidsträckta deltamynning.

Mad Dogs består av bl a Chris Auxber på svängigt dragspel, Tom Martinsen på tvättbräda, Jonas Backman trummor, Sverker Blomberg gitarr och Patrik Norrman på bas.

De sjunger också, de gungar, de svänger så det står härligan till, man blir glad, upprymd och kan inte stå still när dragspelet och gitarren svänger loss, med bas och tvättbräda lite bakom och trummorna eldandes på.

Det här gänget hette tidigare Top Zydeco Boys, här en snutt om du vill höra vad zydeco är.

De har precis gett ut en ny skiva, leta på Mad Dogs Zydeco.

Mest känd i cajunmusiken är väl Clifton Chernier, bortgången med hågkommen. Hans sydstatsfranska förstods definitivt inte i Frankrike, knappast han själv visste vad han sjönk - allt enligt egen utsago.

Vi sätter stopp för Trafikverket. Rött ljus.

Sommarstiltjen till trots, vi säger stopp för Trafikverkets ogrundade planer på att till vissa delar strypa pendeltågstrafiken till och från Gnesta och Mölnbo.
Definitivt stopp! Rött ljus för Trafikverket.

Trafikverket, en ensam myndighet utan eller med mycket liten kontakt med övriga myndigheter, vill alltså försämra för den arbetskraftsinströmning till Storstockholm som pendeln ger möjlighet till.
Detta är alltså vad de vill göra, utan tanke på en verklighet som säger något helt annat, nämligen att tillväxten i Storstockholm avtar på grund av folks allt sämre tillgänglighet till bostäder och transporter!!
Om de istället frågade sig; är det vettigt att till viss del hugga av pendlingsmöjligheterna för tusentals personer, när det tvärtom behövs fler pendeltåg mellan Stockholm och Mölnbo/Gnesta?
Varför istället gynna några extratåg med tillfälliga affärsresenärer till Göteborg?

Ni måste landa i verkligheten Trafikverket, era ambitioner att få in extra klirr i kassan genom att ge andra operatörer tillgång till stambanan gynnar få och missgynnar dess då fler.

Jag vädjar till er, vakna upp ur er ensamverklighet, se er om, fråga er vad era beslut leder till.
Agera inte som robotar, eller verkställande maskiner.

Tänk!!! Och besluta efter ni gjort det.

Visst rivs det fortfarande i Klara.

Alla ni, som eventuellt saknar rivningsdammet i Klarakvarteren, var inte oroliga, betongen och murstenarna faller fortfarande.
Dånet är bedövande från de maskindrivna hack-korparna och dammet lägger sig över besökande turisters axlar, Klarabergsgatan är delvis avstängd, inramad med oändliga byggplank och det är allmänt småtrevligt i det som skall vara Sommarstockholms hjärta.
Det är gamla Hotel Continental som nu jämnas med marken, den nya Citybanan skall ha sin station här någongång framåt 2017.
En stad i utveckling heter det, möjligen stämmer det, behovet av fungerande transporter i en stad som växer med 40 000 personer om året är akut.
Än mer akut är bristen på bostäder, så varför när man ändå är igång och river, riv stora delar av Kungsholmen och Vasastan och ersätt bebyggelsen med höghus på 50-80 våningar tätt som attan och vips kommer bostadsbristen att försvinna.
Med dammiga tankar.
Olle