Två nyårsillustrationer.

Vi knackar om lite drygt ett dygn på dörren till ett nytt år - 2015.

Vad det kommer att bjuda oss står skrivet i stjärnorna och där får det förbli för min del.
Jag är lite av en fatalist - det som sker, det sker - inte mycket jag kan göra åt det. Bortsett från att vara rädd om sig själv, köra försiktigt och vara lite på vakt då och då.
Är man bara det, så blir året det som andra formar och skapar det.
Ett extraval hade jag som person inte kunnat tippa över till den favör jag velat haft det, men jag hade känt mig delaktig i vinst eller förlust.
Nu blir det inget nyval, vilket debatteras hej vilt i media, oavsett vad våra politiskt valda ledare hade beslutat eller inte beslutat hade 50, 40 eller 30 procent tyckt det varit fel.

Jag fick lite sprätt efter julhelgen och en kortare vistelse i Värmland, med två illustrationer som rör den sk Decemberöverenskommelsen och det Nya året.
Hoppas det kan förnöja något och få dig att tänka positivt. även om gubben överst är lite pessig.

De illustrationer jag lägger upp på denna blogg är bara bitar av mitt totala utbud, som du hittar på:
http://oqillustration.blogspot.se
En och annan som jag tycker är värd att få plats som en bildinsändare i DN, skickar jag dit, hittills har de tagit sex stycken, ganska bra med tanke på att jag började skicka in i början av november månad.

Hur som haver det nya året kommer snart.
Tack alla ni som tittar in på denna blogg, jag önskar er ett riktigt bra och lyckligt 2015.
Vi ses då, här kommer alltid det oväntade, utbudet i en diversehandel får inte sina.

Gott nytt........

God Jul och ett Gott Nytt År. Merry Christmas & Happy New Year.

Till alla vänliga människor världen runt, som en eller annan gång tittat in på denna min blogg, vill jag nu rikta en varm och innerlig önskan om en fridfull och riktigt God Jul och likaså ett Gott Nytt År.

To all you people out there, who once now and then stumble over my blog, I would like to extend a warm and peaceful wish for a Merry Christmas and a Happy New Year alike.

Kim Jong-un och Vladimir Putin. Vilket par.

Hänförda och gråtande kvinnliga soldater klamrar sig beundande fast vid ledaren Kim Jong-un.

Tack EPA (European Pressphoto Agency) för en bra bild.

Så når oss då nyheten som inte så många trott den skulle komma, men som å andra sidan inte överraskar. Nordkoreas ledare och diktator Kim Jong-un har bjudits in på ett officiellt statsbesök till Ryssland och Vladimir Putin.

För Kim Jong-un kommer det bli kanske den största propagandistiska framgången i hans karriär, något som han kommer att ta som intäkt för att hans land respekteras och anses fint nog att få trampa samma röda matta som Putin i maktens korridorer i Kreml.

Korridorer som en gång i tiden, en större tyrann än Kim Jong-un, Josef Stalin vandrade upp och ner i, sugandes på sin pipa, planerande hur många och vilka av hans närmaste som skulle tas av daga nästa dag.

I Kim Jong-uns beryktade och dokumenterade fångläger dör fångar som flugor, av svält, tortyr eller köld. Deras brott? Kanske ett ord som ifrågasatt nationens politik, ledarens ord, släktingens fängelsevistelse, säkerhetsbrister på arbetsplatsen eller vad det nu kan vara. 

För där finns alltid något som angivarna, tjallarna kan peka på och få en granne, en arbetskamrat fängslad, många för gott.

Vladimir Putin, vad tjänar han på detta? 

Jo han markerar kanske att Nordkorea också står som en av USA:s starkaste kritiker, att Nordkorea förfogar över ett överdimensionerat försvar som kan utgöra ett hot mot USA, en stark bundsförvant i öster, när Europa och väst sviker och utfärdar sanktioner på löpande band, när Saudiarabien dumpar oljepriset och rubeln faller, ja då måste man hitta kompisar med samma skumma syften som man själv ruvar på. Då blir det en herre som exempelvis Kim Jong-un.

Inget förvånar mig längre.

Jag blir vare sig ledsen, rädd eller förbannad, bara mer klar över hur politik på världsnivå idag fungerar, eller är det så att det inte fungerar?

Nazimens offer 1939.

Den tyske fotografen Hugo Jäger, en troende nazist hade tredje rikets frikort till de stora nazistiska partimötena, till arméernas framskjutna positioner. Han fångade på bild det som Hitler ville se, rikets storhet och överlägsenhet, han lär ha blivit berörd av Jägers foton.
De remarkabla när vi nu ser dem här ovan, är de är i färg, året är 1939 alltså 75 år sedan.
Nu har Fownews.com gjort dem tillgängliga och jag tror inte att de kastar en hord med amerikanska advokater på mig för att jag tar mig friheten att sprida "deras" bilder.
Jag tar risken.
Dessa bilder berör, för vi vet alla med facit i hand vad som hände med de judar som syns på bilderna, vilket de inte visste när bilderna togs.
Den äldre mannen på övre bilden, med sin skrynkliga jude-stjärna på bröstet samspråkar, tillsynes, under gemytliga former med några officerare.
Återigen, året var 1939.
Vilket tydligt framgår av den undre bilden, tagen i Kutno utanför Warszawa, de unga kvinnorna ser "ganska välmående" och glada ut, fortfarande i kläder som inte röjer deras situation bakom taggtråd och ofrihet. Vem vet om de plockats ut för att visa motsatsen till de verkliga förhållandena som rådde i gettot.
Hitler ville säkert inte få sina stunder i läderfåtöljen förstörda av plågade ansikten.
Alltnog, dessa två bilder berör mig, jag har läst Mila 18 och Upproret i Warszawa, så jag har ett hum om hur det kom att utveckla sig under åren som följer 1939.
Vill du ser fler bilder klicka här och tänk på vad nazismen orsakade i form av ondska, död och plågor. Ett folk, det judiska var nästan på väg att förintas från Europas karta, men spillror blev kvar och idag är de på nytt utsatta för förföljelser och hat.
Samtidigt med dessa rader vill jag påminna alla om den andra våldsideologin som samtidigt också ägnade sig åt tortyr, förföljelser, fördrivningar och massdöd - kommunismen.
Två ideologier som har mer gemensamt och de olikheter som skiljer dem åt.
Ett faktum som idag glöms bort i debatten om nazism, fascism och jihadism.
Kryptokommunisterna kryper lågt för att slippa bli sedda, men alla med huvudena på skaft inser även den faran, nazism och fascism är redan avklädda i dagens debatt.

Gubbar är också människor.

När man själv kommit upp i åren och ser på livet som varit, så kan man bara konstatera att det är inget att göra åt att det fortsätter i samma oförminskade hastighet fram till stupstocken.

Mina gubbar, som bara poppar upp, utan växtverk eller sömnlösa nätter, får väl personifiera min situation och relativt höga ålder. 

Även om det inte är rena självporträtt så är mycket hämtat ur egna erfarenheter, upplevelser och inte minst - observationer av mina jämnåriga kamrater.

Ja, det blir, sorry Gudrun Schyman, mest gubbar som jag ritar. 

De är lättare att förvränga, överdriva och rent av vanställa, än vad det skulle vara om jag kvoterade och gjorde varannan damernas.

Kvinnan, för det första, vill jag inte vrida till lika mycket som jag gör med gubbarna, det är av respekt och för att undvika kritik. 

En kritik som jag vet skulle komma, oavsett om det jag gör är satir, humor, skämt eller bara på skoj, det skulle komma ändå. Jag har stöt på det tidigare, vid flertalet tillfällen, då antalet kvinnor inte lika många som männen, men sällan för att de överdrivits i form eller på annat sätt.

Jag har då slingrat mig ur det hela med just det enda försvar jag har; det är svårare att göra karikatyrer av kvinnor än män. Och då pratar jag karikatyrer som näst intill är lyteskomik.

Det finns drag av det i en del av mina teckningar, om man vill misstolka dem, det skulle aldrig gå om det vore gummor och inte gubbar.

Kanske jag skulle testa och se?

Vi får se.

Men trösta er med, jag som gubbe ser mig själv som en vanlig människa. 

Vare sig mer eller mindre.

Arbetsmiljön blir lidande

Inte en dag passerar utan att arbetsmiljön eller säkerheten på arbetsplatserna diskuteras.
Väggar rasar och dödar två, en kläms tilldöds mellan lok och vagn, fallolyckor, klämolyckor, andra för sin hörsel eller syn skadad av olika anledningar.
När man sedan hör hur nonchalant det mesta på ex en byggarbetsplats behandlas, frågor som rör de anställdas säkerhet och ytterst deras liv, ja då blir man stum.
Ändå står byggnaderna kvar, men skadorna hos dom som uppförde dem plågar och består.

Vi blir fler och fler, det betyder ett större behov av bostäder för oss alla, de skall komma till genom enklare regler och mindre byråkrati sägs det. Samtidigt poppar risken för att färre kontrollanter och tillsyningsmän ger sämre trygghet och säkerhet för de som skall bygga bort bristen på bostäder och arbetsplatser.

Tur man inte är politiker eller i byggbranschen.

Nature is abstract.

It doesn´t need much arguing, it´s clear that Mother Nature is the best gallery of them all.
End of story.

Namibias djurvärld

Kudu

Häger

Mås

Giraff

Trots alla alarmerande rapporter om en hänsynslös tjuvjakt på främst elefant och noshörning i Afrika, men även flodhäst. så finns det strimmor av hopp.

Nationen Namibia är ett av dem, av alla deras naturparker är det i endast ett fåtal som jakt tillåts och då främst på springbooks och gazeller av olika slag. Detta land har fått ett erkännande av FN får sin viltvårdspolitik, de verkar vara stolta över att få förvalta de mäktiga djuren och det lilla jag sett tyder på att parkvakter och beskyddare av de hotade arterna gör sitt yttersta.

Namibia är ett ödsligt, vidsträckt, med stora öppna ytor, få människor bor här, skogarna finns mest uppe i norr på gränsen till Angola och Zambia. 

Detta faktum talar för att det är svårare här än i regnskogsområden att som tjuvjägare smyga sig på sina "måltavlor".

Dessa bilder tog jag, med undantag för måsen och hägern, i Etoshas mäktiga nationalpark, fåglarna vid Atlantkusten i Swakopmund.

Året var 1972.

1972, är i alla fall vad jag kan rekapitulera. Kan ha varit på höstkanten närmare julen 1971 också.
Men spelar roll?
När jag för några veckor sedan, efter över 40 år fick se dessa bilder igen, blev jag både glad, rörd och fundersam.
Glad för att se glädjen hos oss, rörd för att se Matte nere till höger som gick bort den 1 september förra året och fundersam över var Inger Gustavsson håller hus och vad hon pysslar med idag?

Bilderna togs på den berömda Bryggan som band samman Dagens Nyheters och Expressens byggnader i Marieberg.
På den Bryggan höll DN:s Tecknarstuga hus, här producerades det annonser till tidningens annonsörer, här gjordes det internt material till DN och en del annat i skaparväg.
Det skrevs, det layoutades, det tecknades, det retuscherades, det klipptes och klistrades och framför allt det festades.
Festandet som kom till spontant kvällstid plus den goda sammanhållningen oss kollegor emellan smittade av sig på bättre utförda uppdrag och åtaganden, vi roade oss, men jobbade dess då hårdare däremellan. Cheferna morrade eller klagade aldrig, de visste att de fick dubbelt igen.

Matte var retuschör och layoutkille med bl a Broddman, Nilsjohan som kunder, Inger var också klipp- och klisterprinsessa, min roll blev illustratörens och då och då även layoutarens. Matte och jag delade rum.
Tecknarstugan hade som mest runt 18 tappra soldater i tjänst, många trotjänare, få dagssländor.

Vill dela med mig av något jag mer eller mindre glömt, eller snarare inte tänkt så mycket på under senare år.

PS! Nå´n som vet var Inger G är, hör av er.