Nu bär det av till Nordkorea...

När ingenting går som man önskar, när allt bär emot och jävlas.
När svenska folket röstar fel - igen!!
Då återstår förbanne mig inget annat än att flytta till den exakta motpolen - Nordkorea.
Där är det ordning och reda, där vet man i förväg hur valen kommer att sluta, där dansas det inte med glitter, miniskirts och urringningar lika lite som under falsk flagg.
Att Ingemar Stenmark kunde vinna Let´s Dance är egentligen inte så svårt att förstå , det röstande svenska folket, kan inte göra skillnad på nostalgiska känslor för en man som ingen någonsin sett som en dansare - annat än i utförsbackarna.
TV4 såg säkert till att dessa känslor hölls kvar ända fram till finaldagen. I ledningen ville man förmodligen ha denna utgång och riggade och trixade att så blev utfallet.
Inte ord under kvällen om att det var jämt eller hur många som röstat.
Inte hur många procent som röstade på den ene och den andre.
Inte ord om att de röstande svenskarna hade mer inflytande än domarna. Inte vad jag hörde i alla fall.

Nu blev det som det blev.
Grattis Ingemar, tråkigt att Marie som var överlägsen inte fick lyfta glasskon.

Om Kim Jong-un ens vill ha mig i landet återstår att se, teckningen gjordes i lördags-fm då jag fick mer och mer på känn att Stenmark skulle vinna.

600 km i timmen. Med tåg!

I Japan har man fart under hjulen. Eller magneterna rättare sagt.
Central Japan Railways har testkört ett maglev-tåg. Med sina sju vagnar kom tåget upp i den hisnande hastigheten av 603 km/tim svävande, bokstavligt talat, 10 cm ovanför "rälsen".
Tåget är alltså en svävare. Se här ovan hur magneterna fungerar, maglev är en förkortning av den tekniska betydelsen "magnetic levitation", ungefär magnetiskt svävande.

Shinkansen har sedan många år varit en förebild för andra nationer som vågat satsa på snabbtåg mellan huvudorter. Nu har Japan ambitioner att inte bara hitta köpare av denna teknologi utan även de vanliga spårbundna Shinkansen-tågen. Man blickar mot USA i första hand.

Men framför allt satsar man på det egna nätet. 2027 hoppas man ha en magnetlinje mellan Tokyo och Nagoya klar, Chuo Shinkansen Maglev, en sträcka på ca 27 svenska mil, med en i detta fall "begränsad" topphastighet på ca 500 km/tim så kommer de 27 milen att ta ca 40 minuter i restid.
En baggis.
Sedan kommer Tokyo till Osaka, en sträcka på 510 km, att ta en timme och sju minuter.
Hisnande.

Lycka till Japan.

Tokyos spännande höjder

Kommer man upp lite från gatunivån i Tokyo, så öppnar sig helt andra landskap, bilder eller vyer.
Spännande former som i de övre bilden här, tänka sig att arkitekterna lade ner möda på att göra en spännande avslutning på det höga huset, ett tak som ger mig känslor av fasetter, speglingar, riktningar. Pyramidformer som jag uppskattar, tänk om vi var lika djärva när det gällde att bygga nytt i vårt land.

Den undre bilden visar speglingar. En glasfasad speglar husen intill. Här är det riktningar som bestämmer, lite grönska speglar sig i det stålgrå, utan de gröna fläckarna skulle bilden vara mindre intressant, nästan död.

Tokyo för ett år sedan, lever inom mig.

Taira no Koremori, en kommendör.

När man besöker ett av Tokyos moderna museer stöter man ofta på den traditionella konsten.
Som denna docka, så vackert skulpterad och draperat klädd av den japanske konstnären Goyo Hirata, året var 1936.

Hirata levde mellan åren 1903 och 1981. Känd för sina dockskulptuer, han bildade en skola och många dockskulptörer har gått för honom.

Taira no Koremori är alltså en kommendör från tiden mellan 1160 och 1185 cirka. En av Taira-klanens härförare i den som kallas Genpei-kriget, detta under Heian-perioden i den japanske historien.

Alltnog, man blir hänförd över hur konstnärer idag blicka så långt bakåt, känner så starka band med tider som sträcker sig flera århundraden bakåt i tiden.

Let´s Dance nästa år, vilka kommer?

Kul att spekulera lite. Fundera vilka deltagarna blir i nästa års upplaga av Let´s Dance i TV4.

För visst blir det en sådan? Efter säkerligen tio år med samma upplägg utan några förändringar eller förbättringar, med samma klichéer, upplägg och stressiga intervjuer. 

Allt för att var tioende minut slänga in ett 6 minuter långt reklaminslag. Stress, jäkt, flås och föga inbjudande.

Men ändå, sitter man där vissa fredagar och tittar, för några av deltagarna är inte akrobater, vältränade idrottspersonligheter eller kändisar från mediavärlden, utan det dyker upp någon "vanlig" filur då och då. Vem vet kanske Leif GW kommer, Göran Persson, Margareta Winberg? 

Gissningarna är många.

Gjorde några teckningar som jag vill visa här.

Kulturarvet Nimrud är pulvriserat. jag gråter.

Detta var en gång ett bibliskt kulturarv, oersättligt, som nu krossats i miljontals bitar av terrorgrupperingen IS i Irak. 

De har avsiktligt, metodiskt och utan förbarmande eller respekt för för andras kultur eller religion vandaliserat Nimrud i den nordliga centrala delen av Irak.

Nimruds historia går över 3000 år tillbaka i tiden och enligt Bibelns gamla testamente var Nimrud en assyrisk härskare som lät bygga Babels torn. 

Med tryckluftsborrar, släggor och dynamit demolerade, smulade, sprängde man sönder hela detta minnesmärke av svunnen kristen tid i Irak. Det är inte första gången som IS går lös på kristna symboler och lämningar i dessa delar som de med brutalt våld lyckats erövra.
Det är med vrede som jag sett detta på TV, det är dokumenterat och dessvärre verklighet.
Dagens Nyheter kallar detta för Kulturell Terror, IS gör det för att visa att de kan och inte skyr några medel. De vill orsaka ökade spänningar, större motsättningar religiösa grupper emellan.
Skall man se något positivt i dammolnen efter deras sprängningar är det väl att IS i Irak är på reträtt, sakta men säkert möter en mer samlad och motiverad irakisk armé, bestående av både shia- och sunnis, upp med bättre beväpning och ett stort flygunderstöd från många nationer i regionen och andra länder.
Men skövlingen av kulturskatter pågår, IS mosar allt som inte stämmer in på deras fullkomligt orealistiska omvärldsbild.
Jag mår illa av detta, jag är förbannad och jag fördömer de som lämnar sina nya länder för att uträtta religiösa idioters perversa nycker och idéer. Förbjud dem att återvända.
Även världen mår illa av detta.
Vi lever nu, året är 2015.

Shinjuko, Tokyo för ett år sedan.

Minnena strömmar genom mig, minnen från det centrala Tokyo, Shinjuko-stadsdelen med den stora järnvägsstationen som själva hjärtat. 

Tänk själv, runt 3,5 miljoner resenärer dagligen, 36 plattformar och över 200 ut- och ingångar!!!

Shinjuko som helhet; ett centrum i en verklig världsstad som ändå inte var ett inferno, här flöt allt i relativt lugn takt, många var vi som vandrade trottoarerna fram och i korsningarna, när det blev grön gubbe, snällt och disciplinerat, precis som tokyoborna, gick över. Inga ilskna signaler, ingen risk för eget liv.

Ordning och reda, disciplin och lydnad. Vänstertrafik både på gator och trottoarer.

Rent och snyggt, inget klotter, ingen nedskräpning. Inget över huvud taget!!!

Många reklam- eller neonskyltar som med obegripliga tecken lockade, smala byggnader, låga byggnader och höga. Glas, betong, tegel, trä, kakel. 

Trådar, ledningar, stolpar, skåp tyder på att allt inte är nedgrävt.

Bilarna stod inte parkerade hur som helst, utan innanför de tydligt markerande vita linjerna, pilar, och tecken talade om även för den totalt obildade hur man skall gå, var man skall hålla sig.

Ordning och reda, disciplin och lydnad.

Tokyo är stort, riktigt stort, men gripbart, tack vare sina suveräna sätt att kvickt förflytta sig. Pendeltåg, tunnelbanetåg, snabbtåg, bussar. Allt på tid, tätt som hagel går tågen, inget krångel, information på japanska och engelska till alla, i högtalare och tydliga skyltar inne i tågen och på perrongerna. Risken att komma fel är obefintlig praktiskt taget.

Men det tar på krafterna, för det är långa gångar att vandra, många trappor att gå i eller färdas med rulltrappor. I rusningstrafiken är det riktigt trångt, trångt. Men inga vissa armbågar, till synes inga sura miner, även om japanen inte är sprudlande glad och impulsiv, så är han eller hon inte otrevlig och sur på oss virrputtar som söker oss fram.

Det som slog oss just i rusningstiderna var att alla här inne i Shinjuko på väg till- eller från sina kontor var klädda i strikt mörka kostymer eller dräkter. På håll såg det ut som ett jättelikt begravningståg av människor som rörde sig framåt. 

Jag frågade Mia, mer än en gång; "Är det stadsbegravning?"

Tokyo är ett minne som inte sviker. Vill gärna tillbaka dit, höra ljud, känna dofter, möta människor, bländas av neon och känna spänningen i att vara i en verklig världsstad.

Sumo-träning i Shibuya

Under vår resa till Japan för axakt ett år sedan tog vår japanske guide Jiro med oss till stadsdelen Shibuya för att få vara med om något som få turister får uppleva.
Nämligen sumobrottarnas träning, i vårt fall morgonpasset. Vi satt där på en liten avsats lite ovanför de stora kolosserna tillsammans med en litet franskt tv-team.
Brottarna visade tydligt med sina kroppsspråk att de inte var speciellt glada över vår närvaro, även om vi satt tysta som möss och försökte få våra kameror att inte höras.
Dessa stora offantliga jättebebisar har ett speciellt, alldeles speciellt sätt att träna på förstod vi.
Ledaren/tränare skrek till någon gång då och då, långsamt justerade brottarna sina rörelser, som ofta tycktes ske i slowmotion, men med en fantastisk balans och spänst, de stora kroppshyddorna till trots.
Hela tiden taktfasta slag med händerna mot ovansidan av låren, gav den rätta rytmen.
Svetten började rinna efter en halvtimme hos de flesta, men orken såg vi aldrig tryta.
Plötsligt efter kanske trekvart, utan att vi förstod något, var träningen över, alla lullade eller vaggade in i en bred dörröppning, säkerligen för en dusch och ett rejält skrovmål.
Vi vandrade rika på en ny upplevelse mot närmaste t-banestation och vårt Tokyo-äventyr fortsatte.

1 april 2014 i Kyoto, Japan. Idag för exakt ett år sedan.

Det känns nästan lite overkligt, overkligt att det idag - på dagen - är ett år sedan vi kom till Kyoto, den vackra och gamla kejsarstaden på den japanska huvudön Honshu.

Den dagen stod körsbärsträden i full blom, som här ovan ses längs Philosophers Path, Filosofernas stråk, kantad av körsbärsträd med något blekare blommor än vad vi är vana vid här hemma.

Men strömmen av besökande kyotobor. turister och skönhetslängtande människor i största allmänhet var strid. 

För oss frusna nordbor, det ganska kyliga vädret till trots, innebar ändå besöket i Kyoto med all den praktfulla blomningen en första aning om att våren var på väg.

Kyoto, med sin vackra kvarter, sköna trädgårdar, tradtionella byggnader och vänliga människor bjöd oss på en storstad utan hets och knuffar. 

Allt fungerade, där var rent och snyggt, bussar och tåg kom på tid, medan japanen i allmänhet var lite mer klurig, man visste aldrig riktigt vad han eller hon menade när de svarade ja och log eller bugade.

En dag framöver, vill jag och Mia gärna återvända till Japan och se mer av dess landsbygd, ta tåget till lite mer udda platser, ute vid havet, uppe i norr och kanske längst söder över.