Summa sidvisningar

onsdag, januari 08, 2014

Upproret i Warszawa, när världen svek.



Norman Davies bok "Slaget om Warszawa - upproret 1944" borde ha fått större uppmärksamhet än den fått. För här blottas, mitt under ett brinnande världskrig, ett spel om hur 40 000 polska motståndsmän mer eller mindre lämnas åt sitt öde, liksom stadens befolkning.
De framryckande sovjettrupperna slår halt dagarna innan den 1 augusti 1944 när de nått floden Wizla.
Fram till den dagen hade den välorganiserade polska hemmaarmén hört det sovjetiska artilleriet närma sig, därför blev kl 17.00 den 1 augusti 1944 klockslaget då upproret startades.
I tron att den sovjetiska framryckningen skulle fortsätta och hjälpa till att köra ut de tyska ockupanterna ur staden, en stad som då fortfarande var relativt skonad av bombflyg och artilleri.
Tyskarna förstod att upproret stod för dörren men kunde inte förbereda sig mer än att ha hög beredskap, här hade man ingen "traditionell" armé att möta front mot front, här skulle attacker ske punktvis och överraskande.
Alltnog den polska hemmaarmén Armia Krajowa, AK "förlitade" sig på att Sovjets syfte var att besegra tyskarna och sedan lämna Polen till sitt eget öde. Visst fanns det kommunister i AK, men de var i klar minoritet. Men att låta polackerna planera sin eget öde efter krigets slut var inget som Sovjet planerat, deras syfte skulle det visa sig tidigt, var att lägga Polen under ett kommunistiskt ok, NKVD-trupperna som kom parallellt med armétrupperna gjorde detta ganska klart. Utrensningar mot polska "folkfiender, revisionister, antisovjetiska element" o s v  skedde redan innan upproret.

Upproret rasade i månader, under augusti krympte de delar av Warszawa som polackerna erövrat i öppningsskedet, tyskarna omgrupperade och satte skoningslöst in hämndattacker, hänsynslösa avrättningar, nedbrända sjukhus och massakrer av kvinnor och barn, gamla och sjuka. Hus och byggnader jämnades med marken.
Motståndet kunde ändå hållas uppe av AK, kloakerna och mörkrets skydd gjorde att den illa beväpnade hemmaarmén ändå kunde hålla knutpunkter.

Sovjets trupper då? Konstantin Rokossovskij hade gjort halt, på order av Stalin.

Men västmakterna då? 

Icke sa nicke. President Roosevelt var ljummen, trots dagliga vädjanden från de polska motståndsmännens talesmän i London och annorstädes.
I London där Polen haft den brittiska regeringens uppmärksamhet var splittringen stor, Churchill ville och förstod vad som stod på spel, han ville hjälpa, men utan Anthony Eden och hans regerings medgivande blev de brittiska hjälpinsatserna bara halvhjärtade.
De hade ju också förlitat sig på Sovjet, de hade informerat Moskva och vädjat, fått tomma löften som svar. 
Det som fick droppen att rinna över var väl följande uttalande från Moskva den 18 augusti, alltså 18 dagar efter upprorets utbrott; 
"...den sovjetiska regeringen varken direkt eller indirekt vill förknippas med äventyrligheterna i Warszawa."
Trots detta agerade inte väst!?
Utom Winston Churchill, som nu för första gången tog orden "det kalla kriget" i sin mun, detta mitt under ett annat krig. Han såg runt knuten den kloke Winston, men det var han ensam om.

Ett större svek mot de Warszawas upproriska innevånare är svårt att se.

Varför detta, USA och England hade väl vissa geografiska hinder att skylla på, även om de borde ha kunnat göra betydligt mer för att upproret inte skulle ha krossats.
Men Sovjet som stod bokstavligt inne i Warszawa och då med armarna i kors för att bevittna hur Tysklands överlägsna vapenmakt kunde användas mot knytnävar, pistoler och enstaka pansarbrytande vapen.

Jag har fortfarande ett par hundra sidor kvar att läsa av denna tegelsten, men en sak vet jag redan nu.
Även om fienden är gemensam (Tyskland) så låter man den krossa (den 2 oktober) ett uppror för att själva kunna tassa till bättre positioner både militärt och vid förhandlingsbordet.

Vilket svek herrar Roosevelt, Churchill och Stalin.
På ert samvete ligger 17.000 döda soldater ur den Polska hemmaarmén, 200.000 civila döda och att runt 80% av Warszawa lades i ruiner.

Vill du begripa var nutida historia ur ett mer förståeligt perspektiv? 
Läs Norman Davies bok.


Inga kommentarer: