Badriya al-Bishr och den svenska feministiska rörelsen.

I dagens Aftonbladet på Kultursidan står ett av de bättre reportagen jag läst på år och dag. 

http://www.aftonbladet.se/kultur/article15963842.ab

Läs den!! Utmärkt skriven av Nedjma Boucheloukh. Tack!

Badriya al-Bashrs bok Hind och soldaterna ligger till grund för artikeln, Badriyas bok har berett henne oerhört mycket obehag, motstånd och t o m dödshot.

AB:s artikel handlar om männens totala dominans över den rättslöse kvinnan, i ett av världens rikaste länder - Saudiarabien.

Tänker inte upprepa vad som skrivs i den utmärkta artikeln, men det hänsynslösa mansväldet gör att jag mår illa av att själv vara man, jag blir förbannad och skulle vilja stå högst på barrikaderna, i kampen mot det meningslösa, hänsynslösa och förnedrande våld som kvinnorna i detta, i övrigt moderna land, utsätts för.

Min fråga till Gudrun Schyman, FI och andra kvinnorättskämpar, aktivister och grupper för kvinnans jämställdhet här hemma - gäller inte denna fråga även internationellt?

Spelar det någon roll var diskrimineringen sker, i vilken religiös miljö den döljs, under vilket politiskt ledarskap den är som värst, under vilka traditioner den frodas, under vilken kung, president eller diktator den smygs undan?

Är inte denna orättvisa behandling av kvinnan lika orättfärdig var den än finns och florerar?

Jag personligen har länge väntat på en liten glipa i den totalsvenska tolkningen av feministisk kamp, ett ord om solidaritet, omtanke och knutna nävar. 

Kära ni, omvärlden ligger runt knuten. 

Och den sträcker sig runt jorden in i minsta samhälle och by, omtanken är gränslös.

Varför hörs ni inte?

Måste det till en 74-årig man på sörmländsk landsbygd för att få Aftonbladets angelägna fråga att spridas ut över vårt land?

Tydligen!

Bl a i detta fall är jag feminist, men kommer nu naturligtvis att stämplas som rasist, eftersom det jag och AB tar upp handlar om Saudiarabien och islamsk intolerans.

Men det ger jag fullkomligt sjutton i, det handlar om något helt annat - om kvinnans rätt att inte vara ett verktyg, slippa en förmyndare, få sin frihet utifrån sina egna önskemål.

Anledningen till att ledande feminister i Sverige inte rör vid denna heta potatis är just rädslan för att inte stämplas som rasister, denna feghet är ett svek mot era systrar.

Våga protestera, våga riskera import av elektronik, olja, mineraler, frukt o likn, stå upp och slåss för era förtryckta systrar varhelst på jorden de befinner sig, är det inte viktigare än att kvotera till bolagsstyrelser, vilket tycks vara ert primära mål idag?

Ordet är ditt Gudrun Schyman!

Farewell Spit, Nya Zeeland - ett paradis.

Det är i dagarna 17 år sedan, men känslorna av att ha upplevt något gudomligt försvinner inte så lätt.

Vi hittade paradiset på jorden allra längst uppe i norr, den nordvästra hörnan av Nya Zeelands sydö.
Mer av en slump än ett planerat besök, tack vare att Mia läste kartan och en broschyr med några bilder av detta långsträckta sandrev med klippformationer, så styrde vi kosan dit, på slingrande och delvis branta vägar via Takaka och Collingwood kom vi till slut fram i vår husbil.
Parkerade den på avsedd plats för husbilar och gav oss iväg på upptäcktsfärd.

Aldrig hade vi kunnat föreställa oss att vi skulle vara själva, ensamma på denna oändliga strand.

Aldrig hade vi trott att naturen skulle beröra oss så djupt, att vördnaden för den skulle kunna bli så stor, att vår egen betydelse är så liten, tiden vi är här så kort och att människan inte kan förändra eller förstöra allt.
Vi badade nakna, ebben gjorde stränderna breda och svepande, sälar bevittnade vårt dopp, några sjöfåglar passerade.

Vi var saliga.

På den undre bilden ser ni hur det var att ta sig fram, till denna del av den långa sandtungan, få ville offra en timme på en stig för komma till en tom strand utan duschar, Coca Cola-stånd eller souvenirshop.
Därför blev vi under de dagar vi besökte stranden, för att upptäcka ny klippgrottor och hisnande klippformationer, alltid ensamma där.
Vi tackar högre makter för det, för vi fick lära oss att det finns ett paradis på denna vår jord.
Där har vi varit och blivit frälsta för evig tid.

Våra fotavtryck fanns en stund i sanden, innan floden återvände och sopade bort dem, precis som vår tillvaro här på jorden, några spår sedan sveps de bort, tonar undan.
För alltid.
Men de fanns där en gång.

Let´s be serious and wish you a Merry Christmas.

Christmas, a white Christmas at least here where I live, is - and should be - a joyful and happy moment when kids of all ages gather and have fun, share gifts that Santa brought and on top of that eating a good Christmas dinner.
Unfortuneatly many on our globe have other conditions which they live under and cannot share our feast.
Not painting everything in grey I have to remind you about matters that concerns even us, our natural resources are not what they used to be, so let me remind you, and ask you, even beg you; please read the book Peeking at Peak Oil.
If we in the future are to have our wonderful Christmas gatherings and also wanting the kids in the underdeveloped countries to have the same, we must start to think, to behave as we have a huge responsibility to act now - tomorrow it might be too late.
We are not running out of oil, but we are running low on oil - no matter what new descoveries are being reported, unconventional or conventional, the demand is higher than the production.
Read the book and you will understand.
It´s not a domesday story, it´s a story built on more than ten years of research - facts in other words.
Science.

Now, enjoy a very Merry Christmas and a Happy New 2013. Now that you know......

Merry Christmas - God Jul

Merry Christmas to you all, wherever you are.

God Jul önskas alla, var ni än befinner er.

And I promise an even more exciting blog 2013.

Och jag lovar en än mer spännande blogg år 2013.

Leh - Manhali Highway, India. If you dare?

In northern India there is a very famous highway connecting Leh in Jammu and Kashmir state and Manali in the Himachal Pradesh state.
It is open for only about four and four and a half months of the year, in the summer between May or June when the snow is cleared or has melted away, and mid-October when heavy snowfall again blocks the high passes.
The highway was designed and built and is maintained by the Border Roads Organisation and is capable of supporting the heaviest of army trucks and vehicles.
It is 490 km long, the highest pass is at the altitude of impressing 5,328 meter close to Pang, the pass is called Tanglang La Pass. A place where you should not stop for a rest or a nights sleep, it may couse you an acute mountain sickness.
Be aware, even under good weather conditions it would take you at least two full days to travel the distance.
The roadsigns are among the funniest you can find, perhaps you need a little irony when travelling a dangerous road like this?

Have a safe trip next summer.

Ryanair föreslår ståplats ombord på flyget, vad tycker du?

Som ni vid det här laget vet, så är jag ingen större fan av Ryanair, genom egna erfarenheter skulle jag snarare beteckna mig som motsatsen.

Hela tiden kommer det rapporter om hur nonchalant och kundfientligt ledningen för detta flygbolag uttalar sig eller agerar.

Förslag, mer eller mindre lösryckta, florerar i pressen, vissa av dem återkommer och då kan man tänka sig att det finns lite substans i dem.

Som detta med det meningslösa att sitta fastspänd, när man lika väl kan stå och störtar man inte så kommer man lika helskinnad fram utan bälte. Visst har O´Leary rätt där.

Men för egen personlig del, med tusentals flygmil under de senaste 55 åren, måste jag säga att jag helst sitter och då fastspänd. Har varit med om svår, skrämmande och överraskande turbulens. En ståplats då hade inte varit nyttigt.

Men som sagt, Ryanair är Ryanair.

Dragkampen mellan lågprisdrakarna och de traditionella pågår, förmodligen får jag sitta på de flygningar som jag har framför mig.

Annars blir det att fundera...

Överraskad av min egen illustration...!?!

I jultider dimper det ner julkort titt som tätt, däribland detta.

Överraskad blev jag när jag tittade på bilden, Peter Haraldsson porträtterad i en retorikposition.

Jaha - vad är det med då?

Illustrationen har jag själv gjort, ganska nyligen - men totalt glömt bort!!

Det är det som är det märkvärdiga!

Visst kan man bli orolig och fundera på en begynnande sinilitet, eller en minneslucka som är bred som en canyon, men det är kanske bara det att jag låtit mina tre till fyra återstående hjärnceller ägna sig åt annat än att minnas?

Låt oss hoppas.

Peter är känd från ett otal föreläsningar landet runt, där han lär ut konsten att agera inför publik, det kallas för retorik och det kan Peter på sina tio fingrar.

Jag har illustrerat en bok åt honom och ett antal bilder som används i undervisningssammanhang.

Men kul var det att bli påmind om bilden - tack Peter!

Kim Jong-un tittar på mat

Nordkoreas unge ledare Kim Jong-un går i "titta-på-mat-skolan."
Hans far den käre ledaren Kim Jong-il åkte land och rike runt och tittade på tusentals saker, av mer eller mindre betydelse, men för de statliga medierna var det godbitar att se ledaren studera vad som fanns i de glesa hyllorna på landsbygden eller välfyllda Pjongyangbutikers hyllor.
Idag är det sonens tur att titta på musslor, korvar eller juice, som på de här bilderna, storslagna bilder för oss västerlänningar som tröttnat på flärd, lyx och pumpade kändisar flinande in i kameran med nypolerade vita tänder.
Kim Jong-un ser som sagt ut att gilla mat, hans marxistiska kostymering döljer nog en och annan valk, men så länge han njuter av att studera maten och inte provsmaka går det väl an.
Observera att han har en stadig skara med höga militärer runt sig, undrar just vem som härskar i den slutna staten Nordkorea?

The Scandinavian Choir i Melbourne

Så här lagom till Lucia och Jul är den Skandinaviska Kören i Melbourne mer aktiv än vanligt.
I Svenska Kyrkans fina gamla guvernörsbyggnad på 21 St Georges Road i Toorak, skönt inbäddad i frodig grönska är det Luciafirande både den 13 och på söndag, då med Luciatåg.
Plus julmarknad och allmänt julståhej fram till juldagarna.
Det luktar lussekatter och pepparkakor, det kokas svenskt kaffe och de skandinaviska rösterna är många  blandade med de australiska.
Kören består av cirka 30 personer, skandinaver och australier, reportoaren är huvudsakligen nordisk/skandinavisk, med en hel del finska inslag också, plus givetvis några klassiska engelska julsånger.
Fullsatt, ibland flera föreställningar i kyrksalen.

Jag har firat tre Lucia- och Julaktiviteter i Toorak, med den genuina och uppriktiga känslan av att våra traditioner lever vidare och förs över till nästa generationer av svenskättlingar här på andra sidan jordklotet.
Många svenskar, danskar, norrmän och finländare kom hit under sextio- och sjuttiotalet och detta är verkligen en oas för dem alla.
Även svenskar på semester, anställda på svenska företag, sjömän och världsomseglare hittar hit.

Glad Lucia och God Jul alla ni i Melbourne från ett snöigt men vackert Sverige.

Uppskjutningen av Nordkoreas raket -inte alls- uppskjuten.

Ja, så kan det gå, 5-6 timmar efter att jag skrev inlägget här under, så passade de på att flytta fram den till den 29 december uppskjutna uppskjutningen och redan idag den 12 december under världens protester testa sin långdistansrobot.
Den käre ledaren (Kim Jong-il) dog den 17 december förra året och enligt CNN nu på morgonen lär hans sista önskan på dödsbädden ha varit att landet skulle skaffa sig en sköld med raketer och robotar.
Sonen tycks nu ha levererat.

 Denne soldat står vakt vid avskjutningsplatsen West Sea Satellite Launch Site, tidigare i år när den förra raketen gick till väders för att minuten senare explodera över kinesiska sjön.
Nu är det dags igen, för detta land som kanske borde lägga lite mer av raketforskningspengarna på att återplantera träd, så nytt spannmål på tidigare översvämmade åkrar, se till att barn och gamla får mat på borden och vård på sjukhusen.
Meningen att uppskjutningen skulle ske under perioden 10-22 december, till minne av årsdagen då den förre ledaren Kim Jong-il gick bort, men tekniska problem har uppstått och nu är uppskjutningen planerad till den 29 december.
Nordkorea hävdar att raketen har fredliga syften och målet är att placera en satellit i omlopp runt vårt klot.
Jaha, lyckas de, kanske vi får en portion i våra tv-rutor av hur man lär sig marschera i perfekta fyrkanter och med preussiskt sträckta ben.
Asean-länderna, den sydostasiatiska sammanslutningen, varnar Nordkorea för att skapa "fruktan och spänningar" i regionen.
För att inte prata om hur sydkoreaner och japaner skulle känna det med nordkoreanska raketer surrande i skyn, jo jag vet, den andra sidan har också sina missiler svischande över det nordkoreanska himlavalvet, men det är bara det att nordkoreanerna är lite mer oberäkneliga, stingsliga och hotfulla när det kommer till konfliktsituationer.
Man skulle hoppas att den nye ledaren Kim Jong-un inte behövde bevisa för världen vilken karlakarl han är, han har ju en strålande vacker fru som han kan tuppa upp sig inför, det borde väl räcka?

Vad gäller världens upprördhet så har jag lite svårt att förstå den i perspektivet Indien-Pakistan och Iran-Israel. Väldigt få fördömanden hörs om deras rakettester, kärnvapenprogram, jo lite muttras det om Iran, men ganska tyst ändå.
Nordkorea hotar inte att utplåna Sydkorea som Iran hotar Israel, Pakistan och Indien har en styrkebalans som känns "betryggande."

Berlusconi - blir han Europas fall?

Jag brukar inte vädra politik på min blogg, framförallt inte mina egna värderingar, som skiftar från ämne till ämne - som hos de flesta nu för tiden.
Men idag gör jag ett undantag och plockar fram gamle Silvio Berlusconi ur garderoben.
Den 76-årige självgode (minst sagt) Silvio hotar med att ställa upp som premiärministerkandidat igen, för femte gången.
Då fick börsen i Italien nog och faller, Europa reagerade surt och börsoron rullar över vår vinterlika kontinent igen.
Allt, ja nästan, för att denne självbekräftelsekåte miljardär anser sig höra hemma i rampljuset, kosta vad det kosta vill, så länge hans finansimperium står kvar i de rykande askorna av den övriga italienska ekonomin, så är han nöjd.
Till saken hör att också Berlusconis parti i det italienska parlamentet PDL, påpassligt nog dragit tillbaka stödet för Mario Monti, en icke lika karismatisk men hundra gånger skickligare ekonom än Berlusconi, vilket fått till följd att han nu avstår att söka premiärministerposten igen.
Nu kan man som utomstående, men lika väl berörd europé, sätta sitt hopp till att det italienska folket ser till att han inte blir återvald, är det kanske för mycket begärt?
Har tyvärr en känsla av att italienaren i gemen faller för hans charm och flärd, framgång och utställda förhoppningar, som jag lovar han kommer att strö omkring sig.

Min åsikt om Silvio Berlusconi är inte kontroversiell, så nu vet ni alla vad jag tycker.
Det bottnar inte i avundsjuka, vare sig för hans framgångar bland unga blonderade tjejer, hans förmögenhet eller förmåga att framträda i strålkastarljuset, utan mitt tyckande är ett utryck för oro inför vad han kan ställa till med i all sin parfymerade, ondulerande och hårtransplanterade yvighet.

Snälla Silvio, bli pensionär som alla andra och strunta i politiken.

ALH8400, meteoriten från Mars.

1984 hittade man infrusen i isen på Antarktis en meteorit, som till stora delar liknade andra meteoriters isotopförhållanden och som man tror har sitt ursprung på planeten Mars.
Materialet i ALH84001 anses ha kristalliserats för cirka 4,5 miljarder år sedan, inte i går precis, har efter en del omvandlingar men fortfarande kvar på planeten, plötsligt lämnat Mars!?!
Men hur??
Jo finurligt nog genom ett stort meteoritnedslag som inträffade på Mars för 16 miljoner år sedan!
Alltså främmande meteoriter slår ner på Marsytan och "sprätter" iväg inhemska marsmeteoriter.
De som då kom att slungas ut i rymden cirklar idag i oändliga banor i världsaltet, medan några stötte på hinder, eller slog ned på andra himlakroppar.
Däribland ALH84001 som för 13 000 år sedan slog ned i Antarktis, det tog den i det närmaste 13 miljoner år att stöta på en annan planet!! Vår egen jord. Fascinerande.
Forskare tolkar vissa material, kolväten och några nanometer "långa" bakterieformade strukturer som spår på fossila rester av liv på Mars.
Någon mer allmän acceptans för denna teori finns inte.

Så låt oss hoppas på andra tecken av liv på den röda planeten.

An All White Day.

Hey, what is this?
Am I joking with you, no not at all - this is a picture of what it looks like looking out the window from my position, right now.
A blizzard, a snowstorm, terrible to be hit by if you have to go out, but I cancelled a visit to the doctor, a trip to Bromma in the car among other things, because I would have get stuck in the traffic or frozen to an iceberg, so I or we rather, decided to stay home and ride this blizzard out.

Hope, wherever you are, that it doesn´t look like this.

I promise you one thing, I will be back, more colourful than today.

Today, it looks like we are the purest country on earth, white and clean.
All Whites
What do you New Zealanders have to say about that,
you All Blacks?

Air New Zealands the Hobbit Jet

Denna smäckra Boeing 777-319/ER (Extended Range) har utsmyckats med det som gett Nya Zeeland så stor uppmärksamhet de senaste åren - Sagan om Ringen. Den här maskinen kallas the Hobbit Jet.
777:an har rego-nummer ZK-OKP och flyger på Air NZ:s långsträckor som exempelvis London.

Vissa bolag är måna om sitt yttre, dessutom har de alltid hamnat bland topp-tio när det kommer till rankingen om de bästa flygbolagen, tiotusentals flygpassagerare tillfrågas årligen om deras upplevelser när de förflyttar sig luftledes.

Ska du till Stilla Havsområdet, flyg till London hoppa där ombord på en Air NZ, sedan över Atlanten och den amerikanska kontinenten till Los Angeles, därifrån vidare med samma servicevänliga bolag över Stilla Havet till din destination.

You only live once - Visit the purest country in the world - New Zealand

En vanlig, men kall, decemberdag.

Vanlig och vanlig? Knappast, med minus 12 bitande i kinderna kändes det lite bistert att hänga kameran på axeln och ta promenaden.
Men utan hade möjligen motivationen att ta sig utomhus helt uteblivit.
Nu var det ganska tidigt på eftermiddagen, solen står ändå lågt, delvis skymd av dimmoln eller höga skyar, det gör det hela extra fotograferingsvänligt.
Kylan syns i bilderna, liksom den svaga gula värmen.
Det ni ser här är resultatet av att gå cirka tio minuter från det egna huset, vår radby Blackstaby ter sig extra vacker denna dag.
Vad jag inte tar med är en bild på ca 30 sångsvanar som på ganska långt avstånd hade klokheten att under en konsert av vackra trumpetstötar, tenorstämmor och klarinettrudelutter flyga i rakt sydlig riktning, mot öppet vatten misstänker jag. Havet ligger inte så förtvivlat långt bort.
I går förmiddags låg några nere på vår sjö, som då delvis var istäckt, men borta i viken vid Bondekeby fanns det öppet vatten. Där trumpetades det.
Vintern kan vara vacker, idag var en sådan vacker vinterdag.
Exotiskt.


Foto: Olle Q

Hört talas om Kodiak Alaska?

Visst har du hört Kodiakbjörnen nämnas i något naturprogram?
Om inte så skall jag mycket kortfattat berätta lite om ön Kodiak i Alaska. På kartbilden längst ner ser du hur den ligger i förhållande till Nome och Anchorage.
Innan 1867, då avtalet mellan Ryssland och USA träffades så blev Alaska amerikanskt. Dessförinnan hade det varit en del av Ryssland, kallat Ryska Alaska helt enkelt.
Förutom ryssar fanns ursprungsbefolkningen där, bofasta sedan 7000 år tillbaka i tiden, Alutiiqinuiterna hade med andra ord fotfäste på ön. På deras språk betyder kadiak ö, därifrån Kodiak.
En ryss upptäcktsforskare Stephan Glotov kom till ön 1763 och vem om inte den världsomseglande James Cook anlände 15 år senare. 1791 flyttade en rysk pälsjägare till ön och startade en ny era för ön, här byggdes lagerlokaler vid Saint Paul Harbour, efter att ha flyttats från Three Saints Bay som ansågs omöjligt att försvara.
Sjöuttrar var attraktiva pälsbyten och fanns i mängder, men ursprungsaleuterna ansåg dessa uttrar som heliga och krig uppstod mellan dem och de skövlande ryssarna. Många av aleuterna togs till fånga.
Ryskortodoxa missionärer kom, närmare band knöts mellan ryssar och amerikaner och i mitten av 1800-talet var sjöuttern nästan utrotad, aleuterna eller the First Native-befolkningen hade mer eller mindre utrotats p g a våld, övergrepp och smittsamma sjukdomar.
När så ryssarna sålde Alaska till USA 1867, blev Kodiak ett centrum för fiske, fiskeriföretag kantade stränderna och under 1900-talets andra halva kom laxodlingarna att nästan helt ta över.
Alaska blev en amerikansk delstat 1959 efter att under andra världskriget ha varit försvarat till tänderna inför risken av en japansk invasion.
1964 inträffade en svår jordbävning med 9,1 meter höga tsunamivågor svepandes in mot land, staden Kodiak drabbades, 15 människor dog och skador för stora belopp åsamkade Alaska.
Kodiakbjörnen då? Jo den är mäktig och den är stor, störst av alla björnar.
Ön Kodiak är en glädjande nog skyddad idag, de största delarna av såväl fiske som jakt är noggrant kontrollerat och det både kostar pengar och kunskap för att få en licens att jaga på ön.
Klimatet är relativt milt, köldrekordet bara -27C, inte illa för att vara Alaska.

LH 440, en A380 just nu på väg till Houston.

Av alla flygplan som just nu flyger och far kan vi bara ta ett exempel - LH 440 från Frankfurt till Houston i Texas. I detta ögonblick har den precis passerat över gränsen mellan Quebec och Ontario i Kanada, strax söder om James Bay.
Klockan 13.30 lokal tid (20.30 vår tid) landar D-AIMC (på bilden) en Airbus A380-800 på George Bush Houston Airport terminal D efter att ha tillryggalagt 8 570 kilometer, just nu återstår det 2 576 kilometer.
Flygplanet är faktiskt döpt till Peking, vilket även finns på kinesiska strax under det sista "a:et" i Lufthansa.

Varför i hela friden, undrar ni, följer du LH 440? Jo min käre kompis och vän Kjell Aleklett sitter ombord på väg till en konferens i Austin några timmar norr om Houston.
En ASPO-konferens där oljan, som snart enbart används för transporter av olika slag kommer att vara huvudämnet.
Boken Peeking at Peak Oil, som jag gjort 110 illustrationer till, säljs genom en representant för Springer USA och förhoppningen hos Kjell är att amerikaner lite mer i gemen skall vakna upp till insikten att oljan faktiskt är en ändlig resurs.
Man börjar utvinningen av olja och den kommer en dag att avslutas, den dag då den tar slut, den dagen ligger långt fram i tiden, men vi befinner oss idag på den maximala produktionstoppen.
Hädanefter bär det sakta utför, tillgångarna räcker inte längre till att täcka de allt större behoven.
Det är vad ASPO kommer att diskutera i Austin Texas.

Och just därför sitter Kjell på LH 440-maskinen som just nu har 2 timmar och 55 minuter kvar till landning.

Specialmålade lastbilar.

Varför inte? Finns det specialmålade personbilar, flygplan, barnvagnar och lyftkranar, varför inte då också lastbilar av diverse slag?

Sopbilen hör vad jag förstått hemma i Philadelphia. Lastbilen torde vara tysk?

Reklamare som styrde världen...

.... en bild från 2006.
På män som tio till fyrtio år tidigare betydde mycket för vårt konsumtionssamhälles framväxt.
Vi gjorde allt - och lite därtill - för att folk skulle konsumera mera, ge sjutton i religion, läsning, motion och andra icke tillväxtfrämjande sysselsättningar.
Köp och släng gällde ett tag, sedan kom konsumentrådgivare och granskningsgrupper som stoppade upp ett tag, det blev politiskt inkorrekt att köpa och handla, gröna vågen slog omkull oss för en kort period.
Men vi återuppstod, snart började egoismen att spira, för att i slutet av våra karriärer äntligen slå ut i full blom.
Vi tycker oss - med rätta - ha bidragit till denna inåtriktade, men för samhället så viktiga köplusta och ohämmade behov att ersätta nästan nytt med nytt.
Vi har fört samhället framåt, vi har fått Sydostasien att blomstra, vi har räddat regeringar och sett till att inflationen inte rusat rakt upp.
Koldioxidutsläpp, miljöförstöring och naturresursminskning får nästa generation kommunikatörer och främjare av ännu fler och större köpcentra ta, vi har gjort vårt, vårt bästa....

Ovan kommersialismens hjältar: Kaj Nenning, S-Å Mattsson, Bo Miller, Ove Welander, Folke Lundin, Olle Qvennerstedt och Göran Gunnfors.  En redaktör, några AD, några originalare/tecknare.

Vi är inte ensamma på tronen, fler finns, nu vilande på sina lagrar - ovan eller under jord, dock ej på plats framför Mariefreds slott den 30 maj 2006.

Communist Heroes of 1941.

In a small booklet printed in China 1977, I found this story:

" In the autumn of 1941, the Japanese occupied parts of China. 

When they started what they thought would be an easy "mopping-up" campaign in the border region of Shansi-Chahar-Hopei they ran into "Chinese Communist Troops" who had their base there, but had decided and already started to move away and fight elsewhere.

And the Japanese enemy troops approached the Wolf´s Teeth Mountain.

The Chinese troops left a squad leader, his deputy and three soldiers (!!??) to delay the Japanese, but foremost to cover the movements of the main force.

And these five men fought, showed supreme self-sacrifice and courage it is being told.

They actually mislead the Japanese and lured them higher and higher up the mountain, saving their own ammunition and grenades. They even throw rocks at the enemies below them.

But, when they were down to their last granade, they hurled it away to kill yet another number of Japanese soldiers, the story tells me.

After having thrown the last granade they had nothing else to do but first smashing their rifles to bits and pieces shouting "Comrades, we won´t let the enemy get our weapons..."

Then, they leaped of the steep cliff!"

The story ends like this: 

"Their heroism exemplified the prowess and noble spirit of the People´s Army led by the Chinese Communist Party."

Remember when you read this, the story is from 1977 a year after Mao´s death and a little less then ten years after the Cultural Rovolution.

The artist behind the beautiful woodcuts you see is: Lou Chi-kuei

Här är det sol och sommar, ljust och härligt.

Om man nu inte tycker om att grotta ner sig i mörkret, andas den fuktiga luften eller tröttnat på avsaknaden av gröna blad och växter, ja då har många möjligheten att byta ut det mot den raka motsatsen.

Själv är jag faktiskt lite kluven, en novemberkväll, ruggigt svart utanför, med mysbelysningen på inomhus och en bok eller ett bra och reklamfritt tv-program och kanske ett glas rött - ja, det är inte så dumt det heller.

Men om, och visst är det så, om man saknar värmen, ljuset och de korta ärmarnas klimat.

Då är kanske inte, vare sig, Sydspanien, Kanarieöarna eller Madeira dit man styr kosan.

Västindien, Sydostasien förvisso - för vissa.

Men låt er drömma än längre bort, till platsen ni ser på bilderna här.

De oändliga kusterna nära Adelaide i South Australia. Här ovan syns Seacliff och Marino Rocks, som sagt, det är bara och fortsätta öster ut eller vända om västeröver om man söker nya stränder. 

Solen finns där, värman är smekande varm framför allt kvällstid, havet är svalkande vid den här tiden på året. Och....visst kan det bli skönt svalt vissa kvällar, regn är inte heller obekant.

Men det här förstår ni.

Men res söder över, långt bort om du vill ha ha ett språk du förstår, avslappnade människor, god mat och dryck och ljuset, solen och värmen.

Välkommen down under.

En illustratör som sticker ut...

Tomer Hanuka

Ett utsnitt ur en illustration av Tomer Hanuka

Ibland stöter man på illustratörer som är lite annorlunda, Tomer Hanuka är av dem, i mina ögon i alla fall. Denne illustratör och cartoonist har sin verksamma bas i New York City.

Hans arbetsfält innefattar bl många ex bokförlag, magasin/tidningar, filmbolag, tidningen the New Yorker, Nike och Microsoft är några av hans uppdragsgivare.

Hans vägg pryds av medaljer och diplom, utmärkelser internationellt, en animation var Oscarsnominerad och 2009 vann han the Golden Globe.

Just nu arbetar han med animerade snuttar för Canal Plus.

Hans hemsida heter

www.thanuka.com

Besök den och titta på hans skickliga penna och ett manér som inte blir tjatigt, rörelserna är ofta mycket accentuerade och det finns oerhört mycket av rytmer och dramatik, samt som sagt men inte minst - rörelse - i hans verk.