Sätt dig ner när du läser detta inlägg!

Denna makalösa lyx, smaklös i mina ögon, finns hos i presidentpalatset hos Robert Mugabe!!!

Zimbabwes president omger sig med detta överflöd av meningslöst prål medan hans land sakta håller på att förtvina och dess folk svälta ihjäl. Koleran har sluppit lös. Inflationen ligger på flermiljonersstrecket, polisterrorn mot oliktänkande är besinningslös. FN-organisationerna som försöker föra in humanitär hjälp stoppas, utländska journalister likaså.

Det bisarra är att Robert Mugabe inte ser eller blir upplyst om att hans vältrande i överflöd bara kommer att slå tillbaka mot honom med en kraft som vore det en flodvåg.

Idag måndag meddelas att 425 är döda i koleraepidemin och att vattnet stängts av i huvudstaden Harare, då det saknas kemikalier att rena vattnet.

Titta igen på bilderna och dra, mot bakgrund av vad du vet och läst, dina egna slutsatser.

Fick dessa bilder plus en hel laddning till av Lars-Erik, men det framgår inte vem som är fotograf. Klicka om du vill se dem större. 

Va´gla man blir.

Äntligen får jag chansen att visa ett par gamla tanter, som gamla tanter ska se ut.
Kappa, hatt, väska och paraply. Rejält och korrekt utrustade.
Tanten till högers hatt är magnifik. Jag ryser när jag ser den. Så långt från HM eller NK man kan komma.
Tanterna poserar utanför Nyköpingshus, något årtal har jag inte hittat, men gissar på sent fyrti- eller tidigt femtital.
Länge leve tanten!

Tänk er följande:

Sverige 2008. 

Efter valet 2006, då socialdemokrater, mp och v hamnar i opposition, formerar de sig nu till våldsamma protester mot den sittande alliansregeringen. 

Kungsträdgården har varit ockuperat sedan i september, alla är klädda i rött, med porträtt av Mona Sahlin, Hjalmar Branting, kungen och några med Olof Palme på. De viftar med röda fanor.

Alla är missnöjda med regeringen, anser den som oduglig, korrumperad och allierad med ondsinta krafter som ex Svenskt Näringsliv.

Man ropar på att den svenska militären skall ta över makten och se till att lag och ordning återupprättas.

Man kallar sig för Folkets Allians för Demokrati.

Efter nästan tre månader tryter tålamodet, man formerar sig och tågar mot Arlanda, granater detonerar, polisen möter dem vid infarten, men backar medan Folkets Allians avancerar.

Statsminister Fredrik Reinfeldt skall om några timmar landa efter en utlandsresa.

Demonstranterna intar Arlanda flygplats och till och med flygledartornet, alla flyg in och ut ställs in, resenärer blir strandsatta.

Folkets Allians för Demokrati kräver åter igen att militären tar ansvaret för landets styre då man inte tror på ett folkvalt parlament eftersom det kan leda till röstköp, man kräver också förhandlingar med kungahuset. I sina led ingår en salig blandning bla rojalister, fackföreningsledare och före detta vänsterstudenter.

Folkets Allians för Demokrati lämnar inte Arlanda flygplats förrän den sittande regeringen avgått. Att syftet är att provocera fram en reaktion är helt klart, men vare sig polis eller militär svarar på utmaningarna. Man kontaktar på nytt, nu desperat, militären för att få dem att tillsätta en krisministär som skall styra fram till ett nyval. Militären säger nej, de har inga maktambitioner och vill inte förorda ett nyval. Regeringen tiger som muren.

Läget är låst.

Tänk att detta händer just nu. På riktigt.

Men inte i Sverige utan i Thailand. Där en grupp människor som är missnöjda med den demokratiskt folkvalda regimen försöker få militären att ta över.

PAD, Peoples Alliance for Democracy, består av bl a rojalister, fackföreningsfolk, vänsterinriktade, studenter, varav många kvinnor.

Med folket för militärdiktatur. Jag tror jag skall trycka en t-shirt med den texten. 

Detta är faktiskt första gången jag hör talas om att en stor grupp missnöjda medborgare i ett demokratiskt samhälle vill ha en militärkupp till stånd.

Metron i Pyongyang

I den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang finns en magnifik tunnelbana, precis som i de forna kommunistländerna är kristallkronor eller pompösa lampdekorationer ett måste. Denna metrostation heter Yongwang, med pelare formade som segerfacklor som precis tänds upp. Ovanför trappan ses en mosaik föreställande Lake Cho vid  Mount Paektu, vid den koreansk-kinesiska gränsen där det hävdas att Kim Jong-Il föddes. Därom tvista de lärde, enligt gamla sovjetiska journaler skall han vara född i Chabarovsk, Sovjetunionen.
Den här bilden visar någon slags stins, vakt eller liknande framför en av de otaliga muralmålningarn. Motiv: ja heroiska arbetare, bönder och soldater glatt marscherande mot det lokala partihögkvarteret för att rapportera dagens uppfyllande av plan och mål.

Vill du se mer om tunnelbanan: www.pyongyang-metro.com här finns massor av godis för den som söker något ur det okända, avskärmade och mystiska land som Nordkorea är.  

Antipodöarna

Antipodes Islands tillhör Nya Zeelands subantarktiska öar i Södra Stilla havet, se kartan här ovan.

Namnet, Antipodöarna, säger väl egentligen allt, när ön upptäcktes av den brittiske kaptenen Henry Waterhouse på med sitt fartyg "Reliance" år 1800, antogs att öarna låg på den direkta motpunkten eller antipoden till Storbritannien. Det stämmer inte riktigt, men snudd på. Borrar man ett hål från Antipode Island lär man komma ut utanför ön St Kilda nära den skottska kusten.

Antipodöarna är av vulkaniskt ursprung och ligger ca 65 landmil sydost om den nyazeeländska sydön. Ögruppen är 62 kvadratkilometer, huvudön heter, just det, Antipode Island.

Öarna är av människor obebodda, men tofspingvinernas enda häckningsplats finns här liksom Antipodöpapegojans, med sitt latinsk så vackert klingande namn Cyanoramphus unicolor.

I övrigt finns förstås albatrosser, andra sjöfåglar och sjöelefanter.

Öarna finns på Unesco:s världsarvslista och det krävs alltså tillstånd att landstiga på öarna.

Vilket paradis för fåglar som inte vill ha folk klampande i sina bon, som väl vid den här tiden har mängder med nykläckta ungar i vårsolen.

En teckning som vållade rabalder

Denna illustration, gjord av mig 1971, vållade rabalder på DN/Expressen. Deras marknadsavdelning hade beställt ett antal illustrationer till en broschyr för nyanställda. Eftersom jag hade gjort ett otal andra illustrationer till tidningen och deras kunder, fick jag fria händer.

Min stil på den tiden var gubbar med "stora näsor med skit på". Den här godkändes och broschyren trycktes och flera nytillkomna i huset fick den.

Men efter ett tag kom det upp en debatt, att den Bonnier-ägda koncernen kanske dolde en ulv bland alla oskyldiga får som vaggade av och an i höghuset i Marieberg.

En fråga ställdes direkt till mig, en kränkande fråga. 

Den löd ungefär så här: "är du antisemit eller judefientligt inställd?" Varpå broschyren med flera illustrationer med gubbar med stora näsor med skit på, visades upp.

Eftersom jag inte är antisemit, blev mitt svar kort, "nej".

Att frågan rests, måste också ses mot bakgrund av att allt under dessa år var så politiserat och känsligt.

Några påföljder eller yrkesförbud som tecknare blev det inte, jag fortsatte ytterligare tre år som illustratör i koncernen.

Ill: Olle Qvennerstedt. Ursäkta kvaliteten, har inte kunnat städa upp i bilden.  

Krutgumma

Vad har man egentligen att skylla på, när man föredrar soffan framför motionspasset, promenaden, yogan eller gympan?

Den här bilden, som egentligen är ett vykort, hittade Mia i gömmorna idag och ånyo blev man påmind om sin egen bekvämlighet och ovilja att stretcha och tänja. 

Som människa är man egentligen för intelligent för anstränga sig i onödan och för dum för att inse att man måste röra på sig om man vill ha någon glädje av återstoden av sitt liv.

Hillary, Wenders och Cohen

Intressant läge i USA. Hillary kanske kommer att utses till rikets näst högste ämbete - utrikesministerposten. Spännande dagar att se fram emot, överhuvudtaget hur Obamas administration skall formeras.

Apropå USA, i förrgår såg vi Wim Wenders Paris Texas, en film från 82. Igår så vi brödernas Cohens Oh Brother where art Thou, inspelad 2000 men skildrandes 1920-talet.

Filmer som visar ett land som vi så gärna vill behålla det på våra näthinnor. Får se om Obama nu kan återskapa något av det framtidstroende, banbrytande USA, som vi, de flesta, både behöver och vill se.

Jan Erik Vold

SPÅR.

Snö.

Spår.

Bara ett tag. Någon

gick där, men har

gått.

Det

var en gång en tid, det var en gång

en kropp. På väg till, på väg

från

en

annan kropp.

Har hämtat dessa fina ord ur Jan Erik Volds fina lilla samling "Drömmakaren sade"

De kändes rätt idag.

 

Big three beggars

Det är lätt att sitta här och bli sarkastisk över tre stora bolags misskötsel och misstag genom åren, när man vet att i sluttampen, så får miljontals mänskor som idag får sitt sitt levebröd direkt eller indirekt från dessa tre, ta stöten. Hela stöten.
För det är väl ingen som tror att ledningen för vare sig Chrysler, GM eller Ford, inte försett sig med sina egna bailouts?
Fallskärmar, räddningspaket, bonusar eller avgångs- eller pensionsförsäkringar? Självklart har dom det.
Men visst är det ironiskt att de tre stora sitter i Washington och tigger om hjälp för att överleva. Dessa bolag som gjort vad de velat och aldrig frågat, att de nu sitter på golvet vid statens bord för att plocka de smulor som blir över, måste vara för dem, förödmjukande.
Det måste kännas lika förödmjukande för dem att tänka tillbaka på sina respektive bolags brist på utveckling, planering och agerande under de senaste årtiondena.
Den totala brist på insikt och radikalt tänkande som präglat dem är egentligen oförlåtligt, hur har de kunnat bortse från bilindustrins utveckling i världen i övrigt? Den har förmodligen aldrig funnits i deras ögon.
De hade bara behövt titta vad som händer i deras eget land där Toyota, Honda bl a har fabriker och tillverkar bilar som är bränslesnålare, av bättre kvalitet, säkrare och som näst intill gått om GM i försäljning, borde inte klockorna då ha ringt tidigare?
Varför har man inte utvecklat mer bränsleeffektiva bilar, hybridbilar, elbilar eller vänliga dieselbilar? Varför har man inte sett på omvärlden?
Ja det är frågor de får ställa sig själva. Det är så dags nu när de är på väg mot avgrunden.
Att lyssna, läsa av och använda känselsprötena är väl inget som kännetecknat den amerikanska bilindustrin som jag ser på den bakåt genom åren. Utan buller och bång, plåt och plast har gällt.
Barack Obama, vill få denna industri att lägga om till utvecklandet av miljövänligare bilar, frågan är om han hinner, det olyckliga i denna gråa kråksång är att han inte installeras förrän den 20 januari och då kan the big three already be down and out.
Om nu inte kongressen lägger 25 miljarder av skattepengar på deras bord, biljättarna har dyrt försäkrat att full öppenhet/transparens skall visas gentemot skattebetalarna och varje cent skall redovisas.
Gudarna vet om man törs lita på det heller, de tre VD:arna kom alla i var sitt privata jetplan till Washington från Detroit för att be om pengar, som en reporter sa "Det är som att komma till soppkökskön i hög hatt och frack", ja man hajar liknelsen även om den är omvänd på nåt sätt.
En sak är säker Volvo och Saab känner nog också oro inte bara över sin egen akuta kris utan att nu även huvudägarna hotar att go belly up.
Puh...det här var jobbigt att skriva.

Debby blev 42 år.

I dagens nummer av Winnipeg Free Press är huvudnyheten att isbjörnen Debby är död.
Rubriken lyder "Personalen på djurparken sörjer Debbys bortgång."
Winnipeg är ingen landsortshåla, det är en stad på cirkus 700 000 innevånare i provinsen Manitoba i Kanada. Manitoba är större än vad Sverige är till ytan.
Vi snackar inte om småpotatis här, utan en djup sorg bland alla människor, vuxna och barn som lärt känna Debby under de 41 år hon haft sin plats på jorden i Assiniboine Park Zoo.
Man beräknar att 18 miljon besökare har sett Debby och hon blev utan tvekan det mest kända djuret på detta zoo.
I måndags fick Debby dödshjälp efter ha fått cirkulationsproblem som sedan ledde till att viktiga organ slutade fungera i hennes kropp. I somras drabbades hon av en serie strokes, men höll alltså ut till nu.
Så sent som för en vecka sedan rapporterades hon som pigg och alert.
Debby blev i Guinness World Records 2008 inlagd som världens äldsta isbjörn , då 41 år gammal.
Djurparken skall nu bygga om isbjörnsanläggningen för att möta de krav som provinsen Manitoba har ställt.
Manitoba betraktas som världens isbjörns centrum, med rätta. Det enorma Hudson Bay är fyllt med isbjörnar och speciellt då i den sydvästra delen som sträcker sig in i Manitoba. Femtitalet mil norr om Winnipeg ligger Fort Churchill, känt för sina isbjörnar, som strövar mer eller mindre fritt men inte helt ofarligt för befolkningen. Liknande Svalbard, är folk här beväpnade och måste tänka sig för.
För några år sedan blev en finländsk invandrad lite överförfriskad man dödad, utanför en hamburgerrestaurang, av en isbjörn. Han hade släppt sin skärpa och tagit sin halvätna burgare med sig ut, vilket innebar att doften av köttet spred sig och lockade till sig isbjörnen.
En berättelse som då gick runt i världspressen.
På lördags hålls en minnesceremoni för Debby i parkens Animal Tracks Cafe.
Blommor och kransar är isbjörnsanläggningen redan fylld av, vill du donera pengar så varsågod, kontakta Zoological Society of Manitoba, 54 Zoo Dr, Winnipeg R3P 2N8.

R I P Debby

Bilden togs av Boris Minchevic, Winnipeg Free Press 1999.

Världen är full av meningslösheter

När man hör talas om kapningen av Sirius Star i går utanför Kenyas kust, utfört av, jo just det, somaliska kapare. Ett illdåd av pirater. Ja då vet man inte om man skall skratta eller gråta, för oberörd blir inte jag.

Tvärtom rejält förbannad. OK säger vissa, en av världens fattigaste nationer Somalia kapar en båt från kanske världens rikaste nation Saudi Arabien, det gör väl inget. Jo det gör det visst det.

Kapningen gynnar ingen, inte de fattiga i Somalia, inte de av ständiga inbördeskrig skadade, av hunger utmärglade, av rädsla hukande i detta stackars laglösa Somalia. 

Utan vinsten (dvs ev lösensummor) går till några hänsynslösa klanledare, som omgett sig med en armé av smågrabbar. Outbildade och ovetandes om vad de sysslar med, hängs AK-47:or eller granatkastare runt deras axlar och sedan predikas lite islam och ut "i fält" eller "ut på havet" med dem. Visa ingen hänsyn är de sista de hör innan de äntrar fartygen.

Här har vi nästa stora fredsbevarande uppgift i Afrika för FN och EU, att skydda det cirka 100 x 100 mil stora havsområde utanför Afrikas horn som är jaktmarker för dessa vidriga kapare.

Genom att placera ut örlogsfartyg, ständigt patrullerande, spaningsflyg från hangarfartyg, radarövervaka, satellitspana görs större nytta här än att ligga still och spana på Iran i Persiska viken.

Vad kaparna i just detta fall hoppas på är naturligtvis att få ut en rejäl summa för detta jättefartyg med en last värd ca 800 miljoner kronor. 

Drömmen vore att rike storebror Saudi kunde hjälpa fattige Somalia med ett återuppbyggnadsprogram där man i första hand ser till att säkerheten säkras, polis och armé. Klanledarna och deras lärljungar borde sedan exporteras till några obebodda öar i Sydatlanten.

Jag blir bara jäkligt upprörd och förbannad över att David i detta fall fick Goliat på rygg.

Jag gråter över att delar av Afrika, Darfur i Sudan, Somalia, Zimbabwe är i sådant förfall att ingen människovärdighet finns kvar för de som inte flytt, skjutits eller våldtagits.

Och där bl a poserandet med automatvapen är det enda man har kvar, hur sjutton, eller hur fan, kan alla ni handeldvapendirektörerna världen runt sova gott???

Te Punga o Te Waka a Maui

Te Punga o Te Waka a Maui, är det ursprungliga maoriska namnet på Stewart Island som ligger söder om Sydön i Nya Zeeland.

Här ser vi en soluppgång i Ringaringa.

Ett rikt fågelliv och fina fiskevatten kännetecknar denna ö.

Ön namngavs av den förste västerlänning, William Stewart, som kom seglande på "Pegasus" år 1809 på väg från Port Jackson i Australien.

Men det var ingen upptäcktsfärd han och hans besättning var ute på, det var en säljaktsexpedition. Öns största hamn heter idag Pegasus.

För den som undrar vad det maoriska namnet betyder, så kommer det från den maoriska mytologin och betyder det "Mauis kanots ankarsten" eller The Anchor Stone of Maui´s Canoe. 

Legenden förtäljer att just ankarstenen spelade en viktig, rent av avgörande roll, när Maui och hans besättning gjorde fast sin kanot (Sydön på Nya Zeeland) för att fånga den stora fisken (Nordön på Nya Zeeland).

Vilken fantastisk berättelse, plocka fram en världskarta och titta och tänk själv. 

Så otroligt fängslande och fantasieggande det måste ha varit för barn och vuxna förr i tiden att få höra dessa historier berättas för att de sedan skulle föra dem vidare till nästa generation. Vilken andlig frihet.

Dessa mytologiska berättelser är så befriande att läsa och sjunka in i, de bjuder på fantasi och faktaflykter i vår tid av sekunder, precision och ständiga uppdateringar. 

Nationen är kluven

Sverige har nått ett underhållningsvärldens vägkors.
Generationsklyften har vidgats ytterligare, åsikterna om Johan Palms vara eller inte vara debatteras i alla media.
De går isär och för eller emot har blivit frågan.
Vem bör man lägga sin röst på egentligen? En som sjunger riktigt bra men står som en tråkig fastvuxen tallstam på scenen, han åker ut? Och den som rör sig fritt och ledigt, spontant och med glädje men som sjunger som en kratta, han är kvar?
Det är frågan som engagerar fler än de som vill erkänna det.
Idol går i TV4 på fredagkvällarna, då sitter Mia och jag spikade vid tv:n, medans vissa av våra bekanta noga påpekar att de minsann på fredagskvällar rör sig i vänners sällskap eller på teatern.
Visst det låter bra, men det finns alltid möjligheten att spela in programmen, det gjorde jag för att Mia idag skulle få se hur det gick för bla Johan, Anna, Kevin & Co.
Förmodligen har nog storheter som ex Björn Ranelid mfl också spelat in programmet för att sedan framåt nattkröken krypa ner under täcket, med den lilla tv:n eller laptopen och där i värmen avnjuta den inspelade Idolsändningen.
Populärkultur och finkultur om det nu finns två sådana begrepp går för mig/oss hand i hand, varför skulle vi hymla med att vi älskar Idolprogrammet? Och Melodifestivalen och Let´s Dance. Varför skulle vi skämmas för att vi lyssnar på ex Johan S Bach eller tycker om George Motherwells måleri? Var sak har sitt fack hos oss. Brett eller smalt. Glatt eller allvarligt, ytligt eller djuplodande.
Sedan till frågan om Johan skall vara kvar eller inte...tjaa det är ju upp till var ens tycke och smak.
Vad tycker du?

150 miljoner ölburkar

Varje år. Ja varje år fraktas 150 000 000 ölburkar från våra svenska bryggerier till tyska gränsbutiker som ligger som ett pärlband vid Östersjöns stränder i norra Tyskland, för att sedan fraktas hem igen - och där konsumeras.

150 000 000 burkar öl!

Med långtradare ner, med privata släp hem!!!

Vem tjänar på det? Miljön? Det svenska skatteverket? Kanske bilindustrin och transportbolagen förstås. Men vem annars. De privatpersoner som kör fram och tillbaka till Tyskland tar dyrbar tid från familj, vänner och intressen hemmavid.

Varför får detta vansinne fortsätta?

150 000 000 burkar med öl konsumeras utöver de som redan köps och även de dricks här hemma. Marknaden är global och vill man ur folkhälsosynpunkt få bukt med alkoholproblematiken, att få folk att dricka mindre, ja då får man kliva ut ur EU, upprätta gräns- och tullkontroller som i forna DDR. Eller varför inte bygga murar, minera Östersjön och utöka den flygande Kustbevakningen med flera dussin Dash-maskiner.

Tyskland lär inte frivilligt höja sin alkoholskatt, inte heller Danmark.

Där sitter Sverige på pottan.

Sänk skatten på öl i Sverige, kliv ut ur skranket, lyft huvudet ur sanden, inse vad som pågår, folk dricker även om vi försöker inbilla oss något annat.

Genom att sänka vår alkoholskatt ganska dramatiskt, kommer mer öl att säljas här hemma.

Vi har Systembolaget som kontrollerar åldern på de som handlar. Vi slipper storsmugglarna som säljer till ungdomar, de förlorar sin marknad om vi harmoniserar våra priser och skatter.

150 000 000 burkar öl!

Man bli snurrig av mindre när man tänker på vilka mängder det handlar om.

Den abstrakta verkligheten.

Jag tycker det är ganska småtrevligt att reta ögat och fantasin.
Plocka och leta lite i lagret där uppe i våra hjärnor.
För här påstår jag indirekt att detta är en jättemålning av Gerhard Richter eller någon annan abstrakt nutida målare. Och du nickar instämmande och rynkar ögonbrynen - fan man ser ju inte va´de är för´nåt. Hmm, du har kanske inte hittat något liknande i ditt lager där uppe.
Det är helt OK, det obekanta och nya vållar ofta den reaktionen hos många av oss. Allt nytt är nästan besvärligt eller mindre enkelt att hantera än det redan kända om vi skall vara ärliga.
Nu tänker inte jag gå likt katten runt het gröt längre.
Denna abstrakta bild är i högsta grad verklig och ytterst föreställande. Det är en del av en båtbotten, båten ligger precis nedanför oss vid Nyckelsjöns strand, nu uppdragen och vänd med undersidan uppåt inför den stundande vintern.
Ganska enkelt det här med att lura ögat och det vi registrerat och lagrat i vår hjärna genom alla år, ett liv. Det här bilden har vi ju alla sett men aldrig tagit in. Lilla röda stugan vid sjön med svenska flaggan mot blå himmel har vi däremot lärt oss, mer än väl och lagrat där uppe. En anledning att de allra flesta av oss då tycker om det vi ser.
Titta också på inlägget under, från Nordkorea, aldrig har vi sett en stor samling mänskor uppträda på det sättet?
Ovant, omtumlande men så fascinerande. Också en samtidigt både föreställande och abstrakt bild av en absurd och overklig verklighet.
Foto: Olle Q. 2 okt 2008.

Snacka om Tifo!

Detta är människor som med färgade plakat formar dessa bilder! Ett Tifo, jag har själv stått på Söderstadion och vänt grön-vita skivor eller viftat med flaggor, så jag vet hur svårt det är att tajma och att alla gör det förvämtade.

Men detta slår alla rekord. Bilden togs av den sydkoreanske fotografen Ahn Young-joon den 19 september i år, i Pyongyang på Folkets Stadion, då Nordkorea firade sitt 60-års jubileum. Dagen då Kim Jong-il inte var på plats och ryktena om hans stroke tog fart.

Gordon Brown...

...är värd att omnämnas dessa dagar.
Han har, "tack vare" finansoron, gjort en remarkabel politisk återkomst på den brittiska och internationella arenan.
För två månader sedan var han uträknad, David Cameron, den konservative ledaren, ledde stort i alla opinionsmätningar och allt talade för en förödande förlust i nästa val. I de valkretsar som i år haft val har Labour tappat stort, Gordon Browns stjärna hade slocknat.
Men. När senaten i Washington lät Lehman Brothers gå i putten, började samtidigt Gordon Browns återinträde som en respekterad och visionär politiker. Allt efter att finanskrisen förvärrats har Gordons position, som sagt, förbättrats. Och han stod inte ens från början i centrum, men Storbritannien drogs snabbt in i oron och de steg som han då tog, har idag gjort honom till, kanske en hel världs, ledare och räddare av ekonomin globalt sett.
Jag lyssnade på honom i ett halvtimmestal hos överborgmästaren i London i går kväll och likaså till en halvtimmes presskonferens på Downing Street nu på förmiddagen. Sky News.
Det han upprepade varje minut, som ett fastklistrat mantra, var att inget land självt kan sätta in stödåtgärder som gagnar andra nationer. Alla måste göra det koordinerat, först då kan ekonomin komma på fötter igen. Han kommer på toppmötet i Washington nu i helgen att föreslå multilaterala åtgärder från, i första hand, de stora ekonomierna för att finanskrisen skall plana ut.
Ett möte där nyvalde Obama inte har någon röst men ändå kommer att lyssnas till och rådfrågas.
Ja du gode Gordon, du var nere på nio, nu står du som ett mäktigt lok, färdigt att dra iväg med världens tågsätt. Lycka till. Din tro på samverkan är din bästa motor och förmodligen har du vuxit i Tony Blairs kostym nu.

Skymningsspegling

Vilket ord, skymningsspegling. Men det är just var detta är. Bilden togs i fredags den 7 november, när skymningen efter en grå och småregning dag var i stadiet att övergå till mörker.
Platsen, inifrån en av de många fina glasade gångarna på Louisiana Konstmuseaum i Humlebæck, norr om Köpenhamn. En skulptur på en sockel stående i en av inomhusgångarna speglar sig i glaset och utanför syns de gröna och ockrafärgade löven lysas upp till en del av inomhusbelysningen. En dubbelexponering kan man kanske säga.
Foto: Olle Q. Vill du se bilden större, klicka på den.

Konstbeundrarna

Här på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn sitter Mia, Bo och Lena djupt försjunkna i en analys, med efterföljande diskussioner, av den abstrakta konstens mystik och inbjudan till oändliga tolkningar. I bakgrunden hänger två verk av Georg Baselitz, en tysk nutida konstnär, född 1938, som så många andra av de riktigt stora!! Vi gjorde även ett längre besök uppe i Humlebæck och på Luoisiana såg vi en annan 38:a, dansken Per Kirkebys mastodontiska utställning. En upplevelse, kanske för mycket av det goda rent av.
Danmarks konstliv är rikt. Muséerna, öppna och ljusa, långt ifrån vår bunker på Skeppsholmen.

Det var länge sedan....

....jag kände att ett nytt hopp tänts för vår värld, vår framtid.
När jag nyss tittade på reprisen av Barack Obamas segertal på Grants Field i Chicago tidigt i morse, greps jag väldigt djup och emotionellt av hans tal. Ögonen tårades.
Inte sedan John F Kennedys dagar har någon ledare för världens mäktigaste nation berört mig på samma sätt. Så djupt. Så övertygande. Som en religiös värme.
Nu känner jag igen det, bevingade ord, hoppet för vår värld, där vår värld behöver stå enad inför de problem och utmaningar den har framför sig.
Utan stöd och engagemang från USA blir hoppet bara en luddig dröm. Nu, genom Baracks ord och visioner, kryper det inom mig av förväntan, otålighet och fast övertygelse att världens stora kraftfält, bara de går samman, också kommer att ge svar och lösningar.
Det är bara så, att detta är en känsla jag har, jag kan inte förneka den, skjuta den åt sidan, jag tror uppriktigt på att bara vi sätter oss ner vid samma bord och resonerar som vuxna människor, så kommer vi också fram till odiskutabelt bättre lösningar än att ta till makt och vapen.
Det här gäller naturligtvis allt som nu ligger på den blivande presidentens bord, finansoro, krig och konflikter, miljö, frihandeln. Han har även de inrikes frågorna att ta itu med.
Kan Obama kasta den avgående administrationens stolthet att inte förhandla med onda nationer, med aggresiva rörelser och de som vill rasera demokratin, ja då kommer konflikterna inte längre att bli lika djupa, motsättningarna minska och krigshandlingarna att avta. Till allas glädje och nytta.
De som vill rasera demokratin, kan endast besegras genom förhandlingar och andra bevis än vapen.
Jag vill se Obama, hans utrikesminister kanske, på neutral plan förhandla med Iran, Hamas, andra palestinier, talibaner, pakistaner, shiiter, venezolaner ja alla som har ett horn i sidan på USA, eller tvärtom.
Sätt er ner, var förnuftiga, diskutera och försök i etapper att lösa problemen, för de går att lösa. Ingen, som sagt, gagnas av att vara i militär, ideologisk eller finansiell konflikt med en annan.
Det samma gäller finanskrisen, sätt er ner USA, Kina, Indien, Brasilien, EU, Ryssland och andra, res er inte förrän ni återupprättat förtroendet hos oss vanliga dödliga, hos banker och finanscentra, förtroendet för det monetära systemet är inte stort idag.
Miljön också, ett nytt Kyotoprotokoll skall undertecknas i Köpenhamn nästa år, här känns Obama som en viktig pelare i att få till stånd en överenskommelse om global oljenedrustning. Obamas sätt att se en lösning på USA:s oljeoberoende på sikt, kan vara en nyckel för resten av världen och för att även få med Kina och Indien och andra CO2 marodörer på det tåg som vi måste kliva ombord på.
Det känns bra med en Obama i ryggen, jag känner glädje och hopp, mina år till trots. Visst jag skulle kunde skita blankt i framtiden, lägga mig ner på soffan och räkna de år jag har kvar utan att bli nämnvärt drabbad. Men det gör jag inte, inte nu. När det finns ett hopp. En dröm.
I have a dream, that some day, the world will come together to make our planet a better place for our children and grandchildren, I have a dream........

Vissa är bittra idag...men de flesta glada.

Barack Obama vann. Något annat var väl inte att vänta, en hel värld har förväntansfullt välkomnat den nya era som börjar i Washington i januari.
En värld som nu blir en samtalspartner, förhoppningsvis, inte en värld som skall rätta sig efter vad USA har att säga.
Det finns hopp.
Utmaningarna är stora for Obama, inte minst inom USA. Hoppas alla fattar att allt inte kan göras på en gång.

I DN finns följande artikel ur vilken jag fritt citerar följande:

Angela Marse, 59, pensionerad, blev så upprörd över Ohio-siffrorna att hon lämnade festen brådstört.

- Det är över. Jag skäms över att vara amerikan ikväll. Att de kan välja in en sådan radikal fåne och kommunist när det fanns en
krigshjälte med 20 års erfarenhet!

Likt många andra menar Matthew Hinden, 27-årig advokat, och Sandra Chase, att tanken på en president Obama är skrämmande och fasar för hans planer på skattehöjningar i en tid av ekonomisk nedgång.

- Han kommer ta sig in i din och min plånbok, säger Sandra Chase.

- Gud hjälpe oss. Det här var verkligen inte en rolig kväll. Sällan har någon med så lite erfarenhet tagit hem något så stort, säger hon.

Jag är så upprörd, säger Sean Thomas, 38.

- De kommande fyra åren kommer helt enkelt att bli fruktansvärda med en muslimsk socialist som har utställt så mycket löften som han aldrig kommer att kunna hålla. Och jag är så upprörd över resten av världens förblindade kärlek för den här mannen, säger Sean Thomas.

Ja vi har alla våra sätt att se på saker och ting.

Obama i morgon

Nu kastar jag masken. Vilket hjältemod, så säg.
Detta skulle egentligen inte vara något märkvärdigt att göra även inför svenska val, att kasta masken alltså, visa färg och ideologi, men vi här i Sverige är så förtvivlat ängsliga över att avslöja våra sympatier, så vi håller (oftast) inne med det som ändå ganska tydligt framgår mellan raderna. Vad är vi rädda för?
Jag stöttar alltså Obama, har så gjort sedan första primärvalet i Iowa, även om, det måste medges, Hillary var på min tapet ett tag. Hade varit en stort kliv med en kvinnlig presidentkandidat, men nu blev det Obama. En afro-amerikan för första gången, tar han hem det blir det nästa intill lika historiskt som om Hillary Clinton hade tagit plats i Vita Huset.
Men osvuret är bäst, oavsett mitt stöd är det amerikanerna som avgör, de överraskar alltid med det minst förväntade. Hoppas de inte gör det i morgon.
USA behöver en förnyelse, övriga världen behöver det också. Den injektionen kan Barack Obama ingjuta i oss alla.

Miljö(l)

Vi har varit i Skåne ett par varv, Søren som jobbar i Danmark men bor i Skåne, köper på vår begäran med sig några flak öl varje gång.
Ett flak på 24 st 33-cl Mariestad som ett exempel. Billigare än i Sverige. Ganska stor skillnad.
Frågan är varför får man inte pant på burken när man lämnar den i retur i affären?
Spelar det någon roll var ölet är köpt, är inte miljötänkandet gränsfritt?
Borde det inte vara så att oavsett var inom EU du köpt din och oavsett var du lämnar den i retur så skall du få det lokalt gällande pantbeloppet?
I mina tankebanor borde det vara miljöpolitik.
Men icke här, inte för att jag behöver de ören man får för burken, men för att få de som tvekar, att inte kasta burkarna i soporna, eller längs någon skogsväg, bara för att de in te får pant för dem.
Idrottsföreningar som jagar pengar kan tjäna en extra slant om burken, tjeckisk eller portugisisk ger en slant i butiken.
Vad sysslar ni med inom EU egentligen, stora i orden, små här på jorden kanske.
Jag vet att Spendrups, som säljer den bästa svenska ölen, kör dussintalet långtradare till Tyskland dagligen, med svenskt kvalitetsöl, för att svenska privatbilister skall åka till Tyskland och köpet samma öl och frakta tillbaka det igen.
Miljöpolitik? Vad säger skattemyndigheterna, jo vi tjänar på bensinskatten, vi skiter i miljön.
Är det så illa?

Hundmysteriet.

Matthew O´Sullivan har tagit denna komiska bild av två levande jyckar som nosar på två skulpterade polare. Skulptören heter Amanada Stuart och deltar i Sculpture by the Sea längs Bondi beach i Sydney. Undrar just vad de tror att det är, de måste ju ändå se att det är hundar, men de luktar inte hund, vilka volter tankarna i deras huvuden måste göra.
Men efter det här besöket kommer de skulpterade hundarna att lukta hund, så nästa hund som kommer och luktar måste bli än mer konfunderad, när det luktar hund av en hund som ser ut som en hund, men som inte rör sig som en hund. Snacka om att det inte är lätt att vara hund.
Foto: Matthew O´Sullivan